Hård bantningskur väntar försvaret meddelar Sveriges Radio. Det är i sanning intressanta uppslag som refereras. Att "helt slopa Sveriges luftvärn eftersom vi har ett stort flygvapen som kan skjuta ner inkräktare". Tre Gripendivisioner i stället för fyra, kanske med färre plan än tidigare planerat. Det minskande antalet skall ändå räcka till, menar man? Färre stridsvagnar och stridsfordon, och kanske skrotning av u-båtarna.
Skeptisk som alltid undrar jag varför exempelvis u-båtarna, med välkänd förmåga att hålla sig osynliga för fienden, skall skrotas? Är detta verkligen förslag som förslagsställarna tror på, eller ett försök att skrämma fram nya anslag till krigsmakten?
Krigsmakten ser lite underlig ut i stort. Det finns en förskräcklig massa befäl så den verkar övertung. Man har dock inte kommit till det läge som Kongo var i 1960 - då befordrades alla i armén en grad med följd att den nya kongolesiska armén blev den första i världen utan meniga!
Frågan blir alltmer akut: vad skall vi ha försvaret till? Har vi över huvud taget något försvar? Skall vi ha något försvar? I Aftonbladet tar Gunnar Ohrlander ("doktor Gormander") ett välkänt ämne igen, nämligen den svenska truppen i Afghanistan.
Man kan se till det större mönstret. När England och Ryssland tävlade om makten i centrala Asien före Första världskriget kallades det The Great Game. Nu har vi The New Great Game, med USA, Kina och Ryssland som viktiga intressenter och konkurrenter om makten över dessa länder som här och där flödar av olja. Ohrlander tycker att Sverige inte borde vara med i den sörjan. Vad är det för idé med en krigsmakt som inte försvarar Sverige utan finns i utlandet och deltar i kolonialkrig? Jag håller med - de flotta paroller som ledsagade invasionerna i Afghanistan och Irak har fallit platt till marken. Det är inte befrielse, det är kolonialkrig. Och när det gäller specifikt Afghanistan och kampen mot talibanerna går det inte att bortse från ett internt spel där borta där delar av regimen i Kabul och krigsherrar i norr söker uppgörelser med talibanerna (och därmed har en annan dagordning än USA).
Sverige är på ett obehagligt sätt indraget i The New Great Game om oljan, med vapen i hand och dessutom på den sida som kan misstänkas förlora hela kampen.
Dagens Nyheter recenserar en bok av den kanadensiske historikern Gwynne Dyers After Iraq. (Fanns inte i nätupplagan tidigare i dag.) Dyer hävdar att USA och väst inte har något egentligt skäl att hänga sig fast i Mellanöstern. Visserligen finns 70 procent av världens oljetillgångar där, men alla de olika regimerna som sitter där är bara intresserade av att sälja, oberoende av vem köparen är. Det är inte regimerna, utan USA:s och västvärldens våld i regionen som har skurit ner oljeexporten från Irak och Iran.
Dyer ser två andra skäl till varför det spruckit för USA i Mellanöstern. Dels storhetsvansinne när USA blev enda kvarvarande supermakten som nu skulle se till att ingen annan utmanare någonsin skulle kunna sticka upp. Därav den våldsamma militära upprustningen. Dels 11 september 2001 som fick USA:s ledning att tappa huvudet fullständigt.
De här skälen skulle vara delar av en förklaring som inte är historiematerialistisk. Den förda politiken leder ju knappast till någon profitmaximering. Utan att ha sett boken har jag svårt att avge några kritiska synpunkter, men det finns uppenbarligen grupper som tjänar bra på krigspolitiken - tänk på Eisenhowers kända "militär-industriella komplex"! Försvarskontrakt har en tendens att vara guldkantade, särskilt om man kan jaga fram en stämning av att det skulle vara opatriotiskt att kräva grundliga revisioner.
Sedan finns det ju alltid missbedömningar hos de som fattar besluten. Även om man kan visa att det är en ekonomisk jubelidioti att börja krig i Asien för att ta över dess oljefält, att det i själva verket vore mer ekonomiskt att inhandla oljan på världsmarknaden, så är det väsentliga att bossarna i USA tror att det är en rimlig och lönsam linje. Bara för att en stat eller ett företag tror sig arbeta för vinstmaximering behöver det inte betyda att varje beslut som staten eller företaget tar bidrar till detta. Beslutsunderlagen kan vara fel, de som tar besluten kan vara korkade. Långsiktigt misstänker jag att ekonomin kommer att tvinga USA att ställa in sitt irakiska och afghanska blodbad, men det är alltså långsiktigt. Och det är inte säkert att USA:s ledare ändå drar de rätta slutsatserna av det hela.
Sedan är ju USA inte den ende aktören. Flera arabstater vid Persiska viken som har sina valutor knutna till dollarn har problem med inflation och funderar på att släppa knytningen. Frågan är om de skall hänga sig på några andra existerande valutor, eller möjligen gå över till guldmyntfot och göra sig av med papperspengar? Att sitta på en hög allt mindre värda dollar är knappast ett alternativ för dem. En annan artikel i Asia Times on Line säger rent ut att USA är en före detta supermakt nu och gör intressanta noteringar om landets relationer såväl till Mellanösterns oljeproducenter som Ryssland - ett land som inte har brist på olja! Ett USA som byggt sin makt på billig inhemsk olja förlorar nu makten till utlandet när man blivit beroende av oljeimport. Och för oljedollar kan statliga fonder i arabvärlden köpa in sig i USA, vilket orsakar oro. (Ja, det är möjligt att USA håller på att bli en papperstiger, men ännu har tigern makt att bita ihjäl folk Jorden runt,)
Nå, för att dra ihop trådarna: Sprickorna i "den enda supermakten" blir allt tydligare i och med att dess ekonomi eroderar och vi kan väl kanske utnämna USA till "den före detta enda supermakten"? USA för ett antal misslyckade krig, varav ett innefattar en liten hjälptrupp från Sverige. En svensk opinion säger: Ta hem trupperna. Samtidigt leder en ekonomisk kris till allt större nedskärningar i den väpnade styrka som antas bevaka vårt lands gränser mot aggressiva utlänningar. Russophober, det är dags att hetsa upp er - för första gången sedan 1990 finns militär utrustning med på segerparaden efter Andra världskriget på Röda torget i Moskva. Själv tror jag inte att det spelar så stor roll nu, men man vet ju inte vad som händer om några år. Särskilt inte om NATO-fantasterna lyckas med någon kupp och definitivt knäcka neutraliteten även formellt.
En framåtblickande svensk utrikes- och säkerhetspolitik borde se förbi USA och dess sönderfallande intressesfär och i stället inrikta sig på det här århundradets uppåtgående stater. Den bör också avvisa förvandlandet av EU till en krigförande organisation (minns hur gråtmilda personer för inte så länge sedan pratade om "fredsprojektet" EU, men det var ett tag sedan de hördes av). Främst bör utvecklingen av politiken ske i form av en demokratisk debatt där inte smågrupper med egna dagordningar tillåts operera och bestämma.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar