Historia kan vara mycket intressant. Titlar på historiska verk, artiklar eller böcker, kan däremot vara dö-tråkiga. Vad sägs om den här: Privat eller offentlig välfärd? Ett genusperspektiv på välfärdsstaternas historiska formering.
Ja, den låter inte rolig, men det är en givande artikel som skrevs av Lena Sommestad och publicerades i Historisk Tidskrift nr 4/1994. Det var så mycket korrekturfel i tidskriften så artikeln skickades ut en gång till i en separat och rättad version, och den kom fram när jag städade i en bokhylla igår kväll.
Mycket kort sammanfattning av det som jag tycker var det väsentliga: I USA fanns redan tidigt på 1800-talet en grupp välmående kvinnor som inte behövde arbeta (gällde även bond-hustrur) men som i stället kom att ägna sig åt välgörenhetsarbete till förmån för de fattiga. Däremot var de offentliga insatserna obetydliga. I Sverige fanns inga sådana tendenser av betydelse, hemmafru-epoken var en kort parentes, och därmed måste samhället ta hand om fattigfrågorna också eftersom de inte kunde klaras på privat frivillig grund. Därmed uppstod två olika socialpolitiska modeller.
I Röda rummet beskriver Strindberg hur några socialtanter gör ett misslyckat hembesök i Vita bergens slum, men får man tro Sommestad skall det alltså ha varit ett undantag. I ett fattigt och glesbefolkat samhälle som Sverige på 1800-talet räckte det inte med allmosor som tillhandahölls av samvetsömma rika privatpersoner, utan socialhjälpen/fattigvården måste organiseras av kommunerna för att fungera. Sedan var det väl si och så med hur kommunerna skötte det (skall vi dra upp dåtidens motsvarighet till dagens konkurrensutsättningar, nämligen fattigauktionerna?).
tisdag 31 januari 2012
Tips till gammalt inlägg
Som ett komplement till föregående inlägg om sverigedemokraterna: jag skrev en rätt bra sak redan första året den här bloggen fanns, 2007. Läs här.
Hur representativt är sd i Sumpan?
Jag skrev för några dagar sedan en bloggpost angående ett försök i Svenskan att använda citat från Strindberg för att polemisera mot Sverigedemokraterna. För den som undrar så kan sd ses som den tredje intränglingen på socialdemokraternas gamla domäner: medan moderaterna hävdar att de är "det nya arbetarpartiet" uppträder vänsterpartiet inofficiellt som "de nya socialdemokraterna" - och sd är väl i stort sett officiellt "de gamla socialdemokraterna". Man skall då vara klar över att detta gamla kan innefatta såväl folkhemmets vänliga allomfattande politik som betydligt mörkare tendenser på folkhemmets bakgårdar.
Hur som helst, jag gjorde en dålig formulering om läskunnighet i allmänhet hos sverigedemokrater och fick en fyndig replik från Stellan Bojerud, ordförande för partiet i Sundbyberg. (Min tanke var nog egentligen inte om bokstavlig läskunnighet utan förmågan att ta till sig en knepig del av vårt kulturarv - och gamle August är knepig! - men vad jag tänkte respektive skrev gled isär.) I övrigt tyckte jag Stellans kommentarer är intressanta nog att lyfta upp till en egen bloggpost.
Så jag upprepar bara frågan jag ställde i diskussionen med Stellan (och som resulterade i de två sista meningarna): hur representativt är sd i Sundbyberg/Stockholms län för landet i stort? Samt gör reflexionen att skall man polemisera bör man ha kunskaper om vad/vem man polemiserar mot. Det behöver inte betyda att man gillar/ogillar, men att man åtminstone inte halkar iväg i samma kontraproduktiva spår som förstör så mycket av den politiska debatten där folk skriker förbi varandra. Finns det någon vänster- eller annan människa i Sumpan eller omnejd som läser det här och kan ge synpunkter på vad sd lokalt håller på med? Eller kan ge intryck från någon annan del av landet? Vem som än eventuellt skriver, tänk på att den här bloggen är modererad och föredrar en hyfsad samtalston, vilket innebär att otrevligheter raderas!
Hur som helst, jag gjorde en dålig formulering om läskunnighet i allmänhet hos sverigedemokrater och fick en fyndig replik från Stellan Bojerud, ordförande för partiet i Sundbyberg. (Min tanke var nog egentligen inte om bokstavlig läskunnighet utan förmågan att ta till sig en knepig del av vårt kulturarv - och gamle August är knepig! - men vad jag tänkte respektive skrev gled isär.) I övrigt tyckte jag Stellans kommentarer är intressanta nog att lyfta upp till en egen bloggpost.
Som svar på undran om sverigedemokraters läskunnighet kan jag meddela att av SD-medlemmarna i Sundbyberg är 100% läskunniga.
30% har examen från universitet eller högskola. 40% har gymnasiekompetens (inkl praktiska linjer). 30% har grundskola eller utländsk folkskola (motsv). Av de sistnämnda är tre egna företagare, fyra har flerårig yrkesutbildning och övriga kortare utbildning till chaufför, väktare m m.
40% är själva invandrare. Chile, Danmark, Finland, Frankrike, Laos, Kina, Rumänien, Serbien, Syrien, Thailand, Tyskland, Ungern och Österrike.
Vi har fem kommunalt förtroendevalda. Två av dessa är invandrare (Laos, Serbien) = 40%.
Gemensamt för de utlandsfödda SD-medlemmarna i Sundbyberg är att de är assimilerade och lojala med Sverige. Dansken t ex har gjort värnplikt i Sverige som fallskärmsjägare i Karlsborg.
Fransmannen är en kopia av Louis de Funés. Österrikaren är etnisk italienare.
De bor här. De lever här. De är respekterade som självförsörjande och pålitliga vänner.
De kräver inget utan ger blott. Med två undantag. Den ene ungraren vill slänga ut alla muslimer och den andra hatar det hon kallar zigenare, men som vi benämner romer.
Tyvärr är vännen DA inte skriven i vår kommun och kan därför inte vara SD-medlem här. Han är flykting från Persien (som en del kallar Iran).
- Det tog mig tio år att fly från mullorna i Iran. Nu håller de på att komma ikapp mig här i Sverige.
Jag vet inte hur representativ SD Sundbyberg är. Men när jag ledde utbildning av SD-funktionärer i Stockholms län så var ca 50% av deltagarna invandrare.
Flest SD-invandrare har Södertälje och de är i regel kristna syrianer.
Så jag upprepar bara frågan jag ställde i diskussionen med Stellan (och som resulterade i de två sista meningarna): hur representativt är sd i Sundbyberg/Stockholms län för landet i stort? Samt gör reflexionen att skall man polemisera bör man ha kunskaper om vad/vem man polemiserar mot. Det behöver inte betyda att man gillar/ogillar, men att man åtminstone inte halkar iväg i samma kontraproduktiva spår som förstör så mycket av den politiska debatten där folk skriker förbi varandra. Finns det någon vänster- eller annan människa i Sumpan eller omnejd som läser det här och kan ge synpunkter på vad sd lokalt håller på med? Eller kan ge intryck från någon annan del av landet? Vem som än eventuellt skriver, tänk på att den här bloggen är modererad och föredrar en hyfsad samtalston, vilket innebär att otrevligheter raderas!
måndag 30 januari 2012
Ibland var August rolig också
Strindberg som humorist? - Tja, här är ett litet stycke, utdrag ur en dagbok, som han förelade allmänheten:
Det var väl roligt, fast man undrar om det var författarens avsikt. Undrar om inte choklad var beskare på hans tid än numera, för övrigt. Samma citat finns även på franska. Så för jämförelsens skull:
Citatet kommer från Legender, Samlade Verk del 38, sid. 87 och 234.
Föregående inlägg i denna serie.
Den 13 [maj 1897]
Städerskan har kokat det uslaste kaffe man kan tänka sig.
Jag hembär det som ett offer åt makterna, och från den dagen dricker jag choklad, utan att knorra!
Det var väl roligt, fast man undrar om det var författarens avsikt. Undrar om inte choklad var beskare på hans tid än numera, för övrigt. Samma citat finns även på franska. Så för jämförelsens skull:
le 13.
La bonne a fait un café le plus misérable qu'on puisse rêver.Där satt den!
Je l'offre aux puissances, et dès ce jour je prends du chocolat, sans murmurer!
Citatet kommer från Legender, Samlade Verk del 38, sid. 87 och 234.
Föregående inlägg i denna serie.
Nya numret av Clarté ...
