Den här bilden ser ut som ett färglagt medeltida träsnitt, men jag undrar om den inte är betydligt yngre. Men den vill nog försöka illustrera en världsbild som var betydligt äldre än medeltiden, en som gick tillbaka till de pythagoréiska filosoferna på 500-talet före vår tidräkning, och till den store astronomen Claudius Ptolemaios i Alexandria omkring år 100. Jorden var mitt i världsaltet, omkring den snurrade vår sol, månen och planeterna i konstiga banor, över dem stjärnorna långt borta, och bortom dem fanns andra sfärer. Sfärerna var också i rörelse, och när de gneds mot varandra uppstod "sfärernas musik".
Det låter ju konstigt (för oss) med en världsbild där Jorden är centrum som allt annat rör sig omkring, men Ptolemaios klarade av det. Och egentligen var det inte orimligt. Det var nog konstigare med andra gamla greker som hade mystiska idéer om Jorden som en klot som svävade i rymden. I själva verket betydde nog de gamla grekiska astronomernas beräkningar en del för matematikens utveckling. De kollade in hur saker och ting verkade röra sig och så skapade de en modell som förklarade hur rörelserna såg ut. Modellen höll i bortåt 1500 år, tills Magellans portugisiska expedition seglade runt Jorden och visade att den var rund, tills Copernicus satte solen i centrum och Galilei fick sitt första lilla teleskop och upptäckte Jupiters månar.
Kan man inte se den där bilden som en uppmaning till att studera mer av det fantastiska kosmos vi lever i? Rymden är stor, det finns forskningsfält så det räcker för oss alla!
6 kommentarer:
Njaaa vid medeltidens slut var man ganska medveten om att jorden var rund. Det krävdes vare sig en Columbus eller Magellan för att övertyga dåtidens lärda västerlänningar.
Dessutom var ju det stora problemet med grekernas kosmologier att många av dem bara var gissningar; man hade inga direkta empiriska belägg för det man påstod. Har man inga belägg för att jorden skall vara ett klot i rymden, är ju teorin inte mer giltig än en platt skiva omgiven av änglar - att gissa rätt är inte vetenskap, även om historien bekräftar teorin :)
Jo det stämmer, jag har läst någonstans att man på medeltiden visade hur sol- och månförmörkelser kunde inträffa genom att hänga upp kulor och lysa på dem från olika håll. Men det var ju för lärda som var en obetydlig del av befolkningen. Och dessutom var man ju fast i problemet med att få handfasta bevis och inte bara geniala gissningar. Man var kvar på den grekiska nivån helt enkelt.
Fast för gemene man spelade väl Jordens form ingen roll så länge man inte ramlade över kanten? Ur snävt mänskligt perspektiv är ju Jorden för det mesta platt.
Jag har aldrig sett den där färglagda versionen av den där gamla bilden, men den svartvita hittade jag till stor glädje i någon kursbok i idéhistoria, om jag minns rätt.
Jag tappade hakan fullständigt, när jag först såg den, eftersom den var så lik mina egna föreställningar från när jag var barn!
Min syster hade upplyst mig om att "jorden är rund som en boll", och eftersom hennes påstående inte överensstämde med mina egna erfarenheter av världen, så gick jag till mamma och frågade henne om det var riktigt.
Och till min stora förvåning bekräftade hon det!
Jag var troligen fyra år gammal, och när jag skulle försöka att förena denna nya kunskap med mina egna erfarenheter, så blev det en världsbild som nästan i detalj överensstämmer med den här bilden. Att vi kunde leva på utsidan av klotet föll mig aldrig in!
Undrar om det inte finns misstankar om att den franske astronomen Camille Flamillion är inblandad i den här bilden, och att den alltså är från tidigt 1800-tal.
Och Jorden är inte rund som en boll, så dina tvivel stämde. Var det päronform, eller likformigt hoppressad vid båda polerna, jag minns inte vilket.
Jag tycker nog att beskrivningen ”rund som en boll” kan accepteras, även om bollen inte är perfekt, utan ”lätt tillplattad vid polerna”, som det brukar beskrivas.
Men jag fascineras av detta med världsbilder allt sedan dess, och jag blir lika irriterad varje gång jag stöter på detta med medeltidsmänniskans världsbild ”platt som en pannkaka”, vilket jag givetvis också fick lära mig när jag började skolan så småningom.
Detta är ju en av den moderna människans käraste myter, och jag tvivlar på att den någonsin kan korrigeras!
Visst kan det hända att det fanns någon bonde här och där som trodde att världen var platt, men alla som hade någon erfarenhet av havet, kunde ju se med egna ögon!
Och de lärde läste i sina böcker om antipoder och mytologiska varelser som fanns på andra sidan.
I ”De civitate Dei” översätter kyrkofadern Augustinus det grekiska begreppet ”antipod” (”motfoting”) med ”adversa pedibus nostris calcare vestigia”, dvs. de som ”placerar sina fotavtryck tvärt emot oss”, och ingen lärd man under medeltiden kunde väl undgå att notera hur spekulationer om märkliga varelser ur Plinius d.ä. Historia naturalis vandrat in i Augustinus verk.
Och givetvis är det detta som är upphovet till myterna om medeltidsmänniskans platta värld. Det fanns inte någon gräns mellan vetenskap, myt, och spekulation, och när man ritade kartor där man placerade Jerusalem mitt i en platt värld, var det inte geografi man ägnade sig åt – utan man skapade en symbolisk bild av världen, där Jerusalems plats hade en ”moralisk” innebörd.
Samtidigt ägnade man sig åt spekulationer om vad som kunde finnas på södra halvklotet. Man tänkte sig en kontinent som man kallade ”Terra australis incognita” – dvs. ”den okända, sydliga kontinenten”, och vilka varelser som kunde tänkas leva på denna okända kontinent var föremål för livlig spekulation…
Kunde man segla dit? Nja, det var osäkert. Vissa menade att solen skulle vara så het vid ekvatorn att skeppen skulle fatta eld, och andra bekymrade sig för om man skulle kunna ta sig ”upp” till norra halvklotet igen…
Detta är tankar som jag med ett småleende kände igen, när jag så småningom fått klart för mig att vi levde på utsidan av det där klotet, med huvudena hängande ut i rymden.
Tur att jag levde norr om polcirkeln, och fick gå med huvudet upp!
Såg du att jag gjorde ett tillägg, före bilden? Camille Flammarion hette mannen som skapade den.
Vad det gäller havet så var ju Strindberg där och tittade, och inte fasen såg han någon klotform där inte!
Skicka en kommentar