onsdag 30 juli 2008
Svampplockningsdags?
Jag vet inte hur det ser ut med svamparna ute i skogen. Det kanske har varit för torrt för dem den senaste tiden. Jag är för övrigt en usel svampplockare. Har svårt att urskilja eventuella kantareller såvida de inte rycker mig i byxbenet och pockar på uppmärksamhet. Men i en av mina blomkrukor hemma stack den här gynnaren upp i stället. Mystisk liten rackare, men det verkar inte vara något man lägger i stekpannan eller stoppar i en omelett. Kan det vara en sådan där svamp som man tuggar och "blir rolig" av månne? Nej, förmodligen en helt harmlös och onyttig litten rackare misstänker jag.
tisdag 29 juli 2008
"Who Speaks for Islam?"
... resultatet av en enorm och detaljerad Gallupundersökning som utfördes mellan åren 2001 och 2007. Studien är representativ för mer än 90% av världens 1,3 miljarder muslimer, vilket gör den till den största och mest omfattande studien av nutida muslimer som någonsin utförts.Man behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut att det här är värdefulla kunskaper, betydligt mera relevanta än gissningar från kommentatorer i väst om vad muslimer eventuellt kan ha för funderingar. Jag tror dessutom att det finns andra undersökningar inriktade på opinionsbildare i arabvärlden som bekräftar bilden som ges här. - Vilken bild? - Läs själv. Jag skall bara ge ett citat att bita i:
Undersökningen visar även att de mest antiamerikanska svarandena också är de som är mest positiva till demokrati. Muslimers skeptiska inställning till västmakterna beror således först och främst på uppfattningen att västmakterna motarbetar demokrati och frihet i den muslimska världen, utnyttjar deras tillgångar och kränker deras mänskliga rättigheter.
Det här borde vara goda nyheter för alla utom de härskande kretsarna i USA idag. Det finns en viktig demokratisk strömning i en viktig del av världen!
Den enda västmakt idag som i stor skala kan underhålla diktatorer och kränka mänskliga rättigheter i den muslimska världen är USA. Demokrater i väst bör alltså sträcka ut en hand till demokrater i arabvärlden utan att be Washington om lov. USA:s ledare idag (och förmodligen inte i morgon heller, även om Obama blir president) kommer knappast att dumpa diktatorerna och människorättskränkarna och bli snälla och demokratiska. Bomberna kommer att fortsätta att falla, övergreppen kommer att fortsätta. Demokraterna i väst måste alltså finna vägar att nå demokraterna i den muslimska världen för att oskadliggöra det ödeläggande inflytande som USA har. Att inte göra det innebär att man i praktikten stödjer extremisterna på båda sidor, tokkristna på ena sidan och hatmullor på den andra.
Det är inte "muslimsk terrorism" som är det verkligt stora problemet (den har inte mycket stöd i de muslimska länderna) utan den terror som utgår från härskarna i väst. Det måste klargöras för alla att dessa herrar bara talar för sig själva. Kan det vara så att stödet för västlig terrorism är lika svag i väst som stödet för muslimsk terrorism är i de muslimska länderna? - Om så är fallet är det viktigt att detta faktum klarläggs och ropas ut! Då kanske vi kan få en trevligare värld att leva i!
måndag 28 juli 2008
Kriget mellan USA och Canada ...
Det finns en canadensisk video med i inslaget - verkar som vissa canadensare tycker att folket söder om gränsen är okunniga töntar (och de personer som visas upp på videon kanske inte motsäger detta).
Italienskt och finskt kriminalande i TV
Det tycks som om man därnere har ett gott lager av härliga birollsinnehavare att plocka fram. Som förra veckans klanhövdingar: Det verkar som man hittat ett par gamla skådisar med ena foten redan nere i graven och sagt åt dem "nej gubbar, ni får vänta lite, vi har perfekta rollen åt er som urgamla maffiahövdingar som stapplar omkring med ena foten i graven men som i alla fall har välskräddade kostymer och snygga hattar!".
Det var en finlandssvensk kriminalare igår också. Gränsfall. Inte lika tjusiga vyer som från Sicilien (undrar om italienska turistintressen är inne och puffar för att få med alla dessa lockande bilder från dessa klassiska marker?) utan mer som man är van vid från vår del av världen. Skall vi hugga till med "kärvt nordiskt"? Nja, södra Finland är väl inte mer kärvt nordiskt än Mälardalen.
Vad som störde mig var språket. Inte så att finlandssvenska är knepigt att förstå i sig även om de har en del egna ord. En svensk dialekt öster om Östersjön bör normalt inte vara svårare att förstå än en dito väster om Östersjön. (Och det finns ju väldigt konstiga dialekter i öst, men det finns det i väst också - skulle jag försöka samtala med mina anfäder i Blekinge skulle vi förmodligen inte förstå varandra.) Men tydligheten... Antingen håller jag på att få sämre hörsel, eller också var replikerna verkligen ofta suddigt uttalade, och därmed var jag hänvisad till textremsan. Jag tror faktiskt mer på att det var taskig diktion än att min hörsel börjar svika.
Själva gåtan då? Det finns antydningar om något politiskt i bakgrunden, något som hör samman med Sovjetunionens arrendering av Porkkala 1944-1956. Det var under Chrustjovs tid som Sovjet lämnade tillbaka området, ungefär (samtidigt som Sovjet och övriga allierade upphävde ockupationen av Österrike för övrigt). Annars kunde man ha stannat i Porkkala till 1994 enligt avtalet. - Nåväl, hur det går med de kopplingarna får vi veta i nästa avsnitt.
söndag 27 juli 2008
"... ett stelare samhälle"
Det visar sig då att rekryteringen [till UD] smalnat, inte breddats – numera kommer de nyantagna nästan uteslutande från högre medelklass i offentlig tjänst. Grupper som jordbrukare och näringsidkare i stor eller liten skala samt så kallade fria yrken som var företrädda bland fäderna till de blivande diplomaterna i de första årgångarna finns inte längre med.Hur som helst: att den sociala rörligheten avtagit under den tid när den enligt den liberala färdplanen borde ha ökat bör ge anledning till en del besvärande frågor. Så långt kommer inte Hedvall.
Kanske ser vi här samma sektorisering som gör att journalistyrket fylls av barn till journalister, läkare blir barn till läkare, och att den vars mor arbetat i vården blir undersköterska. Sverige har under 1900-talets sista årtionden blivit ett stelare samhälle. [Märkligt - det var under samma tid som den nyliberala frihetsrevolutionen bröt igenom, mer eller mindre påhejad från alla partier i Riksdagen.] Den sociala rörlighet som gav så mycket utvecklingskraft [och som hade sin bas under guldåren ungefär 1945-1970] tycks ha avstannat, allt medan jämlikhetstänkandet och dito reformer haft högsta prioritet. [Ursäkta, men borde man inte snarare tala om "ojämlikhetsreformer" som i första hand gynnar de som redan har det bättre ställt? Hur populärt var det att tala om "jämlikhet" på nittiotalet? Knappast lika poppis som under början av sjuttiotalet, om jag inte minns fel!]
