Det låter superkrångligt med 'tinget i sig', det kan vara superkrångligt (särskilt om en yrkesfilosof skall förklara vad det handlar om), men det finns också en ganska lätt och behändig förklaring.
Svara på den här frågan: Hur får vi kunskap om omvärlden, om tingen, och om oss själva? - Det sker via våra sinnen. Vi ser, hör, känner etc. Detta innebär att när vi får kunskap om ett ting så är det i själva verket våra förnimmelser vi får kännedom om, inte tinget ... inte tinget i sig. Ta en morot: man kan lukta på den, känna med fingrarna, bita i den för att känna smaken, titta på dess färg och form - men vad är den där grejen egentligen? Man kan ta detta som en utsaga om att vi vet vad vi vet, och resten vet vi inget om.
Man kan lägga till att det spelar ingen roll om våra kunskaper är ofullständiga om det vi vet räcker till för att vi skall klara oss. Vi behöver inte veta vad en morot är 'i sig' för att äta upp den. Så är det med mycket i livet. Det vi känner till via förnimmelserna kan användas av vårt förnuft till att bygga användbara teorier. Vi samlar data som klargör hur man bäst odlar och använder moroten. Ett matrecept där morot ingår kan ses som en teori om vad som händer om man blandar morötter och andra matvaror och ställer allt i en gryta på spisen för att koka i en kvart.
Ibland kommer det fram nya rön. Kunskaperna ökar, vi vet mer, och det innebär att 'tinget i sig' fortfarande finns kvar, men det har ändrat sig. Ena dagen kommer man på att morötter innehåller ohälsosamt mycket socker, andra dagen att moroten innehåller andra ämnen som är bra mot andra sjukdomar. Det finns, och kommer alltid att finnas, saker som vi inte känner till, men gränsen mellan vad vi vet och detta okända område flyttar sig. Kants 'ting i sig' är därmed en evig doldis som aldrig kommer att visa upp vad det 'egentligen' är för något. - Och det är väl en god sak för alla vetenskapare: det finns alltid nya hemligheter att jaga efter, bara lämpliga forskningsanslag kan fixas!
18 kommentarer:
Inspirerad av det du skriver; för att kunna knyta samman och sammanställa intryck och kunskaper till övergripande förståelse, tror jag att det krävs att man drillar sitt abstrakta tänkande på något sätt.
Hur man bäst gör det kan man säkert träta över, men jag jag tror att utövning i någon konstdisciplin, mer eller mindre, är bra för att just drilla det abstrakta tänkandet.
Tanken att vi inte kan veta något om "tinget i sig" utgår från den felaktiga föreställningen att det enda vi kan veta är det som når oss via våra sinnen. Alltså vet vi inte om t.ex. atomer finns.
Jag tror att "tinget i sig" var det begrepp som Kant använde för att koppla ihop de två oförenliga uppfattningarna om världen som han hade. Dels den newtonska deterministiska världsbilden, dels den kristna med Gud, själ, evigt liv o.s.v..
"Tingen för oss", som finns i rummet och tiden är det som naturvetenskapen beskriver. Medan man med "tinget i sig" kommer undan determinismen, och möjliggör sådant som moral och gudstro. Rummet och tiden är nämligen något som finns rent subjektivt - en vanvettig åsikt skulle jag vilja påstå.
Friedrich Engels förhånade, som jag tycker med rätta, tanken på "tinget i sig". Men det är intressant att även professionella marxistiska filosofer som ungraren Lukacs reagerat mot Engels "missförstånd". Eller att en nutida kommunistisk filosof som Slavoj Zizek ibland framstår som en kantian ("The parallax view").
Och genom att träna den abstrakta delen blir det lättare att hantera
den "ungefärliga" tillvaron, som du nämner i en annan tråd.
Som empiriker så gillar jag givetvis Kant. Men alla vetenskapare gillar honom inte. Själv har jag ofta brottats med problemet att allt här i världen inte låter sig observeras direkt. Jag kan inte se moroten växa i jorden, jag får observera det gröna som sticker upp. Sedan springa runt i naturen och kontrollera att det gröna som växer inte kan vara något annat än morot. Enklaste är att dra upp en och kolla om det är morötter, men det löser inte problemet förrän du dragit upp alla morötter.
