Den oroliga medelklassen

En av bilderna jag tog på Sergels torg i lördags, fler finns här

Vilka är det som är i rörelse nu? För inte så länge sedan inträffade en plötslig våg av demonstrationer och våldsamma upplopp i Storbritannien, med huvudsakligen folk från de fattigare distrikten inblandade och utan någon politisk agenda eller krav. Men enstaka individer från andra samhällsskikt var med på gatorna. Och nu gör de sig mer bemärkta.

Jag har skrivit om det på bloggen tidigare vid en del tillfällen: när den så kallade medelklassen (vilket till största delen består av mer välbetalda lönearbetare) känner sig hotad kan saker hända. Den kan bli missnöjd och gå ut på gatorna, och kanske till och med ställa till med upplopp. Polisen i Storbritannien varnade för det för flera år sedan. Till detta kan man lägga ett tidvis passivt, men tidvis radikalt och aktivistiskt skikt, nämligen skolelever och studenter i högre utbildningar. De kan också upptäcka att "den ljusnande framtid" inte alls är deras (och därmed inte de välbetalda jobben). Detta är som dynamitgubbar med pyrande stubin under samhällskroppen.

Via en bloggpost i Arbetsbok kom jag till en artikel i Süddeutsche Zeitung som jag försökte stava mig igenom. Där hävdar en statsvetare Claus Leggewie bland annat att Occupy-rörelsen åtminstone i Tyskland och en del andra länder är "ett bildat mellanskikts motstånd mot den utarmning som hotar det och som kommer från det kapitalistiska systemet." "Bildat mellanskikt" är väl en prydlig tysk term för medelklass. En studie uppges visa att två tredjedelar av tyskarna idag är misstrogna mot det kapitalistiska systemets förmåga. Så illa har det inte varit för kapitalismen i Tyskland sedan slutet av fyrtiotalet!

Jag vet inte om jag är med på Leggewies alla slutsatser och funderingar, men han kommer in på en intressant forskare och tänkare, nämligen Karl Polanyi. Det som Polanyi påpekade i sin bok som finns på svenska med titeln Den stora omdaningen är hur ekonomin, som tidigare varit en integrerad del av samhället, genom politiska beslut har brutits loss och blivit en kraft som i stället dominerar och förstör samhället. Om man använder Karl Marx ' bibliska språkbruk så kan man säga att kapitalismen, i stället för att vara tjänaren som lyssnar till samhällets krav och behov nu ensidigt strävar efter att göra om det "efter sitt eget beläte".

Men samhället är samhälle och kan inte förvandlas till en maskin enkom för att utvinna allt större vinster för kapitalägarna, en sådan process leder till allt värre funktionella problem och svåra situationer för allt fler människor (förutom miljökriser och diverse resurspikar). En del i samhällets underskikt lever i en permanent lågkonjunktur, större grupper ovanför dem klara sig bättre men känner ett visst hot, och så har vi "de bildade mellanskikten" som efter några tiotals år av klang- och jubelföreställning känner järndörren slå igen i deras förvånade ansikten. De skulle in och festa i Paradiset, men plötsligt finns det inte plats för dem. För dessa personer kan förluster som en ordinär arbetare knappt skulle märka (kanske för att han/hon inte har ambitionerna till individuell karriär) kännas som katastrofala och livsavgörande, och utlösa våldsamma reaktioner.

Men det finns ju smågrupper som lever i permanent högkonjunktur också. Där kommer vi in på det där med "procenten". Folk går runt med plakat och talar om att de tillhör de 99 procenten som protesterar mot resterande en procent. På sätt och vis påminner det om resonemang som delar av den radikala vänstern hade omkring 1970 även i Sverige: det är folket mot monopolkapitalet. Och folket innehåller hela gänget av vanliga arbetare och tjänstemän, småföretagare, bönder, fria yrkesutövare, barn, gamla, och vad man kan hitta på. Alltså även medelklassen. Kvar finns en liten, mäktig och girig grupp av företagstoppar, toppolitiker och några till. Få, men inriktade på att samhället skall tjäna just deras intressen.

En sak som kännetecknar de rätt små grupper som "ockuperar" tycks vara att de inte har mycket organisationsbagage som tynger ner dem, jämfört exempelvis med byråkratityngda partier och fackföreningar. Om vi tror att det är medelklassare som är i farten så kan vi säga att de har problem med kollektiva aktioner, men de kan skrika bra offentligt om de får privata problem! Och då kan de väsnas tillsammans åtminstone en liten stund. Längre utdragna och välorganiserade rörelser är de sämre på. Dessutom kånkar de väl fortfarande omkring på ideer om individuellt karriärtrampande och det lär inte främja kravställande som röjer bort systemet där de vill göra karriär. Nå, tiderna kan ju bli så dåliga att de faktiskt säger att rönnbären är sura, det där systemet som inte vill ha oss vill vi inte ha själva längre! Men då kanske de utväljer alternativrörelsen som sin karriärstege, och det kan också medföra problem framöver.

Vad det gäller den mer eller mindre organiserade arbetarklassen har jag för mig att den dystre finske filosofen von Wright var pessimistisk om att den kunde göra något systemförändrande. Det kan nog stämma i alla fall vad det gäller funktionärsskikten som styr i partierna och föreningarna. Det måste komma explosioner underifrån i organisationerna, men också starka impulser utifrån, från andra grupper som kommit i rörelse, från motståndarsidan, från utlandet. Om vi antar att enprocentarna envetet fortsätter att styra mot avgrunden blir detta oundvikligt om inte folk godvilligt låter sig ruineras. Det är ju inte säkert att folk vägrar att föras till slaktbänken, men lite optimistisk om motståndsvilja får man väl vara?

Jag ser ockupationsrörelsen som skum som flyger runt på toppen av en mycket större och kraftfullare våg. Man ser den, den kan temporärt ha betydelse för att väcka folk och få dem att fundera. Men på sikt måste opålitliga mellanskiktsrevolter ersättas av något mycket större, och då är det människorna med organisationsbagaget som kommer att spela huvudrollen. Den som funderar över hur det kan gå till kan läsa John Lapidus Sverige 2017 som jag skrev om här, och fylla i den glesa handlingen med egna reflexioner.