Civilkuragets dag - Björn Söderberg

Det är tio år sedan syndikalisten Björn Söderberg mördades. Ett politiskt mord. Det finns element bland de svenska nynazisterna som inte drar sig för det. Efter mordet på John Hron var det en del som drog öronen åt sig, men så småningom karskade de upp sig igen. Det är inga pojkstreck som de här figurerna ägnar sig åt, även om uppgörelserna mellan dem och olika "autonoma" grupper verkar ha karaktären av drängslagsmål mer än politik. Och man kan undra vad en av de dömda gynnarna för mordet på Söderberg menar med sin nuvarande verksamhet som kartlagts i Arbetaren?

De här människorna är farliga och de gynnas av den borgerliga klasspolitiken - den är som gjord för hatgrupperna när de skall leta syndabockar för krisens verkningar bland vanligt folk. För det är syndabockar det handlar om, att de skulle peka ut verkligt ansvariga är det inget tal om. Däremot ger de sig gärna på folk som just gör det, som pekar på relationen mellan borgerlig kapitalistisk klasspolitik och de svårigheter som många människor genomlider. Här är ett utdrag från en annan intressant artikel i Arbetaren som jämför uppställningen mot nynazisterna 1999 och nu tio år senare:

...detta var sista gången som efterkrigstidens antifascistiska enhet manifesterades. En sådan uppställning skulle inte kunna åstadkommas i dag, och den antinazistiska enheten har ersatts av kampanjer mot ”våld” och ”extremism” – man kan kalla det kålsuparteorier om man vill. Den enigheten kan man sakna men när det gällde att hitta de verkliga orsakerna bakom våldsutbrottet 1999 dolde den mer än den uppenbarade.

Nazismen var svag i Sverige 1999, och enskilda nazister blev farliga när deras rörelser föll samman. I dag är den mångdubbelt starkare, i stort sett alla ungdomar kommer i kontakt med nazistisk propaganda. 1997 var upprördheten stor när det visade sig att 12 procent av högstadieungdomarna lyssnat på vit makt-musik. I dag har nästan 18000 användare registrerat sig på portalen nordisk.nu.

Flarn ur den nazistiska tankevärlden förs långsamt in mot samhällets huvudfåra. Fortfarande dödas en eller ett par personer varje år på grund av det våld som utövas av personer som rör sig i nazistiska kretsar. Men det sker i tysthet, ty de är inte där makten finns. Det är tio år sedan 1999 och vi har inget lärt.

Här är några bilder jag tog vid mötet på Medborgarplatsen, inget vidare bilder men min fickkamera trivs bättre när det är solsken. Men jag kan garantera att det inte fanns med några LO-flaggor där i halvdunklet. Finns LO kvar över huvud taget?