"dåliga kompromisser"

Ali Esbati skriver om dåliga kompromisser.

Man får leva med dem och göra det bästa av situationen. Det stora hotet, är att förståelsen av politik inskränks till den inre parlamentarisk-mediala logik som tenderar att bli utslagsgivande när de rödgröna ska arbetsgruppa sig ihop. Den interna debatten inom såväl facket, socialdemokratin som vänstern riskerar nu att regrediera till endimensionalitet; till frågan om kompromisserna är tillräckligt radikala eller tillräckligt nära mitten. Men det avgörande blir om politiken är relevant för att möta verklighetens vågor, i tillräcklig kommunikation med sociala maktförhållanden för att flytta mitten.

... En krampaktig inriktning av partiarbetet på att positionera sig mot varandra och använda den politiska journalistkåren som facit, blir som att försöka slå sig fram till fönsterplats i en stillastående buss kvarlämnad på järnvägsspåret.

Ja, den praktiska politiken som den kan tänkas slå igenom ute i samhället, bland de människor som politiken antas tjäna, är det viktiga. När man har en uppsättning partier som till stora delar kör med samma politik är det inte konstigt att sådant här händer. Fanns det verkligt klara alternativ kunde man gå ut till väljarna med alternativen. När partierna är i stort sett lika dana får man hitta på andra hyss för att verka intressanta - tjafs, ointressanta skandaler, interna intriger, reklam, lekstugeverksamhet ... och det gör att allt fler människor vänder sig bort från hela spektaklet.

Jag undrar om det kan komma ett väldigt stort och tungt godståg rullande mot bussen som fastnat på spåret, och om det finns möjlighet att lirka upp dörrarna och hoppa ut? Annars kanske det blir en massa politiker som förvandlas till något geggigt.