Antag att man kliver upp på en rulltrappa som är så fin som den här - eller en vanlig gråsjaskig rulltrappa någonstans bland de offentliga kommunikationerna i Stockholm - men den vägrar att röra på sig. Idén med rulltrappor är ju att du kan stå stilla med trappan så att säga gör fotarbetet åt dig (fast vi hippa stockholmare går ju ofta även i rulltrapporna eftersom vi har så mycket viktigt och brådskande för oss).
Du kliver ut på första steget, men det rör sig inte! Du måste gå själv, vilket brukar kännas extra jobbigt i rulltrappor eftersom de knappast är gjorda för att gå i. Jag ser i bloggen Ur språkens tunnlar (ofta läsvärd) att japanerna har hittat på ett särskilt uttryck för känslan man får när underlaget vägrar att röra på sig: iwakan. Så nästa gång man drabbas av den existensiella chocken som en tvärvägrande rulltrappa orsakar kan man bara dystert ruska på huvudet och muttra: jaha, då var det iwakan igen ...
PS. Den fina trappan ovan är i Uppsala konserthus. De gånger jag kilat in där för att titta har den fungerat alldeles utmärkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar