Oxford street London, strax före julen. Inga lysande affärer direkt. Bilden kommer härifrån.
Kris var det, ja. En vågdal i konjunkturstatistiken. Sedan kanske det går uppåt igen. Men det finns kortsiktiga konjunktursvängningar och långsiktiga, och de är inte likadana. Några års överdriven spekulation i kombination med nedtryckt köpkraft kan orsaka en kris i stil med vad vi upplever nu. I grunden är det en klassisk överproduktionskris: det tillverkas mer än vad som går att sälja när konsumenterna inte kan handla på kredit.
Men de långvariga konjunkturerna är något annat. De är beroende av djupare samhälleliga förändringar, som när helt ny teknik införs. Ta utvecklingen på 1800-talet och 1900-talet: När ångkraft, elektricitet och förbränningsmotor slog igenom ledde det till att helt nya industrigrenar uppstod, att samhällena och deras ekonomi kunde byggas på nya sätt (och att gamla näringar gick under). Den nya teknologin under några tiotals år kunde skapa en god konjunktur. Inom ramen för denna långsiktiga konjunktur förekommer också de vanliga kortsiktiga svängningarna, men man får väl tänka sig att en vanlig lågkonjunktur är lättare att uthärda om den inträffar när den teknologiska konjunkturen är på väg uppåt än när den har uttömt det mesta av sina krafter. Ta Sverige i slutet av 1950-talet och 1960-talet exempelvis: då var det några mindre konjunkturnedgångar men eftersom landet i stort ändå gick framåt gick det ganska lätt att uthärda såväl det som att äldre industrier och jordbruk slogs ut i massomfattning.
Idag finns mindre av de möjligheterna, det är svårt att tänka sig nya stora näringar som på kort tid kan dra till sig hundratusentals människor. Alltså: när den långsiktiga konjunkturcykeln går över i en långsiktig kris i väntan på nya samhälleliga lösningar, och det samtidigt inträffar en vanlig kortsiktig kris, kan följdverkningarna bli verkligt svåra. Kanske vi har det läget idag. Förutsägelser (vet inte hur allvarliga de är, kan vara branschintressen som larmar också) hävdar att uppåt en fjärdedel av detaljhandlarna i USA kan vara borta inom två år. Det är dels ett resultat av att konsumtionen faller, men man kan också gissa att tekniska förändringar (som näthandel) spelar in.
Kanske EU:s utveckling kan ses i detta sammanhang? Organisationen bildades under den långa uppgångsperioden efter Andra världskriget, med grund i kol- och stålindustrierna. Det finns förvisso kolgruvor och stålverk kvar, men att de här branscherna drabbats av stora nedläggningar antyder att fokus för EU låg fel. Man tittade på näringar som tillhörde historien, inte på framtidens branscher. Även 1960 var det mer framtid i datamaskiner än kolgruvor.
Utslagen från marknaden. Kanske är det den "kreativa förstörelse" som Josef Schumpeter diskuterade, men det finns väl förstörelse som är allt annat än "kreativ"?
En artikel i nationalekonomiska VoxEU frågar varför internhandeln inom EU inte ökat med mer än 10-15 procent sedan euron infördes. Ekonomer hade trott på större utfall tidigare, med ledning av historiska erfarenheter från andra mindre valutaunioner. Några alternativ ges, men inte det att valutaändringar i vissa lägen inte ger så stor draghjälp för handel. Pengar är ett medel, inte ett mål i sig, och medlet kan ha större eller mindre verkan beroende på var och hur det används.
De historiska förutsättningarna kanske helt enkelt har ändrats? Är EU-ländernas ekonomier inne i en period där den långsiktiga tekniska utvecklingen håller på att stanna av, och den kortsiktiga konjunkturen är dålig, kan man inte vänta sig stora ökningar av handeln. Sedan euron infördes 1999 har vi haft två stora kortsiktiga ekonomiska kriser och en permanent underliggande tillbakagång, så varför förvänta sig en enorm tillväxt? Den gamla långa konjunkturvågen byggd på industrier som krävde äldre typer av industri har ebbat ut, den nya vågen med datorisering och bioteknik verkar har svårt att slå igenom på samma sätt som industrierna tidigare - och det är problematiskt så länge det dominerande politiska tänkandet domineras av gammalt industriellt tänkande.
Tidigare kunde människor i massomfattning överföras från hantverk och jordbruk till nya fabriker, kontor och service (förvisso fanns det problem längs vägen!) men hur blir det i det nya efterindustriella samhället där servicesektorn förmodligen är den som mest behövs utvecklas i vår del av världen, men där den härskande eliten snarast vill strypa den? Är inte service det bärande elementet i nästa långa konjunkturvåg som skall föra oss in i en lycklig framtid? - Har en känsla av att jag kommer att återkomma till den här "lilla" frågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar