... på bloggen var det tillsammans med en "Vilgot på arbetslinjen"-strip. Konceptet verkar bra, jag gör om det fast med en pinfärsk Vilgot som stämmer ännu bättre med Max Gustafsons lilla mästerverk ovan. Den här nämligen:
Synd att texten är lite suddig (det är alltså inte dina ögon det är fel på). Tant Noshörning påpekar i alla fall att trots alla dumheter som Alliansen ställt till med så gör oppositionsledaren självmål. Fast det var ju missat mål på Gustafsons teckning, men du hajar väl ungefär hur det hänger ihop i alla fall? Bollen hamnar inte rätt trots lysande förutsättningar!
Socialdemokraterna är ju ännu ett stort parti i Sverige, men det vacklar och vissa delar av det verkar vara inställda på ett utdraget politiskt självmord, eller åtminstone permanent politisk ökenvandring. Olle Svenning skriver i Aftonapan om försök till socialistisk förnyelse i Frankrike. Jag tvivlar på att korrumperade franska överklassocialister har någon räddning att komma med i en värld där kapitalismen krisar ihop. De kan möjligen sopa bort Sarkozy och bilda en ny regering som är ungefär likadan, någon framtidskraft är de inte.
11 kommentarer:
SvD talar i dag om ”Historiskt ras”
”S var på uppgång efter intervjuerna den första veckan och låg på 35 procent men sjönk till 26,9 den andra veckan. Totalt fick S 30,3 procent, minus 1,3 procentenheter sedan september.”
svd
Alltså en ordinarie mätning som skulle pågå under två veckor och omfatta närmare 2000 tillfrågade. Underlaget delas och görs till två. Ett suspekt förfarande.
Men en notering i SvD artikeln kan kanske ge en fingervisning om vad folket förväntar sig av S:
”De senaste dagarnas rekordtapp kan bara jämföras med veckan då Socialdemokraterna på 1990-talet gick med på att införa två karensdagar i sjukförsäkring. Då backade Socialdemokraterna 5 procentenheter till 45 procent.”
Undrar om högerpraktikerna, vänsterretorikerna och vingelpetter radarparet Juholt och Waidelich förstår vad folk förväntar sig, skuggbudgeten som förstås inte är någon riktig budget utan bara politisk retorik verkade inte förstå det.
Helt lätt verkar det inte vara att starta om den gamla rishögen, dags för Prime-sossarna att ta över och kassera in skrotningspremien?
Socialdemokrater och andra etablerade socialister världen över får ta och välja. Vill de presidera över kapitalismens degenerering eller vill de erbjuda något nytt?
Martin, din fråga måste ju vara busenkel att svara på. Ledtråd: inte fasen vill de göra något nytt inte!
Vad folk väntar sig ...? Tja, fortsätter det här så finns det väl snart ingen kvar som rimligen kan ha några förväntningar på några starka S-initiativ, antar jag. Folk kan vänta sig det ena eller andra, men det når näppeligen fram till genitrusten vid Sveavägen, de är i sin egen sfär.
Det trista är att så länge ingen erbjuder något annat kommer en S-kollaps bara att leda till ännu mer apati.
Och "något annat" betyder inte Sjöstedt. Seriösa politiska partier bygger på en social gemenskap, en samhällspraktik som har pågått ett bra tag på annat ställe än riksdagen. Partier är "valda representanter", och om det inte finns någon rörelseriktning finns inget att representera.
Den klassiska samhällspraktiken för icke-privilegierade klasser och grupper består av
- obstruktion av förtryckande praktiker, t.ex. strejk, ockupation, bojkott
- uppbygge av egna, icke-förtryckande verksamheter på kooperativ bas
- infiltration från dessa verksamheter i lagstiftande församlingar, och
- sammanbindande av allt detta i en folklig oppositionell kultur.
Och detta behöver byggas upp innan S kollapsar.
Det knepiga är väl att S (och efter förmåga V) kommer att kämpa med näbbar och klor just för att förhindra att något alternativt byggs upp innan de själva rasar ihop. "Antingen tar ni oss eller också må hela världen falla samman! Det är VI, VI, VI som är viktigast!"
Det kanske är så att S är en stoppkloss som måste bort innan det kan komma något nytt? Även Public Service ser allt mer ut som en stoppkloss som med allt större tydlighet framstår som etablissemangets röst till folket som smidigt anpassar sig efter rådande maktförhållanden. PS har ett oerhört trovärdighetskapital och Allinas regimer kommer inte att privatisera detta, de inser nog vilket bålverk för rådande etablissemang de är. Att avvika från PS verklighetsbeskrivning är ingen lätt uppgift.
PÅ 80-talet och in på början av 90-talet hade det kanske varit möjligt att vända utvecklingen i en annan riktning. Men nu har det nog gått så långt att det måste starta om från början, arvet är förskingrat.
Tyvärr tror jag ni har fel. Eller det finns i alla fall stor risk. En kollaps för S-apparaten kan leda till att samhällsnormalen placeras vid Reinfeldt. Och det blir oerhört svårt att utifrån detta ens se en annan samhällsutveckling. Horisonten krymper ner till nästan ingenting.
Jag säger inte emot dig Jan, jag är "bara" pessimistisk. Läget verkar väldigt låst, åtminstone för tillfället, och S+V gör nog sitt bästa för att det skall fortsätta att vara det!
Det kanske är det så att för att komma på sk uppstuds måste man först nå botten. Visst det blir en lång uppförsbacke, men nu har det i praktiken varit så att varje val argumenteras det att det minst dåliga måste väljas. Alternativ som ”inte har en chans” måste avstås för det minst dåliga. Och det minst dåliga har varit de som berett vägen för det vi ser nu. Hade inte S, V och Mp i början av 2000-talet ändrat i socialtjänst lag mm och berett vägen för sk workfare hade det varit betydligt svårare för Alliansen att införa den senaste varianten på detta sk Fas 3.
En del vill starta helt nytt. I boken Sverige 2017 som jag skrev om för ett tag sedan handlade det om att de grupper som redan fanns började jobba konstruktivt. Är det inte bättre att börja med resurser som finns än att starta absolut från noll (vilket inte ens är möjligt).http://bjornbrum.blogspot.com/2011/10/sverige-2017-recensionreflexion.html
Teckentydaren: Den sortens resonemang ger jag inte ett vitten för. Det är ungefär som Röda arméfraktionen i Tyskland som hävdade att först måste landet bli fascistiskt för att folk skulle upptäcka "hur det verkligen var". Och så fungerar det inte. Vad som händer då är istället att folk skruvar ner sina förväntningar och ligger lågt.
Det är när det ser ut att gå bra som man låter sig mobiliseras. Det är när det verkar vara lätt som vanligt folk ger sig in i politik.
Jämför rörelsemobiliseringen 1965-75, då de antikoloniala rörelserna hade pressat tillbaka världens makthavare och fått dem att se små ut.
Med andra ord: ju längre vi väntar desto svårare blir det.
Skicka en kommentar