Greker, anarki och annat

Jag antar att det är anarkister i farten.

Själva uttrycket anarki är grekiska och avser helt enkelt ett samhälle utan härskare. Överst till höger på banderollen står det "ploutokratia". Resten kan jag inte klura ut men vi kan nog gissa att demonstranterna inte gillar plutokratin. Jag tycker det låter 1920-1930-tal om detta uttryck. Samt antikkunskap: Pluto var underjordens gud, men han var också pengarnas gud. Plutokratin är penningens välde vilket bland annat de här anarkisterna protesterar emot. Men om någon gick ut på gatan i Stockholm och ropade "ned med plutokraterna" idag skulle väl folk i gemen inte fatta vad det handlade om, annat än att det verkade ha något med Musse Piggs hund att göra! - Men andra grekisk ord, som demokrati, bör man förhoppningsvis förstå. Och i Grekland kan man givetvis både grekiska och sin historia.

Jag vet verkligen inte mycket om grekiska anarkister men för många år sedan läste jag en drapa från några sådana och den kan väl sammanfattas ungefär så här: "Bu-hu-hu, poliserna var så elaka mot oss, vi bara kastade lite molotovcoctails och då kom dom elakingarna och slog oss med batonger". Det tycks vara ett gäng som inte alltid platsar i möblerade rum om man säger så. - Om detta är en felaktig och fördomsfull bild av grekiska anarkister så skriv och kräv rättelse (gärna med faktaargument).

Nu är det mycket djupare problem i det grekiska samhället som gör att upproret (det har väl gått så långt att man nästan kan tala om uppror när mängder av polisstationer och andra offentliga byggnader angrips) inte bara handlar om slagsmålssugna yngre manspersoner utan om missnöje bland ganska stora delar av den grekiska befolkningen.

Grekland tycks inte må bra av den nyliberala politiken, samtidigt som oppositionens kapacitet att på normal parlamentarisk väg genomdriva förändringar verkar vara klen. Delvis för att grupper av oppositionen har i stort sett samma politik som regeringen (känns igen från Sverige), delvis för att oppositionen på gatorna inte formulerar några genomtänkta krav. Det sista känns igen från en del andra våldsamma ungdomsrörelser i Europa under senare år, när arga känslor fått mer utlopp än genomtänkta förslag för att ändra samhället i positivare riktning.

Och när anarkisterna rycker ut blir det utmärkt läge för rent kriminella element att slå till. Det är väl knappast mer progressivt att plundra affärer i Athen idag än vad det var för några år sedan vid Stureplan i Stockholm. Det där borde man se som ett problem i anarkiströrelserna: varför drar man till sig våldsbenägna och kriminella individer?

Ett svar kan vara att anarkismen (och syndikalismen) har varit mindre en arbetarrörelse än en rörelse bland hantverkare, bönder och folk som mer eller mindre fungerat som självständiga företagare. Vissa typer av kriminella kan också räknas som "egenföretagare". Det är nog ingen tillfällighet att syndikalismen i Sverige var starkare bland skogsarbetare än industriarbetare. Nu gissar jag igen, men de förra torde ha varit småbrukare och småägare, till skillnad mot fabrikernas egendomslösa och hårdare disciplinerade proletariat som gick till socialdemokraterna och kommunisterna. Att det finns en jäkla massa odisciplinerade anarkister i småföretagarländer som Grekland borde då inte vara förvånande. Men då blir också oppositionen därefter - anarkister löper amok på gatorna och slåss med polisen, medan fackföreningarna och andra delar av vänstern organiserar generalstrejk och fredliga manifestationer. Och slagskämparna får nästan all uppmärksamhet trots att de praktiskt inte uppnår mycket mer än att slå undan benen för en vettig opposition.

Kampen mellan den marxistiska och den anarkistiska tendensen är gammal. Den går tillbaka till Marx' tid, när han slängde ut Bakunin och hans anarkister från Första internationalen. Det är inget att harmas för. Marx var realist och ville inte leka med uppror som inte hade någon utsikt att lyckas. Bakunin med sina upprorsförsök kunde inte skaka det etablerade samhället utan bara skada en massa människor.

Den motsättningen finns kvar idag. Extremhögern må få blåmärken av AFA:s attacker, men blir det något politiskt lidande eller snarare en politisk tillgång? I stort sett är väl vänstern som kritiserar AFA också rätt risig, men här finns den rätt i den marxistiska traditionen. Och är det inte samma sak i Grekland? Kan man kasta sten på poliser och krossa skyltfönster (och tömma dem på varor) men inte lägga fram positiva politiska program kan man lika gärna gå hem. Politiskt är det ett stöd till högern. Jag gissar att en del av de här anarkisttomtarna gärna ger sig på den "etablerade" vänstern också - är man anarkist så är man, och kör man den linjen landar man väl själv hos högern så småningom. Har för mig att en del av de italienska anarkisterna åkte över till fascismen på 1920-talet exempelvis.

Hårda ord om en rörelse vars grundtankar om självstyre och jämlikhet är sympatiska. Dock tror jag det är lättare för högern att infiltrera exempelvis anarkistiska grupper och få dem att göra dumheter än att komma åt "traditionell" och tråkig vänster som i det längsta försöker undvika att kasta bensinbomber och krossa fönsterrutor.

Tja, det här inlägget åkte hit och dit och var i sig kanske lite anarkistiskt?