... har stoppats i kuvert och är nog på väg till posten endera timmen. Som alltid intressant läsning. Den här gången finns det till och med en artikel av mig! Jag har nedtecknat några funderingar om penningteori- och därmed penningpraktik. Normalt ett heltrist ämne, men i vissa synvinklar kan det bli spännande!
lördag 28 januari 2012
Vinter i Kabul
Det är vinter i Afghanistan också. Jag hittade den här, och andra bilder, från eländet i Kabul på Einar Schlereths blogg. I Aftonbladet skriver tre socialdemokrater att trupperna bör tas hem från Afghanistan.
Det moraliska ansvaret för eventuella skadade eller förluster i denna svenska krigsinsats vilar tungt på riksdagsmajoriteten.
Och vem tror att riksdagsmajoriteten tar något moraliskt ansvar om den inte utsätts för något fruktansvärt hot, exempelvis risken för indragna arvoden och pensioner? Jag undrar om de ordinarie ledamöterna ens fattar att det finns ett rejält moraliskt problem här?
fredag 27 januari 2012
Varför kan de inte bara försvinna?
Jo här ser vi en anslagstavla där den aktuella socialdemokratiska politiken klart och tydligt framläggs, |
Den här bilden har jag publicerat tidigare någon gång, det var innan senaste valet. Jag tyckte väl att den rätt bra illustrerade den socialdemokratiska politikens flytkraft. |
Varför kan de inte bara skämmas och springa och gömma sig?
"Försörjningsbörda"? - Historisk jämförelse
Här kommer mer material om det i mitt tycke löjliga ordet "försörjningsbörda". Jag hittade ett intressant diagram med medföljande kommentar hos Statistiska Centralbyrån. De finns i en nedladdningsbar fil med historiska befolkningsdata för Sverige, på sid 21.
Ja, det går ju att hävda att "försörjningsbördan" ökar för de stackars arbetande människorna, men vilken kurva man än väljer av ovanstående så förefaller verkligheten gå åt ett annat håll. Sedan kan man ju tillägga att en del av det arbete som dessa stackars nedtryckta försörjare utför på olika sätt är beroende av arbeten som tidigare generationer utfört.
Människor i yrkesverksamma åldrar står för försörjningen
av barn och gamla. Antalet pensionärer och unga i
förhållande till antal personer i yrkesverksam ålder kan
därför ses som ett mått på försörjningsbördan. Förr
förväntades en ung människa kunna försörja sig själv långt
tidigare än vad vi räknar med idag och det medför ett
behov av alternativa mått på försörjningsbördan.
Idag går det 700 pensionärer och unga på 1000 personer
i åldrarna 20-64 år eller med äldre tiders åldersgranser,
600 på 1000 personer i åldrarna 15-64 år. Försörjningbördan
har varit ganska konstant under långa tider men
minskade kraftigt i början av 1900talet och har sedan
dess, efter en viss ökning, stabiliserats på en ny och lägre
nivå än tidigare.
Ja, det går ju att hävda att "försörjningsbördan" ökar för de stackars arbetande människorna, men vilken kurva man än väljer av ovanstående så förefaller verkligheten gå åt ett annat håll. Sedan kan man ju tillägga att en del av det arbete som dessa stackars nedtryckta försörjare utför på olika sätt är beroende av arbeten som tidigare generationer utfört.
torsdag 26 januari 2012
Roosevelts förslag till "andra rättighetsförklaring"
1944 talade USA:s president Roosevelt till nationen. En del av talet citeras här, och anledningen är naturligtvis att de punkter till en "andra rättighetsförklaring" (Second Bill of Rights) som han räknade upp säkert skulle få dagens så kallade liberaler att skita knäck i spiraler och börja yla om extremism.
The right to a useful and remunerative job in the industries or shops or farms or mines of the Nation;
The right to earn enough to provide adequate food and clothing and recreation;
The right of every farmer to raise and sell his products at a return, which will give him and his family a decent living;
The right of every businessman, large and small, to trade in an atmosphere of freedom from unfair competition and domination by monopolies at home or abroad;
The right of every family to a decent home;
The right to adequate medical care and the opportunity to achieve and enjoy good health;
The right to adequate protection from the economic fears of old age, sickness, accident, and unemployment;
The right to a good education.
All of these rights spell security. And after this war is won we must be prepared to move forward, in the implementation of these rights, to new goals of human happiness and well-being.
Vad är liberalernas alternativ då? Tja, de säger att du ska inte ha tak över huvudet, du ska ha demokrati (men akta dig dj-t noga för att använda demokratin exempelvis för att kräva tak över huvudet, för då får du se på fan!). En del av det här kom senare med i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, vilket torde ha varit acceptabelt för dåtidens socialliberaler.
onsdag 25 januari 2012
Ett modernt samhälle är ingen bondgård
Det är bra att ha vakna läsare som kommer in med synpunkter. Och jag tycker det är bra att ibland kunna ta en kommentar och lyfta upp till ett eget inlägg. På det sättet kommer intressanta tankar ut i ljuset från kommentarsfältets skugga (och jag behöver inte skriva så mycket själv). Signaturen Koraxkorax skrev nedanstånde som kommentar till förrörra inlägget på min blogg.
Alltså: det är fel att jämföra staten med ett hushåll eller ett företag. Man kanske bör tillägga: "så länge vi har en konvertibel valuta som vi själva skapar när behov finns - exemplet Eurozonen visar vilka tråkiga saker som kan hända när man gör sig av med de fördelarna, då blir man faktiskt som ett hushåll eller företag utan egen penningtillverkning!"
Att ge sig på pensionärernas konsumtion är inte smart. Det kommer att få samma verkan som andra så kallade 'åtstramningar', nämligen att en del av den efterfrågan som håller produktionen igång sopas bort. Och detta kompenseras inte av att spekulationskapitalet blir rikare, för det kan inte på egen hand underhålla den massproduktion som är systemets ekonomiska bas. I stället för att vara 'sparsam' kan man se vilka oanvända resurser som finns och som vi vill sätta fart på, och sedan skapa en lagom mängd pengar för att detta skall ske. Tycker man att det finns för mycket pengar i systemet kan man ju klämma åt spekulanterna.
Man kan inte jämföra ett modernt land med en bondgård på medeltiden, där bonden i hemlighet grämer sig för att gården även måste försörja hans åldrande släktingar, och oroar sig för att hans hustru skall bli gravid och att de skall få ytterligare ett småbarn att försörja. Myten om försörjning är nedärvd från historien. Men ett modernt samhälle fungerar inte som en bondgård på medeltiden. Det råder ingen brist på livsmedel, energi, bostäder, råvaror, arbetskraft och pengar. En pensionär konkurrerar således inte om godiset. Tvärtom är han en tillgång i sin egenskap av konsument. I en modern ekonomi är inte problemet brist på råvaror och energi, utan att få pengarna att cirkulera. Kastar vi sålunda pensionärerna utför ättestupan, så krymper ekonomin och det bildas en ny grupp arbetslösa, osv.
Ett land är inget företag som lever helt på vad det kan sälja. Det finns en inhemsk ekonomi som är mycket större än exportekonomin. Det är alltså INTE exportindustrin som i första hand försörjer landet med pengar. Det är banksystemet som har den uppgiften. Nya pengar kan skapas från noll och intet bara genom att en bank beviljar en kredit (lån). Detta innebär att det egentligen aldrig kan vara brist på pengar i ett land. Däremot kan det vara brist på låntagare - det är bristen på låntagare och bristen på köpstarka konsumenter som oftast drar ned penningcirkulationen och aktiviteten. Så - vill man göra ett land rikt - se då till att köpkraften är stark och utbredd i breda befolkningslager, då får man också många låntagare. Och i det läget är en pensonär, som använder hela sin pension till konsumtion, en tillgång för landet. Liksom alla andra konsumenter.
Alltså: det är fel att jämföra staten med ett hushåll eller ett företag. Man kanske bör tillägga: "så länge vi har en konvertibel valuta som vi själva skapar när behov finns - exemplet Eurozonen visar vilka tråkiga saker som kan hända när man gör sig av med de fördelarna, då blir man faktiskt som ett hushåll eller företag utan egen penningtillverkning!"
Att ge sig på pensionärernas konsumtion är inte smart. Det kommer att få samma verkan som andra så kallade 'åtstramningar', nämligen att en del av den efterfrågan som håller produktionen igång sopas bort. Och detta kompenseras inte av att spekulationskapitalet blir rikare, för det kan inte på egen hand underhålla den massproduktion som är systemets ekonomiska bas. I stället för att vara 'sparsam' kan man se vilka oanvända resurser som finns och som vi vill sätta fart på, och sedan skapa en lagom mängd pengar för att detta skall ske. Tycker man att det finns för mycket pengar i systemet kan man ju klämma åt spekulanterna.
Tid kvar efter 65?
