Så här tror DN att opinionsläget ser ut för tillfället. Det väger ganska jämnt, SD kanske kommer in, för Piratpartiet ser det jobbigt ut. "Om det vore val idag ..." Men det är ju inte val idag.
Naturligtvis angriper DN den svagaste länken i den rödgröna alliansen - V. Partiet har gått mycket bakåt.
Det är sannerligen ingen tillfällighet att V har det svårt, det är en sits man (eller snarare den allra högsta ledningen) har satt partiet i. Jag tycker synd om alla hängivet kämpande partiaktivister - till en viss grad i alla fall. Ledningen är ju faktiskt demokratiskt vald, partiet har en demokratisk struktur och är medlemmarna verkligen missnöjda med ledningen kan de byta ut den. Inget konstigt med det, så fungerar det i demokratiska organisationer. Med andra ord är medlemmarna medskyldiga till det här läget. Jag tänker inte orda så mycket mer om det, är faktiskt ganska trött på det där partiets självmordsbeteende och oförmåga att gripa tag i dagspolitiken på ett smart sätt.
Jinge skriver om samma sak under rubriken Ohly backar rejält. Och där finns ju problemet. Det stavas inte Ohly men det stavas ungefär "personfixering är viktigare än politikfixering". V är ett utslätat nästan-ingenting som mest är upphängt på partiledaren. Det vinner man inte många röster på utanför de närmaste vännernas krets. Och det börjar bli ganska sent att rätta till det hela inför valet också. Jag tvivlar på att det går.
I det läget är trotskister ute och fiskar (fast en del inte vill kalla sig för det). Det är klart att V:s förfall i någon mån kunde kompenseras genom att en del smågrupper till vänster om V agerade och reorganiserade någon sorts ny vänstersamordning men jag har mina tvivel. Till att börja med finns det två trotskistiska grupper som av ganska svaga skäl inte kan hålla sams. Varför skulle det bli ändring på den fronten?
Och sedan finns en trotskistisk ovana som jag faktiskt vill jämföra med vad Mohamed Omar har hållit på med på sin blogg (har inte läst den på flera veckor, men förmodligen har han inte ändrat sig). Det går till så här: börja med något som verkar bra, propagera för något bra eller mot något dåligt på ett sympatiskt sätt - men sedan gör du en u-sväng och dånar i väg åt ett annat håll! För Omars del bär det iväg mot Iran och diverse mer eller mindre bruna figurer och knäppskallar i största allmänhet. Och därmed har han ju lyckats desarmera det första, det som lät bra, och dragit ner exempelvis palestiniernas kamp i en brun gyttjepöl.
För trotskisternas del gäller det att de helt enkelt måste lägga in något om stalinism eller byråkrati. Stalinismen var en lokal sovjetisk företeelse som inte kan kopieras till en annan tid och plats även om man så ville, helt enkelt därför att det kräver att hela det sovjetiska samhället som fanns för omkring nittio år sedan också måste kopieras. I själva verket måste mycket mer kopieras, nämligen många hundra år av tidigare rysk historia också - idéer svävar helt enkelt inte fritt i luften!
Historielösa liberaler tror det, men jag förstår inte varför trotskister som ändå påstår sig vilja arbeta i Marx' tradition håller på så där. Genom att som papegojor rabbla att de minsann inte är stalinister gör de som Omar - de drar bort uppmärksamheten från de väsentliga dagsfrågorna. Dessutom låter det som ett fult sätt att dra undan mattan under all annan vänster och antyda att det nog är något skumt med den.
Jag tycker det är ruttet. Och jag resignerar. V:s kommer inte att rycka upp sig, smågrupperna kommer att vara nöjda med att vara smågrupper som gnäller över att kapitalisterna är elaka. Vill de något mer får de faktiskt visa det. Ett samarbetsprojekt skulle kunna bygga på en hård fokusering på vad som är möjligt att göra i samtid och framtid, men jag misstänker att redan första mötet kommer att stjälpas av någon som reser sig upp och rabblar "vi är inte ...". Bla bla bla.
