Ett långt trist inlägg om ekonomi igen

I förrförra inlägget hotade jag indirekt med ett långt jäkla inlägg om ekonomi, men stack emellan med en trevlig melodi i stället. Men nu: åter till ordningen! Hos Lars Pålsson Syll fiskade jag upp det här intressanta diagrammet:

Vad lär det oss? - Det blå strecket nedtill är inte botten av diagrammet utan det är genomsnittlig  inkomstutvecklingen för nittio procent av svenskarna från 1980 till 2009, i 2009 års prisnivå. Intressant: det är i stort sett en rät linje. Ungefär stabil reallön under trettio års tid. Den röda kurvan är verkligen en kurva, och den visar hur förtjänsterna utvecklats för den tiondels procent (0,1%) som tjänar bäst. Som synes är det en jäkla skillnad! Dot.com-krisen sänkte deras inkomster ett tag i början av detta årtusende, men krisen som började 2008 har inte slagit lika hårt. Kan man gissa att rikingarna lär sig från kris till kris och att aptiten hela tiden ökar?

Om jag skall dra mina gamla slipsten igen och förklara: skev inkomstfördelning spelar roll och det är inte bara en fråga om rättvisemoral! Ju mer en person drar in av samhällets resurser, desto mindre betydelse får enkla livsmedel och massproducerade konsumtionsvaror i dennes ekonomi. Det är den typen av varor som håller den reala ekonomin igång, inte lyxkonsumtion och spekulationer. Ju större klyftor och ju mer trängda vanliga lönearbetare blir, desto större blir också risken för kriser på grund av stagnerande eller fallande konsumtion.

Lägger man till detta en allt värre privat skuldsättning, bland annat för att betala konsumtion som den vanliga lönen inte täcker, får man en riktigt otäck explosiv blandning. En rik elit flyter bort i spekulationens värld, gemene man ersätter uteblivna lönehöjningar med kreditkort, lånar mer på bostaden etc. tills hela upplägget spricker Antalet utslagna människor på samhällets botten växer, och om kravallerna i år verkade allvarliga så kanske de blir dubbelt allvarliga nästa år. Särskilt om en "medelklass" som trott sig vara något plötligt upptäcker att kapitalet har inga vänner, det har bara intressen, då kan det bli verkligt otrevligt. Staten verkar inte heller ha några vänner, däremot intresse av att hålla hänsynslösa spekulanter i miljardklassen under armarna när de håller på att köra i diket. Eller annorlunda uttryckt: staten är ett organ för att sköta den härskande klassens gemensamma intressen. Fast då upptäcker nog småföretagaren fort att hans intressen väger synnerligen lätt gentemot storbankens.

(Tillägg: världen kör i resurstaket. Det är bra att tillväxten lugnar ned sig och helst övergår i nedväxling av ekonomin i rika länder som Sverige. Men det bör ske med sådana metoder att det är de rikaste, inte de fattigaste och mellangrupperna, som får göra de största omställningarna. Lars Pålsson Syll rekommenderar ökad inflation som ett medel att komma loss ur skuldkrisen. Jag är väldigt tveksam till detta, för vilka kommer att drabbas? Tror jag såg liknande rekommendationer vid någon tidigare kris också. Genom inflation får man folk att skynda på att handla upp sina pengar i stället för att spara, och det verkar konjunkturstimulerande. Men, nej, jag skulle nog vilja se andra typer av åtgärder. Får återkomma om det.)

Den svenska 10-åriga statsobligationsräntan 1920 – augusti 2011

Diagrammet kommer från Utredarna på TCO. Man kan undra vad det är för kufar som är intresserade av räntan på statsobligationer, men det finns sådana också. De har också rätt att leva! Räntan på tioåriga obligationer startade på en nivå som väl bör ha varit påverkade av Första världskriget och krisen strax efter kriget, och sedan var det sjunkande eller stabila räntor under flera årtionden (med ett plötsligt ryck i samband med Andra världskriget).  I mitten av femtiotalets guldår bröts stabiliteten, och räntan började en uppgångsperiod som nådde den absoluta toppen under senare delen av åttiotalet. Efter några års ryck upp och ned började en nedgång som ännu inte tagit slut. - Vad betyder det? Jo ...