Jag har fiskat upp mer intressant statistik från Statistiska Centralbyrån, samt ändrat en del i diagrammet som publicerades i förrgår. SCB har data som visar förväntad återstående livslängd för några olika åldersgrupper i Sverige från år 1900 och fram till 2010. Jag har valt 65-åringarna, gjort en omräkning så att 1950 = 1, tog bara en av produktivitetskurvorna från det tidigare diagrammet ... och vi får egentligen samma resultat igen, fast nu från en ny insiktspunkt.
Mellan 1950 och 2010 har den förväntade kvarvarande livstiden för 65-åriga kvinnor ökat från drygt 14 till 21 år, med andra ord omkring sju år. Det är det som syns i diagrammet, bara så att man skall se att kurvan höjer sig litegrann. Motsvarande för oss skröpligare män är 13 respektive 18, alltså fem år extra. Hur som helst, medan produktiviteten skjuter i höjden å det kraftigaste visar kvarvarande medellivslängd en jämförelsevis blygsam ökning därnere vid X-axeln.
Ett enkelt diagram, men ibland behöver saker inte vara så förbaskat komplicerade. Man får röja i snårskogen för att se de väsentliga detaljerna! Den sympatiske herr Nuder omtalade pensionärer som ett "köttberg" som måste försörjas av en plågad befolkning. När man ser kurvor av den här sorten verkar detta inte vara en sanning som är oomtvistlig.
Det var många bra synpunkter i kommentarerna till föregående inlägg. Jag känner inte att jag tagit dem om hand så bra som jag borde. Får försöka bättra mig på den punkten. Man lär sig nya saker och får nya uppslag hela tiden i dessa diskussioner! Tack för dem!
Ett motargument som skulle kunna dras mot mitt resonemang är att tillverkningsindustrin försvinner och det i stället kommer tjänster som inte kan rationaliseras på samma sätt som tillverkande av handfasta grejor, och där man kanske har väldigt svårt att över huvud taget beräkna produktivitet. Hur beräknas produktivitet för en skollärare eller ett sjukvårdsbiträde? För att inte tala en operasångare? Och hur är det med industrins bortdöende egentligen? Måste kolla, kanske återkommer!
Mellan 1950 och 2010 har den förväntade kvarvarande livstiden för 65-åriga kvinnor ökat från drygt 14 till 21 år, med andra ord omkring sju år. Det är det som syns i diagrammet, bara så att man skall se att kurvan höjer sig litegrann. Motsvarande för oss skröpligare män är 13 respektive 18, alltså fem år extra. Hur som helst, medan produktiviteten skjuter i höjden å det kraftigaste visar kvarvarande medellivslängd en jämförelsevis blygsam ökning därnere vid X-axeln.
Ett enkelt diagram, men ibland behöver saker inte vara så förbaskat komplicerade. Man får röja i snårskogen för att se de väsentliga detaljerna! Den sympatiske herr Nuder omtalade pensionärer som ett "köttberg" som måste försörjas av en plågad befolkning. När man ser kurvor av den här sorten verkar detta inte vara en sanning som är oomtvistlig.
Det var många bra synpunkter i kommentarerna till föregående inlägg. Jag känner inte att jag tagit dem om hand så bra som jag borde. Får försöka bättra mig på den punkten. Man lär sig nya saker och får nya uppslag hela tiden i dessa diskussioner! Tack för dem!
Ett motargument som skulle kunna dras mot mitt resonemang är att tillverkningsindustrin försvinner och det i stället kommer tjänster som inte kan rationaliseras på samma sätt som tillverkande av handfasta grejor, och där man kanske har väldigt svårt att över huvud taget beräkna produktivitet. Hur beräknas produktivitet för en skollärare eller ett sjukvårdsbiträde? För att inte tala en operasångare? Och hur är det med industrins bortdöende egentligen? Måste kolla, kanske återkommer!
måndag 23 januari 2012
Produktivitet och befolkning
Det finns pinsamma typer som gnäller om att fler och fler människor måste försörjas av färre och färre människor. Pensioner och äldrevård blir en så fruktansvärd börda (och man kan ju tro att denna helt och hållet faller på gnällmånsarnas klena skuldror). Men hur är det med det? Det kan alltid vara bra att ta en titt på siffror och tendenser.
Således har jag dels tagit fram tre olika produktivitetskurvor avseende Sverige för tiden 1950- (i ett fall 1955) till 2010. Dels har jag befolkningsutvecklingen 1950-2010. Jag har mixtrat med siffrorna för att få dem jämförbara i samma diagram, så startvärde 1950 (1955) är satt till 1.
Produktiviteten avser per anställd, per arbetad timme, och hur mycket som görs i tillverkningsindustrin varje år. Siffrorna kommer från US Bureau of Labor Statistics' historiska data. Anledning till det är att man här har långtidsstatistik för ett antal länder, bland andra Sverige, och någon annan gång kanske jag vill göra andra jämförelser. Jag är alltid lite skeptisk mot statistik, speciellt när siffrorna börjar se väldigt exakta ut samtidigt som man kan gissa att det i själva verket finns tveksamheter med dem. Men om man däremot tittar på större tendenser tror jag risken för felslut kan minska. Man ser ju åtminstone åt vilket håll det drar iväg!
De svenska befolkningstalen kommer från Statistiska Centralbyråns historiska data.
Jag gjorde ett första diagram bara för att tydliggöra några relationer. Antag att den svenske industriarbetaren tillverkade en (1) spik under en viss given arbetstid 1950. Beroende av vilken produktivitetskurva vi tittar på så tillverkas 8-12 spikar på samma tid idag. Tar man kurvan för produktivitet per anställd (den översta blåa) så skulle dagens spiktillverkare vara ungefär 12 gånger så produktiv idag som kollegan för 60 år sedan. Notera befolkningskurvan som kryper längst ned i diagrammet! Den går uppåt, men långsamt. Av det måste man kunna dra en del slutsatser generellt vad det gäller utrymmet i samhället för att göra olika saker.
Produktivitet kan öka av olika orsaker. Bättre utrustning, bättre utbildad personal, bättre arbetsmetoder spelar in. Men även lågkonjunkturer som slår ut anläggningar som inte producerar så bra kommer att förbättra siffrorna i och med att bara de bättre fabrikerna finns kvar. Intressant att notera är att produktiviteten utvecklades ganska lugnt under "rekordåren", men omkring krisen i början av 1990-talet rakade kurvorna plötsligt i höjden. Kan det vara industrirobotarnas intåg som börjar märkas?
Samtidigt händer vissa andra saker på annat håll i samhället. Det är inte försörjningsbördan för pensionärer och liknande som ökar - det tar jag som en hypotes - däremot ökar bördan av att försörja ett alltmer spekulativt kapital. Jo, jag tror faktiskt att det dök upp gossar med glansiga kostymer även i verkstadsmiljöerna ett tag på nittiotalet, men jag undrar om de finns kvar. De kanske kunde ersättas av någon mjukvara?
Således har jag dels tagit fram tre olika produktivitetskurvor avseende Sverige för tiden 1950- (i ett fall 1955) till 2010. Dels har jag befolkningsutvecklingen 1950-2010. Jag har mixtrat med siffrorna för att få dem jämförbara i samma diagram, så startvärde 1950 (1955) är satt till 1.
Produktiviteten avser per anställd, per arbetad timme, och hur mycket som görs i tillverkningsindustrin varje år. Siffrorna kommer från US Bureau of Labor Statistics' historiska data. Anledning till det är att man här har långtidsstatistik för ett antal länder, bland andra Sverige, och någon annan gång kanske jag vill göra andra jämförelser. Jag är alltid lite skeptisk mot statistik, speciellt när siffrorna börjar se väldigt exakta ut samtidigt som man kan gissa att det i själva verket finns tveksamheter med dem. Men om man däremot tittar på större tendenser tror jag risken för felslut kan minska. Man ser ju åtminstone åt vilket håll det drar iväg!
De svenska befolkningstalen kommer från Statistiska Centralbyråns historiska data.
Jag gjorde ett första diagram bara för att tydliggöra några relationer. Antag att den svenske industriarbetaren tillverkade en (1) spik under en viss given arbetstid 1950. Beroende av vilken produktivitetskurva vi tittar på så tillverkas 8-12 spikar på samma tid idag. Tar man kurvan för produktivitet per anställd (den översta blåa) så skulle dagens spiktillverkare vara ungefär 12 gånger så produktiv idag som kollegan för 60 år sedan. Notera befolkningskurvan som kryper längst ned i diagrammet! Den går uppåt, men långsamt. Av det måste man kunna dra en del slutsatser generellt vad det gäller utrymmet i samhället för att göra olika saker.