Icke-empiriker gillat nog inte Kant. Det finns begränsningar i Kants filosofi, den räcker inte till för allt här i världen, hur skulle Kant behandla "black swan"?
http://en.wikipedia.org/wiki/Black_swan_theory
Hannu,
atomer observerar vi med våra sinnen. Man får ha glasögon, ett elektronmikroskop är bara lite lyxigare glasögon. Värre är det med snabba sönderfall eller liknande där det enda vi observerar är sönderfallsprodukter. Där fallerar Kants filosofi.
Martin, det finns alternativ till den engelska empirismen (Locke, Hume) och Kants "transcendentala idealism". Den "kritiska realismen" är en sådan.
Kant var en stor vetenskapsman (Kant-Laplaces nebularhypotes om planetsystemets uppkomst), men överskattad som filosof, tycker jag.
Överskattad och överskattad. Jag ser honom främst som moralfilosof. Popper och Kuhn är betydligt viktigare än Kant i dagens vetenskap.
Men som naturvetare kan jag vittna om att vetenskapsfilosofi inte är något vi ödar mycket tid på. Men just min subgrupp av naturvetenskapen skapar hellre en användbar teori med en bred och stor förutsägande kraft, än sanningen som är applicerbar enbart på det vi observerat. Kort sagt arbetar vi näst intill uteslutande med provisoriska teorier. Det viktigaste för oss är så kallade "transition state" alltså toppen av energin, något som vi ALDRIG kan observera eftersom det aldrig existerar. Detta samtidigt som det heller inte går att beräkna utan att införa mängder med förenklingar gör att vi aldrig har några vanföreställningar om sanning. Kanske därför vi skiter i vetenskapsfilosofi och talar om våra redskaps relation till verkligheten. Det är den praktiska vetenskapsfilosofin.
Frågan kan vara: med vilka glasögon skall man läsa Kant? Det finns några alternativ:
- Man försöker uppfatta honom som hans samtid gjorde, utan att lägga till senare erfarenher
- Man försöker lägga ihop vad Kant visste och vad vi vet nu, och kanske därmed kan sålla bort vad som håller eller inte håller
- Man ser bara Kant i ljuset av vad vi vet idag (vilket i stort sett gör honom onödig)
- Vi ignorerar hans faktapåståenden och ser i stället på metoden och på fruktbara ideer som kan hjälpa vårt eget tänkande framåt.
Björn,
när jag läste moralfilosofi så inledde man med tolkningsfrågan. Det man talade om var intentionstolkning, något som jag är en stark förespråkare för på nätet. Men som du säger, är verkligen intentionen hos en 1700-tals filosof i ett 1700-tals samhälle intressant? Det måste givetvis vara utgångspunkten för uttolkning av Kant. Men när man har intentionen klart för sig så kan man fundera på hur den intentionen påverkats av det vi vet idag. Det sista är väl det mest intressanta, man läser inte gamla gubbar av historisk nyfikenhet, man läser dem för att låta dem påverka ens tänkande i den moderna världen.
Därför ser jag nog det hela så här:
1. Onödigt för andra än historiker.
2. Självklar, läser man en tankegång så kan man inte annat än passa in den i sin samtid. det är vad den problemlösande människan gör med allt.
3. Samma attityd som tror att det mest sentida papperet är det bästa papperet i området, det som ger dig mest kunskap. Vilket är feltänk.
4. Syntes är hela poängen med att läsa andra idéer! :)
Det verkar som om Kant själv tänkte sig att hans filosofi är giltig så länge det finns 'förnuftiga varelser' som kan tänka sig den. Det gäller inte bara människor, men i det lilla häfte jag läser specificeras inte vilka andra som är 'förnuftiga' och alltså i stånd att skapa komplicerade teorier. Han kräver tid och rum för förnuftet, men några andra begränsningar ser jag inte, Det enda som krävs är skarpt tänkande varelser. Men det kunde ju lika gärna vara Himmelens änglar eller välprogrammerade robotar. Eller folk som lever 200 år efter Kant under väldigt olika förhållanden. Men jag tror att man skulle kunna förklara en del av hans a priori-ideer genom att åkalla primatforskarna och deras tankar om att vissa beteenden hårdkodas i hjärnan hos människor och vissa andra primater, och är därmed inte beroende av egna erfarenheter för att kunna styra våra beteenden.
