Jo det stämmer som dom säjer: sydindisk fiolmusik med komp på tablas är skithäftigt! Då lyssnar apan! Men mbira från Zambia går bra det också! Bara musiken är afrikansk eller indisk så diggar vi. Sånt där västerländsk eller japansk smörja vill vi verkligen inte höra, då sticker vi hellre iväg till ett tyst ställe. |
söndag 29 juni 2014
Apor gillar indiskt
lördag 28 juni 2014
På ett fantasilöst stickspår?
Här är ett citat från den stålhårda bloggen Järnbastionen, i form av en not till ett inlägg som handlar om tågstrejken och kapitalets offensiv.
Not: Observera också att konceptet "medborgarlön" och "arbetskritik", som vi behandlat tidigare här på bloggen, först dök upp hos borgerliga ideologer och ekonomer som en del av det projekt som beskrivs här ovan; som en metod för att "avskaffa normalarbetsdagen", d.v.s. avskaffa arbetarnas trygghet och rättigheter, utan att företagen skulle behöva "bära större kostnader" för effekterna av det. Detta koncept marknadsförs idag även av den borgerliga s.k. "vänstern".Jag känner igen en del av de här argumenten efter diskussioner på min egen blogg. Men är det inte något som saknas här? Om vi säger så här: en grundsats i marxismen är att idéer inte ramlar ner från himlen utan skapas i samhällets praktik. Detta gäller även idéerna om socialism och kommunism som uppstod under första hälften av 1800-talet. I början som ganska oklara och orealistiska tankar, och dessutom var en del av dem förmodligen avsedda att hålla arbetarna lugna just genom vissa reformer. Marx' och Engels' insats var att de tog tag i röran av oklara förslag, förkastade det som inte var bra och ställde resten på en grund som de ansåg vara verklighetsanpassad, vetenskaplig och med sikte på byte av samhällssystem. I klassamhället är den härskande klassens tankar de härskande tankarna, men det finns andra tankar, och när de möts uppstår den ideologiska klasskampen.
Det bör vara möjligt att behandla uppslagen om exempelvis medborgarlön på samma sätt om man har lite fantasi och kan kombinera olika idéer. Påminner inte medborgarlön/inkomst- och arbetsgaranti om den kommunistiska principen 'av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov'? De är inte samma sak, men den ursprungliga tanken kan utvecklas så att de sammanfaller. Man tar helt enkelt bort de element som är dåliga, är det så svårt? Man kan ställa borgarna mot deras egna förslag och fråga: "Är ni villiga att löpa linan ut, att ta de logiska konsekvenserna av vad ni själva föreslår?" - Jag kanske har fel, men jag misstänker att om man avstår från att tänka kreativt även vad det gäller förslag med mindre bra sidor riskerar man att hamna på fantasilöshetens stickspår långt borta från den arena där politiken verkligen utspelas. För vilka förslag har garanterat bara positiva sidor?
***
En annan sak som diskuteras på några ställen på nätet handlar om 'den nationella frågan', ett klassiskt ämne inom marxismen ända från Marx själv och fram i vår tid. Det finns flera aspekter: dels handlar det om invandringen (inklusive det ökande tiggeriet) och vad den gör med Sverige. Dels är det en fråga som man (jag) vulgärt kan formulera så här: "Skall vi vara så dj-a rädda för att hjälpa den svenska kapitalistklassen att vi utan anmärkningar låter utländsk kapital ta över allt som är värt att ta över i Sverige?" - Skall man över huvud taget behöva föra en sådan diskussion? Blir inte detta att ödsla sin tid på att försöka prata med några som låst in sig i vagnarna på stickspåret och vägrar komma ut? Själv har jag blivit så trött på det här att jag inte lägger upp några länkar. Antar att rätt många av läsarna av den här bloggen ändå har koll på vilka som avses med 'några ställen'. Annars får du väl skriva en kommentar och fråga.
fredag 27 juni 2014
På scenen just nu ...
... om 'just nu' är februari 1838 i Stockholm. 'I morgon' var den 18 februari. På den tiden hade tydligen pjäserna alltid dubbla titlar, vilket kanske kittlade publiken nyfikenhet ytterligare. 'Hedvig' låter ju rätt stillsamt, men klämmer man till med 'BanditBruden' blir det häftigare! Undrar vad 'Den Amerikanska Apan' handlade om? - Månne en amerikansk apa?
Klippte detta från Det fjortonde Aftonbladet. Kungliga Biblioteket håller på att lägga upp gamla dagstidningar läsbart på nätet, och det tycker jag är trevligt. 'Det fjortonde' kommer ju sig av att Aftonbladet gång efter annan förbjöds utkomma på grund av att man sårade konungens känsliga sinne. Men då bytte man namn och fortsatte att komma ut, fast under lätt förändrat namn. Andra Aftonbladet, Tredje Aftonbladet ... Minns inte vilket nummer man hann upp till innan kungen gav upp.
onsdag 25 juni 2014
Mekanisering
Texten lyder 'låt oss mekanisera Donbass'. En sovjetisk affisch från 1930 som uppmanade till mekanisering av kolgruvorna i detta område i Ryssland nära Uralbergen. Gubbarna ovanför texten är uppenbarligen gruvarbetare, vad han därunder håller på med är jag inte klar över. Tömmer en vagn med brutet kol kanske? Året var 1930 och konstnären hette Deineka.