Produktivitet kan öka av olika orsaker. Bättre utrustning, bättre utbildad personal, bättre arbetsmetoder spelar in. Men även lågkonjunkturer som slår ut anläggningar som inte producerar så bra kommer att förbättra siffrorna i och med att bara de bättre fabrikerna finns kvar. Intressant att notera är att produktiviteten utvecklades ganska lugnt under "rekordåren", men omkring krisen i början av 1990-talet rakade kurvorna plötsligt i höjden. Kan det vara industrirobotarnas intåg som börjar märkas?
Samtidigt händer vissa andra saker på annat håll i samhället. Det är inte försörjningsbördan för pensionärer och liknande som ökar - det tar jag som en hypotes - däremot ökar bördan av att försörja ett alltmer spekulativt kapital. Jo, jag tror faktiskt att det dök upp gossar med glansiga kostymer även i verkstadsmiljöerna ett tag på nittiotalet, men jag undrar om de finns kvar. De kanske kunde ersättas av någon mjukvara?
söndag 22 januari 2012
Strindberg som jubelidiot
Jag skrev om jubelidioters attentat mot Strindberg tidigare. August slinker ur fingrarna hela tiden. Om man vill använda honom för egna syften, hur välmenande de än är, kan det ändå gå fel någonstans. Det går inte att ställa in honom i en partifålla. Dessutom: Han får själv stå i idiot-hörnet ibland.
I en artikel på Svenskans kulturavdelning försöker man ställa Strindberg mot sverigedemokraterna. Jag vet inte om det är helt lyckat. Det går hela tiden att klippa citat som pekar åt ett positivt håll, men ofta nog dyker upp helt andra saker också, som kan vara förskräckande. Det är i och för sig inte konstigt, med en skrivarbana som pågick med hög produktivitet över fyrtio års tid måste motsägelser dyka fram. Men hur hanterar man det, glömmer man bara det som verkar otrevligt? Är det rättvisande?
Ta Augusts trista kvinnognäll, det finns synpunkter som pekar åt olika håll från honom. Ibland ursäktas det med att det mest handlar om hur överklasskvinnor försöker tränga in på områden där männen dominerat tidigare, och att angreppen mot kvinnan inte gällde det arbetande folkets kvinnor. Han skriver det själv på några ställen. Men ta det här, som verkligen publicerades (idag hade det nog sopat bort honom från kulturscenen även om han så varit Alliansminister):
Det var något med underlägsna "negrer" någonstans också bland Augusts utgjutelser om 'kvinnan', men det hittar jag inte igen nu, även om det alltså finns strindbergcitat inom det området som kanske skulle glädja vissa element i den djupare sverigedemokrat-pölen. Men jag undrar hur läskunnig sverigedemokraten i allmänhet är.
Citatet kommer från Vivisektioner II, Samlade verk del 34, sidan 116.
Föregående inlägg i denna oregelbundet kommande serie.
I en artikel på Svenskans kulturavdelning försöker man ställa Strindberg mot sverigedemokraterna. Jag vet inte om det är helt lyckat. Det går hela tiden att klippa citat som pekar åt ett positivt håll, men ofta nog dyker upp helt andra saker också, som kan vara förskräckande. Det är i och för sig inte konstigt, med en skrivarbana som pågick med hög produktivitet över fyrtio års tid måste motsägelser dyka fram. Men hur hanterar man det, glömmer man bara det som verkar otrevligt? Är det rättvisande?
Ta Augusts trista kvinnognäll, det finns synpunkter som pekar åt olika håll från honom. Ibland ursäktas det med att det mest handlar om hur överklasskvinnor försöker tränga in på områden där männen dominerat tidigare, och att angreppen mot kvinnan inte gällde det arbetande folkets kvinnor. Han skriver det själv på några ställen. Men ta det här, som verkligen publicerades (idag hade det nog sopat bort honom från kulturscenen även om han så varit Alliansminister):
Här om dagen, när jag läste i en tidning att tolv kvinnor blivit levande innebrända i en fabrik, greps jag av en grym glädje:Det framgår inte var det skedde, men omkring förra sekelskiftet inträffade bränder av den här typen i New Yorks textilfabriker. Och de tillhör inte historien, men numera är det arbeterskor i Asien som är inlåsta och inte kan ta sig ut när det börjar brinna. - Jag får intrycket av en modern kåsör eller bloggare som häver ur sig några dumheter bara för att få uppmärksamhet. Han får nog tillgripa 'en dåres försvarstal' för att komma undan dumheter av den här sorten.
- Tolv stycken! Ah!
Det var något med underlägsna "negrer" någonstans också bland Augusts utgjutelser om 'kvinnan', men det hittar jag inte igen nu, även om det alltså finns strindbergcitat inom det området som kanske skulle glädja vissa element i den djupare sverigedemokrat-pölen. Men jag undrar hur läskunnig sverigedemokraten i allmänhet är.
Citatet kommer från Vivisektioner II, Samlade verk del 34, sidan 116.
Föregående inlägg i denna oregelbundet kommande serie.
lördag 21 januari 2012
Hjälper vädjanden och snällhet?
... viktigast av allt är nu att tillsammans värna partiets sammanhållning och våra gemensamma mål: en politik för jämlikhet, jämställdhet, framsteg och frihet.
Det skriver Lena Sommestad, och det låter ju sympatiskt. Ända tills man funderar på vilka som ingår i det där tillsammans? Kan man förvänta sig att de som hittills behandlat partiet som sin privategendom och födkrok plötsligt skulle ändra sinnelag och börja intressera sig för jämlikhet, jämställdhet, framsteg och frihet? Det låter ju troligt, eller hur? Kan inte partiet slänga ut de negativa elementen kommer det bara att sjunka allt djupare i dyn. I grunden är det politiken det är fel på, men politiken bärs fram av människor. Hade vi levt i de bästa av världar hade socialdemokraternas interna problem varit något som omvärlden kunde ha ignorerat fullständigt, men nu råkar det ha viss betydelse vad partiet tänker ta sig för. Jag tvivlar starkt att det fungerar att bara försöka släta över och gå vidare, det blir som att missköta en infektion som behöver behandling - de onda bakterierna försvinner inte av sig själva, det kan behövas ingrepp för att få bort dem och bota sjukdomen. Det är ofta bra att vara snäll, men inte alltid.
Ny länk
Lade till en ny sida i bloggrullen till höger, nämligen Gemensam. Där skriver kloka människor då och då om problemen i vårt land, ibland även den intensive läsaren av denna blogg, Jan Wiklund.
Jag har en känsla av att när socialdemokratin långsamt och grundligt sticker ett rostigt svärd i den egna feta buken, och därmed snart torde dö på grund av blodförlust, ökar vikten av kritiska röster som Gemensam. Årtionden av knaserier i partiet har till slut givit full utdelning - det förefaller vara helt ur stånd att ta hand om sig själv! Ledningen seglar runt i sin egen sfär och medlemmarna ... finns det några, och har de några synpunkter på något om ingen ombudsman kommer och talar om det för dem?
Nåja, det finns människor med viss trovärdighet kvar i partiet, men de torde inte vara många vid det här laget. Att be kvinnoförbundet och Lena Sommestad att vrida ratten åt rätt håll igen är nog att be om mirakel. Och mirakel inträffar inte.
Jag har en känsla av att när socialdemokratin långsamt och grundligt sticker ett rostigt svärd i den egna feta buken, och därmed snart torde dö på grund av blodförlust, ökar vikten av kritiska röster som Gemensam. Årtionden av knaserier i partiet har till slut givit full utdelning - det förefaller vara helt ur stånd att ta hand om sig själv! Ledningen seglar runt i sin egen sfär och medlemmarna ... finns det några, och har de några synpunkter på något om ingen ombudsman kommer och talar om det för dem?
Nåja, det finns människor med viss trovärdighet kvar i partiet, men de torde inte vara många vid det här laget. Att be kvinnoförbundet och Lena Sommestad att vrida ratten åt rätt håll igen är nog att be om mirakel. Och mirakel inträffar inte.
Djärv, stark och stridslysten socialdemokrat på väg att möta nya utmaningar! |
Mer om teknikskifte
Som en uppföljning av gårdagens funderingar angående teknikskifte inom fotografering, här har vi en annan relik som jag återfunnit och scannat:
Ett papper med ... ja, vad är det? - Jo, nu skall jag berätta hur det var förr! TV fanns redan då, och TV-licens. Hur betalte man den då? Jo, man gick till något som kallades postkontor och så stod man i kö och kom så småningom fram till en dam som satt bakom den så kallade kassadisken, och där lämnade man pengar som skulle sättas in på ett postgirokonto. Som kvitto fick man en liten brun remsa med klister på baksidan, och när man kom hem kunde man klistra upp remsan på ett större papper och spara som bevis för att man verkligen betalt. Som framgår av datumstämplarna var det inte mer än femtio år sedan!
