Mer reflexioner om Första maj

"Dagens Nyheter kommer säkert med en löjligt låg siffra i morgon" skrev jag igår angående deltagandet i Vänsterns Första maj i Stockholm. Nu skriver de 8.500 och hänvisar till demonstrations egna siffror. Jag undrar om inte killarna som skulle hålla koll på antalet deltagare räknar ganska snålt. Jag pratade med en av dem igår och antydde att det kanske var bättre att ta in tränade flyttfågelräknare på det där jobbet. Hur som helst - den här demonstrationen var nog lika stor som förra årets. Och det är ju notabelt när det är ett mellanår, politiskt sett.

Enligt det bildspel (sju bilder) DN publicerar bestod Första maj här till fem sjundedelar av anarkister, en sjundedel Vänsterpartiet och sista sjundedelen en solande dam. Socialdemokraterna var tydligen helt frånvarande (jaja, de är väl frånvarande ...). Bilden bredvid är min egen produktion och är ytterligare ett bevis på vad jag skrev igår, nämligen att Che-faktorn var hög i demonstrationerna. Här på Medborgarplatsen.

I övrigt sysslar DN med försök till subtil politisk splittring på nyhetsplats. Att Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund ställer upp och talar till en månghövdad och sympatiskt inställd folkmassa i Kungsan uppskattas inte av DN naturligtvis. Att det blivit en spricka mellan SAP och övriga allianspartier å ena sidan (observera vad jag insinuerar!) och större delen av befolkningen och Vänstern å den andra är naturligtvis besvärligt för etablissemanget. Därför klagar man över att Eklunds tal skulle vara "kontroversiellt". Men i allmänhet går man väl hellre till vänner än till fiender för att få stöd?

Eklund påminde om att regeringen 1951 uppträdde mycket hotfullt mot sjuksköterskor som ville ha bättre villkor. Det var en socialdemokratisk regering då. Ansvaret vilade ytterst på långskånken från Värmland, den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander. Han var ändå en skickligare politiker än den nuvarande uppsättningen i SAP:s ledning. Eller är det bara ett ålderssymptom när jag skriver det? - Nja, har man sett några ministärer och partiledningar marschera förbi under årens lopp har man ju en del att jämföra med. Det är inte bara svaga nummer nu, det är väldigt svaga nummer med Sahlin och kretsen omkring henne. Fotfolket inom socialdemokratin borde ha hunnit bli väldigt nervösa vid det här laget. Det finns orsaker till det.

Att SAP:s ledning inte stödjer strejken lär inte höja dess kurs framåt (man kanske är fullt upptagen med att bli det nya företagarpartiet?). Snarare kan det här vara en indikation på att bästa vänsterpolitik är att hålla SAP-hövdingarna på rejält avstånd, helt enkelt för att inte bli nedsolkad. De stöter sig med fackföreningsrörelsen också (den som man lurade att gå på ja-linjen när det var EU-omröstningen.) Analystomten Henrik Brors skriver:

Det pågår en intensiv debatt inom fackföreningsrörelsen om Vaxholmskonflikten och EU. Lars Ohly krävde att Sverige ska säga nej till nya EU-fördraget och kräva ett undantag för de svenska kollektivavtalen. Medan socialdemokraternas Mona Sahlin nöjde sig med att uppmana statsminister Fredrik Reinfeldt att ta upp frågan på ett EU-toppmöte.

"Att ta upp frågan på ett EU-toppmöte"! Snacka om krav på kraftfulla åtgärder!

I övrigt verkar SAP-ledningen vara i frontlinjen för att försvara globaliseringen. Nu undrar jag om Östros som väl har ekonomisk utbildning verkligen köper de nyliberala flåstomtarnas argument rakt av men tydligen finns det andra i partiet som gör det.

Thomas Östros ägnade också överraskande mycket tid åt att argumentera för frihandel. Det understryks av ett inlägg av förre Metallordföranden Göran Johnsson i tidskriften Tiden, där han varnar partiet för att lyssna på vänsterdebattören Naomi Kleins katastrofrapporter om globaliseringen, och han instämmer med nyliberale debattören Johan Norberg i beskrivningarna av den snabba minskningen av fattigdomen i världen tack vare globaliseringen.

Det finns uppenbarligen en oro inom s-ledningen för protektionistiska strömningar i partiet när det nu ska bli småföretagarnas parti.

Och så kan man påpeka att det är rätt få människor som rakt av och principiellt motsätter sig globalisering (vad man nu menar med ordet). Däremot att den missbrukas av små maktgrupper utan några som helst demokratiska ambitioner, tas som ursäkt för plundring och övervåld, till förintelse av lokala kulturer och andra otrevligheter.