Bild från MTM-boken av Maynard, översatt till svenska 1950. Ingen vidare bildkvalitet, men klicka på bilden så blir den större.
Det finns flera inspirationskällor för den här bloggposten. Dels ett inlägg på ekonombloggen Ekonomistas om hur "mellanjobben" på kontoren i USA försvunnit och det skett en polarisering mellan avancerade och enkla jobb. Dels några kopior ur en gammal bok om rationalisering som jag tog för eget bruk för några år sedan. Det är den som syns ovan. Och så har jag tidigare skrivit ett långt och träigt inlägg om rationaliseringar på den här bloggen.
Slutligen har vi den aktuella diskussionen om vad man skall göra åt den pågående krisen - duger det med stimulanser à la Keynes?
Det som är bra med bilden ovan är att den kan belysa flera förhållanden samtidigt. Men vad är det för problem den ursprungligen ville visa på (och kom ihåg att det här gäller förmodligen mitten av 1940-talet i USA)? Jo, det sitter ett antal tjänstemän på ett kontor vid var sitt skrivbord. I denna grupp är det bara en som har telefon. Det ringer ofta på telefonen men när någon svarar visar det sig också ofta att det är någon annan som söks. Människor blir avbrutna i onödan i sina arbeten, måste resa sig och gå till telefonen, arbetsflödet störs, det är naturligtvis inte särskilt produktivt!
Och hur löser man detta? Jo, som bilden visade listade rationaliseringsexperterna ut bästa sättet att placera skrivborden så att alla hade så nära som möjligt till telefonen! Det är gruppen längst ned där alla bord ställts tillsammans.
Det finns en sida till i boken om det här, med roliga (?) beräkningar ner på bråkdelen av en sekund hur lång tid det tog att slå ett tresiffrigt nummer på en gammal hederlig telefon med nummerskiva - men det bespar jag er (för den här gången i alla fall).
I själva verket vet vi ju att det aktuella problemet löstes på ett annat sätt. I steg ett fick varje kontorist sin egen telefon. Det fanns många kontorister på den tiden, så det blev många telefoner. Sedan kom datorstyrda telefonväxlar. Nummerskivorna ersattes av knappsatser, kortnummer och andra finesser infördes.
Och medan den tekniska revolutionen rasade på rensades skrivborden och kontoristerna bort i snabb takt. Rutinjobben datoriserades och organisationen blev platt och slimmad. De som finns kvar har väl ofta telefonen i fickan eller i en stropp runt halsen, Se min kommentar på Ekonomistas-bloggen för vidare detaljer om hur yrkeslivet påverkades av detta under slutet av nittiotalet! Det här gjorde slut på "långvägarna" inom företagen.
För femtio år sedan hade det nog vimlat av gubbar med släggor och spadar här.
Den här bilden tog jag i morse vid rivningarna i Liljeholmen. Den visar på samma sak som jag antytt ovan - arbetsplatserna töms på folk. Här finns tre grävmaskiner och tre grävmaskinister. Ytterligare några få gubbar finns nog i närheten, men annars är det ganska tomt.
Vad kan man få för tankar av det här? Kanske att det finns någon sans i Arbetar-Fredriks och Hästsvansens motstånd mot att ösa ut pengar i stor skala i krisbekämpning. Om man tänker sig att mer pengar omedelbart skall ge fler arbeten är det illa genomtänkt om man gör det i superrationella och nära nog folktomma arbetsplatser. i den mån de kan hålla sig vid liv tar de nog inte in så mycket nytt folk ändå. Och inte heller på lång sikt kan man tro att det blir någon återströmning av folk dit.
De mängder av skrivbord som bilden överst får symbolisera en modell att organisera arbetet som är borta. De hierarkiska linjeorganisationerna med fasta ansvarsområden har ersatts av platta kaos i stället där ingen är ansvarig för något. Verkstadsjobbaren har ersatts av en robot. Hur många spadar ersätter en grävskopa?
Då är vi tillbaka till den sektor där de arbetsintensiva och samhällsnyttiga jobben finns - den offentliga. Nu är vi åter i den dårmässiga situationen där det offentliga skall "spara" för att täcka upp för en kris som orsakats på annat håll. Och det "sparandet" kommer inte att göra krisen mindre. Kanske värre snarare. Och medan tiden går biter sig arbetslösheten fast allt mer. Kortsiktigt är det alltså där som rejäla insatser behövs göras, och det kvickt.
För att ta ett steg till: när keynesianismen kan misstänkas fungera dåligt för den privata sektorn men bättre för den offentliga måste man ändå fundera på hur det fungerar bra på den offentliga sidan. För alltid, eller finns det negativa tendenser där också? Vad betyder privatiseringarna för krisbekämpningen? Behövs det kanske rejäla återtaganden och expansion av den gemensamma sektorn på bekostnad av den privata - kan det medföra finansieringsproblem? - Jag har inga bra svar, bara en aning om att det inte kommer att räcka med att bara hjälpa kommuner och landsting att hålla sin utgifter uppe!
