Borde inte till och med stryktåliga (till självplågeriets gräns och däröver) socialdemokrater tycka att "nu får det för h-e vara nog, nu ska vi ha ledare som man kan ha förtroende för"! Från min horisont är det svårt att ha fullständigt förtroende för någon i det där gänget, men det finns bättre och sämre. Varför inte satsa på ett rejält fruntimmer med foträta skor (antar jag) och faktiskt rimliga tankar om ett och annat, med erfarenheter från annat än tillvaron som politisk broiler och med förmåga att kunna uttrycka sig - och därmed entusiasmera många och förmodligen skrämma skiten ur en del politiskt skumrask? In med Lena Sommestad alltså, och Håkan Juholt genom falluckan. Gärna i sällskap med Waidelich och några till.
Just nu håller jag på att läsa boken Sverige 2017 där Håkan Juholt antas vara statsminister (det kommer nog en recension på bloggen den dag boken officiellt släpps). Det här kanske blir lite jobbigt för författaren, men det kanske kan behövas en ny upplaga där åtminstone namnet Juholt byts mot något annat.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
11 kommentarer:
När det låter för bra för att vara sant är det oftast så. Juholtaren bredde på ordentligt i första talet som partiledare. När jag ser Juholt och Waidelich kommer jag osökt att tänka på ”gamla tiders” beg. bilhandlare med kontoret på fickan. Förbindliga som få när en gammal rishög ska säljas men sällan nåbara när rishögen skurit efter 50 mil.
Det stämmer: ett sätt att genomskåda bedragare är att förstå att ett erbjudande som ser alldeles för bra ut för att vara sant sannolikt inte är sant.
Men om Lena Sommestad har något lik i garderoben som hon glömt bort och som sedan avslöjas av media, vad händner då?
Problemet att ingen är perfekt, troligen inte ens Lena Sommestad.
Sanningen är nog att ingen person är så perfekt som den behöver vara för att duga som partiledare hos S.
Skulle S blåsa på i en stenhård klasspolitik som fick stöd av de 75% av folket som gillar generell välfärdspolitik skulle man kunna ha Frankensteins monster eller Varulven som partiledare utan att oppositionen skulle kunna göra något åt det. Nu mjäkar man bara efter Alliansen, och då går det som det går.
Ett par analyser av det norska valet:
- For velferdsstaten: http://www.velferdsstaten.no/Forsiden/?article_id=67286
- Magnus Marsdal/Julie Lødrup: http://manifestanalyse.no/-/page/show/12311_den-blaa-middelklassen?ref=mst
Eller för den som inte orkar läsa norska: Där sossar verkligen kör sossepolitik har de inga svårigheter att vinna val.
Men finns det över huvud taget någon i nuvarande sossetoppen som har förmåga att göra detta? Och viktigare ändå: finns det någon ryggrad bland de vanliga medlemmarna som kan bära upp den?
Och viktigast av allt: finns det någon rörelse i samhället som förmår driva fram den?
Det är inte utan en viss fascination jag följer alla kommentarer till Juholts bostadshistoria.
Först lägger Schibsteds upp en liten lätt boll och den springer genast alla som galningar på. Dom som, när det verkligen gäller, annars aldrig kan få ändan ur vagnen. Pablick söörvis vad annars, kolla bara han Knutsson, som försöker fylla ut en tio nummer för stor kostym. Det blir bara patetiskt. Eller första sidan på DN som mötte mig, när jag kom till butiken i lördags förmiddags. Med en helsidesbild på något som väl skulle föreställa en maffialedare, kan jag tänka mig. Och så har vi alla små rättvisenissar; klart att dom måste hänga på.
Inte en enda en kollar varifrån bollen kom. Eller varför den blev så lättspelad, att vilken liten mes som helst kunde hänga på.
Ingen låtsas om att mönstret är välkänt vid det här laget. Toblerone, som slutade med att staten blev skyldig henne 13.000 kronor. Nä va, det har vi aldrig hört talas om. Var det så, men hon var ju ändå alldeles ofarlig! Lyckades inte ens få in bollen i öppet mål!
Tänka att alla som är ute på arenan och kommenterar är så fullständigt blinda, eller manipulerande. Då babblas det om att saken gäller förtroende. Och med det är vi inne på en statsminister som utsåg en samling lagbrytare, men den verkligheten schasades snabbt undan för att aldrig tas upp igen. Eller vad hände med Littorin, han som slog sönder arbetslöshetsförsäkringen. Så elegant det hela styrdes iväg av Ren-svält och Schlingmann och ingen är ofin nog att påminna. Inte ens för tösen, som kommer att krossa landsbygdspartiet blev, bostadsaffären något bekymmer.