ATT DEN SOCIALA rörligheten avtagit sammanfaller med att formella krav – betyg,
examina – togs bort inte bara i skolan utan också för en rad tjänster. Därmed kommer informella faktorer som kontakter, föräldrars yrkesställning, möjligheten till praktikant- eller vikarietjänst att spela större roll. Det syns också i UD. Under 1970-talet sökte man på olika sätt riva gränser mellan personalkategorier och bredda intagningen. Ändå är dagens deltagare i diplomatprogrammet mer socialt ensartade än deras föregångare i början av 1900-talet. [Man måste se var man ändrar krav på meriter, och varför. Att kunna ta in folk till högskoleutbildning bland annat på yrkesmeriter är inte fel som princip. Att däremot låta folks släktskapsband utgöra merit för utbildning eller yrke är en annan sak.]
lördag 26 juli 2008
Sommaren har passerat halvtid
Den plötsliga och påträngande värmen kan inte dölja det faktum att sommaren nog har passerat halvtid vid det här laget. Ett bevis kan vara de här ännu gröna ekollonen jag fotograferade idag. Naturen levererar material för nästa års vegetation och börjar nog redan så smått fundera på vintervilan. Rönnbären håller på att mogna också. Kommer det regn kanske det blir fart på svamparna - fast jag är så usel på att hitta svamp, det är ren slump om jag upptäcker en kantarell. Och det är ju tokigt, för hittar man en brukar det ofta vara ett helt sällskap kantareller i närheten. Att smörsteka, exempelvis ... .
Jag stod en stund vid en äng full av tistlar, och bland tistlarna virrade en mängd fjärilar. Det var tydligen en fjärilsrestaurang. En av besökarna var påfågelsögat nedan. Klicka på bilden för större format!
fredag 25 juli 2008
Krigsprofitörer och värdepappersmagiker
På samma ställe hittade jag en serie bilder med streckgubbar som förklarar varför det gick åt h-e med subprimemarknaden i USA. Listiga bankmän trollade så att värdelösa fordringar såg ut som guldkantade värdepapper - ett tag i alla fall.
torsdag 24 juli 2008
Mentalisering
Att ha en förälder som inte kan kontrollera intaget av alkohol eller andra gifter är i princip att ha en förälder som är mentalt störd. Är det en mänsklig varelse man möter, eller är det i själva verket en flaska eller en pillerburk som man skall försöka kommunicera med?
Mentala rubbningar kan rubriceras som en sjukdom som den drabbade inte rår för. Hur är det med missbruk? Om alkholism bara vore en sjukdom skulle den vara rätt oberoende av hur lätt eller svårt det är att få tag på sprit. Varierar mängden alkoholister med ebb och flod i spritflödet är det andra faktorer som spelar in. Och nu är det flod, och vi vet att mängden alkisar kommer att öka. Eftersom många inte isolerar sig på en öde plats för att kröka kommer det att drabba andra människor. Barn exempelvis. Som har svårt att försvara sig. Och då kan man inte ha den förlåtande attityd som gäller personer med oförskyllt svåra mentala problem.
Mentalisering är ett ord att ta tag i i detta sammanhang.
Mentaliseringsteorin utgår från antagandet att barnet föds med en förväntan om att bli sett och förstått. Upplevelsen av att vara ett enhetligt själv utvecklas inte automatiskt i takt med barnets ökade kognitiva mognad. Det är i stället föräldern som, med sin mentaliserande förståelse, binder ihop barnets olika självtillstånd, som ”håller” eller ”fyller i” barnets ofärdiga psykiska strukturer genom att tillskriva barnet inre mentala tillstånd som känslor, impulser och önskningar.
Det är just därför som anknytningen är så viktig: det är här, i det känslomässiga samspelet med den vuxna anknytningspersonen, som den sociala hjärnan når sin fulla utveckling. Vi är relationella varelser från det att vi föds, och vi blir till i våra relationerrelationer.
Förutsättningen för en gynnsam utveckling är att föräldern är tillräckligt trygg för att våga undersöka sina egna, inre självtillstånd, och sedan använda denna självförståelse för att nyfiket och öppet utforska och försöka förstå vad som rör sig inom barnet. Forskningen visar att trygg anknytning främjar barnets mentaliseringsförmåga, men också att det är förälderns förmåga att mentalisera kring barnet, att leva sig in i och förstå barnets inre psykologiska tillstånd, som skapar den trygga anknytningen.
Den egna självupplevelsen kommer till barnet utifrån; den uppstår ur förälderns mentaliserande blick.
Vilka självupplevelser och insikter kan överföras från ett lallande fyllo eller en fullständigt oberäknerlig galning som skiftar humör från en sekund till en annan, och som mest är upptagen med att odla sitt eget missbruk? Kanske dags att återinföra nykterhetsnämnder som kan sätta tummen i ögat på drinkarna utan att ta alltför mycket hänsyn till deras "integritet"?
onsdag 23 juli 2008
Mikroekonomi på buffelnivå
Det kom en intressant nyhetspost från IRIN, FN:s nyhetsbyrå, som visar hur världsekonomin fungerar nu såväl på den stora nivån (makro) som på den lilla (mikro). Särskilt på mikronivån, men den är ju basen för det mesta annat i ekonomin och följaktligen värd att titta närmare på.
Bönder i Thailand har varit på gång att modernisera driften med traktorer och inköpta kemiska gödningsämnen. Men nu är det som bekant allt dyrare med bensin, och högre bensinpris driver upp priset på många andra varor. Det blir dyrt, kanske till och med för dyrt, att hålla igång med traktorer. Finns det en utväg? Ja, en del bönder går tillbaka till de gamla vattenbufflarna i stället. Bufflarna går på annat bränsle än importerad bensin, de lägger av en blaffa då och då som kan användas som gödsel, och de går att sälja om bonden behöver pengar. Till skillnad från traktorer kan bufflar också föröka sig vilket är ett ytterligare plus för bönderna.
Intressenter ända upp på kungahusets nivå har redan tidigare puffat på för att öka användningen av bufflar men det tycks som om de höga bensinpriserna har hjälpt till att snabba på den här utvecklingen.
Och hur kan man sätta in det här i ett mikroekonomiskt sammanhang som sedan blir makro? Många tusen bönder tar beslut att inte köpa traktor, eller de kommer inte att skaffa en ny traktor när den nuvarande är utsliten. De kommer också att dra ner på inköpen av konstgödsell. Varje sådant beslut taget för sig verkar oskyldigt och obetydligt, men summerar man dem kommer det att skicka iväg massvis med signaler genom det ekonomiska systemets nerver. De företag som tillverkar, säljer och underhåller traktorer kommer att känna av minskande efterfrågan. Samma med de som tillverkar och säljer kemisk gödning. Jag antar att de här företagen oftast ligger utanför områdena där risbönderna finns. Däremot kan man tänka sig att buffeluppfödning och handel med ekologisk buffelskit drivs lokalt och kommer att få ett uppsving.
