Nedgången i USA - konsumera mindre?

Under förra årets första elva månader försvann 1,9 miljoner jobb i USA. Enligt ännu inte verifierade siffror skulle ytterligare 693.000 arbeten ha försvunnit i december. Den sista siffran kan komma att ändras. Ekonomerna hade väntat sig en nedgång med 473.000, men sådant bör vara svårt att förutspå med säkerhet antar jag. Det kan också kännas motigt att spå stora nedgångar när tiderna redan är dåliga, om man nu skall prata prognospsykologi.

Krisen hugger tag i USA och det är frågan om den nya Obamaregimen kan få stopp på det skenande tåget. En artikel i New York Times berättar att man på Federal Reserve var så skrämda över nedgången i december att man funderade på att eventuellt inte offentliggöra sina räntemål.

Räntenivån i USA har ju ramlat ner till noll procent. Hjälper det? Möjligen åker räntan upp igen när Kinas lust att köpa statspapper från USA minskar - kineserna vill finansiera sin egen uppbyggnad i stället och då minskar inflödet av pengar i USA. Med mindre pengar i USA kan räntan tänkas åka upp eftersom efterfrågan på de pengar som ändå finns driver upp priset på pengar (räntan alltså). Men det kanske inte är ett omedelbart överhängande problem.

Japan hade nollränta under sin långa stagnation på 1990-talet utan att det gjorde någon så mycket gladare. Folk sparade sina pengar ändå trots att de inte fick någon ränta för dem. När man fruktar dåliga tider sprider man inte pengar omkring sig hur som helst, då håller man i slantarna. Det är förmodligen en allmänmänsklig inställning som bör tas med i de ekonomiska modellerna. Vill man få folk att spendera under lågkonjunktur måste de veta att det inte kommer att straffa sig längre fram. I ett land med dåliga sociala skyddsnät vet man inte det - och därför sparar man. - Men vill man verkligen få folk att blåsa upp konsumtionen igen till vilket pris som helst?

Det stod något någonstans i DN idag (har inte tidningen kvar) att nu köper folk bara vad de behöver. Låter det orimligt, eller är det snarare rimligt av flera skäl? Just detta, att man nu inte slänger ut pengar utan eftertanke och trängande behov, har ju gjort att Electrolux råkat illa ut.
Kanske man till och med försöker få tag på grejor med kvalitet?

Folk försöker att inte slarva bort pengar i onödan, konsumtionen sjunker och det ger spridningseffekter in i detaljhandel och industri. Men det innebär också att tärandet på Jordens resurser minskar åtminstone litegrann. Kanske blir det lite mindre av något konstigt som jag tror jag såg något om i DN för några dagar sedan: man vill satsa på att sälja hudkrämer till yngre folk som verkligen inte behöver sådana (till skillnad mot oss rynkiga åldringar då). Onödigt alltså, det räcker med tvål och vatten om man inte har väldiga problem med acne.

Att förvandla allt till produkter, inklusive att sälja saker som egentligen inte behövs är en del av kapitalismen, både Marx och Schumpeter var skeptiska mot att det verkligen var människornas behov som styrde vad som producerades. Kan det inte snarare vara så att företag hittar på produkter och sedan skapar marknader för den? När det blir kris framstår det här tydligt helt enkelt genom att en massa efterfrågan ramlar bort. Folk upptäcker att det inte är absolut nödvändigt att riva ut helt fungerande köksinredningar, för att ta exempelt med Electrolux ovan.

Mindre resursförbrukning är bra, att människor trycks ned i armod är dåligt. Men efterfrågan och behov är inte samma sak: är du fattig må du ha behov av det ena eller andra som kan vara väldigt viktigt för ett drägligt liv, men kan du inte betala finns det ekonomiskt sett ingen efterfrågan från dig. Hur bekämpar man samtidigt resursslöseri och olika typer av fattigdom i olika delar av världen? Det är inte en lätt ekvation att lösa, men det är nödvändigt att göra det.

Lösningen som det politiska etablissemanget försöker med idag är att återställa systemet som det var innan krisen bröt ut, men det är inte hållbart. Då bygger man kanske upp för nästa, och ännu värre kris i stället för att försöka ta sig bort från krishärdarna. Nu håller regeringar världen runt på med krisåtgärder så det står härliga till. Ofta handlar det om att låta statliga pengar rädda företag, och att trycka räntan i botten med förhoppningen att det skall leda till färska investeringar. Vad gör man om man skjuter slut på hela arsenalen men krisen ändå fortsätter? Startar nya stora krig? Mer sällan finns det nytänkande, även om jag har för mig att Obama pratar om nya gröna jobb. Det är frågan om hur grönt det blir i slutänden. Det kanske blir en färglös illasmakande gegga i stället.

Att tvinga folk att arbeta mer för att kunna konsumera mer för att kunna arbeta mer och konsumera mer är förnuftsvidrigt. Gå då i stället andra vägen: förkortad arbetstid, delade arbeten, sänkt pensionsålder. Sluta låta producenternas diktatur jaga oss och fördärva denna jord vi lever på. Vi får inte ett andra liv och vi får ingen ny jord. Den här krisen skulle kunna hjälpa till att få oss runt hörnet mot en bättre värld.