 |
| Klicka upp och läs det här om du orkar! |
Strindberg var en storfräsare på många områden. Ibland var inspiration dock större än fackkunskaper när han gav sig ut på områden som verkligen kräver fackkunskaper. Dessutom pågick redan under hans tid en rasande snabb utveckling av vetenskaperna som gjorde att lekmännen fick allt svårare att hänga med. Men eftersom den gode August verkligen inte var obegåvad kunde han komma med allt från kloka ingivelser till fullständiga intellektuella magplask i en salig och ibland underhållande blandning när han gav sig i närkamp med vetenskaperna.
Språk hade intresserat August redan i ungdomen. Han lärde sig en del kinesiska bland annat, och intresset hängde kvar upp i ålderdomen. Han ville forska om språken och förhållandet mellan dem, och resultatet av detta blev bland annat de så kallade språkvetenskapliga skrifterna (band 69 och 70 i den nu pågående nationalutgåvan). De blev ju inga kioskvältare direkt. Jag skulle nog tro att även hängivna strindbergianer anser att man kan klara sig genom att raskt bläddra igenom sidorna med konstiga härledningar av ord. De icke hängivna läser nog hellre Hemsöborna, Röda rummet, Mäster Olof eller något ... låt oss säga lättillgängligare. Inte vann han de samtida språkforskarnas bevågenhet heller. Tiden hade gått förbi hans sätt att arbeta.
Ett uppenbart problem med Strindbergs metod var tanken att hebreiskan var urspråket, vilket kan vara en rimlig tanke om man är bibeltroende men knappast annars. Jag vet inte vad dagens språkforskare säger, men någonstans har det påståtts att man åtminstone kan hitta uråldriga språk på ögruppen Andamanerna i Bengaliska viken. Folk kom dit för tiotusentals år sedan, de ingick i utvandringen från Afrika av våra förfäder, och de har bevarat mycket av det gamla i och med att de varit isolerade på öarna - så låter resonemanget. Teoretiskt skulle dessa öbor ha pratat samma språk i 70.000 år tror en del människor,. Skulle man studera dessa språk (August skulle väl bunta ihop dem under rubriken "negerspråk" antar jag) skulle man åtminstone komma närmare hur ett ursprungligt språk lät. Men jag undrar om dagens kritiska forskare verkligen tänker så, och att ett språk varit oförändrat i så många år tror nog inte många på.
Föregående inlägg i denna sporadiskt förekommande serie här. Det kopierade uppslaget finns i Samlade verk band 70.
På tal om strindbergianer så får väl Jan Myrdal räknas till den skaran. Ser i Svenskan att han nu står i begrepp att ta sitt pick och pack - inklusive en hyllkilometer böcker och annat tryck - och flytta till Varberg. Är det inte jäkla trist klimat därnere under vinterhalvåret jämfört med nuvarande boställe i Bergslagen?
PS. Ett äkta ur-språk låter väl bara som 'tick-tack tick-tack' antar jag! Och det låter ju inte så spännande. DS
10 kommentarer:
För mitt enkla förstånd måste alla språk vara ungefär lika gamla. Människorna gick väl igenom den utveckling som gjorde språket möjligt gemensamt och spred sig sedan över världen. Och tog alltså språket med sig.
Jag tycker logiken är omvänd: det finns ingen punkt där man kan säga att "just här föddes urspråket" eftersom det är en process som löpt under mycket lång tid, och eftersom det är en process kommer förändringar att ske hela tiden. Det som finns däremot är en nedärvd förmåga, evolutionärt skapad, som gör att människor var de än befinner sig kan skapa någon sorts språk. Men förmågan gör inte att man kommer att tala på ett visst sätt.
Men om man som den äldre Strindberg har bibeln som rättesnöre är det lättare. Ett språk fram till Babels torn och sedan en massa som skiljer sig åt.
Låt oss göra Psammetikos experiment! :)
(Ja, ja vet att det inte hittar ett urspråket.)
Och vem phanken är denne Ps.? En ur-innevånare på Andamanerna kanske!
Björn,
Psammetikos var en Farao som enligt myten sökte urspråket. Han lät därför barn växa upp utan påverkan och börja tala utan yttre inflytande. Språket de talade var kariska. Ett språk som redan fanns, det ansågs vara urspråket. Jag tror experimentet var dåligt genomfört och aldeles för liten kohort. Att man bara hittar en approximation på ett primitvt språk och det vet vi redan hur det låter.
Hur långt kommer barnen kunna räkna?
Aha, men jag tror mer på de där små språkrobotarna som jag skrev om för ett tag sedan, som bygger sitt eget nya språk.
Låter skumt med kariska, påminner mig om folk som stötte på indianstammar i Nordamerika som de tyckte prata walesiska eller hebreiska! Annorlunda uttryckt: folk hör så mycket konstigt!
När det gäller uppfinna språk, så imponeas jag mer av Alliansen! :) I gamla texter från vänstern nämns ofta tolkningsföreträde och sådan. När slutade vi definiera världen, när tappade vi makten över språket?
Björn: Givetvis började språken att skilja sig åt så snart människorna spreds och inte längre kunde hålla kontakt. Vi vet att det har ändrat sig kraftigt bara de senaste tusen åren i Sverige. Och totalt har vi haft minst 70.000 år på oss att skiljas åt.
Martin, vad Alliansen pratar kanske är besläktat med Orwells "newspeech" där saker vändes till sin motsats?
Jan, i samhällen som ändras långsamt och är mer eller mindre isolerade torde språket också ändras långsamt, särskilt om det finns grupper som är intresserade att bevara gamla sätt att tala (inom religion exempelvis). Men idag brakar det iväg med en rasande fart. Undrar om jag skulle förstå vad min farfars far sa - han var från Blekinge, född på 1840-talet.
Björn: Språk förändras fortare om folk blandas. När det kom plattyskar till Sverige på 1300-talet försvann en massa ändelser till exempel, dom var för svåra att hålla reda på i den gemensamma kommunikationen.
Men ändras gör de hela tiden. Folk är påhittiga. Och lata. Och logiska. Nya uttryck hittas på för att man ska få emfas i det man säger. Ord och uttryck slipas av. Och nya regler hittas på för att man ska få lite ordning. På några tusen år skapar detta jätteskillnader även i det mest traditionella samhälle.
Exempelvis är det de minsta och mest traditionalistiska samhällena, t.ex. i det inre av Nya Guinea eller Amazonas, som har de grammatiskt mest komplicerade språken. Otvivelaktigt för att inga kulturkollisioner tvingar fram förenklingar. Långvariga interna utvecklingar kan bygga på och bygga på, och små barn har inga svårigheter att lära sig språk.
Mer om detta finns i Guy Deutscher: The unfoldning of language, http://www.unfoldingoflanguage.com/
Skicka en kommentar