Om man tar ett steg vidare och ser mångmiljontals bönder i Tredje världen som byter traktorer och bilar mot åsnor, kameler, bufflar och vad man nu tar till innebär det att möjliga marknader för maskintillverkare kan få sig en knäck. Å andra sidan finns möjligheter att återskapa lokala ekonomier som blir mindre känsliga för vad som händer på världsmarknaden, och som på köpet blir ekologiskt hållbarare. Om man inte ser mekanisering och ökad kemikalieanvändning som ett absolut krav för jordbruket är den här utvecklingen faktiskt inte så dum. Åtminstone för de här thailändska bönderna går det kanske att undkomma den prischock som nu ställer till oreda i världsekonomin. Men vad händer i industrierna som tillverkar traktorer och kemiskt gödsel?
måndag 21 juli 2008
Soldat skjuter värnlös palestinier
Men låt oss titta något på den tekniska och organisatoriska bakgrunden också. Det finns israeliska banditer och det finns hederliga israeler, alldeles som det finns dåliga och bra människor överallt. Och vad har de sistnämnda gjort? Jag hittade det här utdraget från brittiska Economist på en blogg nyligen.
But in the last few years a small core of anti-settlement activists has become more aggressive too. In 2006 Peace Now used data collected by the government itself to calculate that some 40% of land allocated to settlements is actually Palestinian private property, not state land as the settlers claim. (Settlers dispute this, but it is clear that at least a sizeable proportion of the settlements were built on land acquired illegally or under dubious circumstances.)
Technology has helped. Peace Now is using satellite photos to track the growth of settlements and to show where building is going on without permits or in defiance of court orders to stop. B’Tselem, an Israeli human-rights organisation, has given small video cameras to Palestinians who suffer frequent attacks from extremist settlers. Though soldiers and police in the West Bank frequently take the settlers’ side in such cases, the cameras give prosecutors usable evidence. This week police nabbed two settlers who were filmed beating a Palestinian tied to an electricity pole. Another two were arrested last month after a group of men was caught on camera clubbing a family of shepherds (a video which was posted on YouTube).
Also new is a shift in emphasis: turning the settlements from a political issue, which seems to have little traction with a cynical public, into a legal one. “We’re not saying that Israel shouldn’t have settlements,” says Dror Etkes, who headed the Peace Now anti-settlement project. “Go settle on the moon if you want to. Just show us that you are applying your own laws in what you’re doing.”
Med dagens teknologi är det svårt att utföra övergrepp men samtidigt vara helt säker på att det inte finns någon i närheten med tillgång till kameror och nätuppkoppling. Eller att satellitfoton avslöjar illegala byggnationer på ockuperat område. I det här fallet stöds teknologin av att det finns personer bland palestiniernas officiella fiender som inte uppträder som fiender utan som anständiga människor och hjälper till att få ut fakta om otrevliga händelser. Vem kan komma och hävda att han eller hon "inget visste" om vad som hänt i Israel/Palestina? På nolltid kan besvärande bilder vara ute på nätet, och har de väl kommit ut där är det svårt - eller i praktiken omöjligt - att få bort dem igen. Det skulle väl kräva att nätet i princip läggs ner vilket skulle föra världen tjugo år tillbaka i utveckling. Det är ett väl högt pris för att fega militärer skall få misshandla folk utan att besvärande bevis kan tänkas läcka ut.
... säljande och entusiasmerande
Vd:ns framtoning kan påverka hur ett börsbolags aktie går. Det har varit tydligt med Ericssons Carl-Henric Svanberg.
– Han har varit så säljande och entusiasmerande att folk blivit mer positiva till aktien under vissa perioder än de borde ha varit. Många kanske känner sig lurade, säger Anders Eljemyr, analytiker på Glitnir
Snacka om att snacka upp aktien. Jag bara undrar: var går egentligen skillnaden mellan att vara "säljande och entusiastisk" och rent bondfångeri?
För övrigt står det i bladet att en "förvirrade man" försökte ta sig fram till Mona Sahlin. Jag tror inte han hade blivit mindre förvirrad av att eventuellt prata med MS. Och så räcker det med EN historia av Anna Lindh-typ.
söndag 20 juli 2008
Karelia-Johnny Guitar
Igår spelade jag över gamla LP:n Spotnicks in Berlin (1965) till datorn. Där fanns bland annat den härliga låten Karelia. På den här japanska videon är det samma låt men i en senare inspelning. Dessutom finns här en annan av Spotnicks' hits - Johnny Guitar. Spotnickskillarna var stora i Japan - också.
Man kan väl säga att Spotnicks ungefär firar femtio i år, även om första skivsläppet kom först 1961? Det finns en hemsida också.
Wang Lee Hom - Astrology
En trevlig liten kinesisk melodi kanske kan sitta bra på kvällskvisten? Tidigare i år spelades den här låten ofta på en av Sveriges Radios kanaler som bara går ut på nätet.
”Marknaden har alltid rätt”
Jag definierar ”marknaden” som en institution (ett sociologiskt begrepp som betyder att det finns människor här som på något sätt samverkar under gemensamma regler) där personer och organisationer utbyter varor och tjänster mot betalning i pengar.
Vissa människor anser att denna marknad inte skall vara reglerad av myndigheterna, för då kommer den att fungera sämre. Det verkar dock som att de åtminstone tolererar lagstiftning mot bedrägeri och liknande, så vissa regler accepteras tydligen. Genom att efterfrågan och utbud i fritt kan mötas och stämmas av mot varandra kan de samhälleliga resurserna fördelas på effektivast möjliga sätt. De priser som förhandlas fram visar vad som är rätt, och försöker staten bestämma något annat är det fel och ineffektivt – ungefär så tror jag man kan sammanfatta det hela.
Vi vet från taxi och elmarknad samt bankväsendet att avregleringar inte fungerat riktigt bra. Elen är dyr och avregleringar av bank och finansväsen har följts av svårartade kriser runt om i världen under flera årtionden nu. Den senaste bolånekrisen i USA beror delvis av att kontrollen över bankerna har försämrats, och den hejdlösa utlåningen i Sverige före 90-talets kris är också ett slående exempel. Det torde finnas fler branscher där avregleringar verkat på det sättet. Man har gjort dem friare för att de skall kunna bli en marknad ”som har rätt” - men i stället har det blivit åt h-e fel. Och varför det blivit så kan nog till och med neoklassiska ekonomer kunna tala om för de gladaste marknadsanhängarna.
Då får vi ta till fråga två. NÄR är det rätt då? Man kan naturligtvis formulera om frågan som ”är det NÅGONSIN så att marknaden har rätt?”.
Jo, så är det faktiskt, men jag har mina tvivel på att vi kommer att få uppleva det stadiet. Problemet är att perfekta prissignaler kan bara avges i en ekonomi som kännetecknas av perfekt konkurrens. Inte fri konkurrens, utan just perfekt. En sådan ekonomi är helt genomskinlig för alla aktörer, men den är också helt omöjlig att påverka för enskilda (vilket är möjligt om fri konkurrens och ojämn resursfördelning råder). Varorna är odifferentierade (glöm märkesvaror), produktionen är på så låg teknisk nivå och billig att vem som helst kan spika ihop sin vävstol och bli fabrikör, mängden köpare och säljare är så stor att ingen enskild kan påverka utbud eller efterfrågan och därmed pris, det finns inga patenträttigheter – om någon kommer på en smart och vinstgivande idé kommer den omedelbart att kopieras och vinsten försvinner. Folk kan väl få ihop så mycket att de överlever, men inte så mycket mer. Du kan glömma din platta TV i den typen av ekonomi.
