Här fortsätter Ulf Modins berättelse om en särskild lärare som betytt mycket för honom:
CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN - del 2
Trots sin värdighet var Kavaleff aldrig dryg. När han rörde sig i Norra Latin, viskade skolans elever respektfullt: "Där går Kavaleff." Den värdiga utstrålningen ledsagades av ett skarpt intellekt och en mycket omfattande bildning. Han var en produkt av det bästa som det dåvarande finländska och svenska bildningsväsendet kunde åstadkomma, eftersom han hade finländsk studentexamen, finländsk officersexamen, svensk fil mag-examen och svensk ämbetsexamen. Vår lärare var noga med att vi skulle visa alla som arbetade i skolan lika respekt. Vaktmästaren var värd lika stor aktning som rektor. Någonting annat som han var noga med var, att vi skulle lära oss att passa tider. Den som kom för sent fick omedelbart på skallen. Det berodde inte på någon sadistisk läggning, utan var ett uttryck för hans medvetenhet om att det är nödvändigt för alla i ett avancerat samhälle att kunna passa tider. Hans pedagogik byggde på övertygelsen om vår förmåga att förstå vad han ville ge oss, ty han förklarade alltid varför någonting var nödvändigt att rätta sig efter. För min del bidrog hans uppfostran bland annat till att jag inte hyser mindre respekt för en kroppsarbetande mänska än en professor och brukar komma i rätt tid till ett möte eller en arbetsplats, även när jag saknar armbandsur.
CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN - del 2
Trots sin värdighet var Kavaleff aldrig dryg. När han rörde sig i Norra Latin, viskade skolans elever respektfullt: "Där går Kavaleff." Den värdiga utstrålningen ledsagades av ett skarpt intellekt och en mycket omfattande bildning. Han var en produkt av det bästa som det dåvarande finländska och svenska bildningsväsendet kunde åstadkomma, eftersom han hade finländsk studentexamen, finländsk officersexamen, svensk fil mag-examen och svensk ämbetsexamen. Vår lärare var noga med att vi skulle visa alla som arbetade i skolan lika respekt. Vaktmästaren var värd lika stor aktning som rektor. Någonting annat som han var noga med var, att vi skulle lära oss att passa tider. Den som kom för sent fick omedelbart på skallen. Det berodde inte på någon sadistisk läggning, utan var ett uttryck för hans medvetenhet om att det är nödvändigt för alla i ett avancerat samhälle att kunna passa tider. Hans pedagogik byggde på övertygelsen om vår förmåga att förstå vad han ville ge oss, ty han förklarade alltid varför någonting var nödvändigt att rätta sig efter. För min del bidrog hans uppfostran bland annat till att jag inte hyser mindre respekt för en kroppsarbetande mänska än en professor och brukar komma i rätt tid till ett möte eller en arbetsplats, även när jag saknar armbandsur.
Kavaleff var mycket
intresserad av naturvetenskaperna, speciellt av fysik och kemi. Det
ledde till att han bara undervisade på reallinjen och färgade av
sig i hans historieundervisning. Han bör ha haft grundläggande
kunskaper i naturvetenskaperna, eftersom han umgicks med lärare vid
KTH och ibland hänvisade till dem. När det täcka könet
höstterminen 1961 gjorde sin entré i Norra Latin, var Kavaleff
emellertid inte riktigt med på förändringen, som jag personligen
ansåg vara ett tecken på framåtskridande. Det är helt enkelt
trevligare att gå i en tvåkönad skola än i en enkönad. Min
realskola, Statens Normalskola, Avdelning Dalagatan 18, var en
samskola, liksom folkskolan, varför jag var van vid att gå i en
sådan och hade trivts med flickor i klassen. För "Kalle",
var det emellertid en ny upplevelse, ty han gjorde sken av att inte
ha upplevt tvåkönade klasser sedan sina endast fyra år i
folkskolan. Också armén, i synnerhet den finska jämfört med den
svenska under hans tid, är och måste vara en tämligen rå
mansmiljö. En morgon någon av de första skoldagarna hösten 1961
kom han in i vårt klassrum och berättade: "Ja killar, har ni
sett? Det har kommit tjejer till plugget. Jo, jag kom in i en klass
och började som jag brukar, och så var det några som rodnade. Då
tittade jag efter ordentligt, och såg att det satt det fruntimmer i
klassen." Nu bör det dock påpekas, att Kavaleff en tid även
undervisade i Franska skolan, varför han var mer van vid kvinnliga
gymnasister än han ville påskina.