Jan W har rätt, det måste till mer av folkrörelser om det skall bli någon rörelse att tala om (han har väl inte skrivit exakt det men jag uppfattar meningen så - han lär höra av sig och klaga ifall jag fattat honom fel.)
(Varför ödar jag tid på att skriva om den här smörjan förresten, det är väl lika produktivt som att analysera Anna Ankas själsliv.)
21 kommentarer:
Tack för det, Björn. Jodå, det är ungefär så jag menar. Partier är noll och intet utan bredare folkrörelser, men folkrörelser klarar sig ett bra tag utan partier.
Åtminstone i teorin. Nu är det dessvärre så i den praktiska vardagen att nitti procent av dom som är beredda att satsa sina liv på att förändra samhället tror lika intensivt på modellen "ett nytt parti" som deras medeltida föregångare trodde på modellen "en ny klosterorden". Men eftersom deras tänk är hundra år för gammalt blir det inte till något mer än småsekter.
Björn skriver:
Ett samarbetsprojekt skulle kunna bygga på en hård fokusering på vad som är möjligt att göra i samtid och framtid, men jag misstänker att redan första mötet kommer att stjälpas av någon som reser sig upp och rabblar "vi är inte ...". Bla bla bla.
Jo tack, jag var ursur på den där sekteristiska testuggande bokstavsvänstern redan på 70-talet. Hur kan man vara så dum att man tror att man kommer någon vart med att tjata om detaljer, och om vilken gammal kommunist man ska kopiera? Ska man få något inflytande får man, som du också menar, bekväma sig med att diskutera här och nu och hur man ska gå tillväga för att utveckla dagens samhälle i en mer solidarisk inrikning, och man måste inse att man måste samsas om det ska vara möjligt att kunna påverka i den riktningen.
Att plötsligt bli maskerad nyliberal eller EU-kramare, är emellertid inte heller vägen.
Låt mej bjuda på lite fakta.
1. Socialistiska partiet och Rättvisepartiet Socialisterna kandiderade tillsammans med oberoende i senaste EU-valet under namnet Arbetarinitiativet. Tankar finns inom båda organisationerna om närmare samarbete i framtiden. Kanske blir det så. I Frankrike har de två organisationerna nyligen gått ihop i det nya partiet NPA, med ungefär lika stor andel av väljarkåren som V har i Sverige.
2. Stalinism är i "trotskistisk" analys en samling olika politiska riktningar vars världsbild främst formats (och formas) inom partier vid makten i planekonomier under partidiktatur. Olika teorier som delar ursprung i parasitiska skikt (partier) som hatar arbetardemokrati (ett hot) och sitter vid makten och köttgrytorna i ekonomier utan borgarklass. Utanför planekonomierna har de ofta sin bas i arbetarklass. Stalinister är ofta fiender till borgarklassen som är ett hot men räds all verklig arbetarmakt (utan partimonopol). Det leder till en kluven inställning till arbetarkamp och en ofta reaktionär världsbild. Socialdemokratins världsbild är formad på ett besläktat vis: inom ett socialt skikt (ej klass) vars existens förutsätter makten i arbetarorganisationer utan levande demokrati och klasskamp. Jämför LO.
Kerstin bemöter väl egentligen vad Torberg skriver. Om två pyttesmå trotskistiska grupper går samman gör det varken till eller från. Det blir bara samma pip om vad man inte är ändå. Oförmågan att göra något framtidsinriktat lär nog hänga kvar.
För mig är NPA detsamma som Nya Folkarmén på Filippinerna (maoister). Svensson brukar klaga över en dödslista som de gjort upp på trotskister. Jag tror jag såg den listan publicerad på det filippinska kommunistpartiets hemsida en gång, och det var helt enkelt en skiss på hur olika grupper och individer kunde förbindas med varandra.