Det finns några marknader som skulle kunna vara av den här typen: konvertibla valutor samt jordbruksprodukter. Många köpare och säljare, enkla varor, i teorin är det bara utbud och efterfrågan som avgör priset. Där kan marknaden alltid ha rätt. Fast när den har fått verka i full frihet har resultatet inte alltid blivit så kul där heller.
Slutsats? - Jo, i den idealvärld där perfekt konkurrens råder har givetvis marknaden alltid rätt. Den fungerar som en opartisk räknemaskin kanske man kan säga. I vår trista dagliga värld här på Jorden får vi nog snarare se till att få rätt emot marknaden. Vi har olika delmarknader som ligger närmare eller längre från marknadsidealet, och det får man ta hänsyn till när man i god demokratisk ordning beslutar om vad som skall regleras och hur. Ibland kan man släppa loss väldigt mycket, ibland gäller det att ha strama tyglar!
Al Stewart - Year of the cat
Det här är en låt som jag mindes väldigt svagt, men titeln mindes jag (när var det den kom, måste ha varit tidigt under sjuttiotalet?) och då fanns den naturligtvis på YouTube. Uppenbarligen en gammal inspelning (om man skall döma av de utsvängda brallorna bland annat) fastän det står BBC MMII på slutet.
På den tiden var det inte så noga med regin av bandet verkar det. Killen som spelar piano ser verkligen bister ut, trots att en massa folk tittar på honom, som om han ville dänga till någon. Jag undrar om denne någon kan vara tamburinspelaren som sedan övergår till att spela orgel - denne yngling ser ut som om han fruktar att studiotaket skall ramla in över hans skalle vilken sekund som helst.
Mystisk symbol man har i showen för övrigt: en gubbe som sparkar på ett kors. En protest mot något?
Men strunta i det och lyssna i stället på en skön gammal låt från den tiden när de gjorde gamla sköna låtar!
fredag 18 juli 2008
Vinylskivans återkomst???
Det må så vara att ljudet från en vinylplatta i dagens läge är lite bättre än en CD, men jag undrar om detta är en synpunkt främst från hifi-fantaster som inte har så stor relevans för vanliga lyssnare. ("Hifi-dårar" sa man väl förr i tiden.) Hur det blir när ljudbehandlingen på data förbättrats ytterligare om några år kan man ju fundera på. Kör man med grammofon kommer man så småningom att slita ut spåren och försämra ljudkvaliteten ändå. Med CD har man inte det problemet (man får väl undvika att sätta feta fingeravtryck på skivan förstås). Och ligger ljudet instängt på en hårddisk är det som det är så länge hårddisken vill vara med.
Nackdelen med CD:n är plastaskarna snarare än skivan, och att man inte kan fixa så fina förpackningar som till de gamla vinylplattorna. Men det överlever jag också.
Jag hoppas kunna krympa ner hela skivsamlingen så den ryms på datorns hårddisk (med säkerhetskopior naturligtvis). Snacka om att spara utrymme och att göra den gamla samlingen mer mobil.
Värderad
Detta enligt besked från Bloggvärde. Då har jag bara en fråga: när, var och hur kan jag komma över stålarna? Som jag slitit med Björnbrum är det väl väl unnade pengar?
För mitt sidoprojekt Björnholm är värdet 89 359 kr - hur man nu har räknat fram det!
Man kanske kunde sälja hela klabbet för ett paketpris? Vad sägs om 600 000?
torsdag 17 juli 2008
”Ny ung vänster” (?)
”Ny ung vänster” skriver DN i ledaren, utan att ens tillfoga ett frågetecken. Några studerande ungdomar verkar inte riktigt lita på att Alliansens väg till lyckan bär. Man verkar vara oroade av detta på ledaravdelningen i Marieberg – kan det möjligen bli tvunget att vända kappan efter vinden också? Men det är svårare att göra numera när en svärm ilskna bloggare med tillgång till nätets alla sökmöjligheter kan plocka fram vad kappvändarna skrev förra veckan eller förra året och vända emot dem.
Ledaroraklet skriver:
Alliansregeringen kan därför vara i färd med att avfärda en hel generation som i grunden har borgerliga värderingar - individ, frihet, rörlighet - och därmed mista de politiker som ska ta vid efter herrarna Borg och Björklund. Därmed kan de öppna för just den vänstervåg som alla 68-nostalgiker drömmer om.
För den som har läst ”den unge Marx”, de skrifter som han och Engels författade under mitten av 1840-talet, är det tydligt att ” individ, frihet, rörlighet” spelade en inte oväsentlig roll i den radikala kritiken såväl av det nedgångna konservativa feodala Tyskland som det uppstigande råkapitalistiska manchesterliberala England. Där finns öppningar för vänstern idag att gå in och slå mot liberalerna på deras eget fält. Det skulle dock underlätta om dagens vänster inte vore så förbannat okunnig om sin egen rörelses grundläggande principer.
Vidare kan man påpeka att det knappast är personliga brister som gör att Alliansregeringen tappat greppet i exempelvis FRA-affären eller att frågan om Lissabonfördraget sköts på ett så uppenbart odemokratiskt sätt. De här bristerna delas av ett helt skikt av politiker över hela Europa. En del av dem kallar sig till och med socialister. Det är ett skikt av människor som inte förefaller vara i takt med den allmänna samhällsutvecklingen längre. Inte undra på att en massa folk inte är så roade.
Själv är jag inte särskilt nostalgisk av mig, men nog tycker jag att tiden omkring 1970 var oerhört spännande. Många som var unga på den tiden har sin referenspunkt där, på samma sätt som deras föräldrar hade sina referenspunkter några årtionden tidigare. Historien upprepar sig dock aldrig rakt upp och ned. Om den gjorde det skulle det knappast finnas behov av historieskrivning. Man kunde använda kopiepapper helt enkelt. Men så är det inte. Förhållanden ändras hela tiden. 1968 hör till historien - någon repris kommer inte att ges. Vi lever i en annan värld. Enormt mycket har ändrats. Det finns tankar och idéer från den tiden som man kan ta upp och gå vidare med, men grunden för dagens politik måste vara dagens samhälle och vad vi vill göra med morgondagens. Det utesluter inte alla möjliga sorters uppror och omvälvningar, men de kommer att se annorlunda ut än för fyrtio år sedan. Även om folk går omkring med Che-tröjor är det inte hans metoder som är så gångbara längre (däremot hans anda av motstånd mot det onda imperiet).
De flerfaldiga kriser som pågår i dag är inte förmånliga för nyliberalerna i Alliansen. En massa ungdomar drar öronen åt sig. Däremot har vi en värld som jag tror allt bättre uppfyller kraven för systemförändring. Marx skissade i grova drag upp en modell för detta. Akuta motsättningar mellan olika delar av samhällskroppen, och de materiella möjligheterna till stora förändringar, gör att en radikal rörelse borde ha stora möjligheter att samla såväl studenter som andra runt spännande visioner för framtiden. Om nu vänstern orkar hugga tag i den möjligheten ... men jag är faktiskt lite skeptisk på den punkten. 68-vänstern gick i stor utsträckning utanför de etablerade partierna eftersom de inte hängde med i utvecklingen. Kanske samma sak får hända igen, och att 68 upprepas på det sättet?
onsdag 16 juli 2008
Bilder av Mars
Det här är Mars, bilden är från den europeiska rymdmyndigheten ESA. Jag får en vision av maräng eller glass, ändå är det den döda planeten. Eller om det nu kan finnas några mikroorganismer under dess yta - det vore ju en sensation! Fler fina bilder finns på den här länken.