Första gången jag såg bilden var nog när den fungerade som framsida på en volym av E.H. Carrs monumentala verk om den ryska revolutionen (Foundations of a planned economy, del 2, Pelican 1976). I förordet gör Carr en intressant observation:
The main beneficiaries of an historical process are seldom or never those on whom the costs have fallen; and the model of the balance-sheet dissolves into an irreconcilable conflict of interests and purposes between different groups - a challenge to the illusion that every problem has a solution which will be free from ambiguity, free from suffering, free from injustice, free from tragedy.Men om man just tar situationen i de nya sovjetiska industrierna så verkar det som en del elitarbetare faktiskt kunde tjäna bra på slitet. Jag läste om en mäster-smältare i Magnitogorsk som åkte omkring i egen bil på trettiotalet, vilket måste ha varit nära nog oerhört om man jämför hur villkoren var för outbildade arbetare som just kommit in från landet. (Detta i en bok som, om jag minns rätt, heter Magnetic Mountain och är en historisk genomgång av uppbygget av järn- och stålkombinatet i Magnitogorsk.)
tisdag 24 juni 2014
För 73 år sedan
För 73 år sedan, vid midsommar 1941, började världskriget på riktigt. Några dagar efter Tysklands angrepp mot Sovjet 22 juni (som ju inte var oväntat, frågan var bara 'när') verkade den tyska krigsmakten ännu vara oövervinnerlig. Tyskarna hade ju slagit alla motståndare i väst och syd, och nu rullade de mot öster. Sovjet var stort, dess trupper gjorde segt motstånd, men man kan misstänka att mången 'god borgare' gnuggade händerna i förtjusning över att snart skulle den hemska bolsjevismen vara förintad. Ett halvår senare var framryckningen stoppad vid Leningrad och Moskva. Tyskland var inte längre oövervinnerligt. En viktig roll i kampen mot angriparna spelade partisanerna, och 'partisansången' i filmen ovan ger ett mäktigt intryck av en mäktig rörelse.
Den sjunde november 1941, när tyskarna ännu rullade framåt, höll Stalin ett tal på Röda torget i Moskva. Det var den 24 årsdagen av Oktoberrevolutionen. Han berättade att läget var mycket värre under den första årsdagen, 1918. Läget var besvärligt men inte hopplöst.
Det tog längre tid än Stalin trodde att segra (om han verkligen sade vad han trodde), och tyskarna reste sig aldrig mot Hitler trots katastrofen, men seger blev det till slut. De 'goda borgarna' fick se sig snuvade. En anledning till deras falska optimism kanske var underskattning av Sovjets styrka. Bara någon månad innan kriget bröt ut 1939 hade sovjetiska styrkor i Mongoliet slagit ut invaderande japaner så grundligt att Japan sedan aldrig vågade ge sig på Sovjet igen. Röda armén var en kraft att räkna med, och teorierna om att den brutits sönder av de sovjetiska utrensningarna på 1930-talet visade sig falska.
måndag 23 juni 2014
Demografisk biomassa
The banksters are at liberty to subvert, invade and expropriate across the world forever. A key condition for the IMF’s extension of its $18 billion loan to Ukraine is “territorial integrity” – in their war on Novorossiya, nationalists act as the foot soldiers of predatory multinationals. They march not for their fatherland, but for the greater glory of Exxon-Mobil, Monsanto, and Lady Gaga; they are expendable, and so is Ukraine. ... the parochial nihilism of Bandera’s disciples represents only a transitory stage toward universal enslavement and the dissolution of all peoples.
Globalist elites design their policies according to the classical maxim of divide et impera, yet its esoteric corollary is solve et coagula, the alchemical process applied to entire societies. Behind inane sloganeering on freedom, democracy and human rights lies a relentless desire to destroy. Sovereignty must be ended, sex and the family distorted unto grotesquery, and God usurped by Mammon. The nation – the great extended family – must be annihilated. What the Brave New World needs are neither Russians nor Ukrainians, but demographic biomass engineered for exploitation.
Det var det där med demographic biomass engineered for exploitation som fick mig att reagera på det här, en gästpost på bloggen The Vineyard of the Saker. Det låter verkligen obehagligt. Är det ens människor det handlar om längre? Kanske det där 'fläskberget' som någon obehaglig socialdemokrat svamlade om? - Skribenten verkar vara någon sorts neokonservativ med religiösa böjelser. Somliga må stötas bort av det, men vill man ha skarpa uppslagsrika kommentarer på dagsläget är det mer troligt att de kommer från det hållet än det liberala politiska mittfältet med dess trista håglöshet och ryggradslösa anpassning till den alltmer parasitära och sönderfallande kapitalismen.
Marginaliserade grupper och personer till höger och vänster kan faktiskt se problemen klarare ibland, vilket kanske underlättas av att till skillnad mot den liberala intelligentsian oftast inte har betalt för att inte se problemen. Åtminstone motviljan mot det nuvarande eländet förenar en medveten vänster och en dito höger. Däremot kan deras förslag till lösningar att variera kraftigt och ibland vara rent kontraproduktiva/avskräckande/orealistiska. Man kan som marxist förespråka att ta ett kliv framåt och skaka av sig det nuvarande systemet, eller som konservativ vilja ta klivet bakåt till ett äldre samhälle som antas ha varit anständigare. Frågan i båda fallen blir: var hamnar man när klivet är taget? (Det finns faktiskt en passus i Kommunistiska Manifestet som kastar ett visst positivt ljus över den feodalism som kapitalismen krossade.)
Den där hemska 'demografiska biomassan' torde omfatta mer än bara ryssar och ukrainare. Det rör sig nog om bortåt 80-90 procent av världens befolkning som exploateras av den härskande promillegruppen (med tyngdpunkten i USA) med hjälp av ett mellanskikt på 10-20 procent. Därför är frågan intressant även i Sverige.