Men när Juholt sagt att Sverige borde lämna Libyen, ryckte Bilderbergaren Jan Eliasson och springpojken från USA:s ambassad, Urban Ahlin, ut och talade om var skåpet skulle stå. SVT eller SR skulle däremot aldrig komma på tanken att informera om det verkliga krigsläget i Sirte, eller någon annanstans heller för den delen. Inte heller får man som Juholt säga att det nuvarande offentliga pensionssystemet har en del skavanker som måste synas, milt uttryckt; alltså det system som Mona Sahlin i valrörelsen 2010 sa sig vara så stolt över (i Expressen två veckor före valet). Eller varför släppte DN Debatt, ett bihang till ledarsidan, fram Jan Nygren i den vevan, när socialdemokraterna skulle presentera sitt budgetalternativ?
Så undrar någon över vad Juholts bostad egentligen handlar om!
"Juholts bostad" handlar väl om hur eliten inom SAP fortsätter att dumma sig och därmed ger motståndaren permament övertag. Kanske nästa fas i krisen ställer frågan på sin spets: Vinna eller försvinna!
Juholt har ju profilerat sig från början (retoriskt) som vänsterinriktad sosse, som ett brev på posten kastar sig nu högersossarna över Juholt och kräver hans avgång. Som det verkar var det Shipstedt blaskan som satte det i rullning – S-tidningen. Blev Juholt för mycket vänster för Melin och hennes gelikar inom S?
”Bestämmelserna tillämpas så att ledamoten får ersättning för sin del av bostadskostnaden om ledamoten bor tillsammans med någon annan. "
Vad är då ”sin del”, är det vad de som delar på bostaden kommit överens om?
Hur många barn finns i hushållet och vems är barnen, det finns många aspekter på hur en hyra kan fördelas. Vad tjänar respektive part, som socialist(?) antar jag Juholt anser att hyran ska fördelas efter ekonomisk bärkraft.
Iofs har toppolitikernas ersättningar och löner seglat iväg på ett otroligt sätt och det hela oavsett om det har brutits mot reglerna eller inte sticker naturligtvis i ögonen på folk i landet där ”samma” politiker stött att vi ska ha politiskt skapad massarbetslöshet för att gynna exportindustrin och sätta offentlig sektor och hemma marknaden på undantag. S införde med Mona att det ”naturliga” för en S-ledare var att vara statsminister och skulle alltid ha statsministerlön, som det ser ut nu kan det rent av bli två S-ledare med statsministerlön som aldrig varit statsminister. Den andre bostadsbidragstrixaren Lööf anser C ska ha högre lön än statsministern och garanteras drygt 151 tusen i månaden (sic!), iofs lägre än förre ordföranden Maud som ska ha legat på över 180 tusen månaden. Men Lööf är ju så ung, yngre när hon tillträdde än förre C ungdomsförbundsordföranden när han avgick i våras. Alliansens politiska vilja är ju att ungdomar ska ha lägre lön än vuxna, kanske därför Lööf inte fick lika mycket som Maud.
Nu har jag förstås inte imponerats så där övers av Juholts vänsterimage, men man kan ite utan att undra om detta är en attack från högersossarna som rent praktiskt inte sällan står till höger om Attila hunnern.
Du menar inte "Althin, hunnern" då?
:-)
Jag blir allt lite förvånad över de S-debattörer som nu öppet mer eller mindre kräver Juholts avgång. Har det någonsin skett tidigare i denna omfattning? S brukar ju vara partiet som sluter upp runt ledaren oavsett vad. Dvs vänstersossarna knyter näven i byxfickan och sluter leden runt högersossen som gjorts till ordförande.
Är S-debattörerna samma människor som sitter i partistyrelsen och distriktens styrelser? Det kan göra en viss skillnad. Ställer alla toppmänniskorna upp för att klia varandra på ryggen kan Ledaren sitta lugnt även om det buas på annat håll. Det kanske finns en känsla av sista chansen nu i partiet - går det åt h-e med Juholt kan det vara kört för alltid. Men så länge inte topparna anser det så händer inget, antar jag. Blir det däremot öppna fraktionsstrider kan partiet antingen förstärkas, alternativt rasa ihop helt.
Skicka en kommentar