Klara besked och åsikter
tisdag 15 juli 2008
Ny giv - kör med eget UD!
Dessa frågor ligger i botten när det gäller en gammal kompis till George W Bush som verkligen har slagit mynt av kompisskapet. Stephen P. Payne heter mannen i fråga. Och vad anklagas han för att ha gjort? Jag har hittat historien hos HuffPost. Där gillar man inte Bush och slår gärna upp en historia av den här typen. Artikeln har länkar till några videosnuttar som av någon anledning blivit borttagna, och det gör det hela extra skumt.
If Stephen P. Payne's claims, to have personally negotiated for the US government major arms deals and billion dollar financial packages while also being paid by foreign governments to arrange those deals, hold true then American national security may have been compromised in ways that could take years to assess.
Eller på Ärans och Hjältarnas Språk: denne person uppger sig personligen ha förhandlat för USA-regeringens räkning om vapenkontrakt och finansiell hjälp till andra länder, fått betalt av utlänningarna för hjälpen samt (vilket inte framgår av citatet ovan) mot betalning hjälpt folk att få kontakt med Bush. Man kan väl säga att mannen förefaller ha drivit ett parallellt Utrikesdepartement kombinerat med en lobbyrörelse för främmande makter. Inte undra på att ett och annat ögonbryn höjs.
Arktisk forskning
Ammarnäs i Västerbotten och Abisko i Norrbotten kommer under juli och augusti månad att utgöra basen för ett stort antal svenska och utländska forskare.
Dessa ska till stor del undersöka klimatförändringar, både naturliga såväl som de som människan orsakat.
Forskarna ska också studera hur förändringarna i klimatet har påverkat människans historiska användning av fjällen, samt hur bland annat växt- och djurliv påverkats.
Knappt hade järnvägen mot Narvik dragits förbi här vid förra sekelskiftet förrän forskare började bli aktiva i området runt Torne träsk, och så har det förblivit, och mer och mer forskning verkar det bli. Ibland har jag mött forskare nere vid stranden och slagit mig i slang med dem. Man får alltid veta nya intressanta saker.
söndag 13 juli 2008
Globalisering och ansvar(slöshet)
Unlike national markets, which tend to be supported by domestic regulatory and political institutions, global markets are only "weakly embedded".
There is no global anti-trust authority, no global lender of last resort, no global regulator, no global safety nets, and, of course, no global democracy. In other words, global markets suffer from weak governance, and therefore from weak popular legitimacy.
Just frånvaron av en övergripande, styrande makt är det som liberaler av det anarkistiska slaget eftersträvar. Allt skall bara rulla på av sig själv. Det blir i själva verket bäst om ingen försöker styra utvecklingen för då blir det bara fel tror de. Men när detta förhållande framträder i den globaliserade världen ryggar folk i gemen tillbaka med förskräckelse. Det kan vara så att många människor inte vill bli utsatta för krafter man inte kan göra något åt. Och vem tycker det är konstigt? För i själva verket finns det ansvariga personer och grupper, men just på globaliseringsfältet är ansvaret väldigt outvecklat.
Rodrik räknar upp ett antal ekonomer (inte bara Stiglitz) som stödjer globalisering men inte som det ser ut nu. Det oreglerade fältet måste på något sätt regleras och få legitimitet. Frågan är naturligtvis demokratisk - i det rådande kaoset kan väldigt tvivelaktiga intressen (som inte är det minsta liberala) operera och ställa till stora skador. Och ju mer skador, desto större blir motståndet mot globaliseringen.
Man får förmoda att den nya recession som nu verkar ha brutit ut kommer att öka motståndet ytterligare och att nationella politiker kommer att bli mer nationella för att behålla stödet hos sina väljare. Det kan innebära att även goda sidor av globalisering (eller om vi skall säga internationell handel och investeringar) drabbas av inskränkningar.
fredag 11 juli 2008
Gamla foton blir som nya (?)
Staten som städgumma
Vad som inte sägs hos SR, men däremot hos NYT, är att det här är betydligt farligare än "bara" att två stora företag riskerar att krascha. Det kan påverka världsekonomin. Många finansiella instutioner utanför USA har säkerheter från de här företagen. Dessutom skulle följdverkningarna naturligtvis bli stora för husmarknaden och andra berörda branscher i USA.
Om staten tar över de här företagen kommer någon ändå att bli tvungen att betala deras förluster. Gissa vem? Skattebetalarna naturligtvis! Detta är ju extra intressant eftersom regimen i USA driver skattesänkningar som en helig princip. Som någon påpekade har man den originella inställningen i Bushgänget att man kan sänka skatterna men samtidigt driva upp utgifterna genom militär upprustning och krig. Nu står USA inför en konjunkturnedgång, kan man då dra åt skatteskruven för att få in nödvändiga pengar? I och för sig kan man höja skatterna för folk som har det gott ställt, men då drabbar det de grupper som röstar i USA och det vet jag inte om politikerna vågar sig på. Och det utland som lånar USA pengar (Japan och Kina) kanske tröttnar?
Det kanske klarar sig, men det kan också bli så att staten måste gripa in som städgumma när det går åt helsicke. Man får utgå från att bolagsdirektörerna har sett om sina intressen redan och nog inte kommer att förlora så mycket även om bolagen kraschar. Någon beskrev det som att de rika lever i socialism och snyltar på det offentliga medan de fattiga får nöja sig med kapitalismen. Borde det inte vara tvärtom?
Strängt marknadsliberalt borde företagen naturligtvis få gå i konkurs om man inte kan få inkomster och utgifter att gå ihop. Men realistiskt är det omöjligt. Man kan säga att när verkligheten och liberalismen brakar ihop så blir det värst för liberalismen.
Nytt från kufarna i Marieberg
Europas institutionella frågor ska avhandlas av parlamentet, inte i folkomröstningar.
Bjurwalds kommentar till detta, som skulle få en demokratiskt sinnad person att bli ganska bekymrad är
I efterhand är det svårt att inte hålla med.
... inte svårt att hålla med om det var jävligt dumt att irländarna tilläts rösta, va? Man kanske skulle behöva en studiecirkel i demokratins grunder på redaktionen i Marieberg? Det där om att all makt utgår från folket, och folket kan ta tillbaka makten om så behagas - hemsk tanke, va?
Ledaren ser ut på ett sätt så man nästan börjar fundera på om den dikteras av utanförstående krafter. Rubriken Förintelsen 2.0 verkar upphetsande, och den ledsagas av den manipulerade bild (av iranierna själva) som visar en raketuppskjutning. Iran har inte kärnvapen och verkar inte kunna ha det ännu på ett tag - om det ens är ambitionen. Däremot finns i regionen kärnvapenmakterna Israel, USA, Pakistan och Indien. En av dem har använt bomben, de andra är så politiskt labila att man kan misstänka att de är beredda att göra det. Iran är inte känt för en aggressiv utrikespolitik under lång tid medan de verkliga kärnvapenmakterna gärna skjuter skarpt - för närvarande med konventionella vapen, men vad händer om exempelvis Pakistan klappar ihop?
