Jag var städslad att jobba med olika marknadsundersökningar. Det fanns en typ som jag och mina kollegor brukade fasa för. Den där vi måste ringa upp företagschefer och intervjua dem.
Det kunde låta som följer:
-Klockan 0800. ”Har inte kommit än.”
-Klockan 0900. ”Har fortfarande inte kommit.”
-Klockan 1005. ”Nääe han har gått på lunch.”
-Klockan 1300. ”Nää han är fortfarande på lunch.”
-Klockan 1357. ”Nää han är fortfarande på lunch.”
-Klockan 1415. ”Öhh, nää han har gått för dagen.”
Ibland fick man intrycket av att de var mer av huskatter än ledare. Jo jag vet Kerstin, en och annan skeptiker kanske undrar om de helt sonika försökte undvika en efterhängsen marknadsundersökare?
Tro mig Kerstin, sånt märker man. De flesta av de där figurerna var helt inte på plats. Från en av mina egna arbetsplatser noterade jag att det fanns EN chef som jobbade hårt, ekonomichefen. Det gick legender om hur han slet långt in på kvällarna, helgerna allt.
Som kontrast hade samma företag ett halvdussin huskatter i dyra kostymer.
En chef som slet hårt. Sex som mest gick omkring och glassade och drabbades tvärt av brännande tjänsteärenden utanför kontoret så snart golfbanorna torkat på våren.
Det blev för övrigt de som intrigerade bort vår ekonomichef till sist.
Mitt bestämda intryck från marknadsundersökningarna var att den proportionen stämde rätt väl för svenskt näringsliv också.
Hur oumbärliga är de egentligen? Den tyske rustningsministern Albert Speer blev efter kriget utfrågad av vilken effekt de allierade bombningarna hade haft. Bland annat dök frågan upp vad som skett med de företag som förlorat sin ledning, sin administrationsbyggnad, och bara själva fabriken fanns kvar.
Hur klarade de sig utan direktör, vd sekreterare och hela härskaran av kontorister som administrerade dem.
Utmärkt svarade Speer. I en del fall hade produktivitet och arbetsglädje ökat på kuppen.
Därmed inte sagt att vi skall bomba kvarvarande industrier, hoppas jag!
1 kommentar:
Haha...så sant
Skicka en kommentar