Framtidsprojekt, som sagt, hur var det med det?!
Med risk för att jag nu blir avfärdad som "trotskist":
Jag tycker nog att Anders Svensson, som du länkade till, är ganska vettig och inte så sekteristisk som du antyder. Visst kan man kritisera både Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna för mycket, bl. a. för att de inte kan hålla sams. Men trotskisterna är knappast ensamma om detta, det är ett generellt vänsterproblem. Maoisterna i Clarté och FIB Kulturfront är minsann heller inte så öppna för andra åsiktsinriktningar de heller? Och hur är det med de muskulösa karlakarlarna i Kommunistiska Partiet i Göteborg? Inte har väl de föregått med gott exempel vad gäller att samarbeta med andra vänstergrupper?
Själv tycker jag att en enad vänster bör ha plats för alla goda krafter, inklusive Björn Nilsson, Ali Esbati, Kerstin Berminge, Jan Wiklund och Anders Svensson! Så sluta skälla på varandra och försök fokusera på det som förenar, snarare än det som skiljer.
Tja, jag försöker ju ibland ta fram något som jag tycker är väsentligt, som framtidsfrågorna där man borde kunna sätta upp projektgrupper och samarbeta om konkreta saker. Exempelvis börja rita upp hur en planekonomi skulle kunna fungera med de medel vi har idag. Men jag börjar nästan undra om det inte finns folk inom vänstern som kan sådana saker. Man kanske får vänta på att produktivkrafterna omvänder folk som idag betraktar sig som något annat än vänster innan det händer något.
Erik Svensson:
Tror nog inte min makt eller mina möjligheter till inflytande över vänstergrupperna är så stor - idag heller.
Jag diskuterade ju med dem, allihop, nätterna igenom dessutom, som student i början av 70-talet, och det var lögn att få dem att samsas. Tror inte jag skulle lyckas idag heller, om jag försökte.
De var ofta överens om målet, någotsånär, men vägen dit, se den kunde man diskutera till en viss potentat kom och avlöste en.
På den tiden ansåg de förresten allihop att det där med miljövård bara var borgerligt dösnack, och något som bara gynnade de rika och deras möjligheter att kunna bygga hus i välbevarade och fina områden (ex. i samband med miljörörelsens kritik av byggandet av Scanraff).
Växthuseffekten, som vi talade om redan då - urlöjligt! Men det tyckte ju alla partier först, innan centern tog tag i miljöfrågorna och blev största borgerliga parti på kuppen. Först därefter, fram emot senare delen av 70-talet, började dåvarande VPK intressera sig för miljön och profilera sig på det området.
När vi (maken och jag), under dessa evighetslånga nattliga diskussioner, gnällde på bokstavsvänsterns företrädare och hävdade att de gjorde världens tabbe när de överlät en så viktig fråga som miljön till centern, så var vi dummare än tåget.
Problemet är inte att partisterna inte kan enas. Alla har olika uppfattningar om ditt eller datt. Problemen är tre, tror jag:
1. Att man fokuserar på hypotetiska möjligheter istället för det som går att göra här och nu, och låter oenigheterna om de hypotetiska möjligheterna överskugga för vad man är enig om. Vi behöver inga teorier för hur man gör revolution i Sverige, för om det skulle uppstå möjligheter för detta har verkligheten förändrats så mycket att alla våra gamla teorier i alla fall blir oanvändbara.
2. Att man anser sig som lite förmer än oss som "bara" ägnar oss åt Gemensam Välfärd eller Miljöförbundet Jordens Vänner eller något annat, i deras ögon underordnat. Partibygge blir till ett frimureri för invigda. I verkligheten finns förstås inget över- eller underordnat; det är helt omöjligt att gissa vilka initiativ som visar sig vara avgörande för nästa uppsving. Oftast blir det något som när det hände bedömdes som perifert.