- Vi går framåt! - Nej, bakåt tycker jag är bättre! |
söndag 22 juni 2014
Mot det nya Irak-kriget
Inte var det världens bästa väder för möte i Stockholm idag, med regn till och från och kallt i luften ... |
... men en ganska stor skara hade mött upp för att påtala att de inte gillar vad islamisterna håller på med i Irak. Jag antar att de flesta mötesdeltagarna var från området. |
De här killarna har inte riktig rutin ännu för hur man viker lakan. |
Är det ännu folk som ställer upp för Saddam Hussein? |
Bra med varm huvudbonad i det kalla vädret. Hoppas den motstod regnet också. |
Kan det vara en hyllning till det libanesiska motståndet mot Israel? |
Som synes bra med folk. |
lördag 21 juni 2014
Mordutredarna - lyssningstips
Det är inte bara mumlande tjocka professorer på TV som berättar om kriminalitet. Här är ett radiotips, podradioserien Mordutredarna. Har ägnat en god del av helgen att lyssna igenom de sju programmen. Olika aspekter av polisarbete och brottsutredningar tas upp, kända och okända, och personer inom rättsväsendet får berätta. Hur man gör brottsplatsundersökningar, driver förhör, problemen med gängkriminalitet, profilering, med mera.
En reflexion om mördaren Mangs i Malmö: killen kan inte ha varit något större geni (lyckligtvis) eftersom han drog omkring och sköt på folk med vapen som var registrerade på honom. Polisen hittade kulor och patronhylsor och kom fram till vilka vapentyper som använts vid flera skjutningar, körde registren och hittade en figur som hade just två vapen av denna typ. Och så åkte han in.
fredag 20 juni 2014
Nationaldag?
Somliga tycker att midsommarafton skulle vara svensk nationaldag i stället för sjätte juni. Det har jag ingen djupare åsikt om (förutom mitt påpekande tidigare att för varje svensk är givetvis varje dag nationaldag) men ... tänk efter litegrann. Skulle detta vara trevligt att få sig till livs från media:
Årets nationaldag firades med sedvanlig fylla, slagsmål, misshandel, mordbränder och olyckor över hela landet. Polisen har gjort otaliga ingripanden och fyllecellerna är fyllda till sista plats från Smygehuk till Treriksröset. Vuxna människor har skämt ut sig, betett sig som kompletta idioter, men ursäktar detta med "men jag var ju full" ...
Nu vänder året, de mörka kvällarna är inte långt borta, fågelsången dör ut ... eller hörs inte på grund av fylleskrålen. Det är klart, kunde man göra ett utbyte och flytta upptågen till sjätte juni och få den här tiden till stilla eftertanke i stället ... ?
torsdag 19 juni 2014
Rätt man för Riksdagen?
Redan under första hälften av förrförra århundradet förslog den gamle skämtaren H. B. Palmaer följande anslag på dåtidens fyrkammar-riksdag: Här fattas visa beslut. Och det kan man ju tolka som man vill ...
Nu ryktas det om att rap-artisten herr Timbuktu från Skåne aspirerar på en plats i rikets högsta beslutande organ.
Jag törs inte uttala mig om kandidatens kvalifikationer och möjligheter att bli en långkörare på Skånebänken i riksdagshuset.
Enligt en utredning av genomströmningstakten i Riksdagen under senare år så lär inte nya kandidater sitta så många perioder längre. Fort in och fort ut, till skillnad mot tidigare. Det har intressanta verkningar. Å ena sidan blir det färre ledamöter som hänger kvar på sin riksdagspost i all evighet. Å andra sidan blir det också färre ledamöter som har en lång och gedigen erfarenhet och kan säga ifrån mot partiledningarna. Resultatet blir att allt mäktigare partiledningar kan köra rätt friskt med gröna medlemmar som inte har kunskaper, mod och auktoritet att sätta stopp. De blir, som jag tolkar det, tämligen lättdirigerad röstboskap. Fast många kanske tycker det är OK: de sitter av en eller ett par perioder, bygger kontaktnät, och kilar vidare till andra lukrativa områden. För idédrivna personer blir det naturligtvis jobbigare om det plötsligt dyker upp samvetsfrågor där de inte har samma uppfattning som partiets ledning.
Herr Timbuktu kanske kan framföra sina budskap i talarstolen i rimmad form?
Nu ryktas det om att rap-artisten herr Timbuktu från Skåne aspirerar på en plats i rikets högsta beslutande organ.
Jag törs inte uttala mig om kandidatens kvalifikationer och möjligheter att bli en långkörare på Skånebänken i riksdagshuset.
Enligt en utredning av genomströmningstakten i Riksdagen under senare år så lär inte nya kandidater sitta så många perioder längre. Fort in och fort ut, till skillnad mot tidigare. Det har intressanta verkningar. Å ena sidan blir det färre ledamöter som hänger kvar på sin riksdagspost i all evighet. Å andra sidan blir det också färre ledamöter som har en lång och gedigen erfarenhet och kan säga ifrån mot partiledningarna. Resultatet blir att allt mäktigare partiledningar kan köra rätt friskt med gröna medlemmar som inte har kunskaper, mod och auktoritet att sätta stopp. De blir, som jag tolkar det, tämligen lättdirigerad röstboskap. Fast många kanske tycker det är OK: de sitter av en eller ett par perioder, bygger kontaktnät, och kilar vidare till andra lukrativa områden. För idédrivna personer blir det naturligtvis jobbigare om det plötsligt dyker upp samvetsfrågor där de inte har samma uppfattning som partiets ledning.