Ta det där med raketerna: Iran har medeldistansrobotar som kan nå Israel. Det finns länder med tillgång till kärnvapen som har robotar som flyger Jorden runt bör vi kanske minnas. Man kan skicka iväg några ton vanliga sprängämnen från Iran mot Israel. Finns det någon anledning att göra det som förstaslag? Logiskt nej, och vi får utgå från att de iranska ledarna tänker logiskt. Skjuter de först finns den mycket stora sannolikheten att Israel svarar med kärnvapen. Om Israel däremot angriper först kan iranierna avfyra raketerna, kanske få hjälp med ett raketregn från Libanon också, och ha rätten på sin sida - de blev ju angripna. Dessutom kan världsekonomin välta överända om oljetrafiken genom Hormuzsundet stoppas eller hindras allvarligt, så jag undrar hur mycket substans det ligger i krigshotet? Den allvarliga frågan är hur rationellt man tänker, inte närmast i Teheran men i Washington och Tel Aviv. Man får, sett så här på lite håll, intryck av desperata spelare som är ute efter den sista given som skall lösa alla problem - eller sluta i ragnarök!
Hur är det med påståendena att president Ahmadinejad skulle ha "konkreta planer på att utplåna Israel", det vore bra om man kunde få "konkreta" belägg för det. Att folken i västra Asien inte gillar att en europeisk bosättarstat upprättas på deras område är verkligen inget att förvånas över. Inte heller att det finns en del politiska ledare som säger det öppet. Det är mer bekymmersamt med de korrupta arabregimer som inte gör det utan är darriga klientstater till USA som när som helst kan falla ihop och ersättas av betydligt otrevligare saker.
Sydafrikas boerstat tvingades bort. Israel löper samma uppenbara risk om man inte raskt omdefinierar sig till en demokratisk stat för alla som bor i området, utan diskriminering mot någon grupp. Då skulle västra Asien kunna gå mot en ljusare framtid. Idag ser det inte ljust ut.
torsdag 10 juli 2008
Humoristen från Vita Huset
Säg inte att den där killen inte har humor! Eller saknar vitala delar av hjärnan kanske? Med tanke på att han är gammal alkis, fastän torrlagd numera, kan man undra hur det ser ut därinne bland de grå cellerna. En hjärna som en gång har lagts i sprit lär inte återhämta sig. Wet brain kallas det och uppges påverka humöret.
Jag undrar om inte större delen av partikamraterna blir på bättre humör vid tanken på att bli av med "dubya" Bush. Obama företräder visserligen det andra partiet, men med honom kan man väl tänka sig att en smidigare och smartare skurk hamnar i toppen.
När vi ändå är inne på temat USA igen - minns ni den där moderatbönan i Sverige som fick kicken för ett tag sedan för att hon satt på krogen under ett jourpass och intog alkoholhaltiga drycker? Det gör jag (men inte vad hon heter). Hon nobbade att komma till Riksdagens konstitutionsutskott för att vittna och en del tyckte att det var förakt för Riksdagen. Men sedan dog saken ut. I USA har vi ett liknande fall just nu, där den skumme figuren Karl Rove vägrar infinna sig inför ett utskott i Kongressen för att bli utfrågad. Därborta har detta skapat visst uppseende, och vad jag förstår finns det möjligheter för Kongressen att hämta Rove med polismakt. Men numera domineras Kongressen av det demokratiska partiet som i stor utsträckning verkar styras av ynkryggar, så det blir nog ingenting. Ynkryggar, samt folk som är lika korrumperade som republikanerna. Frågan är om moderater, republikaner och liknande figurer verkligen skall tillåtas segla omkring i sin egen sfär högt däruppe, långt bortom lagar och vanlig normal anständighet.
Rikemanslistan
Här är ett tips om en intressant webbsida, förmedlat av min trogna läsekrets. Skriv in din inkomst och kolla hur du ligger till i förhållande till sex miljarder medmänniskor! De som funderat lite över jämförelser av den sorten vet naturligtvis att det är svårt, nästan omöjligt, att hitta på mått som är rättvisande när man exempelvis jämför en svensk och en sudanes. Men här får man väl en liten antydan om hur det kan vara.
Hur behandlar man bäst sina knektar?
Hur tog den svenska regeringen hand om sina soldater? Under den tiden hade vi indelningsverket, där bönder gick ihop och finansierade hus och redskap för de värvade soldaterna så att dessa kunde försörja sig på jordbruk när de inte låg i fält. Systemet var ganska smart: armén och flottan var delvis självförsörjande vilket var bra för ett land med dåliga finanser. Men just under det pommerska kriget kom det fram en otrevlig sak som jag inte vet hur man löste. En del svenskar stupade, blev krigsfångar hos preussarna eller försvann på annat sätt - det hände att svenskar tog värvning hos fienden också. Vad hände då med torpet och det lilla jordbruket och familjen därhemma? - Jo, den dåvarande (jag höll nästan på att skriva Allians-)regimen ville kasta ut familjerna och sätta in en ny soldat där. Helt enkelt sätta sina soldaters anhöriga på bar backe! Väldigt lite medkänsla, säkert inte bra för stridsmoralen!
De indelta soldaterna i Sverige var yrkessoldater, och samma sak gäller USA:s krigsmakt numera. Om politikerna i USA efter Andra världskriget ville stödja hemkomna skaror av värnpliktiga så är det inte riktigt likadant idag med de värvade trupperna. De värnpliktiga kom från alla samhällsgrupper och deras välfärd var samhällets gemensamma angelägenhet. Så är det inte med dagens militärer som ofta värvas i småorter på landsbygden och som definitivt inte är personer från högre samhällslager. Det är en grupp som man kan behandla styvmoderligt i praktiken även om det larmas officiellt om att man skall "stödja trupperna". Det här kan som ett av flera saker som gör att man inte bör ha väpnade styrkor som består av yrkessoldater - de blir en grupp som har låg angelägenhet för samhället i stort.
Jag läste ett inlägg på HuffPost som berättar att antalet hemlösa bland USA:s veteraner faktiskt minskat, till omkring 154 000. Det är ett par tusen mer än vad det fanns i Blekinge vid senaste årsskiftet. Ungefär 100 000 av dessa hemlösa är svarta och latinos, så förutom fattigdomsaspekten (förmodligen rejält förstärkt av missbruk och psykiska problem) finns en rasaspekt. En del folk i Kongressen vill gå ut med hjälpprogram, men Bush håller emot. Vitingarna i USA:s nuvarande regim är nog inte särskilt intresserade av sina icke-vita legoknektars väl och ve.
Ett annat inlägg omtalar att regimen inte är villig att ge bred täckning till begravningar av de hemkomna hjältarna heller, även när de jordas på hjältebegravningsplatsen i Arlington. Det verkar som man föredrar att knektarna grävs ner i tysthet, utan alltför mycket uppmärksamhet. Motståndet i Irak har börjat använda kraftigare raketvapen, så det lär bli fler förluster. Samtidigt stiger förlusterna i Afghanistan.
