Det handlar naturligtvis om 1968. Den som var i övre tonåren då kunde naturligtvis inte undgå att ta intryck av dessa stormiga år. Men så förbaskat entydigt revolutionärt var det inte, det fanns ju reaktionärer också. Plus en massa folk som inte fattade vad som hände, bara att det var något som hände, och att luften för en tid blev lite lättare att andas innan frihetens dörr åter sparkades igen. För att få lite perspektiv på saken: den ungdom som kom i rörelse 68 var i stort sett född på 1940-talet. Föräldragenerationen var född på 1910-talet och hade alltså formats omkring 1920 av en ännu äldre generation från 1870-1880-talen. Fundera lite på hur ett land som Sverige hann ändras mellan 1900 och 1970, och vad det kunde göra med människorna här! Fundera också på hur mycket tankegods från det förindustriella samhället som ännu hängde kvar in i de expansiva "gyllene åren" (som började ta slut i slutet av 60-talet)!
Det här är också sextiotalet - flower power med Thore Skogman.
Jag känner mig inte särskilt nostalgisk just för 1968. Jag såg nyss några musikvideos från den tiden ungefär (via inlägg hos bloggaren C-logg) och blev ännu mindre nostalgisk. Det var mycket skräp förr också. - Det räcker med att konstatera att året existerade och att några historiskt viktiga saker hände just då. Jag var inte med om någon kårhusockupation. Däremot gick jag förbi utanför och tittade. Eventuellt hängde en röd fana ut genom ett fönster och någon polis stod vid avspärrningarna och hängde medan några människor diskuterade. Någon var upprörd för att någon annan fått tvåhundratusen för forskning om gamla spannmålsmått. Multiplicera med sex eller sju för att komma fram till vad 200.000 kronor 1968 motsvarar i dagens penningvärde.
Inte var jag med om några demonstrationer heller. Jag satt väl mest och läste och försökte sätta mig in i vad som hände världen runt, men det hade jag ju gjort i bortåt tio års tid vid det laget. Jag gick förbi Kungsträdgården när folk satt där i almarna för att försöka hindra att de fälldes. Det var en ljummen natt i maj. Jaja, det var en speciell känsla, men var den pågående revolutionen skulle leda till (och vem som skulle leda den) var sannerligen inte klart. Och så var det ju vår, studentexamen var klar, livet stod därute och väntade på en ... .
I själva verket hände mycket både före och efter 1968. 1967 exempelvis, med militärkuppen i Grekland. Och med ens fanns det TVÅ öppna diktaturer som medlemmar i NATO. Den gamla förkrigsdiktaturen i Portugal var ju en av NATO:s grundare - så mycket var pratet om försvar av demokratin värt!. Att ett flertal grundare var koloniala förtryckare brukar också glömmas bort, men det var den sortens folk som satt i ledningen i flera stater i Europa, och i USA, när den stora explosionen kom 1968.
"Pragvåren" 1968 glöms ibland i det här sammanhanget, men liksom Ungern 1956 torde den ha skapat svåra olustkänslor hos ledarna i väst. En folkligt stödd socialism mitt i Europa var vad man minst av allt ville ha, och den sovjetiska invasionen torde ha varit välkommen. När man talar om följderna av 68 är solidaritetsrörelserna en viktig aspekt, och jag skrev för länge sedan en bloggpost just om solidaritetsrörelsen för Tjeckoslovakien. Borgarna vill nog inte minnas den heller. Ungefär vid den tiden hade Sovjetunionen också definitivt förvandlats från revolutionär inspiration till ett alltmer stagnerat tillstånd, som en slocknande vulkan. Visserligen hade man varit först med det mesta i rymden, men det räckte liksom inte när omvärlden förändrades och man inte hängde med längre.
Den första mikroprocessorn, utsläppt i frihet från Intel 1971. Och så började den omvälvning som ledde fram till att jag kan sitta och skriva det här ...TV hade slagit igenom i Sverige i början av sextiotalet. Vi drogs allt djupare in i mediesamhället, det som jag kallat "McLuhan-sfären". Världen trampade in i våra hem på ett tydligare sätt än tidigare. Ännu var det inte riktigt McLuhans "globala by", men man kunde se dess konturer vid horisonten. Ett par år efter 1968 presenterades den första mikroprocessorn, och resten är, som man säger, historia. 1968 års aktivist fick veva fram sina flygblad ur en slaskig stencilapparat eller hade i bästa fall tillgång till en hygglig offset-press. Vilka resurser som finns idag, och vilken räckvidd de har, det vet vi. Dagens motsvarigheter till FNL har naturligtvis en snygg hemsida på nätet.
Att vara medveten om historien är en sak, att vägra att gräva ned sig och behärskas av den är en annan - det är väl därför en del knäppisar tycker jag är "historielös". Men det struntar jag i. Leve parollen: "Vägra falsk nostalgi!"
4 kommentarer:
Nä, jag är inte heller speciellt nostalgisk vad gäller kårhusockupation etc, som jag förresten bara såg på TV, men däremot kan jag bli nostalgisk över det engagemang och den protestvilja som fanns då och som är totalt frånvarande idag - nu när vi verkligen skulle behöva den - nu när man bygger upp en rent orwellsk värld åt oss.
Att sitta hemma vid datorn och bara skriva av sig sin ilska, som bl.a. jag gör, är ganska lamt och knappast något som styrande behöver bry sig om.
"Totalt frånvarande", det är väl att ta i ...? I så fall skulle det inte finnas något behov för de styrande att bygga en orwellsk värld tror jag. Jag har samma uppfattning som i förmiddags, nämligen att de härskande att rätt oroliga för att locket kan flyga av grytan igen. När en massa människor ser att kamp är möjlig och till och med kan bli framgångsrik kommer det att hända saker. Det kommer inte att se ut som 68. Förhoppningsvis blir det mer realistiskt och därmed mer hårtslående och genomgripande.
Hade inte förut läst dig om en bortglömd solidaritetsrörelse. Jag stödde också Charta 77, även med pengar. Det fanns en tjeckisk fysikprofessor i Stockholm som ordnade det.
Men blev besviken - det var inte många som stödde Charta 77 i Tjeckoslovakien. Det var ju inte alls så farligt som under stalinismen. Havel vandrade ut och in i fängelse, men inte mycket reaktion. När muren föll var det folkmassor som ropade hans namn - utan att ha vetat vem han var innan!
Havel blev också en besvikelse, lyckades inte stoppa landets delning, som bara hängde på en röst.
Det hela fick mig att fundera om vi svenskar har bättre civilkurage? Vill tro att det är något bättre än hos tjecker och tyskar.
Sixten
Björn Nilsson:
Hoppas du får rätt :-).
Men med min svartsyn tror man inte på tomten.
Skicka en kommentar