Närliggande är säkert mitt påstående om "sanning". Det är ju så populärt att alltid hävda att det man har sagt är sant. Alla vill i alla sammanhang påstå att de säger sanningen.
Detta gäller både politiker och psykopater, men även fullt normala människor.
Det jag nu alltså säger kan jag påstå vara alldeles sant utan att någon reagerar. Men hur är det egentligen?
En sanning är en utsaga, en beskrivning av ett händelseförlopp, ett föremål eller någon egenskap.
Denna utsaga är inte identisk med händelseförloppet, föremålet eller egenskapen.
Den är en MODELL av dessa, som i bästa fall är så bra att vi godkänner den, men den är likväl inte identisk med det som utsagan beskriver.
Det finns således en skillnad och därmed finns alltså egentligen inga sanningar.
Man kan säga att en karta är en bra beskrivning av verkligheten, men den är likväl inte terrängen! Stämmer inte terrängen med kartan så är det den förstnämnda som gäller.
Särskilt när vi lyssnar till politikernas demagogi bör vi vara medvetna om detta.
/Skvitt
Ja, det är väl ganska sällsynt att någon står upp och säger "nu ska jag ljuga!". En del ljuger i alla fall, en del intalar sig att de talar sannning med sådan framgång att de tror sina egna lögner.
Och så har ju postmodernisterna delvis rätt: i och med att varje människa uppfattar omvärlden individuellt så blir varje uppfattning av omvärlden också individuell. Men det betyder ju inte att varje individuell sanning också är sann i ett sammanhang där fakta kan kontrolleras.
En färgblinds färgomdömen är personliga, inte allmängiltiga. Om en minister intervjuas och "känner" att arbetslösheten gått ned eller att Förbifart Stockholm inte kommer att generera några miljöproblem så håller det inte för faktakontrollen. Det finns för mycket i detta som INTE är 'tinget i sig' för att man skall kunna hävda att det finns dolda sidor som gör att man ändå har rätt trots att man ljuger som en häst travar.
Skvitt,
därför jobbar man som vetenskaparna, endast med provisoriska sanningar. För även om vi aldrig kan nå Sanningen, så är inte alla utsagor lika mycket värda. Kant och andra filosofer försöker hjälpa oss värdera dessa provisoriska sanningar.
Kan man inte säga att den kantska filosofin, genom att peka på våra sinnens begränsningar ändå uppmuntrar oss till att flytta gränserna, öka vetandet och därmed ändra vad 'tinget' är? I och med att vi vet att det finns saker vi inte vet så uppstår ju önskan att sätta ljuset på det okända. Vi kan ha uppslag om vad som finns där i mörkret - och bara det kommer forskningsanslag så kan vi ta reda på det!
Björn,
så är det. För att unna utforska det okända på något som helst meningsfullt sätt så krävs det ju att man drar upp en gräns och definierar det kända och det okända. Innan man gör det så är man chanslös.'
Det är också därför jag slår ned på all pseudovetenskap jag ser. De rubbar nämligen gränsen och definitionerna, vilket riskerar att störta oss ned i mörker.
Tja, vill man ha reda på hur det 'egentligen' förhåller sig med universums gåtor är det väl pseudovetenskapen man får vända sig till. Där krånglar man inte med svårigheter, saker man vet eller skakiga sannolikheter - man VET!
Min favorit är en rubrik jag såg i en veckotidning för många år sedan: "Arbetslös trebarnsfar löser universums gåtor!"
Tittade på amerikansk skräpkultur igår. Där gjorde man om den gamla, kan gud skapa en sten så stor att han inte själv kan lyfta den, till:
Can God create a riddle so difficut that not even He can solve it?
Ja, den gåtan är universum. Därför har vi som bor i universum inga svar att hämta hos Gud.
Haha, de som ställer sådana där "listiga" frågor får nog se till att skaffa ordentliga asbets-kalsonger innan de inträder i nästa existens!
Skicka en kommentar