Herr Timbuktu kanske kan framföra sina budskap i talarstolen i rimmad form?
Rubbet av Bach
Nu jäklar, nu är det meningen att alla Johann Sebastian Bachs verk skall läggas upp fritt tillgängliga på nätet, med intensivt spelande musiker från Nederländska Bachsällskapet. Startsidan hittar man här.
En av mina favoriter av gamle Johann Sebastian är 'jaktkantaten'. Den finns inte här ännu, men jag ser fram emot att den kommer. En gång hade jag 'jaktkantaten' på en bandkassett, men den blev utsliten av allt spelande ...
1080 verk, det är mycket. Jag undrar hur många det skulle bli om man lade till verk av alla de andra musikaliska Bacharna? För Johann Sebastian var inte den ende med musiköra, han hade ju komponerande söner också.
onsdag 18 juni 2014
Ingen att prata med?
Libye : 3 premiers ministres, 2 Parlements, mais pas d'État, säger en rubrik i franska bladet le Figaro. Libyen: tre premiärministrar, två parlament, men ingen stat.
USA informerade inte libyska myndigheter när deras mannar grep och förde bort en libyer från Benghazi. Mannen påstås vara inblandad i dödandet av USA:s ambassadör på konsulatet i Benghazi för ett par år sedan. (Om det nu var ett konsulat där, det kan ju ha varit något annat skumt som pågick, exempelvis överföring av gamla libyska militärförråd till Syrien.) Hur som helst: i ett land med tre premiärministrar och då förmodligen flerfaldiga uppsättningar av ministrar och andra högt uppsatta personer måste det väl ha funnits någon att prata med? Eller kunde USAmerikanerna inte bestämma sig vem man kunde informera? - Eller, ärligt talat, vem talar man med om officiella angelägenheter i en stat som inte existerar, när man dessutom själv har sett till att den inte existerar?
USA informerade inte libyska myndigheter när deras mannar grep och förde bort en libyer från Benghazi. Mannen påstås vara inblandad i dödandet av USA:s ambassadör på konsulatet i Benghazi för ett par år sedan. (Om det nu var ett konsulat där, det kan ju ha varit något annat skumt som pågick, exempelvis överföring av gamla libyska militärförråd till Syrien.) Hur som helst: i ett land med tre premiärministrar och då förmodligen flerfaldiga uppsättningar av ministrar och andra högt uppsatta personer måste det väl ha funnits någon att prata med? Eller kunde USAmerikanerna inte bestämma sig vem man kunde informera? - Eller, ärligt talat, vem talar man med om officiella angelägenheter i en stat som inte existerar, när man dessutom själv har sett till att den inte existerar?
tisdag 17 juni 2014
Världsproletariat mot världsbourgeoisie?
Jag har varit på väg att starta ett inlägg några dagar men inte riktigt kommit loss. Så det följande blir rätt osorterade tankar. Men jag kan göra en sammanfattning som besparar eventuella läsare besväret att gå igenom hela inlägget.
1. I och med kapitalismens världsomspännande seger finns en tendens att världsproletariatet ställs emot världsbourgeoisin i en gränsöverskridande global kamp.
2. Men världsbourgeoisin har i själva verket ett nationellt center, för närvarande USA, och därmed finns nationella motsättningar kvar.
3. Läget nu, med Ukrainakrisen i centrum, påminner på ett otrevligt sätt om läget i början av 1950-talet.
Här är slutklämmen på något jag skrev för nästan fyra år sedan:
Den gamle egyptiske ekonomen Samir Amin skriver i i Monthly Review:
I en färsk skriftställning i FIB/k (tror inte den finns på nätet ännu) skriver Jan Myrdal om det aktuella världsläget att:
En tanke kan vara att när kapitalismen gått över i en skenande finansparasitär fas är det inte så intressant med 'stövlarna på marken' längre. Men jag har för mig att Myrdal tidigare hävdat att man kan se mycket långsiktiga tendenser i rysk/sovjetisk utrikespolitik där de olika regeringarna, vilka etiketter de än opererat under, har i stort sett liknande problem att lösa. Motsvarigheten till det skulle kunna vara en långsiktig trend i USA, oavsett vilka som styr utrikespolitiken, att försöka eliminera de stora landmakterna Ryssland och Kina som konkurrenter. Detta handlar alltså inte om ideologiska konflikter där system står mot varandra, och jag vet inte hur man kan rubricera en sådan situation.
Myrdal hänvisar till ett par andra artiklar av honom själv som han tycker är läsvärda, här och här. Och han kommer in på det farliga läget i början av 1950-talet, när svenska flygningar var hotfulla ur sovjetisk synvinkel och det slutade med skarp eldgivning. Här är ett citat från en recension som behandlar en bok om den episoden:
1. I och med kapitalismens världsomspännande seger finns en tendens att världsproletariatet ställs emot världsbourgeoisin i en gränsöverskridande global kamp.
2. Men världsbourgeoisin har i själva verket ett nationellt center, för närvarande USA, och därmed finns nationella motsättningar kvar.