3. Och så det avgörande: att "partier" trots sin ganska lilla nytta spelar en så otroligt stor roll i medvetandet hos den minoritet som (som jag skrev ovan) satsar sina liv på att förändra samhället. För det är en viktig grupp, och det är så otroligt synd att de ska vara så enkelspåriga. Det är möjligt att det här frimureriet som tycks oskiljaktligt från partiandet är psykologiskt nödvändigt för att de ska stå ut. Men det är inte desto mindre destruktivt.
Kerstin: Tråkigt att se att du hade så dåliga erfarenheter av 68-vänsterns miljömedvetande. Jag växte upp i Stockholm och är inte mer representativ än nån annan men jag minns samtalen och stämningen runt miljöfrågor annorlunda. Många av mina vänstervänner, från hela spektrat, hade en eller två fötter hos fältbiologerna och var väl medvetna om biocidfrågan mm. Många idag aktiva inom kampen för artbevarande och biologisk mångfald har varit med länge i det arbetet och har ofta sina rötter i 68-rörelsens olika grenar. Personligen tog jag stort intryck av Rachel Carsons Tyst vår på 60-talet, och dess nästan apokalyptiska ton stämde rätt bra med 68-vänsterns revolutionsromantik, som fångade också mej. Jag minns miljöfrågan som viktig under tidigt 70-tal, i alla fall i mina kretsar. Vi var med i organisationer som Fältbiologerna, Ornitologiska föreningen, Alternativ stad m fl.
Sen frågan om testuggande: Nog fanns och finns det extremt auktoritära drag i många vänsterriktningar, även i den rörelse jag tillhör. Men "bråken" handlade inte om småsaker eller detaljer, och nog inte mest om vägen, utan främst som jag ser det, om vilket samhälle man strävade emot. Det är inte detaljer att "errarna" (dagens KP) ansåg att målet låg nånstans i närheten av Sovjet och dess politik under första halvan av trettiotalet. Eller att SKP ansåg att målet kunde sökas i Sovjet från andra halvan av trettiotalet fram till Stalins död. Det var och är i våra ögon förskräckliga ideal som vi och många andra vänsterriktningar aldrig kunde dela.
Torberg: Det är detta, bland annat, som jag kallar för hypotetiska möjligheter. Som Björn har framhållit nånstans är/var sannolikheten att Sverige skulle bli som Sovjet på 30-talet obefintlig och det var rent energislöseri att ens diskutera frågan när det fanns så mycket mer näraliggande.
Och att göra det till en organisationsskiljande fråga var rent och skärt folkrörelsesabotage.
Jan W och kanske andra: Inte alls obefintlig. Den groteska modellen med priviligierade politruker som diktatorer i arbetarklassens namn, enpartidiktaturer, var och är ett gigantiskt problem på många ställen. Den infördes med våld i alla sovjets lydstater i öst, den kopierades av stalinistledda partier i Kina, Vietnam, Korea. Den var ideal i många starka kommunistpartier i Frankrike, Italien osv som var nära maktövertagande.. Även hos olika partier i Sverige. Att inte se det är antingen naivitet eller medlöperi som jag ser det.
Denna modell var och är inte arbetarnas befrielse eller socialism. Den är fackföreningsförbud, åsiktsförbud och motsatsen till arbetarmakt. Passivisering och karriärism. Enpartidiktaturerna i planekonomierna var och är inte enbart en historiens nyck utan följden av bestämda historiska och ekonomiska förhållanden som kan återupprepas. Att inte se partidiktaturernas och byråkratiseringens förutsättningar och erkänna faran med dem är farligt på flera sätt.