... naturligtvis är den låga 10-årsräntan ytterst ett symptom på att förväntningarna på världsekonomins, liksom den svenska ekonomins, långsiktiga utveckling är ytterligt lågt ställda. I både Europa och USA har skuldsättningen tillåtits öka betydligt mer än vad som dessa ekonomier förefaller kunna bära. I vissa länder är det den offentliga skulden som blivit för stor och i andra är det den privata sektorns skuld.

Ibland hävdas att Sverige är ett undantag. Vi klarade oss relativt helskinnade ur krisen därför att vi haft ordning på våra offentliga finanser. Vilket inte är hela sanningen. Även Spanien och Irland hade välskötta offentliga finanser innan krisen 2008. Här var det den privata sektorn som skuldsatte sig för mycket.

I Sverige har hushållssektorn skuldsatt sig på en nivå som saknar motstycke i vår historia. Sverige klarade krisen därför att vi hade välskötta offentliga finanser och därför att vi inte fick en fastighetskris, trots extremt hög belåning och mycket höga fastighetspriser. Sedan dess har hushållens skuldsättning fortsatt att stiga.

Om världen och Sverige nu åter skulle drabbas av en allvarlig nedgång i ekonomin med snabbt stigande arbetslöshet är det inte säkert att vi klarar oss lika bra.

Å andra sidan är väl låg ränta ett tecken på att riskerna förväntas vara små på de här värdepapperen, förutom att det verkar billigt för staten att låna pengar. Skall man låna så kanske tillfället är nu. Men jag föredrar som sagt andra sätt att skapa fonder exempelvis för nyttiga samhällsinvesteringar.

Suck, det är mycket konstigt att fundera på ...

Ett antal personer hävdar att vi går in i sämre tider. Som alla i den marxistiska traditionen vet så kommer kriser då och då. De är inbyggda i systemet. I tidigare skeden verkar de rensande och stärkande. Ineffektiva företag och företeelser i samhället som hindrar kapitalismens utveckling slås sönder av kriserna och får systemet att fungera smidigare. Vi kan i likhet med (icke-marxisten) Schumpeter tala om "kreativ förstörelse". Men när systemet har nått sin maximala förmåga blir kriserna enbart nedbrytande. De kan inte inom ramen för sitt eget system skapa något nytt och hållbart. Förnyelsen måste ske utanför systemet, i form av en slutgiltig krasch (eller krossande) av det gamla systemet och byggande av nya arbetsformer för samhället. Men man kan notera att Marx ansåg att det nya växer fram inne i det gamla, förutsättningarna finns alltså redan. Det gäller bara att titta efter.

Är man misstänksam undrar man också hur mycket som är verkliga hederliga prognoser i krispratet och hur mycket som är propaganda för att skrämma skiten ur folk. Skriker man att "elden är lös" för att plundra folk när de panikslagna springer för livet? Skrämda människor har svårt att tänka lugnt och kritiskt, och de har ingen hjälp från eliten i landet eftersom den i stort sett är uppbunden till panik-politiken.

Nu tror jag det är dags att lägga av med det här inlägget. Som några lösa rottrådar låter jag några länkar stå kvar som var tänkbara uppslag men som aldrig blev inarbetade i texten. Det finns förmodligen tiotusentals sådana artiklar, mer eller mindre informativa och utifrån olika synvinklar, på nätet vid det här laget.

http://neweconomicperspectives.blogspot.com/2011/08/are-we-approaching-endgame-for-euro.html

http://triplecrisis.com/the-scariest-thing-about-the-world-economy/

http://www.okonominettverket.no/Artikkel/1063.html

http://triplecrisis.com/global-monetarism-strikes-back/

http://tjen-folket.no/sentralt/view/11198

PS. Lars Pålsson Syll har också ett diagram och kommentarer på räntan för tioåriga statsobligationer. Statsräntenördar i alla länder, förena er! DS.