3. Läget nu, med Ukrainakrisen i centrum, påminner på ett otrevligt sätt om läget i början av 1950-talet.
Här är slutklämmen på något jag skrev för nästan fyra år sedan:
Kapitalismens skenbara seger som allenarådande världssystem har gjort att den huvudmotsättning som redan sågs av Marx och Engels på 1840-talet nu blir allt tydligare: världsbourgeoisin står mot världsproletariatet. Vid sidan om denna huvudmotsättning finns otaliga andra, ibland svårartade, ibland lätta att övervinna. Det kan handla om nationella motsättningar, religioner, motsättningar som rör sidoklasser, mellan stater etc. Men den verkligt tunga motsättningen, den som finns som en nästan geologisk kraft i bakgrunden och verkar hela tiden, handlar om de två huvudklasserna. Detta trots att huvudmotsättningen ofta överskuggas av sekundära motsättningar. Kan världsproletariatet uppnå åtminstone någon grad av enhet är klockan slagen för världsbourgeoisin.Det kom upp i mitt minne när jag läste den här färska artikeln i Asia Times. Författaren skriver om ett nu pågående världskrig som inte utkämpas mellan stater utan mellan klasser. Det påminner en del om mina tankar. (Och det är nog det som leder till att en del maoister talar för ett 'folkens världskrig'.) Men nog framgår det i artikeln att det mesta kretsar omkring den härskande klassen i en stat, USA, och hur den försöker få grepp över resten av världen. Ibland genom att knyta till sig härskande klasser i andra stater, köpa upp och underordna dem och låta dem bekämpa sina egna folk, ibland genom att krossa stater där det inte finns den sortens härskare. Men det är frågan om man bara kan se en enkel bild där två klasser slår mot varandra, oberoende av var de befinner sig.
Den gamle egyptiske ekonomen Samir Amin skriver i i Monthly Review:
... there are several false notions about the simplification of social structure resulting from capitalism: (1) the idea that the bourgeois/proletarian contrast would wipe out expression of the presence of other social forces from the field of politics; (2) the idea that the bourgeoisie, on the one hand, and the proletariat, on the other, would become homogeneous camps with little internal differentiation; (3) the idea that the globalized expansion of capitalism would bring closer together the social structures of the advanced countries and those of the backward countries pursuing the path of “catching up” (“developing,” as they say).
En proletär fana i gröngräset? |
I en färsk skriftställning i FIB/k (tror inte den finns på nätet ännu) skriver Jan Myrdal om det aktuella världsläget att:
"... det rör sig inte längre för imperialisterna att erövra. Visst vill Förenta staterna upprätta baser och med dem söka tukta rivaler som Kina och Ryssland. Men det avgörande har varit att söka omvandla stater som varit på väg att på egen hand nå ekonomiska och sociala framsteg till vad teoretikerna kallar 'failed states'.""Inte längre." Är detta en revidering av Lenins tankar om imperialismen, där ett moment ju var att imperialistiska stater försöker erövra områden från varandra, inklusive utvecklade industriområden?
En tanke kan vara att när kapitalismen gått över i en skenande finansparasitär fas är det inte så intressant med 'stövlarna på marken' längre. Men jag har för mig att Myrdal tidigare hävdat att man kan se mycket långsiktiga tendenser i rysk/sovjetisk utrikespolitik där de olika regeringarna, vilka etiketter de än opererat under, har i stort sett liknande problem att lösa. Motsvarigheten till det skulle kunna vara en långsiktig trend i USA, oavsett vilka som styr utrikespolitiken, att försöka eliminera de stora landmakterna Ryssland och Kina som konkurrenter. Detta handlar alltså inte om ideologiska konflikter där system står mot varandra, och jag vet inte hur man kan rubricera en sådan situation.
Myrdal hänvisar till ett par andra artiklar av honom själv som han tycker är läsvärda, här och här. Och han kommer in på det farliga läget i början av 1950-talet, när svenska flygningar var hotfulla ur sovjetisk synvinkel och det slutade med skarp eldgivning. Här är ett citat från en recension som behandlar en bok om den episoden:
I juni 1952 sköt Sovjetunionen ner två svenska militärflygplan över Östersjön, först en av flygvapnets DC-3:or och därefter ett sjöräddningsflygplan av typen Catalina. Sverige fördömde i skarpa ordalag det sovjetiska agerandet. Förhållandet mellan länderna blev frostigt. Händelserna kring DC-3:an hemligstämplades. Sverige skildrades som offer för ett obegripligt och aggressivt Sovjetunionen.Jaha, svensk militär deltog alltså i aktiviteter mot Sovjet som kunde uppfattas som att man deltog i förberedelserna för ett västligt kärnvapenangrepp, men det var inget som officiellt erkändes. Kan vi inte se illavarslande paralleller till det idag, när NATO tränar i Sverige, när landets utrikesminister verkar vara ett ombud för USA och för en utrikespolitik som är skadlig och kanske direkt farlig, när media mal på om 'det ryska hotet'. Om man går på Myrdals beskrivning så var det nedskjutningarna av spionplanen som fick svenska politiker att lugna ner sig 1952. Måste det till en liknande händelse igen?
Ur ett sovjetiskt perspektiv utgjorde DC-3:an ett konkret hot. I april samma år hade USA ”provflugit” anfallsvägarna för ett kärnvapenangrepp på Sovjetunionen – och passerade då över flertalet storstäder i Sovjetunionen med Tornado-bombare, som var och en kunde bära fem atombomber. Sovjet var i panik och förstärkte radarskyddet mot Östersjökusten, bland annat med en ny typ av radar. Det var mot den radarn som DC-3:an flög – på rakbana, gång efter gång, för att samla in så mycket data att man i ett senare skede skulle kunna slå ut den nya radarn med störsändare. Sovjet visste att Sverige gav hemlig information vidare till USA. (Christer Lokind: DC-3:an – Kalla krigets hemlighet, Medströms Bokförlag.)
måndag 16 juni 2014
Namnförslag
Se här, en kartbild av en sjö som kallas 'Trehörningen'. Jag tycker det ser ut som mer än tre hörn, men folk förr kanske inte kunde räkna längre än till tre?