Ett är att vi kanske inte kommer att kunna hålla emot framväxten av byråkratier i våra organisationer. Än mindre bekämpa dem. Ta exemplet LO. Organisationen är helt tandlös mot borgarna, till stor del beroende på att medlemmarnas kraft hålls nere av den materiellt privilierade ledningen och dess förmyndarpolitik. Ledningen, byråkratin, driver ingen rättvisepolitik värd namnet därför att en sådan skulle inkräkta på de egna materiella fördelarna. Den accepterar inte den mest elementära medlemsmakt, t ex omröstning om avtalen på "golvet", för en sådan skulle hota klassamarbetet. Den accepterar ingen opposition värd namnet, för endast den själv är "rörelsen". Den vill inte ha en levande rörelse som den riskerar att tappa kontrollen över.
Ett annat att "socialistiska" länder försvagas av bristande internt stöd om partipolitruker vid köttgrytorna och inte "golvet" bestämmer. Jmf DDR, Polen osv som föll som korthus. Vänstern har oxå i kapitalistiska länder förlorat mången fackföreningsaktivist när informationen om fackförenings- och åsiktsförtrycket under "socialismen" blivit uppenbarad. Vi, vänstern, försvagas av diktaturen i t ex Kina. Att inte ha en analys över partidiktaturens orsaker och förutsättningar, som jag menar kan upprepas materiellt, gör det svårare att övertyga om att det kan bli annorlunda.
Alla:
Intressant med dessa skilda historiska erfarenheter! Jag var själv för liten för att uppleva 1968 och dess efterdyningar. Mitt engagemang i Fältbiologerna började 1980, strax efter kärnkraftsomröstningen. Jag har aldrig varit med i något "bokstavsvänsterparti". Förmodligen ingenting som jag har förlorat på heller, hoppas jag.
Kerstins erfarenheter av vänsterns ointresse för miljöfrågorna känner jag inte riktigt igen. Förmodligen beror det på att jag växt upp i Lund, där vänstern har varit tämligen miljöengagerad ända sedan 1970-talet. Miljöpartiet, som från början var betydligt radikalare än de är idag, har också sina rötter i lundavänstern och de radikalare delarna av lundaliberalismen (bl. a. Per Gahrton och Kjell Dahlström).
Så jag tror att vi har upplevt olika vänstertraditioner och har mycket olika bild av vad vi menar med "vänstern". För mig har vänstern aldrig varit synonymt med ett visst PARTI, inte ens Vpk som ju alltid varit det största partiet till vänster om S.
"När röken från fabriken faller på direktörns hatt / får vi en miljödebatt" sjöng Fria Proteatern i början av 70-talet. Fast det var i kontrast till gifter och skit som fanns inom produktionen och som inte orsakade någon miljödebatt. Inte mot miljöintresse i sig.
Det skulle vara intressant att gå tillbaka till den stora miljökonferensen som hölls i FN:s regi i början av 70-talet i Stockholm och se vad olika vänstergrupper hade för synpunkter på den när det begav sig. Jag antar att man hade klasståndpunkten klarare för sig än idag på de flesta håll: det var kapitalisterna som var ansvariga för miljöförstöringen. Samtidigt pågick ju USA:s krig i Indokina som också var ett miljömord. Men just den hårda klasståndpunkten kunde ju innebära att man inte insåg hela faran i miljöförstöringen. Fast det var ju bara ett fåtal människor som verkligen såg riskerna vid den tiden. En del hade ju börjat tala om resursbrist då också, men med ganska klent gensvar.
Jag ber om ursäkt om jag var otydlig i närmast ovanstående inlägg. Med vänster menar jag i det sammanhanget hela spektrat organisationer och enskilda med åsikter från sossar och vänsterut. V har i mina ögon inte monopol på den positionsbestämningen.
Torberg: Jo, just obefintlig. De länder som föll för Sovjetmodellen var alla fattiga oindustrialiserade länder. Det var nämligen en modell som lovade snabb industrialisering och, skulle jag vilja hävda, hade detta som sin huvudgrej. Inget för oss alltså.