Undrar om vi kommer att få hemlösa före detta afghanistanveteraner som skall driva omkring på gatorna i Stockholm om några år, neddrogade och konstiga? Och vem skall bry sig om dem? Det svenska folk som i ganska stor utsträckning tycker att det är fel att gå med i USA:s vansinniga krig? De politiker som skickade ut dem?
onsdag 9 juli 2008
Allmännyttan - inte bara hus
Rubriken är tokig: Allmännyttan behöver förnyas innan den blir en samhällsfara. Är det inte snarare politikernas angrepp mot Allmännyttan som är det farliga? Kanske rubriksättaren läst slarvigt, för i slutet av artikeln är det samhällsskada som Forsell varnar för. Han beskriver situationen så här:
Utförsäljningen av allmännyttans innerstadsfastigheter i Stockholm var central för genomförandet av 1990-talets systemskifte inom fastighets- och bostadsmarknaden. Nyliberala politiker såg en möjlighet att minska offentliga utgifter och få större självfinansiering inom bostadssektorn. Men lika mycket var det en råsop mot den socialdemokratiska välfärdsmodellens strävan att tämja marknaden och tvinga den att arbeta för social och ekonomisk jämlikhet.
HUGGSEXAN ÖVER stadens mest attraktiva allmänning har varit infekterad och underblåst känslor av godtycke och orättvisa. Några har blivit rika, andra halvrika, men många har bara fastnat – i samma gamla lägenhet eller i en ständig andrahandsturné. Mönstret går igen i fl era västeuropeiska storstäder: man är inne eller ute, en ”winner” eller en ”looser”. För det avhängda hyresklientelet växer sig marknadströskeln bara högre. Samtidigt är stora delar av den omsvärmade urbana medelklassen också det nya bostadsproletariatet, i ständig ångest över fallande priser, stigande räntor och stadsdelars eventuella statussänkning.
Det är märkligt att socialdemokraterna fokuserar på prislappen på allmännyttan när det är så många andra värden – både stadsmässiga och demokratiska – som är i gungning. Var finns de politiska visionerna och viljan att lösa de stora problemen? Mer löftesrikt vore att tänka ut en förnyelse av allmännyttan där det allmänna och det privata ägandet inte stod i naturgiven motsatsställning till varandra.
(Det bör vara "loser", inte "looser".) Ångest, det låter inte trevligt. Och inte bara så att folk går och känner sig osäkra och kanske stoppar i sig diverse lugnande kemikalier eller försöker kröka bort de svarta molnen, utan i det avseendet att rädda människor kan bli farliga och göra mindre övertänkta saker. Kan vi tänka oss att renodlade missnöjespartier börjar fiska bland de här grupperna? Folk med skumma motiv, befängda verklighetsbeskrivningar ... det behöver inte vara utomparlamentariska grupper, man kan nog tänka sig att gårdagens nyliberaler fortsätter i den riktningen. Med andra ord skulle det kanske behövas en välgenomtänkt motoffensiv. Även utan risken för någon sorts "bostadsrättsfascism" skulle en hel del kunna göras på det här området, exempelvis genom en politik som gör att folk kan slingra sig ur den ångestskapande situationen, ur bankernas grepp.
Forsells förslag till lösning?
Man kan åtminstone pröva tanken:
En allmännyttig fastighetsportfölj med representativa inslag från sekelskifte, trädgårdsstad, miljonprogram och nyurbanism. En uppsättning hyreshus med olika geografi ska, sociala och ekonomiska lägen där de gamla idealen om kommunen som förebildlig värd, förvaltare och arbetsgivare åter får komma till heders.
Det är nog en del av lösningen, och en viktig del, men det krävs mer och kanske en del hårda tag för att lätta upp situationen på bostadsfronten.
Detta är för övrigt det niohundrade publicerade inlägget på den här bloggen.
måndag 7 juli 2008
Nordpolen - känner någon för ett bad?
Här är en synnerligen färsk bild från Nordpolen, tagen med en webbkamera idag. Den kommer härifrån och tipset om länken hittade jag här. Visserligen är det mitt i sommaren högst uppe på vårt klot, men man kanske nte väntar sig så stora vakar ute i Norra Ishavet. Lämplig plats för vinterbadare kanske, men annars kan man ju fråga sig hur det här skall värderas? En lustig krumelur, eller en rejäl varningssignal?
Förslag för att förbättra deckarserier
Jag återvänder till ämnet deckare på TV, i serieform dessutom. Den gamla kända fördelen med serier är ju att man får ett persongalleri att bekanta sig med. Gärna bör det vara någorlunda köns- och åldersmässigt blandat för att höja identifikationsgraden hos varierande grupper av tittare också. Som tidigare diskussion har visat är det svårt att komma bort från vissa saker i kriminalarna, nämligen att det oftast handlar om mord. Det kan bli enformigt även om författarna sliter sitt hår för att hitta på nya listiga sätt att ta kål på folk. Annars är väl det vanliga att hushålls - eller kompisgräl utmynnar i helt oplanerade dråp, men det gör sig inte riktigt om man jämför med seriemördare som dessutom kanske ägnar sig åt mystiska ritualer och urvalsprocedurer och måste skicka kodade budskap till polisen. Seriemördare är serienördare!
Ibland tycker jag att manusförfattarna gör det för lätt för sig. De återanvänder helt enkelt gamla uppslag. Sådant kan knappast höja kvalitén på produkten. Här är några förslag på uppslag som inte borde få återanvändas:
- Eventuella seriemördare får inte skicka någon slags budskap till polisen.
- Ingen av huvudpersonerna får bli felaktigt anklagad för mord - om man ändå är så illa piskad att ta in det scenariot är anklagelsen helt korrekt och vi slipper se den jäkeln i fortsättningen.
- Ingen får ha en släkting som är kriminell eller socialt missanpassad. I den mån släktingar dyker upp i serien är de snälla och välartade, och varken missanpassade eller ens brottsoffer.
- Ingen får ha jobbiga hemförhållanden eller börja trassla med olämpliga bekantskaper.
- Alla i laget av utredare, poliser, kriminaltekniker, eller vad det nu är för ena jyckar, är helt inriktade på sitt arbete och slösar inte bort tid på onödiga romanser på jobbet.
- Alla högre chefer är professionellt kunniga och utfärdar inga konstiga order eller stör utredningarna. De har fullt förtroende för sin personal.
- Inga överträdelser av lagar eller andra förordningar sker i kampen mot ondskans makter.
- Åker huvudpersonerna på semester är det semester - inget lagstridigt inträffar under tiden.
- Får man till en bra serie avslutar man den i förtid genom att huvudpersonerna stupar i kampen för det goda. Då slipper man se den oundvikliga urartningen träda in och intrigerna bli alltmer krampaktiga.
Jag kan ha glömt någon viktig punkt, men då kanske någon av mina trogna läsare kommer till hjälp?