Ett papper med ... ja, vad är det? - Jo, nu skall jag berätta hur det var förr! TV fanns redan då, och TV-licens. Hur betalte man den då? Jo, man gick till något som kallades postkontor och så stod man i kö och kom så småningom fram till en dam som satt bakom den så kallade kassadisken, och där lämnade man pengar som skulle sättas in på ett postgirokonto. Som kvitto fick man en liten brun remsa med klister på baksidan, och när man kom hem kunde man klistra upp remsan på ett större papper och spara som bevis för att man verkligen betalt. Som framgår av datumstämplarna var det inte mer än femtio år sedan!
fredag 20 januari 2012
Bleknande bilder, teknikskifte
Hittade bilden här hemma, har inte tagit den själv, men antar att den togs på sextiotalet med en Kodak Instamatic |
Som läsare Karl påminde om i en kommentar till föregående inlägg så är den gamla kamerafirman Kodak på fallrepet. Kodak kom med teknik som gjorde fotografering till en massrörelse. I stället för att ett fåtal fotografer tog superskarpa bilder på metall- eller glasplåtar med hjälp av stora kameror så kom nu mängder av människor som tog mer eller mindre suddiga bilder med en lätt bärbar manick som man kunde ha i fickan (om det var en stor ficka).
Med de enklaste kameramodellerna, som Kodak Instamatic, räckte det med att sikta och trycka av och hoppas att det blev något av det hela. Sedan lämnade man in filmrullen i en fotobutik som skickade den vidare till ett laboratorium någonstans. Där framkallades bilderna och kopierades över till papper i ett mörkrum. Först i rätt hållbart svartvitt, senare i färg. Färgbilderna ligger numera och bleknar och blir så småningom helt icke-föreställande om de inte förvaras mörkt och svalt. Ofta spelar det kanske ingen större roll, men för någon som är intresserad av släkthistoria och vill veta hur familjen såg ut omkring 1960 kan det vara tråkigt.
Nu är det gamla sättet att fotografera i stort sett historia. Jag antar att en del entusiaster kommer att hålla kvar i den gamla tekniken, men hur länge kommer tillverkning av film, kopiepapper och kemikalier för framkallning att fortsätta? Och kan man ännu hävda att digitalbilder tagna med en bra modern kamera skulle vara underlägsna bilderna som gått via filmrulle och förstoringsapparat?
torsdag 19 januari 2012
Att spå framtiden - en ergodisk process?
Nyligen har världens största sammanslutning av nationalekonomer, American Economic Association, hållit årsmöte. En kritiker var där och beskrev det hela som en skrämmande syn, tusentals ekonomer samlade på ett ställe som ett veritabelt massförstörelsevapen.
Varför skulle denna mängd av förmodligen normalt rätt fridsamma personer vara så destruktiva? Kanske en annan artikel ger svaret, och det var i den jag upptäckte det för mig nya ordet 'ergodic' som kanske blir 'ergodisk' på svenska. Vad betyder detta? - Kärnfrågan är om ekonomer med ledning av kända data kan göra rimliga förutsägelser om framtiden. Enkelt så betyder ergodisk antagande att det ekonomiska utfallet vid vilket som helst framtida datum kan pålitligt förutses genom en statistisk sannolikhetsanalys av befintliga marknadsdata. Med andra ord att vi kollar hur läget ser ut idag och tidigare, och av det gissar hur det ser ut i morgon - och vi får rätt.
Här finns det naturligtvis jätteproblem. Jag har tidigare nämnt den ödesdigra formeln som bidrog till första fasen av den nuvarande krisen. Matematisk var den riktig, men det var vissa saker ur verkligheten som inte togs med eftersom de inte förväntades inträffa, exempelvis att väldigt många människor samtidigt skulle få svårt att betala sin bostadslån. Och så gick det som det gick, bubblan sprack!
Det är den här påstådda förmågan som ändå gör att många ekonomer är styva i korken. De har undermedlet! De har formeln! De vet! Och eftersom inga stenhårda utrensningar har skett, och de har beskydd från högre ort, kan de fortsätta att vara styva i korken.
I artikeln diskuteras frågan om möjligheten att göra exakta förutsägelser. Som jag själv ser det så kräver möjligheten till korrekta spådomar ett väldigt enkelt och genomskinligt samhälle. Vi lever i en liten by där alla känner alla och livet förflyter i samma lunk år ut och år in, utan några överraskningar. Det ekonomiska utbytet är litet, myndigheter, företag och pengar behövs inte. - Ungefär så bör det se ut för att man skall kunna göra bra förutsägelser.
De här tankarna om ett samhälle där alla vet allt går tillbaka till David Ricardo enligt artikelförfattaren, med andra ord till början av 1800-talet när industrialismen knappt ännu kommit igång och samhället ännu var relativt statiskt. Man kan tillägga att när Marx kom igång några årtionden efter Ricardo blev bilden mer motsägelsefull. Hittade Marx en tendens så tittade han genast efter mot-tendenser. Det var nog bland annat därför som han aldrig blev färdig med Kapitalet. Samhällsekonomin började helt enkelt bli väldigt svår att överblicka och sammanfatta.
En sak som glids förbi i förbigående i artikeln är sparande. Om det går att exakt förutse framtiden, och därmed parera för den, skulle sparande knappast vara behövligt. Man behöver ju inte ha några större buffertar för 'oförutsedda utgifter' eftersom de redan är förutsedda och kan åtgärdas redan i förväg. Och finns det inget sparande finns det heller inga investeringar, lär oss neoklassisk nationalekonomi. - Men vi har hela tiden att hantera en framtid som är oklar, med alla sina myndigheter, pengar, företag, konjunkturer, ändringar i teknologi, klimat, kultur, resurstillgångar ... och därmed faller nationalekonomernas anspråk på att kunna göra exakta förutsägelser. De kan gissa, och ibland kan de missa - ett mindre antal ekonomer såg den senaste krisen komma, de flesta gjorde det inte. Och att de inte gjorde det berodde nog bland annat på att bilden i kristallkulan grumlades av att detta flertal 'objektiva vetenskapsmän' hade andra intressen än den rena sanningen att ta hänsyn till - de hade ju sina karriärer, konsultuppdrag och prestige i allmänhet att tänka på!
Jag håller mig på Marx' sida och hävdar att vi kan se tendenser, men exakta förutsägelser som den ergodiska processen förutsätter klarar vi inte av. Det finns för många okända komponenter framöver för att dagens och gårdagens data kan användas till annat än mer eller mindre goda gissningar.
Varför skulle denna mängd av förmodligen normalt rätt fridsamma personer vara så destruktiva? Kanske en annan artikel ger svaret, och det var i den jag upptäckte det för mig nya ordet 'ergodic' som kanske blir 'ergodisk' på svenska. Vad betyder detta? - Kärnfrågan är om ekonomer med ledning av kända data kan göra rimliga förutsägelser om framtiden. Enkelt så betyder ergodisk antagande att det ekonomiska utfallet vid vilket som helst framtida datum kan pålitligt förutses genom en statistisk sannolikhetsanalys av befintliga marknadsdata. Med andra ord att vi kollar hur läget ser ut idag och tidigare, och av det gissar hur det ser ut i morgon - och vi får rätt.
Här finns det naturligtvis jätteproblem. Jag har tidigare nämnt den ödesdigra formeln som bidrog till första fasen av den nuvarande krisen. Matematisk var den riktig, men det var vissa saker ur verkligheten som inte togs med eftersom de inte förväntades inträffa, exempelvis att väldigt många människor samtidigt skulle få svårt att betala sin bostadslån. Och så gick det som det gick, bubblan sprack!
Det är den här påstådda förmågan som ändå gör att många ekonomer är styva i korken. De har undermedlet! De har formeln! De vet! Och eftersom inga stenhårda utrensningar har skett, och de har beskydd från högre ort, kan de fortsätta att vara styva i korken.
Bilden föreställer tre nationalekonomer som oavlåtligt kräver att få bli matade av det arbetande folket |
De här tankarna om ett samhälle där alla vet allt går tillbaka till David Ricardo enligt artikelförfattaren, med andra ord till början av 1800-talet när industrialismen knappt ännu kommit igång och samhället ännu var relativt statiskt. Man kan tillägga att när Marx kom igång några årtionden efter Ricardo blev bilden mer motsägelsefull. Hittade Marx en tendens så tittade han genast efter mot-tendenser. Det var nog bland annat därför som han aldrig blev färdig med Kapitalet. Samhällsekonomin började helt enkelt bli väldigt svår att överblicka och sammanfatta.