Fantasilöst namn för övrigt. Jag tycker sjön gott kunde ges namnet 'Smalnäbbade simsnäppan'. Titta på den här bilden och håll med mig om att det skulle passa bättre! Och det tycks finnas 97 sjöar som heter 'Trehörningen', så om en byter namn kan det väl inte störa så mycket. Jag trodde 'Trekanten' var vanligt som sjönamn, men där misstog jag mig. Lantmäteriet hade bara två sådana på sin lista.
Det är många år sedan jag såg smalnäbbade simsnäppor, men de är roliga att titta på när de snor runt i vattengölar och småsjöar och jagar mat.
(Kollade 'Långsjön' också, och där kan man verkligen göra en insats för att fixa fram piggare namn: det finns 193 stycken långsjöar enligt Lantmäteriet.)
Fantasilöst namn för övrigt. Jag tycker sjön gott kunde ges namnet 'Smalnäbbade simsnäppan'. Titta på den här bilden och håll med mig om att det skulle passa bättre! Och det tycks finnas 97 sjöar som heter 'Trehörningen', så om en byter namn kan det väl inte störa så mycket. Jag trodde 'Trekanten' var vanligt som sjönamn, men där misstog jag mig. Lantmäteriet hade bara två sådana på sin lista.
Det är många år sedan jag såg smalnäbbade simsnäppor, men de är roliga att titta på när de snor runt i vattengölar och småsjöar och jagar mat.
(Kollade 'Långsjön' också, och där kan man verkligen göra en insats för att fixa fram piggare namn: det finns 193 stycken långsjöar enligt Lantmäteriet.)
lördag 14 juni 2014
"Res dig, Donbass!"
En kampsång så här på lördagskvällen, jag hittade den hos 'Jaktfalkens vingård' (The Vineyard of the Saker) som har mycket information om Ukraina och verkar hyggligt pålitlig.
Där finns också en engelsk översättning av texten:
Mama, how are things in the land of steppes and coal dumps?
I heard that enemies came to our land
And they want to quickly destroy everything
Mama, I've known every town here since my childhood:
Brother cities Slavyansk, Kramatorsk are now in the news.
Donbass, save your children!
Arise Donbass! Arise, my native land!
Arise Donbass! Let's kick the Junta out together!
Arise Donbass! Mother Russia's with you!
Arise Donbass! You will become the new Brest!
Mama, how are the working class and miners getthing through this?
When Maidanites were strolling in the Maidan,
Our people were hard at work and feeding slackers.
Mama, everyone will help make Slavyansk a holy mountain!
It's our city, and will be ours forever -
We will not surrender it to the enemies!
Arise Donbass! Let's kick the Junta out together!
Arise Donbass! You will become the new Brest!
Arise Donbass! Arise, my native land!
Arise Donbass! Mother Russia's with you!
Mama, life went from Donetsk to Odessa,
And verdant city, carried coal trains,
Smoked pipes, as always ...
Mama, just like in '41, demons came to us from the West:
They're already at our doors, shooting our wives and mothers,
Burning people alive!
Arise Donbass! Let's kick the Junta out together!
Arise Donbass! You will become the new Brest!
Arise Donbass! Arise, my native land!
Arise Donbass! Mother Russia's with you!
fredag 13 juni 2014
förhatliga skulder
Angående statsskuld skrev Karl Marx i första bandet av Kapitalet (kapitel 24, sid. 663-664 i 1969 års svenska upplaga):
Nu är vi inne i en senare epok, när den produktiva investeringen trängts undan till förmån för finansiella spekulationer samtidigt som det förs en massa oväsen om statsskulder. Mest har det varit att statsskulderna är för stora, att de måste betalas av till varje pris (ett pris som dock skall betalas av de som inte tagit upp lånen och som inte har mycket att betala med).
Nu kommer dock motoffensiver av olika typ. Ett intressant uppslag är att se vad statslånen använts till och dra slutsatser av det. Om man kan se att lånen inte använts till något produktivt och nyttigt, utan till att göda en redan parasitär överklass, kanske de inte bör betalas tillbaka! Staten skall inte öka sin skuld för att kunna sänka skatterna för de rika. På bloggen Gemensam skriver Jan Wiklund om ett franskt initiativ för att bekämpa denna sortens otyg som eventuellt kan betraktas som olagligt - förhatliga skulder. En artikel i engelska Guardian ger mer kött på benen i den här frågan.
Jag skulle tro att ekonomer som förespråkar MMT (Modern Monetary Theory) skulle kunna fylla på med mer synpunkter här: en stat som har sina egna pengar skulle teoretiskt inte behöva sätta sig i skuld över huvud taget. Den tar fram vad som behövs för att hålla igång ekonomin, varken mer eller mindre, och behöver inte fjäska för långivare.
Statsskulden, dvs. försäljningen av staten, sätter sin särprägel på den kapitalistiska tidsåldern ... Den enda del av den s.k. nationalförmögenheten, som de moderna folken verkligen har någon andel i, är - statsskulden. Konsekvensen därav måste bli den åsikten, att ett folk blir rikare, ju mer det sätter sig i skuld. Den offentliga krediten blir en kapitalets lärosats. Och i stället för synden mot den helige ande blir löftesbrott, när det gäller betalning av statsskulden, den synd som det inte finns någon förlåtelse för.När Marx författade det här, strax efter mitten av 1800-talet, kunde man tänka sig att avkastningen av statslånen, räntorna, kunde landa såväl hos improduktiva/parasitära grupper som hos fabrikanter och köpmän som gjorde produktiva investeringar.
