Sången om Pur-Finland och lite annat om schabloner

Den här melodin heter 'Sången om Pur-Finland'. Den publicerades först 1960 och var en i raden av Ulf Peder Olrogs lustiga visor som ju var populära på den tiden. Jag undrar om den anses spelbar på radion idag. Känsligheten för nedvärderande nationella schabloner har ju ökat de senaste årtiondena och det är bra.

Dessvärre har känsligheten ibland slagit över i ren idioti. Någon var visst sur för att jag nämnt Arnstbergs och Sandelins blogg (den ene forskare/etnolog, den andre journalist). Nåväl, det struntar jag i, det här är min blogg, och här citerar jag Arnstberg:

... i en forskningsrapport betitlad ”Svenskar och zigenare” skrev jag 1998 utifrån empiriskt material helt kort om en grupp polska romer som i betydande utsträckning försörjde sig på att råna äldre människor i deras bostäder. Där återgav jag följande intervjuutdrag från en socialarbetare som visste vad hon talade om:

/…/ att lura gamla tanter på deras besparingar, det är djävligt otrevligt. Kallt! De här tjejerna de kan vara jättetrevliga, inkännande och allt sådant där i sin egen krets. Men det är som om det har inget samband. Dessa gamlingar, dom skänker dom inte en tanke. Dessa turnéer, det funkar som ett jobb helt enkelt. Och männen kör dem i bilarna. Ingen tycks fatta konsekvenserna.

Det finns ett system, där kvinnorna har som yrke att åka på turné och råna gamlingar. Det är ju deras jobb. De är professionella tjuvar. Men dom som ändå åker fast sitter ju i fängelse regelbundet. Och så är ungarna regelbundet övergivna. Ungarna får ju mat och husrum hos släkten, men det är inget speciellt bra system. Dessutom, nästan varenda yngre manlig zigenare på den polska sidan är narkoman. Karlarna flyter omkring lite hur som helst och gör sina affärer medan kvinnorna är ute och stjäl och sitter i fängelse. Så att egentligen har dom inga föräldrar dom här barnen, utan de har lite olika vårdare, vilket leder till svåra separationsskador med symtom som psykosociala sjukdomar, nervösa besvär och, särskilt för männen, till missbruk.

Arnstberg fick en massa skit för det här, men hur var det med sanningshalten? Fanns det en grupp som i hög grad ägnade sig åt bland annat åldringsrån? (Och finns de kvar?) I forskningssamhället är det ju idealt sökandet efter sanning som gäller, men stämmer vad han sedan skriver så kom aldrig några sakinvändningar, bara skäll. Vad säger statistiken, finns det någon sådan som visar om Arnstberg hade rätt, fel, eller något annat? Och fungerar fängelsestraff på den här sortens människor, i den mån de existerar?

Det som håller ihop ett samhälle är i hög grad att det finns tillit mellan människorna. Tilliten undergrävs av kriminalitet, inklusive vedervärdiga åldringsrånares aktiviteter. Skall det vara så dj-a svårt att fatta? Hur kan man kalla sig 'vänster' och samtidigt jobba för ett samhälle där gamla människor varnas för att öppna dörren om de inte vet vem som står därutanför? Om du känner dig träffad säger jag bara: Vet hut!