Det slösades så mycket energi på för eller emot denna modell som inte alls var tillämpligt här. Tänk om konflikterna istället hade kunnat ägnas åt verkliga vägval här? Då kanske vi hade sluppit den soppa vi sitter i nu?
Om ni är intresserade av politiken runt miljökonferensen -72 finns en utförlig redogörelse ur miljörörelsesynvinkel på http://www.folkrorelser.nu/inenglish/stockholm72.html
Det är begripligt att den sovjetiska modellen - att lyfta sig själv i håret - hade dragningskraft i många länder i Tredje världen, som Indien. Vettigt folk förstod ju att det krävdes ansträngningar för att förvandla hemlandet från fattighus till något bättre. Trettiotalskrisen stödde de föreställningarna. Sovjet gick framåt, kapitalistvärlden gjorde det inte. Skall man ha en rimlig definition på stalinism kan den inte kletas på vilka företeelser som helst utan bör koncentreras till den sovjetiska uppbyggnadsperioden och till u-länder i samma situation. Då blir den begriplig.
Men som Jan påpekar är detta inte något som borde vara aktuellt för de redan utvecklade länderna.
Är det inte konstigt att supermarxistiska trotskister inte förmår att stoppa in dessa parametrar i den marxska modellen för bas och överbyggnad? Den modellen förutsätter att man tar hänsyn till konkreta förhållanden. Inte att man har en liberal inställning där historien försvinner och vad som helst fungerar var som helst.
En sista gång på denna plats. Den analys av stalinismen jag försöker presentera är just marxistisk. Jag menar att stalinismens olika riktningar växer fram ur de intressen som utvecklas i parasitiska priviligierade skikt, monopolpartier, i planekonomier. Sen har på olika sätt denna världsbild kommit att omfattas av alltför stora delar den internationella kommunistiska rörelsen. Tyvärr. Det handlar inte bara om målet utan också om vägen. Vissa stalinistpartiers "folkfrontsideologi" t ex. Eller "supermaktsteorin". Osv. Parasitskiktens strävan är att sitta kvar vid köttgrytorna i planekonomierna utan borgarklassens återkomst och utan "riskerna" som verklig arbetarmakt innebär. Detta formar deras världsbild och politik. Intresset talar.
Även min och många andras syn på socialdemokratins ideologi är marxistisk. Där är utvecklingen närapå parallell med ideologiutvecklingen i planekonomierna. Ett parasitiskt materiellt priviligierat skikt, t ex ledningen i SAP eller LO, utvecklar ideologier som försvarar existensen av arbetarorganisationerna, köttgrytorna, men motarbetar verkliga konfrontationer med borgarna på alla sätt. Man utvecklar en världbild som gör att man kan sitta i orubbat bo med höga löner utan att besväras av klasskamp, opposition, medlemsmakt. Passiva massorganisationer som styrs ovanifrån är idealet. Klassamarbete blir resultatet och målet. På vår bekostnad.
Jo, Björn, det är pinsamt. Dom tar "Vad bör göras" och kör den rakt av, som om den inte vore skriven i Ryssland 1905 utan i evigheten och gäller överallt alltid. Det är så omarxistiskt att man kräks.
Här, Björn, hittar du en intressant artikel: http://www.redpepper.org.uk/Rethinking-political-parties
Ursäkta dröjsmålet, måste ut och få en nypa frisk luft.
Kollade in artikeln, och den innehåller en massa intressanta observationer. Och som vanligt är det ju lättare att observera det förflutna än framtiden. Om jag skulle peka på en skevhet så är det att den väsentligaste läxan från Marx (modellen med produktivkrafter etc) inte finns med. Därmed uppfattas inte skillnaden mellan Latinamerika (en kontinent där radikal reformism ännu kan utföra storverk) och de gamla industriländerna där den produktiva basen och överbyggnaden har gjort slut på potentialen för reformer. Antingen får man byta system eller också sjunker man i barbari.
Skicka en kommentar