Tre personer har danat mig
mer än andra: min far, Jarl Gallén, major i avsked och professor i
historia vid Helsingfors Universitet, och kanske mest, förutom min
far, Carl Kavaleff. Också många andra av hans elever har tagit
starka intryck av honom. När jag och några av mina klasskamrater
träffas, är därför denne lärares personlighet och pedagogik ett
ständigt återkommande samtalsämne. Det var nämligen han som lärde
oss att skriva och tänka. Det är mycket viktigt för en ung mänska
att tidigt komma i kontakt med stora andar. Då utvecklas nämligen
hennes intellekt och moral högre och snabbare. Många av dem som
lyckas inom det intellektuella livet brukar tala om värdet av detta.
Exempelvis den store tyske biokemisten Otto Warburg berättade, att
en förutsättning för hans andliga och moraliska blomstring var det
faktum att han i sitt barndomshem kom i kontakt med stora gestalter
bland Tysklands vetenskapsmän och redan innan han avlade akademisk
grundexamen hade förmånen att inspireras av betydande professorer.
I Norra Latin var flere av våra lärare personligheter, mänskor med
karaktär. De var humanister med ett betydande intellekt och stor
utstrålning. Allmänt avhållen och inspirerande var vår
engelsklärare, fil mag, lektor Anders Slettengren, som också fick
oss att prestera vårt bästa. Mycket beroende på att han var svensk
och inte finländare använde han sig av andra och mjukare metoder än
Carl Kavaleff för att nå sina resultat. De av mina klasskamrater,
som blev naturvetare, brukar framhålla vår fysiklärare, fil lic,
lektor Stig Lindkvist, som sin främsta teoretiska förebild. Min var
Carl Kavaleff. Han var en mycket krävande pedagog och tillät inget
trams. "Kalles" mål var att bilda gymnasister för att de
som vuxna skulle kunna leda på hög nivå. För att kunna det måste
man vara bildad. Det visste Kavaleff av egen erfarenhet. Drill är
fult i alla sammanhang utom där den är nödvändig. Nödvändig är
den emellertid inte bara i armén utan också när det gäller att
utveckla mänskors tankeförmåga. Vad Kavaleff gjorde var att
utveckla vårt intellekt, så att vi självständigt skulle kunna
behandla ett okänt material. Naturligtvis lyckades han inte lika bra
med alla, vilket dock knappast berodde på honom utan snarare på
personen i fråga. Sådant är ofrånkomligt.
Man kan i en skola inte
låta de obegåvade bestämma takten. Då sjunker nämligen
undervisningens kvalitet till ett minimum, och de övriga eleverna
blir lidande. Allra minst de som inte håller måttet i skolan mår
bra, när de skall påtvingas en bildning de inte har förmåga att
ta till sig. Att i det fallet i välmenande syfte avlägsna
bildningen ur skolan är detsamma som att göra folket urarva. En ny
riktning, sade Kavaleff, hämtar inte sin inspiration i det närmast
föregående utan i det som fanns före denna, samtidigt som den i
sig tar upp det värdefulla i den närmast föregående epoken. Det
gamla gymnasiet går av samhälleliga skäl ej att återupprätta,
men man bör i strävan efter att skapa en bättre skola utgå från
detta och i denna uppta det värdefulla i det system som negeras.
Historien går ej i en cirkel utan i en uppåtgående spiral.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar