Enhetsfront med aporna för rättvisa!

För att blogginlägg skall vara utvecklande kan man dra ihop uppgifter från flera håll och försöka få till en syntes av det hela. Det tänker jag göra nu.

Först uppgiften hittade jag hos bloggkollega Kaj Raving. Han refererar i sin tur till en SIFO-undersökning vars resultat redovisas hos Riksdag & departement. Där sägs sammanfattningsvis att folkets flertal är emot ökande klyftor utan vill minska dem i stället.

Nio av tio svenskar säger nej till större klyftor. En av två tycker att de ekonomiska skillnaderna bör minska mellan de som arbetar och de som är pensionärer, arbetslösa eller sjukskrivna.

Jag undrar om folk i gemen är medvetna om hur stora klyftorna och därmed förmögenhetskoncentrationen är?

Det finns ett utjämnande drag i den svenska opinionen, många tycker att löneskillnaderna inte ska vara för stora. Den senaste debatten om sjukskrivningarna kan också ha påverkat opinionen, det finns ett missnöje som oppositionen kan tjäna på, säger Toivo Sjörén, chef för opinionsundersökningarna vid TNS-Sifo.

Det här låter som känslotänkande ("det är orättvist med stora skillnader") men i själva verket är det logiskt och klokt tänkt. Jag tänker inte upprepa detaljerna om skadeverkningar av stora klyftor, men sådana finns vilket har visats i den senaste krisen, och det är helt enkelt sunt förnuft att begränsa inkomstklyftorna.

Även de flesta av Moderaternas sympatisörer – det parti i regeringen som varit mest pådrivande för sänkta skatter till löntagarna – tycker att klyftorna mellan yrkesverksamma och pensionärer är för stora. Det enda parti med en majoritet sympatisörer som tycker att det är bra som det är, är Kristdemokraterna.

... och KD riskerar ju klart att ramla ur Riksdagen nu. Man kan undra vad de har för sympatisörer egentligen? Har den gamla stammen av folkrörelsekristna dött ut och ersatts av några tokiga liberaler?




Andra uppgiften får bli en norsk läsövning från Radikalt økonominettverk där man refererar ekonomiska experiment som visar att norrmän faktiskt är villiga att lämna en del av sina pengar till helt okända personer som de aldrig kommer att möta. Dessutom fick man fram ungefär hur stor procent av inkomsterna detta kunde vara. Slutsatsen blev att den ökände "Homo economicus" som bara tänker på sig själv tillhör en liten skränig minoritet. I viss utsträckning ser man till egna intressen, men inte helt ut. - Och det är väl inte så konstigt, hur skulle gruppvarelsen människa annars kunna överleva?

Då kan vi som Tredje uppgiften påminna om Adam Smith, moralfilosof, som hävdade att det inom varje människa fanns en vilja att göra gott mot andra människor, om inte annat för att Gud och omgivningen tyckte att det borde vara så. (Adam Smith, den store nationalekonomen, jo han var moralfilosof också!) Det kan man läsa om i hans bok om "Moral sentiments" (man kan hitta den som fil på nätet).




Och så är vi framme vid Fjärde uppgiften, som sammanfaller med den orakade krabaten överst i detta inlägg. I det allra första inlägget på den här bloggen nämnde jag apforskaren Frans de Waal, och han har givit några synpunkter i samband med jordbävningen på Haiti. Är det bara en tillfällig historia att hjälpdriften är så stor, eller finns det mer djupgående orsaker? (Vi kan väl bortse från skumma syften från USA:s ledare just nu och se till den verkliga medmänskligheten.)

de Waal tecknar historien från sjuttiotalet och framåt, när Reagan och Thatcher för ut just "Homo economicus" som norm inom politiken, men hur sedan den modellen blir alltmer kritiserad i olika specialvetenskaper. En del forskare såg hjälpsamhet som en del av evolutionen när människan blir människa. Primatologer (apforskare) går ett steg längre och pekar på beteenden bland apor som definitivt inte är av rent självisk natur. De kan hjälpa varandra även om de som individer inte har nytta av det, eller till och med tar stora risker genom hjälpen. Om detta stämmer (de Waal säger det inte definitivt i artikeln) betyder det att hjälpsamhet är en egenskap som ligger djupt inbäddad i våra gener.

Jag tycker det låter logiskt: hur kan gruppen överleva utan inbördes hjälp? Gamla anarkister som Kropotkin förstod det. Nyliberala muppar gör det inte, förmodligen för att de dels fattar illa, dels har det så väl förspänt ändå att de kan strunta i andra. När människor uppträder osjälviskt utan att vara tvungna till det, och de gör det i stor skala dessutom och under lång tid, är det inte bara något tillfälligt. Upptäcker man att våra nära släktingar i viss utsträckning uppträder på samma sätt, då finns det anledning att tro att hjälpsamheten kan ligga djupt förankrad i vår natur. Samtidigt kan man tro att gravt egoistiska betteenden visserligen också finns där, men de är av mindre betydelse för oss som människor och ibland direkt farliga både för utövaren och den som drabbas av egoismen.



Här finns en hemsida om primatforskning, och där hittade jag ytterligare ett blogginlägg av de Waal där han lyfter "killer ape" åt sidan till förmån för snällare förfäder och förmödrar till oss människor.

Det här har jag skrivit förut tror jag, men det förtjänar att upprepas: om vänstern vill lyckas måste den gripa tag i pålitliga rön som visar att den faktiskt går hand i hand med den bästa vetenskapen!

Den stora "officiella" vänstern orkar inte med det som KP klarar av i Proletären. Där presenteras hela tre sidor om biologi (inklusive primatforskning). Och den oförmågan kan få tråkiga konsekvenser. Kaj Raving som inledde det här inlägget har nominerats som riksdagskandidat för Vänsterpartiet. Det verkar vara en valbar plats om partiet kommer in i Riksdagen - men det ser ju tveksamt ut med det. Jag tror att det beror av att V bland annat slängde den vetenskapliga socialismen över bord.

Om vi säger så här: strävan efter rättvisa är en del av vår strävan att bli bra människor (eller människoapor). Att arbeta politiskt efter rättviselinjen är att arbeta för människan som människa. Borde man inte ha ett sjuhelsikes moraliskt överläge om man hävdar den principen?