En sak som glids förbi i förbigående i artikeln är sparande. Om det går att exakt förutse framtiden, och därmed parera för den, skulle sparande knappast vara behövligt. Man behöver ju inte ha några större buffertar för 'oförutsedda utgifter' eftersom de redan är förutsedda och kan åtgärdas redan i förväg. Och finns det inget sparande finns det heller inga investeringar, lär oss neoklassisk nationalekonomi. - Men vi har hela tiden att hantera en framtid som är oklar, med alla sina myndigheter, pengar, företag, konjunkturer, ändringar i teknologi, klimat, kultur, resurstillgångar ... och därmed faller nationalekonomernas anspråk på att kunna göra exakta förutsägelser. De kan gissa, och ibland kan de missa - ett mindre antal ekonomer såg den senaste krisen komma, de flesta gjorde det inte. Och att de inte gjorde det berodde nog bland annat på att bilden i kristallkulan grumlades av att detta flertal 'objektiva vetenskapsmän' hade andra intressen än den rena sanningen att ta hänsyn till - de hade ju sina karriärer, konsultuppdrag och prestige i allmänhet att tänka på!
Jag håller mig på Marx' sida och hävdar att vi kan se tendenser, men exakta förutsägelser som den ergodiska processen förutsätter klarar vi inte av. Det finns för många okända komponenter framöver för att dagens och gårdagens data kan användas till annat än mer eller mindre goda gissningar.
onsdag 18 januari 2012
Återhämtning utan arbete
Det där med konjunkturuppgångar som inte medför så många nya jobb - eller att jobb som förlorats under gången kris inte återuppstår - har man hört om sedan nittiotalet åtminstone. Jobless recovery. Nu verkar det vara så dags igen enligt en artikel som man dessvärre bara kan se början av: företagen i USA uppgraderar sin maskinvara men anställer inte. Arbetslösheten biter sig fast.
Sett över tiden är det inte så konstigt. Jämför en fabrik där man monterar elektroniska komponenter på mönsterkort, säg 1970 och år 2000. 1970 sitter människor i långa rader i fabrikshallarna och handlöder fast komponenterna på mönsterkorten. År 2000 är det en ensam person som laddar in all behövlig material i en lång maskin som sedan gör jobbet på egen hand med bara lite mänsklig övervakning. Jag undrar om det idag ens skulle vara möjligt att handarbeta på det sätt man gjorde 1970, med tanke på att elektroniken är så annorlunda idag. Då var det stora blaffor till komponenter, idag små flugskitar som knappast kan hanteras manuellt och väl förmodligen klistras fast, inte löds.
- Vad vill jag säga med detta exempel? Jo, att den idé som fortfarande finns i en del nationalekonomi, nämligen att arbete och maskiner (kapital) kan bytas mot varandra i stort sett hur som helst inte fungerar i praktiken. Har man mekaniserat ett arbete är det svårt, förmodligen ofta omöjligt, att gå tillbaka till handarbete. Det är helt enkelt inte lönsamt, och det är lönsamheten som avgör företagets val av produktionsfaktorer. Och därmed kommer det att behövas allt färre människor som "gör saker".
Jag minns en diskussion om det en gång. Tror vi kom fram till att bland de få jobb man kan gå tillbaka från maskin till handarbete är lövrensning: den där mojängen som används för att blåsa iväg löven kan ersättas med en gammal hederlig räfsa.
Nå, en tämligen enkelriktad teknisk utveckling gör att mängder av arbetsuppgifter kräver mindre insatser av levande människor. Den utvecklingen fortsätter hur konjunkturen än ser ut. Företagen som överlever lågkonjunkturen kommer att fortsätta att uppgradera sin teknik. De kommer ut ur krisen med produktionsapparater som kräver mindre arbetskraft, och därmed blir det denna jobless recovery. För USA:s del tycks det här ha skärpts ytterligare genom låga räntor som gör det billigare för företagen att låna för att skaffa nya maskiner, samt en skatterabatt på nya investeringar. Deras behov av att nyanställa är litet.
Det stora problemet i de gamla industriländerna är att politiken släpar efter. Politikerna verkar ännu delvis hänga kvar i tankar om en arbetsmarknad som den såg ut för tiotals år sedan, samtidigt som man kapitulerat för bankmaffian. Därmed får man svårt att hantera läget med allt mindre behov av levande arbete i produktionen (och i en hel del tjänster dessutom), samtidigt som den kända trion "skola-vård-omsorg" skulle behöva kraftiga tillskott men inte får det för att man tror att det saknas pengar. Och samma gäller för offentliga investeringar i stort - de behövs men kan inte på samma sätt som tidigare baseras på en omfattande industri som ekonomisk stöttepelare. Här behövs ett omfattande nytänkande och politiskt mod, vilket är något helt annat än att påtvinga hela kontinenter "sparsamhet" för att göda det improduktiva spekulationskapitalet. (En "sparsamhet" som för övrigt den kände ekonomen Stiglitz för Europas del kallar för "självmordspakt".)
(Att företag i de gamla industriländerna flyttar produktion till utvecklingsländer och drar nytta av billigare arbetskraft, och mer handarbete, där, är en annan historia. Och det bidrar inte till några nya arbeten i hemlandet, förmodligen. Möjligen kan man tala om en utlokaliserad återhämtning.)
Sett över tiden är det inte så konstigt. Jämför en fabrik där man monterar elektroniska komponenter på mönsterkort, säg 1970 och år 2000. 1970 sitter människor i långa rader i fabrikshallarna och handlöder fast komponenterna på mönsterkorten. År 2000 är det en ensam person som laddar in all behövlig material i en lång maskin som sedan gör jobbet på egen hand med bara lite mänsklig övervakning. Jag undrar om det idag ens skulle vara möjligt att handarbeta på det sätt man gjorde 1970, med tanke på att elektroniken är så annorlunda idag. Då var det stora blaffor till komponenter, idag små flugskitar som knappast kan hanteras manuellt och väl förmodligen klistras fast, inte löds.
- Vad vill jag säga med detta exempel? Jo, att den idé som fortfarande finns i en del nationalekonomi, nämligen att arbete och maskiner (kapital) kan bytas mot varandra i stort sett hur som helst inte fungerar i praktiken. Har man mekaniserat ett arbete är det svårt, förmodligen ofta omöjligt, att gå tillbaka till handarbete. Det är helt enkelt inte lönsamt, och det är lönsamheten som avgör företagets val av produktionsfaktorer. Och därmed kommer det att behövas allt färre människor som "gör saker".
Jag minns en diskussion om det en gång. Tror vi kom fram till att bland de få jobb man kan gå tillbaka från maskin till handarbete är lövrensning: den där mojängen som används för att blåsa iväg löven kan ersättas med en gammal hederlig räfsa.
Nå, en tämligen enkelriktad teknisk utveckling gör att mängder av arbetsuppgifter kräver mindre insatser av levande människor. Den utvecklingen fortsätter hur konjunkturen än ser ut. Företagen som överlever lågkonjunkturen kommer att fortsätta att uppgradera sin teknik. De kommer ut ur krisen med produktionsapparater som kräver mindre arbetskraft, och därmed blir det denna jobless recovery. För USA:s del tycks det här ha skärpts ytterligare genom låga räntor som gör det billigare för företagen att låna för att skaffa nya maskiner, samt en skatterabatt på nya investeringar. Deras behov av att nyanställa är litet.
Det stora problemet i de gamla industriländerna är att politiken släpar efter. Politikerna verkar ännu delvis hänga kvar i tankar om en arbetsmarknad som den såg ut för tiotals år sedan, samtidigt som man kapitulerat för bankmaffian. Därmed får man svårt att hantera läget med allt mindre behov av levande arbete i produktionen (och i en hel del tjänster dessutom), samtidigt som den kända trion "skola-vård-omsorg" skulle behöva kraftiga tillskott men inte får det för att man tror att det saknas pengar. Och samma gäller för offentliga investeringar i stort - de behövs men kan inte på samma sätt som tidigare baseras på en omfattande industri som ekonomisk stöttepelare. Här behövs ett omfattande nytänkande och politiskt mod, vilket är något helt annat än att påtvinga hela kontinenter "sparsamhet" för att göda det improduktiva spekulationskapitalet. (En "sparsamhet" som för övrigt den kände ekonomen Stiglitz för Europas del kallar för "självmordspakt".)
(Att företag i de gamla industriländerna flyttar produktion till utvecklingsländer och drar nytta av billigare arbetskraft, och mer handarbete, där, är en annan historia. Och det bidrar inte till några nya arbeten i hemlandet, förmodligen. Möjligen kan man tala om en utlokaliserad återhämtning.)
tisdag 17 januari 2012
Robotar och utvecklingsfilosofi
Här finns en artikel om utveckling av robotar för kirurgiska ändamål. Den är intressant ur flera synpunkter. Dels att även kirurgiska ingrepp, som anses kräva välutbildade människor, gradvis kan tas över av maskin- och mjukvara. Man kan ju se fördelar av typen: robotar kan jobba dygnet runt utan att bli trötta, de blir inte darriga på handen i känsliga moment, de kommer inte inlullande i salongsberusat tillstånd i operationssalen etc. Vad roboten kanske är sämre på är att improvisera när situationen för patienten är osäker eller ändras fort och oväntat. Det kan ju hända även vid rutinoperationer. Men ännu så länge finns det en människa som styr roboten, så det lär dröja ett tag innan kirurgerna går samma väg som korkskärare och sumprunkare.
