Tekniska generationsväxlingar - en global Facitkris?

Det här är en räknesticka. Undrar om dagens ungdom ens vet vad en sådan pryl är bra till? Själv vet jag, jag till och med har en (som jag dock knappast kan använda annat än att räkna ut vad två gånger två blir). De nyare generationerna av räknestickor, exempelvis av märket Aristo, såg ut som ovan och levererades i snygga askar. Tekniken var verkligen lågenergislukande, det krävdes inte mer än att någon person drog de rörliga delarna på verktyget fram och åter för att utföra beräkningarna. Man kunde räkna med rötter och logaritmer också, och den skicklige användaren hade här ett första klassens matematiskt hjälpmedel.

När jag började på Det Stora Bolaget år 1971 kunde man fortfarande se ingenjörer med räknestickan i fickan. Ännu så länge var alternativet det vi ser på bilden nedan, och det var inget man stoppade i fickan direkt:


En Facit räknemaskin av 1950-talsmodell, ett exempel på god svensk mekanisk tillverkning! Minnet sviktar något, men jag tror att jag började mina beräkningar på kontoret med något i denna stil. Man bankade in siffor med tröga tangenter, och skulle det multipliceras eller divideras fick man dra på veven till höger. Fortfarande energisnål - helt mekanisk. Den här apparaten var bättre för att räkna ut offerter och fakturor än tekniska problem tror jag. Nästa apparat var ännu bättre:


Man kunde nämligen stoppa in en pappersrulle ovantill och få utskrifter av vad man höll på med. Bra när man satt och räknade med långa listor med material och priser. Och nu gick det en sladd från apparaten till ett eluttag i väggen. Addo X hette den här kontorskändisen. Här var det slutvevat. Mer nostalgiska bilder finns här.

Det här var tidigt 1970-tal och ännu var läget det att asiatiska "kulramar" (abakus) kunde räkna snabbare än de elektro-mekaniska räknemaskinerna. En flyhänt kines med abakus kunde räkna ut talen snabbare än en flyhänt europé med. Kinesisk modell:



Men så hände något som på rekordtid slog ut Facits fina elektromekaniska produkter - japanerna kom med plastiga grejor som kunde allt som Facit kunde men utan ett massa rassel från kugghjul. Elektroniken ersatte elektromekaniken.

Billigare var det nog också, relativt sett i alla fall. Har för mig att den första elektroniska räknemaskinen vi köpte in kostade 600 kronor. Omräknat till dagens penningvärde skulle det väl vara det tiodubbla ungefär, och för en sådan summa får man en ganska hyfsad dator idag. - Nåväl, Facit hade inte hängt med i tekniken när elektroniken ersatte mekaniken och stod där med sin fantastiskt fina men nu omoderna och osäljbara räknemaskiner. Åtvidabergs stolthet havererade tidigt under 1970-talet.

Gamla Facitfabriken i Åtvidaberg. En del av min släkt kommer för övrigt från Åtvidabergs socken om vi går tillbaka ett par hundra år. Morfars mormor kom från den trakten.

Kan vi dra någon moralkaka av den gamla Facitkrisen och tugga i oss idag? - Förmodligen.

Kanske man kan spetsa till saken och säga att bilindustrin idag går igenom en global Facitkris. Man har inte hängt med. När industrins ledare skulle ha jagat som galningar för att hitta varje nytt teknikgenombrott vad det gäller bränsleekonomi, miljö, alternativa tillverkningar och annat jagade de i stället som galningar för att slippa offentliga regleringar exempelvis av vad deras produkter släpper ut. Och att oljan skulle vara billig och tillgänglig för alltid måste väl ha varit en trossats i styrelserummen.

Jag är så teknikoptimistiskt så jag tror att den här saken skulle kunna ha varit löst för årtionden sedan om industri och politiker samarbetat och om industrin hade varit redo att göra om sig för framtiden i stället för att försöka anpassa framtiden till industrin. Är man kritisk till idén att industriherrarna alltid tänker bäst när de får sitta och tänka själva utan ingripanden från den dumma omgivningen och dess dumma politiker är kriser av den här sorten en inspiration.

Nu larmar en del om att "staten inte skall driva bilindustrier" medan andra larmar motsatta åsikten. Att Allianspolitikerna inte duger till att driva företag låter väl inte otroligt, men det finns ju dels andra politiker, och det finns också mängder av dugligt folk i företagen som har massvis med idéer och inte går omkring med skallen i en papperspåse. Vilket är bäst - att släppa loss kreativiteten, eller hålla folk sysselsatta med att vara oroliga för sina jobb (så länge de har dem kvar)? Skeptisk som jag är misstänker jag att en del personer inte vill att folk i gemen skall släppas fram och vara kreativa, såvida det inte sker under väldigt kontrollerade och inskränkta former. (Ni som är lite äldre kanske tänker på Företagsnämnder och förslagslådor när jag skriver detta. På senare år kom liknande påhitt som inte var mycket bättre.)

Hade Marx fått studera den här krisen skulle han nog ha pekat på att det dels är en generell överproduktionskris (efterfrågan räcker inte till för det som produceras) dels att systemet fungerar illa därför att produktionsförhållandena (relationen mellan produktivkrafterna och kontrollen över dessa) fungerar väldigt illa. Och från den missanpassningen sprider sig sjukan in i alla delar av samhällskroppen. Vad som tillkommit sedan Marx' tid är en stigande ovilja att köpa den smörja som bilnasarna försöker prångla ut. Tillsammans blir det en jättekris. Undrar hur långt vi är från botten? Jag saknar politiker i ledande ställning som vågar vara visionära i det här läget.