Privat i Sverige, sammanhang i Tyskland

Studera det här citatet från DN i dag (tror inte det finns i nätupplagan). Peter Löscher är koncernchef för Siemens i Tyskland, ett företag som vi väl kan säga är stort och välkänt. Nyligen var han med på ett toppmöte med tyska regeringen och föreslog:

... att alla stora företag ska avstå från uppsägningar och i stället satsa på vidareutbildning och förkortad arbetstid – med hjälp av staten.

– Jag uttalade mig för Siemens räkning, men med tanke på vilket intresse det väckt tog jag uppenbarligen upp rätt sak, säger han.

Notera det där med "rätt sak". De enda i Sverige som jag sett lägga fram just detta förslag är grupper till vänster om Vänsterpartiet. Jag förmodar att V för husfridens skull inte skulle komma med propåer av den här typen till sina samarbetspartier.

Nu drar jag ytterligare några längre citat från en artikel i kulturdelen (finns ännu inte på nätet) av Stefan Jonsson. Den kanske förklarar lite bättre den här skillnaden mellan Sverige och Tyskland. Det har visserligen varit marknadsliberalt på kontinenten också, men något har hänt:

I detta läge har i vart fall den minst kontroversiella delen av marxismen bekräftats, konstaterar filosofen Lucien Sève i decembernumret av Le monde diplomatique. På förändringar i samhällets ekonomiska bas följer en omvälvning av samhällets överbyggnad, av politiken, kulturen och tänkandet.

Omvälvningen märks kanske ännu inte hos mannen på gatan, men väl bland opinionsbildarna. Inom loppet av några veckor genomgick deras världsåskådning en metamorfos. En ideologi som så sent som i somras sprattlade livs levande inför allas ögon är nu död. Det rör sig om nyliberalismen – drabbad av ”en ideologisk kollapsav episka mått”, enligt Göran Rosenberg i DN (10/12).

Tydligen är det kris både i Sverige och på kontinenten, men Jonsson noterar två olika sätt för ekonomijournalisterna att behandla krisen.

I Sverige gäller, med några lysande undantag inte minst i denna tidning, den enskildes plånbok och svenska företags besvär. I Tyskland tar man hellre fasta på orsakerna och skildrar politiska, ideologiska och vetenskapliga sammanhang ...

Och längre fram sammanfattar Jonsson:

VAD BETYDER DET ATT TYSKA tidningar publicerar idéartiklar om kapitalismens kris på sina ekonomisidor? Det innebär att de undersöker orsakerna till ”krisen” och granskar tänkbara alternativ till den rådande ekonomiska världsordningen. Det skapar förutsättning för ett förnuftigt politiskt samtal om vilka åtgärder som behövs.

Vad betyder det att svenska medier å sin sida skildrar krisen som en plånboksfråga och en sak som berör svenska företag? Det innebär att de speglar ”krisens” följder och frågar hur svenskar och svenskt näringsliv bäst kan skydda sig. Det är en berättelse som manar till självförsvar mot krafter som i allt väsentligt behandlas som om de låg bortom kontroll.

Man kanske kan säga att den svenska inriktningen är mer fördummande, eller feg vad det gäller att gå in på krisens orsaker. Den gör folk hjälplösa och förvirrade. Man hade en stor demonstration av metallare i Umeå för ett tag sedan, och den är undantaget som bekräftar regeln. Det politiska haveriet hos det som skall vara vår "rödgröna" opposition är övertydlig i det sammanhanget. Högern inom SAP vill inte ha något bråk, man vill ha nyliberalism, och då blir det inget bråk. Hade V:s ledning haft någon självkänsla hade man sagt åt Sahlin och hennes kompisar att dra åt helvete. Nu lär väl V-ledningen själv hamna där.

Nu har marxismen kommit tillbaka som intressant alternativ att förklara krisens bakgrund:

Nu går knappast en dag utan att en ny tidning eller tidskrift fördjupar sig i marxismens återkomst. Vi vet varför. Ett kreditsystem på sammanbrottets rand, varningar för ekonomisk härdsmälta, spådomar om den värsta ekonomiska katastrofen sedan 1930-talets depression, förintelsen av ärevördiga banker. Det går knappast heller en dag utan att något större företag varslar om uppsägningar. I Sverige spås arbetslösheten inom kort närma sig tio procent.

Tyvärr verkar det inte finnas så många personer i Sverige med god kunskap om klassisk nationalekonomi (vi kan väl kalla Marx för den siste av de stora klassiska nationalekonomerna) och förmåga att knyta ihop de klassiska teorierna med modern verklighet, exempelvis vad datoriseringen betyder och kan komma att betyda framåt. Jag anser själv att det inte är omöjligt och har gjort några små försök själv. Men det är väl som att tala med en vägg om man försöker ta upp det med folk som kallar sig "vänster".

Men vad kan man använda Marx till rent praktiskt:

Här breder vänsterns alternativ ut sig. Där finns en nykeynesianism som förespråkar investeringar i infrastruktur och grön teknologi à la Barack Obama. Andra föreslår omfattande förstatliganden av ekonomiska institutioner och nyckelindustrier. Åter andra gör uppror mot tillväxtens ok och förespråkar ekologi, medborgarlön och fritid. Ett fjärde läger vänder sig mot själva staten och önskar globala nätverk av autonomt producerande kollektiv. En femte fraktion talar om transnationella fackförbund och en ny socialistisk international.

Det är samma sak här: vill man hitta förespråkare för de här alternativen i Sverige får man titta till vänster om vänstern eller hos avhoppade miljöpartister som Birger Schlaug.

Finns det andra alternativ? Jodå, det finns konservatismen. Den behöver inte vara otrevlig, konservatismen tar hand om det som varit och sköter det förhoppningsvis varligt och med människokärlek. Men det finns också "nationalisterna" som kan förväntas gå framåt i ett krishärjat Europa (åtminstone kommer de att göra det om det inte uppstår en stark vänster som kan visa att den har bättre alternativ än vad hatgruppernas ledare har att komma med). Jag skulle tro att Sverigedemokraterna, åtminstone som de ser ut just nu, har möjligheter att gå framåt om inte vänstern i Sverige rycker upp sig ordentligt. Man skulle ju exempelvis kanske morska upp sig och använda samma radikala språk som den tyske Siemenschefen - eller är det för djärvt månne?