Och andra typer av brott? Jag såg i tidningen häromdagen att det faktiskt är brottsligt när ungdomar med föräldrarnas vetskap trimmar EU-mopeder så att de kan gå med en vansinnig fart. Inblandad förälder har gjort sig skyldig till en kriminell handling! Där har vi ett uppslag: där sitter de kriminella föräldrarna framför TV:n med fyllda grogglas och fnissar över sitt attentat mot samhället och ser allmänt skumma ut … då sprängs dörren och polisen stormar in och släpar bort de olyckliga trots att de skriker och fäktar med armarna och påstår att de inte känner den där finnige mopedtypen som kört i nitti genom parken och påstår sig vara deras son! Låt någon skicklig manusförfattare utveckla detta uppslag vidare!
söndag 6 juli 2008
... att ha det som i Sovjet ...?
Som mest jobbade 12 000 arbetare på fabriken, som hade eget sjukhus, dagis, transporter och med mera (sic). Då var det status att jobba på Krenholm. I dag har fabriken blivit en symbol för Estlands döende industrisektor.
Ja, numera är det väl ingen status att vara arbetare, men kan vi dra fler slutsatser av det här sovjetiska exemplet. Som att det kan bli svårt om sociala förmåner och rättigheter är knutna till företag. Företag kan ju gå överstyr och då ryker förmånerna all världens väg.
Det är inget speciellt för vad som hände när det sovjetiska systemet upplöstes. Jag har inga detaljer i minnet, men i samband med företagskrascher i USA har väl även de anställdas pensionspengar försvunnit någonstans i ett svart konkurshål (eller om de redan innan kraschen försnillats av kriminella direktörer).
Med andra ord är det inte smart att låta företagen ta hand om alltför mycket av det sociala om de samtidigt skall drivas efter kapitalistiska normer. Det finns inget riskfritt system, men sköter man detta offentligt och under demokratisk kontroll minskar åtminstone riskerna för att någon skum direktör tar pengarna och springer sin väg. Det där med att förvalta "andras pengar" är alltid en riskfaktor, det är lätt att man tappar huvudet och vrålspekulerar eftersom det är andra som får ta smällen om det går fel, men med demokratisk genomlysning kan man minimera det problemet.
Kan man slippa det där tjatiga "vill ni ha det som i Sovjet" va?
lördag 5 juli 2008
Stig Olin slog dubbelt
En detalj noterar jag i DN:s artikel. Det står Stig Olin skrev också schlagerhittar ... . Schlagerhittar? Ett nytt intressant ord, tvåspråkig upprepning. Schlager kommer ju av tyska ordet för att slå, och hit är engelska för slå. Stig Olin skrev också slagslagare kanske man kan översätta detta med?
fredag 4 juli 2008
Det var förr i tiden det
Då fanns Stockholms Sparbank. Dess symbol var verkligen hållfast, det var en ek (Quercus robur på latin). Här var en bank man kunde lita på, med kunnigt folk bakom disken som inte slarvade med folks pengar! Inte så storvulet och fantastiskt, men säkert i alla fall. Rotfast som en jättelik och urstark ek!
Jaja, tiden gick, det fanns en tid när folk slutade spara men tyckte det var jättesmart att skuldsätta sig därför att skuldräntor var avdragsgilla när det var så dags att deklarera årets inkomster. Dessutom gjorde inflationen lånen billigare att betala tillbaka. En ny sorts folk invanderade bankvärlden, pengar östes ut till kreti och pleti utan större eftertankar och den gamla trygga symbolen byttes ut mot något som vissa kritiker mer tyckte såg ut som en sladdrig gummihandske. Och så kom kraschen när man undrade om ens besparingar på Sparbanken gått upp i rök ... .
För att göra historien kort: det fanns en annan trygg och tråkig gammal bank som hette Jordbrukskassan, och den höll på att gå på öronen i kraschen den också. Nya kvastar hade väl varit inne och sopat där också. I stället för små trygga lån till folk på landet så blev det andra tag. Staten vräkte in pengar i banksystemet för att rädda inte bara de här två utan hela gänget av glada spekulanter (de pengarna har man inte fått igen) men under resans gång slogs de två gamla småfolksbankerna ihop.
Idag heter etablissemanget Swedbank. Det stod en del om den i DN i samband med krisen i Baltikum. Swedbank och SEB är stora därborta, tillsammans svarar de för huvudparten av bankverksamheten i Baltikum. Tiotals procent av deras intäkter kommer därifrån. Om Estland får frossa bör det utlösa åtminstone en del obehagliga rysningar i Sverige.
Vad hände - var det möjligen så att de obotliga optimisterna åter ockuperade bankens styrelserum och i likhet med Karl XII nere i Kungsträdgården pekade mot öster och utropade: "Där ska vi skära guld med täljkniv!" Det gick illa för Kalle dussin, och det är frågan om bankerna klarar sig undan med blotta förskräckelsen den här gången eller om det blir ett nytt Poltava. Fast det är väl för mycket att hoppas på att ansvariga transporteras bort till det inre av Ryssland för ett årtionde eller så.
torsdag 3 juli 2008
Äspingar
onsdag 2 juli 2008
Ska vi byta information med dessa figurer?
Ska vi byta information med dessa figurer? skrev jag som rubrik. Och då menar jag inte bara torterarna i USA utan alla dess klientregimer Jorden runt. Frågan är berättigad med tanke på FRA-lagen. Det är ju så att organisationer av den typen byter information med varandra vilket är bakgrunden till ett inlägg i Aftonbladet. Skribentent vill att FRA:s nätverk kontrolleras av Datainspektionen. Jag undrar om det fungerar ens om DI fick tillstånd att försöka. Om inte någon eller några inom FRA är villiga att samarbeta lär det vara svårt att få ut upplysningar som dess ledning vill hålla hemliga. Som AB skriver: det finns risk att tortyrregimer (inte bara USA utan exempelvis Pakistan) får hjälp av uppgifter som FRA tar fram. Och man kan misstänka att framplågade påståenden av tvivelaktigt värde kommer från andra hållet också. De som främst ligger i riskzonen att drabbas av det här utbytet är nog människor i Sverige som kommer från länder där USA direkt eller indirekt för krig eller stödjer fallfärdiga och korrupta regimer. Minns någon fallet med egyptierna som tvångsvis flögs från Sverige?
Det pågår i diverse länder försök att genomdriva lagar i stil med FRA-lagen. Förmodligen handlar det ofta om att legalisera vad spionerna redan håller på med. Varför denna frenesi just nu? Kan det ha att göra med att nästa stora krig eventuellt är på gång och att man förvänta sig att motståndet världen över kommer att bli ännu kraftigare än när Afghanistan och Irak angreps? Egentligen vore det ren galenskap av USA och Israel att dra igång ett krig mot Iran, men man kan fråga sig om de nuvarande regimerna i dessa länder tänker logiskt. De förefaller vara som spelare som vet att de redan har förlorat men ändå planerar ett sista desperat drag som kanske kan rädda dem. Som den tyska Ardenneroffensiven 1944 kanske?
"Sic transit gloria mundi ..."
"Sic transit gloria mundi ...", eller på svenska "så förgås världens prakt". Nej, jag kan inte latin, men detta gamla dystra talesätt känner jag till. Och nog passar det väl på den praktfulla vallmon som nu, ett par dagar in i månaden juli, definitivt har sett sina bästa dagar. Ett av de stora kronbladen hänger ännu kvar på frökapseln, men snart faller även det. Hösten är bara några månader borta ... suck!