Färdig-folkkrigat i Peru?

Jag har några gånger nämnt det "folkkrig" som Perus Kommunistiska Parti ("Sendero Luminoso") länge bedrivit i Peru. Även om det varit stora motgångar har det ändå kommit rapporter om hur partiet med sin Folkarmé knegar på. Nu har det kommit information om att säcken faktiskt länge varit tommare än vad man kunde ha trott, och detta från ett oväntat håll, nämligen svenska Peru-information.  För en tid sedan publicerade man en rapport av en person som för tillfället reser i Peru. Den gav ett mycket starkt intryck av att det gamla PKP var mer eller mindre upplöst, man visste inte var partiet höll hus, och det hade inte längre  några väpnade styrkor. De två väpnade grupper från den gamla Folkarmén som finns kvar verkar operera på egen hand utan att ta order från någon, och ledarna kanske kan betecknas som lokala krigsherrar. Sedan finns det en civil gren i städerna som till och med har en egen hemsida och inte ägnar sig åt väpnad kamp. (Möjligen kan man gräva fram liknande information på den här svenska sidan, men den är knepigare och kräver att man orkar läsa en massa bombasmer.)

Nu kommer det mer information som ytterligare stärker intrycket. Det tycks finnas sympatisörer som tror att partiet är aktivt, men det beror av att någon "centralkommitté" ger ut dokument som  bara är luft och som inger falska förhoppningar om en kamp som i praktiken har upphört. Frågan är om PKP mest är en utlandsorganisation. Det kanske kan förklara det väldigt uppjagade språket från en del av dess förespråkare.

Sammanfattningsvis så kommer förmodligen smärre strider att fortsätta i några områden i det inre av landet, folk kommer att dödas eller misshandlas och råka illa ut, men det kommer nog inte att påverka den peruanska situationen i stort. Skall PKP komma tillbaka så ser det ut som att man får bygga organisationen från grunden, och då kanske det inte handlar om folkkrig längre. PKP var faktiskt mycket framgångsrikt under drygt ett årtionde men sedan tappade man greppet, och det kan inte bara ha berott av saker som man inte rådde över. Det måste ha funnits inre oklarheter och svagheter. Börjar man på ny kula måste det nog bli med en åtminstone delvis ny politik om man vill ha någon relevans, bland annat hur man ser på Abiamel Guzmán ("ordförande Gonzalo"). Kanske kan man göra som de indiska maoisterna som i och för sig fortfarande hyllar en klassisk ledare med överdrivet våldsamma tendenser som Charu Mazumdar men ändå korrigerar politiken bort från honom för att fungera i dagens samhälle.