Dels finns det andra saker i pressmeddelandet från UW, University of Washington, som är intressanta. Det handlar om själva arbetet för att ta fram dessa kirurg-robotar. UW behåller inte roboten för sig själv, utan ett antal exemplar kommer att skickas till andra forskningscentra för medicinsk robotteknik. Därmed kommer man ifrån att utvecklingen bromsas genom att olika grupper arbetar med egna lösningar, man får nu en öppen standardiserad plattform som olika grupper kan använda för att bygga vidare på. Man kommer också förbi problemet med att en del teknik ägs av privatföretag som inte vill dela med sig av kunnandet.
Det finns en bloggsida från UW där det skrivs en del om roboten. Fast när jag tittade på nedanstående film undrade jag om den är riktigt mogen för att exempelvis sy igen operationssnitt ännu. Däremot kanske den kan tävla med en ettåring om att sätta grejor på pinnar?
Dels finns det andra saker i pressmeddelandet från UW, University of Washington, som är intressanta. Det handlar om själva arbetet för att ta fram dessa kirurg-robotar. UW behåller inte roboten för sig själv, utan ett antal exemplar kommer att skickas till andra forskningscentra för medicinsk robotteknik. Därmed kommer man ifrån att utvecklingen bromsas genom att olika grupper arbetar med egna lösningar, man får nu en öppen standardiserad plattform som olika grupper kan använda för att bygga vidare på. Man kommer också förbi problemet med att en del teknik ägs av privatföretag som inte vill dela med sig av kunnandet.
Det finns en bloggsida från UW där det skrivs en del om roboten. Fast när jag tittade på nedanstående film undrade jag om den är riktigt mogen för att exempelvis sy igen operationssnitt ännu. Däremot kanske den kan tävla med en ettåring om att sätta grejor på pinnar?
måndag 16 januari 2012
Indien, vanhedrande andraplats
Råkade få se en artikel i Times of India som antyder att Indien kan få problem med den mänskliga komponenten i sin utveckling framöver. PISA kanske är bekant, Programme for International Student Assessment. Det är en utvärdering som OECD gör av skolelevers kunskaper. För Sveriges del är PISA väl mest bekant i och med landet backar i rankingen - detta trots (?) betygsinflation, skolkonkurrens och ivrigt bekämpande av den så kallade 'flumskolan'.
Men nu handlar det om Indien. Man har gjort PISA-tester i två delstater, Himachal Pradesh längst upp i nordöst och Tamil Nadu längst ned i söder. Resultaten (man hittar dem här också) är inte uppmuntrande. Indierna var näst sämst, bara kirgiserna var sämre. En föga hedrande andraplats från slutet av listan alltså.
I viss mån kan det här döljas genom att det finns så oerhört mycket folk i Indien, mer än 1,2 miljarder människor, att det ändå går att skaka fram en massa duktiga människor. Men tänker man sig en bred utveckling är bristen på kunnigt och utbildat folk illavarslande. Samtidigt ligger asiatiska konkurrenter som Kina, Japan och Sydkorea högt på rankingen, och det blir nog svårt för Indien att komma ikapp.
Men nu handlar det om Indien. Man har gjort PISA-tester i två delstater, Himachal Pradesh längst upp i nordöst och Tamil Nadu längst ned i söder. Resultaten (man hittar dem här också) är inte uppmuntrande. Indierna var näst sämst, bara kirgiserna var sämre. En föga hedrande andraplats från slutet av listan alltså.
I viss mån kan det här döljas genom att det finns så oerhört mycket folk i Indien, mer än 1,2 miljarder människor, att det ändå går att skaka fram en massa duktiga människor. Men tänker man sig en bred utveckling är bristen på kunnigt och utbildat folk illavarslande. Samtidigt ligger asiatiska konkurrenter som Kina, Japan och Sydkorea högt på rankingen, och det blir nog svårt för Indien att komma ikapp.
Vad är en parasit?
Ali Esbati tycker att vi skall sprida den här bilden på nätet, så då gör jag väl det då. För att vara riktigt grundlig kanske en översättning kan sitta bra också: "Folk som avvisar den arbetslöse eller beroende som 'parasiter' misslyckas med att förstå ekonomi och parasitism. En framgångsrik parasit är en som inte känns av sin värd, en som kan få sin värd att arbeta för sig utan att det känns som en börda. Sådan är den härskande klassen i ett kapitalistiskt samhälle."
Min kommentar: detta är kapitalismen när den är som mest lyckad. I samma stund som systemet krisar blir bördorna och plundringen märkbar och allt omöjligare att tåla. Till slut krävs samhällelig avlusning för att få slut på eländet.
Skrattar i mjugg?
Enligt Svenskan idag beväpnar och betalar Sverige bybor i Afghanistan. Den afghanske presidenten Karzai, som knappt ens kontrollerar sin egen huvudstad, gillar inte det här. Självklart, ju mer väpnade grupper, desto rörigare blir det i landet. Vem vet vad de här milisgrupperna tar sig för i morgon? Eller vilka förbindelser de har redan idag, vare sig det handlar om lokala krigsherrar, narkotikahövdingar, rövargäng, talibaner eller andra motståndsgrupper?
Hur tungt väger då den afghanske presidentens ord? Här har vi svaret:
Varför har den här killen på Svenskans foto dolt munnen? Är det för att det inte skall synas hur han skrattar åt de knasiga utlänningarna? |
Svenske översten Anders Löfberg i Mazar-e-Sharif avvaktar nya order.
– Vi är här för att stödja den afghanska regeringen, det får inte förekomma att vi gör saker som den afghanska regeringen inte kan acceptera, säger han.
Om ni följt den afghanska regeringens vilja så hade ni väl slutat?– Om den afghanska presidenten säger att vi inte ska ha det, då ska vi inte fortsätta, men den ordern ska komma från Isaf eller hemma i Sverige.
I praktiken: vi struntar i vad presidenten säger. Att Sverige skulle ge någon order som går emot vad USA vill är otänkbart, och från USA:s sida har man inte visat någon vilja att i den praktiska verksamheten ta hänsyn till eventuella önskningar från Karzai. Så knasigheterna lär fortsätta.
söndag 15 januari 2012
Avundsjuka? Klassförakt?
Det är visst gurgel för att nye v-ledaren Sjöstedt bor i en våning på Östermalm. Usch och fy! utropar en del. Är det avundsjuka, eller åsikten att underklassen bör hållas borta från Östermalm, som styr dessa uppkastningar? Eller helt enkelt ett försök att gräva upp vad som helst för att kasta skit, hur oväsentligt det är, i baktanken att alltid fastnar väl något?
En intressant detalj som de politiska dyngskvättarna inte har i åtanke, eller föredrar att glömma, är att Östermalm som överklassgetto inte är en så rasande gammal företeelse.
1882 flyttade min morfarsfar och morfarsmor till Kommendörsgatan åtta, inte långt från Humlegården. De var inga överklassare. Hon var piga född i Västra Ed, Småland. Han ursprungligen bruksarbetare i Hed, Västmanland, och senare pontonjär, timmerhuggare, dagkarl och annat. I själva verket fanns det massvis av sådant folk på Östermalm när området blev stenstad under senare delen av 1800-talet. Och så fortsatte det under långt tid. De 'fina' människorna bodde i husen mot gatan, de mindre 'fina' i gårdshusen. Jag kan inte historien, men antar att det var omvandlingarna till bostadsrättsföreningar som sedan gjorde att Östermalm kunde klassmässigt rensas och bli till dagens snobb-kvarter.
Men rensades det åt ena hållet igår kanske det kan rensas åt andra i morgon?
En intressant detalj som de politiska dyngskvättarna inte har i åtanke, eller föredrar att glömma, är att Östermalm som överklassgetto inte är en så rasande gammal företeelse.
1882 flyttade min morfarsfar och morfarsmor till Kommendörsgatan åtta, inte långt från Humlegården. De var inga överklassare. Hon var piga född i Västra Ed, Småland. Han ursprungligen bruksarbetare i Hed, Västmanland, och senare pontonjär, timmerhuggare, dagkarl och annat. I själva verket fanns det massvis av sådant folk på Östermalm när området blev stenstad under senare delen av 1800-talet. Och så fortsatte det under långt tid. De 'fina' människorna bodde i husen mot gatan, de mindre 'fina' i gårdshusen. Jag kan inte historien, men antar att det var omvandlingarna till bostadsrättsföreningar som sedan gjorde att Östermalm kunde klassmässigt rensas och bli till dagens snobb-kvarter.