... Statskreditorerna ger i verkligheten ingenting. De pengar de lånar ut till staten, förvandlas till statsobligationer, som lätt kan överföras till andra, och som gör alldeles samma tjänst som pengar. Statsskulden skapar en ny klass av sysslolösa räntetagare, den improviserar rikedom till fördel för de finansiärer, som driver sitt spel mellan regeringen och nationen, liksom också en god del av varje statslån tjänstgör som ett kapital, nedfallet från himmelen, för skattearrendatorer, köpmän och fabrikanter.
Nu är vi inne i en senare epok, när den produktiva investeringen trängts undan till förmån för finansiella spekulationer samtidigt som det förs en massa oväsen om statsskulder. Mest har det varit att statsskulderna är för stora, att de måste betalas av till varje pris (ett pris som dock skall betalas av de som inte tagit upp lånen och som inte har mycket att betala med).
Nu kommer dock motoffensiver av olika typ. Ett intressant uppslag är att se vad statslånen använts till och dra slutsatser av det. Om man kan se att lånen inte använts till något produktivt och nyttigt, utan till att göda en redan parasitär överklass, kanske de inte bör betalas tillbaka! Staten skall inte öka sin skuld för att kunna sänka skatterna för de rika. På bloggen Gemensam skriver Jan Wiklund om ett franskt initiativ för att bekämpa denna sortens otyg som eventuellt kan betraktas som olagligt - förhatliga skulder. En artikel i engelska Guardian ger mer kött på benen i den här frågan.
Jag skulle tro att ekonomer som förespråkar MMT (Modern Monetary Theory) skulle kunna fylla på med mer synpunkter här: en stat som har sina egna pengar skulle teoretiskt inte behöva sätta sig i skuld över huvud taget. Den tar fram vad som behövs för att hålla igång ekonomin, varken mer eller mindre, och behöver inte fjäska för långivare.
torsdag 12 juni 2014
Bra förklaring?
Fråga: Hur kommer det sig att tiotusentals USA-tränade soldater flyr inför några hundra islamistiska fiendegubbar?
Svar: De är ju USA-tränade!
Jag undrar om det kan finnas fler förklaringar i bakgrunden än USAmerikansk inkompetens, exempelvis att yttre krafter mycket medvetet drar i tömmarna för att skapa kaos. Man kanske bör titta på vad de reaktionära staterna på Arabiska halvön har för sig, vad USA och Israel kan tänkas syssla med för att underlätta för islamisterna. Och man kan hela tiden ställa frågan: "Vem tjänar på det här?"
måndag 9 juni 2014
Klasser och socialt stillastående
Förvirrad klassfiende? |
Å ena sidan är det ju så att ett nytt vapen eller en ny teknik kastar sin hotande skugga över alla som inte har den. När alla disponerar samma tekniska hjälpmedel, vidtar å andra sidan en frenetisk tävlan på likriktningens och jämlikhetens grund, mot vilket privilegierade klasser och kaster i det förflutna ej sällan har satt in sina samhällsbevarande strävanden. Ty kast- och klassinstitutioner är tekniska anordningar som syftar till att bromsa utvecklingen och som tenderar att ge upphov till sådant socialt stillastående som karakteriserar det stamorienterade samhället. (Marshall Mc Luhan, Media, Pocky 2001, sid. 397-398.)Råkade hitta detta när jag bläddrade efter något annat i Media. Återkommer när jag hittar det jag egentligen letade efter.
söndag 8 juni 2014
Är det så kul ...
fredag 6 juni 2014
Nationaldag ...
... och detta även om den växer bland folkhemmets betongpelare nära Skanstull och Gullmarsplan? |
torsdag 5 juni 2014
Ryska reallöner
Det här diagrammet, ursprungligen från ILO, men jag hittade det här, kan förklara varför Putin har bred popularitet i Ryssland:
Det dröjde alltså till år 2007 innan reallönerna i Ryska Federationen återhämtat sig till 1990 års nivå. De stora fallen kom under Jeltsins tjuv- och rackarregim. Han uppskattades i väst han. Sedan kom den där Putin, fallet stannade upp och förbyttes i återhämtning - och han kallas 'Hitler' och sådant fult. Ja, i väst alltså. Populariteten på hemmaplan är större, och har inte minskat efter historien med Krim.
Det dröjde alltså till år 2007 innan reallönerna i Ryska Federationen återhämtat sig till 1990 års nivå. De stora fallen kom under Jeltsins tjuv- och rackarregim. Han uppskattades i väst han. Sedan kom den där Putin, fallet stannade upp och förbyttes i återhämtning - och han kallas 'Hitler' och sådant fult. Ja, i väst alltså. Populariteten på hemmaplan är större, och har inte minskat efter historien med Krim.
Vems röst hörs?
Här är en kritisk kommentar om västlig journalism, publicerad i Asia Times. Artikeln handlar om 'den arabiska våren' och hur den hanterades av västliga media. Men själva grundidén kan ju användas om många delar av världen (min kursivering av nyckelmeningen):
Jojo, det är vad jag hävdat länge. När det bryter ut en kris, som 'den arabiska våren', jagar västliga media runt efter små lättillgängliga och västorienterade grupper och personer med rätt språkkunskaper och närvaro på sociala media. Men den överväldigande majoriteten utanför elitgrupperna är det inte mycket intresse för. Det kan ju till och med vara folk som säger 'fel' saker (på sitt modersmål till råga på allt), som inte stämmer med den bild media vill skapa. Och notera de där som receive funds from some European Union-affiliated financier to sustain their NGO - hur pålitliga är dessa utlandsfinansierade personer? De säger väl vad de får betalt för?
