Eller vad skall vi hugga till med annars: Fyra flamsande fjantar? Världskrisen rasar på, de sitter i sina arbetsgrupper och väntar på några regeringsposter som belöning. Hade de haft några visioner som pekar framåt, inte bara att lappa på befintligt system, borde man ha hört av det för länge sedan. Vill man få en sträng kritik av dem får man vända sig till bloggare som trotskisten Göte Kildén.
Den opposition som nu träder fram är en rödgrön allians. Kanske inte med ett fullblodigt nyliberalt program. Snarare med ett småliberalt. Med recept från 1960-talet. Den rikare övre medelklassen ska inte stötas bort. Det kapitalistiska systemet ska inte angripas.
Men framförallt ska inte arbetarklassens synas. Arbetarklassens hjärtefrågor ska inte lyftas fram. Det är inte en Arbetarallians som formerar sig för att återerövra Arbetets värde. Det är inte den dröm många vänsterpartister hade bara för några år sedan om ”Arbetarpolitik och socialism” som ska bli verklig.
Mot denna bakgrund blir den starka ömheten för barn och alla andra utsatta människor bara ett bländverk för de avgörande klassfrågor, för de klassmotsättningar som man inte vill se eller skyndsamt dölja. Vi minns alla de långa åren med Göran Persson, med stödpartierna (v) och (mp), då klasskillnaderna ökade i Sverige och många utsatta grupper diskriminerades mer än förut. Drar man ner på anslagen till socialpolitiken försvåras arbetet mot diskriminering.
Ibland tycker jag trotskister är rätt jobbiga, men inte här. Påminner inte detta om vad jag skrivit tidigare, när jag kritiserat V-partiet för att tycka att hbt-frågor är viktigare än vissa andra saker, exempelvis det socialistiska mål som ännu förekommer i partiprogrammet?
Allt som verkar som klassfrågor trycks undan, och det är verkligen underligt - tror de där yrkespolitikerna att klasser inte finns i Sverige längre? I någon kommentar någonstans frågade jag om det är möjligt för en V-partist (och detta bör gälla även för ideologiskt övertygade miljöpartister) idag att gå ut rak i ryggen och med stolt röst deklarera att man har en politik för framtiden? Det har man ju inte - man har Sahlin och Östros och liknande figurer, och vad har de att komma med?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar