En lektion i etik

Jag nämnde för ett tag sedan Marek Edelman när han som den siste ledaren för upproret i Warszawas getto dog. Igår var det "Förintelsedagen" som skall få oss att minnas befrielsen av Auschwitz 1945. Som minnesdag verkar den svår att hantera för en del: skall radiopratarna tala om det faktiskt var Sovjets röda armé som stod för befriandet?

Till förtrytelse för de s k Förintelseförnekarna (eller "historierevisionister" som en del av dem kallar sig själva) finns det en del överlevande från Auschwitz som har sin historia att ge. Man brukar håna dem och kalla dem "överlevare". Men jag tror att det finns andra som beklagar att Hajo Meyer överlevde och fortfarande lever, för liksom Marek Edelman tar han avstånd från sionisternas kriminella politik mot palestinierna.

Moralen är ett mäktigt vapen, den är som en stark lampa i mörkret, och när den sätts på vad den sionistiska politiken lett till är synen inte vacker. Meyer skriver om sina erfarenheter från lägret:

I realized there that anybody from a dominating group who tries to dehumanize people from a minority group, can only do so if by education, indoctrination and propaganda he has already been dehumanized himself, independent of the uniform he wears.

Många israeler bär uniform. Han fortsätter:

It is a deep tragedy that in Israel this is not what one concludes from the experiences in Auschwitz. To the contrary, Auschwitz is elevated there into a new religion.

Och denna stränga kritik som jag tror måste bita hårt hos en del, men som de mest förhärdade säkert skakar av sig:

I am pained by the parallels I observe between my experiences in Germany prior to 1939 and those suffered by Palestinians today. I cannot help but hear echoes of the Nazi mythos of "blood and soil" in the rhetoric of settler fundamentalism which claims a sacred right to all the lands of biblical Judea and Samaria. The various forms of collective punishment visited upon the Palestinian people -- coerced ghettoization behind a "security wall"; the bulldozing of homes and destruction of fields; the bombing of schools, mosques, and government buildings; an economic blockade that deprives people of the water, food, medicine, education and the basic necessities for dignified survival -- force me to recall the deprivations and humiliations that I experienced in my youth. This century-long process of oppression means unimaginable suffering for Palestinians.

Idag skriver nyhetsbyrån IRIN från Gaza:

GAZA, 28 January 2010 (IRIN) - Thousands of Gazans made homeless by Israel’s 23-day military assault on the Gaza Strip which ended just over a year ago, are still in tents and damaged buildings; cold weather and recent flash floods have exacerbated their plight, say aid workers and the UN agency for Palestinian refugees (UNRWA).

Undrar vad den rättfärdige sionisten säger om det. De brukar ju aldrig medge några fel utan ständigt skylla ifrån sig. Nästan alla kommentarer till Meyers artikel har dock varit positiva vad jag har sett (utom en som verkar typiskt israeliskt propagandarabblande) och en skriver sålunda:

Here is one camp survivor who does not trade on his victimhood, and he truly was a victim. No longer however, because Mr. Meyer has obviously triumphed over the evil he experienced. Meanwhile young and well-fed Israelis and Jews around the world will trot out their victim status at the first hint of criticism of israel and the cruel and inhumane israeli practices Mr. Meyer so eloquently cites.

Nå, det är väl svårt att avfärda Meyer som "antisemit", vilket ju annars är ett tillmäle som numera öses över vem som helst som vågar rikta kritik mot Israel. Men får bosättarna elda upp sig lite mer kommer nog det också. Undrar vad israelvännerna i Sverige säger? Vad Meyer och kommentaren jag citerade säger är ungefär att israelerna håller på att glida ner i samma ondskas mörker som drev de europeiska judehatarna. Det bör anses som dålig moral att inte tala om det.