What could have been an equal revolution in the media's understanding of the Middle East became a failed attempt at understanding what Arab people in the street truly aspire to achieve. If a regular Fatima or Mostafa does not speak English or tweet all-day long because they are busy surviving, they won't receive funds from some European Union-affiliated financier to sustain their NGO; then they are forgotten about and of no consequence to the story.
But the problem is that a regular Fatima and a Mostafa stand at the heart of the story. The failure to respond to their pleas, understand their language, their values or their aspirations is not their problem, but ours, in the media. It might have been too inconvenient for some to chase Fatima and Mostafa's story because doing so can be dangerous because they are not reachable by phone or because their social-media presence is too dismal.
Jojo, det är vad jag hävdat länge. När det bryter ut en kris, som 'den arabiska våren', jagar västliga media runt efter små lättillgängliga och västorienterade grupper och personer med rätt språkkunskaper och närvaro på sociala media. Men den överväldigande majoriteten utanför elitgrupperna är det inte mycket intresse för. Det kan ju till och med vara folk som säger 'fel' saker (på sitt modersmål till råga på allt), som inte stämmer med den bild media vill skapa. Och notera de där som receive funds from some European Union-affiliated financier to sustain their NGO - hur pålitliga är dessa utlandsfinansierade personer? De säger väl vad de får betalt för?
tisdag 3 juni 2014
Maktens centrum hittat!
För ett tag sedan gjorde jag en något svävande efterlysning här på bloggen. Det var något om några schweizare som gjort någon sorts diagram över storbolagens maktkoncentration. En läsare trodde att svaret kunde finnas på Pål Steigans blogg. Jag hade sökt där tidigare men inte hittat, men nu har jag försökt igen, och se: den som söker skall finna! Det rörde sig om en bloggpost med ganska anonym rubrik, och den hittar man här.
Steigan sammanfattar:
Tror man kan säga att den här sammanställningen visar att Marx har rätt vad det gäller kapitalets tendens till koncentration. Att det finns mängder av företag betyder inte att kapitalismen så att säga späds ut ur maktsynpunkt. I stället kommer det att vimla av företag med liten eller ingen makt, och ett fåtal stora enheter (ledda av ett litet antal oerhört mäktiga personer med täta personliga kontakter) kommer att dominera.
Steigan sammanfattar:
Forskere ved ETH Zürich i Sveits gjennomførte en svær datamaskinanalyse av bedriftsinformasjoner for hele verden i finansdatabasen Orbis. De startet med en liste på 43.000 transnasjonale selskaper. Så begynte de å se på eierskapsforhold og forbindelser for å se hvem som kontrollerer hva. På denne måten kartla de over en million eierskapsforbindelser og kunne for første gang bygge en datamodell som synliggjør global finansiell makt. De kom fram til at i 2007 var det 147 selskaper som kontrollerte 40 prosent av kapitalen i samtlige selskaper i basen. Disse 147 selskapene er ikke bare dominerende, men de eier også hverandre, og de sitter i hverandres styrer. Tre fjerdedeler av eierskapet til aksjene i kjernen tilhører kjernen sjøl. Vi snakker altså om en meget tett sammenvevd gruppe av selskaper.
Maktcentra: de röda punkterna. Resten är underordnade enheter. |
Tror man kan säga att den här sammanställningen visar att Marx har rätt vad det gäller kapitalets tendens till koncentration. Att det finns mängder av företag betyder inte att kapitalismen så att säga späds ut ur maktsynpunkt. I stället kommer det att vimla av företag med liten eller ingen makt, och ett fåtal stora enheter (ledda av ett litet antal oerhört mäktiga personer med täta personliga kontakter) kommer att dominera.
måndag 2 juni 2014
Magert med lövsångartoner
Jag tycker det har varit magert med lövsångartoner i år, men desto mer av bofinkars vassa drillar. Det borde stämma, om man tänker på hur förra och förrförra året såg ut, med långa och hårda vintrar som drabbade även insekter. Sådant klimat är inte bra för insektsätare vilket lövsångaren är, och dåliga insektsår kläcks det inte så många av denna lilla trivsamma fågel. Därmed blir det färre sjungande fåglar nästa häckningssäsong.
Bofinken däremot livnär sig på frön och klarar sig därmed bättre även om det är dåligt med mygg och annat smått. De här två fågelarterna tävlar om vilken som är Sveriges vanligaste fågel, och för närvarande ser det ut som om bofinken ligger i ledningen.
Lövsångaren ser man inte så ofta, men att påstå att den nästan aldrig syns är överdrivet. Fågeln på bilden ovan hade jag turen att fånga med min fickkamera för flera år sedan. Och när jag var uppe i Lappland satt lövsångarna ofta fullt synliga i fjällbjörkstopparna och sjöng. Detta skedde även mitt på dagen, när övrig fågelsång tystnade.
söndag 1 juni 2014
Mot nazism och annat otyg i Ukraina (och annorstädes)
Jag var där, på Medborgarplatsen, och här är några bilder. Om några vänsterpartister var närvarande vet jag inte, här finns en debattartikel i Flamman som undrar över v:s hållning i Ukrainakonflikten. |
Hade EU haft ryggrad till att säga nej till USA:s planer kanske krisen i Ukraina hade kunnat undvikas. |
'Amerika behöver inte ha ett självständigt Europa' |
Det här kommer Bildt och hans kompisar aldrig att fatta! |