När vi tittar på den aktuella politiska situationen i Sverige, med en opposition som håller på att begå politiskt självmord, kan man undra hur det kommer att gå. Oppositionens uppgift skulle ha varit att peka ut en framtid bortom keynesianismen, men de där [ja, här skulle jag vilja ösa ur mig ett antal kraftuttryck som dock ligger under den samtalsnivå som jag försöker hålla på bloggen, så jag avstår] verkar ju i stort sett vara tomma på idéer. Och skulle någon ha en idé får man förutsätta att socialdemokraterna raskt dödar den i "samrådsgrupperna". Så under isen som de är kan man undra om de snarare vill ha en forntid före Keynes och Wigforss som sitt ideal.
9 kommentarer:
"Behövs det kanske rejäla återtaganden och expansion av den gemensamma sektorn"
Svaret på frågan är ja, det gör det. Vänsterpartiet vill ju anställa betydligt fler i den offentliga sektorn. Sjukvård, barnomsorg, äldreomsorg osv osv. Det vill säga just där man idag skär ner på personal. Än så länge kan inte robotar stå för en mänsklig äldrevård. Även om japanerna sägs ha uppfunnit en robot som kan gå ut och gå med gamlingar, men är det ett sånt samhälle vi vill ha?
En del gamlingar verkar ju lite robotaktiga och stela de också. Det kanske fixar sig? Tur att man tillhör 68-generationen och därmed definitionsmässigt är evigt ung!
De resurser som kunde ha satts in försvann i Alliansens skattesänkningsfest. Blir knepigt att lösa det här. Och V får väl betraktas som fastspikad vid allianskompisarnas sjunkande vrak. Tvifan.
Nu var det just det här problemet sossarna försökte lösa en gång, med utbyggnaden av den offentliga sektor.
Om allt färre personer kan producera mycket mer av det materiella vi behöver, vart ska då alla andra ta vägen? Jo, vi bygger ut välfärden med bättre skola, vård och omsorg, bättre och effektivare infrastruktur etc. och så finansierar vi detta solidariskt, därmed får alla del av de vinster man gör genom rationaliseringarna i företagen.
Idag har man en annan idé: När vi nu sparkar en massa folk så gäller det att se till att de där som sparkas får så lite som möjligt, blir rejält fattiga, för jorden är ju egentligen till för de rikare, som förstås anses vara de mest intelligenta dessutom. Det är dem Gud omhuldar - punkt och slut.
Det blir en synnerligen obehaglig värld av en sådan politik.
Och jag antar att jag också tillhör 68-generationen, men numer känner jag mig inte ett dugg ung.
Naturligtvis finns det ingen poäng i att folk sitter och gör det som maskiner kan göra bättre och billigare.
Ta t.ex. vårt ineffektiva trafiksystem (bilar och bussar). Lägg ut några spår och kör helautomatiska tåg på dem, som i Köpenhamn, så slipper man mycket av både bilism och rutinjobb. Och så får folk göra annat.
Vad då för annat, frågar sig någon. Men det är så här hela den ekonomiska utvecklingen har sett ut i de rika länderna sen femtonhundratalet. Olönsamt arbete har sorterats bort och tagits över av maskiner. Tillfällig arbetslöshet har uppstått men snart försvunnit, eftersom den ökade effektiviteten har resulterat i högre efterfrågan.
Problemet finns inte här, utan i att efterfrågan hålls nere pga att lönerna hålls nere. Alltså att kineser får göra ett jobb för några kronor som tidigare gjordes av en europeisk arbete för en hundring. Och motmedlet mot detta heter facklig organisering - även i Kina.
Men Kerstin, tänk när 68:orna går ut och demonstrerar om några år, det blir en stormflod av rasande rollatörkörare som ingen polisinsats kan hålla tillbaka!
Jan, ur resurssynpunkt är väl detta att konsumtionen i vår del av världen hålls tillbaka inte så dåligt? Det dåliga är väl att man skapar en konstgjord fattigdom här (och inte gör så mycket för fattigdomen på andra håll i världen)? Det är bland annat funderingar av den typen som jag har i huvudet när jag uttrycker tvivel om att keynesianism fungerar likga bra idag som tidigare.
"[ja, här skulle jag vilja ösa ur mig ett antal kraftuttryck som dock ligger under den samtalsnivå som jag försöker hålla på bloggen, så jag avstår]" - va? Det där var som att skriva "j*vlar" och låtsas som om att man inte precis nedtecknade en svordom. Om det verkligen var ett försök att upprätthålla en viss samtalsnivå på bloggen så misslyckades du rejält.
Det var en dålig kommentar Job.
jag är en dålig kommenterare kanske.
Du kanske kunde ge någon synpunkt på graden av samband mellan "ekonomiska stimulansåtgärder" och deras eventuella utfall i ett samhälle där industrin är supermekaniserad?
Skicka en kommentar