Men rensades det åt ena hållet igår kanske det kan rensas åt andra i morgon?
Sjöstedts avslutning en början eller det definitiva slutet?
En sak torde vänsterpartiet för närvarande ha lyckats med, nämligen att ha kapat åt sig ett eget territorium i den svenska politiken. Mindre beror det av egna förtjänster, mer av att socialdemokraterna och miljöpartiet mer eller mindre havererat som alternativ. Med en socialdemokrati som äter upp sig själv och ett miljöparti som slänger gamla principer över bord är det inte en stor prestation att ta över tomrummet, men det är ändå en intressant position som förmodligen sprider viss oro på sina håll och kan orsaka positiva bi-effekter.
Veteranen Olle Svenning gör en delvis annan, men ändå rätt likartad värdering:
Jag skulle nog säga att om miljöpartiet uppvisar vissa livstecken kan det bero av just oro att tappa mark till ett vänsterparti som åtminstone för närvarande verkar lite vitalare än normalt. Annars kan det (för alla partier) röra sig om krampryckningar i livets slut, innan historien kör förbi dem.
Jag slog upp nye partiordförandens tal (skrivna versionen, inte filmade på nätet) för att kolla läget. Det kan vara bättre på att titta på en skriven text, då är det mindre risk att man rycks med av retoriska knep eller inte tänker ordentligt på vad som egentligen sägs (eller inte sägs).
En kommentator till talet, Jan Jönsson (från SKP?) skriver:
En annan är positivare:
Utopisk socialism och teologi kanske kan hänga ihop? - Vetenskaplig socialism gör det knappast! Jag vet inte hur mycket man bör gräva i högtidstal vid kongresser, men här är ett längre citat som på ett tror jag typiskt sätt blandar goda tankar och suddigheter:
Man märker fort tveksamheter. Notera 'det ekonomiska utrymmet' och 'finansierar'. Jag kanske är överdrivet misstänksam, men detta låter som om Sjöstedt sitter fast i den borgerliga ekonomin även om han sprattlar något lite vad det gäller 'ekonomiska ramverk'. Det här är inte särskilt radikala tongångar även om någon hysterisk borgare kanske tror det. Radikalt vore det om det framfördes förslag som utgjorde ett direkt hot mot de krafter som kontrollerar penningpåsen. För att upprepa vad jag skrivit förut: det väsentliga är om resurserna för att göra bra saker finns. Om de finns är pengarna inte en fråga om 'finansiering' även om borgerligheten skulle vägra att släppa till dem (exempelvis för att täcka ett jätteprogram för att angripa bostadsfrågan i Storstockholmsområdet) - staten kan göra samma sak som bankerna, nämligen skapa nya pengar. Gör man en sådan sak blir det en enorm maktförskjutning i samhället, men det verkar inte som om Sjöstedts ny-socialdemokrater är ute efter det. Däremot pratas det om 'konkurrenskraft', så man kan undra om Sjöstedt vill göra något åt det permanenta exportöverskottet.
Åter till Svenning (några kursiveringar av mig):
Jaha, från ena hållet trängs socialdemokraterna av 'det nya arbetarpartiet', och nu kanske från det andra hållet av 'de nya socialdemokraterna'?
På tal om offentliga investeringar för att hålla krisen på avstånd - det kommer rop på sådana från flera håll. Exempelvis skriver Nemokrati om det. Någon, jag missade att notera vem, hade en lista på olika uppslag, och ett var elektriska vägar. Jag har nämnt projektet tidigare ibland på bloggen. Inte för att jag tror att det är allena saliggörande vad det gäller att lösa problemen med längre transporter inom Sverige, men för att jag antar att det finns en hel del fördelar. En elväg bör vara flexiblare än en järnväg, bland annat. Den här filmen kommer från elvägsprojektets hemsida.
Ibland kan stora projekt med märkbara positiva effekter vara ett sätt att väcka upp folk och visa: "Det finns en framtid, gå inte och rulla tummarna i väntan på Jordens undergång!" Här bygger man inte för att möta den aktuella krisen, man bygger för kommande generationer. Och ett antal sådana projekt (innefattande mycket av det som finns på Sjöstedts lista) skulle effektivt kunna göra slut på arbetslösheten i Sverige. Och eliminerad arbetslöshet är en maktfråga det också. Därmed blir det en första rangens politisk stridsfråga.
Följer man Svenning så har nu vänsterpartiet nått sin avslutning, som ett socialdemokratiskt parti. Det är ungefär det vi känner igen från för en generation sedan, innan nyliberaler och politikerbroilers fullständigt tog över gamla socialdemokratiska partiet. Men nu är det kapitalistiska systemet inne i en djupgående kris med oklar utgång. Vi kan få den egendomliga situationen att även måttligt reformistiska förslag från vänstern utlöser vansinnesreaktioner från allianspartierna. Men just det kan i sin tur dra med sig ytterligare sprickor i systemet när skillnaden mellan den politiska polemiken och vad folk ser behövs och är möjligt att ordna blir plågsamt stor. Då kan det rasa iväg mot en uppgörelse som blir betydligt radikalare än vad reformisten Sjöstedt någonsin tänkt sig!
Veteranen Olle Svenning gör en delvis annan, men ändå rätt likartad värdering:
Kan den politiska vänstern – de rödgröna – skriva program för att, enkelt och högtidligt uttryckt, rädda demokratin och miljön från den auktoritära kapitalismen? Möjligen är det Miljöpartiet och Vänsterpartiet som kommer att vara mest framgångsrika i det arbetet. De partierna upprätthåller ett visst mått av systemkritik.
Socialdemokratin är upptagen av annat.
Jag skulle nog säga att om miljöpartiet uppvisar vissa livstecken kan det bero av just oro att tappa mark till ett vänsterparti som åtminstone för närvarande verkar lite vitalare än normalt. Annars kan det (för alla partier) röra sig om krampryckningar i livets slut, innan historien kör förbi dem.
Jag slog upp nye partiordförandens tal (skrivna versionen, inte filmade på nätet) för att kolla läget. Det kan vara bättre på att titta på en skriven text, då är det mindre risk att man rycks med av retoriska knep eller inte tänker ordentligt på vad som egentligen sägs (eller inte sägs).
En kommentator till talet, Jan Jönsson (från SKP?) skriver:
Ett ordinärt sossetal, inte många ord om hur man avskaffar kapitalismen, snarare ett försvarstal av kapitalismen som tydligen bara behöver reformeras en del. Vad jag förstår är han tillbaka till den ruta där de utopiska socialisterna börja.
En annan är positivare:
Mycket bra och realistiskt tal! Jag blev berörd. Tycker att jag känner igen en del tankar från Jesus
Stig Öberg
Pingstpastor o teol mag
Utopisk socialism och teologi kanske kan hänga ihop? - Vetenskaplig socialism gör det knappast! Jag vet inte hur mycket man bör gräva i högtidstal vid kongresser, men här är ett längre citat som på ett tror jag typiskt sätt blandar goda tankar och suddigheter:
Vi har politiken för full sysselsättning.
Vi vill använda det ekonomiska utrymmet för att investera oss ur krisen. Med Vänsterpartiets politik skulle tiotusentals nya arbeten skapas för att bygga hyreslägenheter till de bostadslösa, renovera slitna fastigheter, bygga vindkraft och skapa Europas bästa järnväg. Medan regeringen ökar den privata konsumtionen för dem som tjänar mest så investerar vi för framtiden, det ger jobb nu och bättre konkurrenskraft senare. Vi är det enda parti som föreslår en skattepolitik som ger oss till ett jämlikare samhälle, en mer rättvis fördelning av skatterna och skatt efter bärkraft ger oss dessutom utrymme att satsa på investeringar för fler jobb.
Vårt budgetförslag skulle skapa många nya välbehövliga arbeten i det offentliga, med fler som arbetar i äldreomsorgen, fler fritidsledare som tar hand om våra barn och fler busschaufförer i en utbyggd kollektivtrafik skapar vi en bättre vardag samtidigt som fler är i arbete. Genom vårt program för generationsväxling i offentlig sektor ges tusentals unga plats på arbetsmarknaden medan äldre erfarna arbetskamrater får handleda.
Vi har en politik som skulle ge fler en efterfrågad yrkesutbildning så att de kan ta de jobb som finns och de nya arbeten som skapas. Vi finansierar satsningarna på forskning och innovationer. Vi vill ha en industripolitik värd namnet och vi vill ge de små företagen bättre möjligheter att anställa genom att ta bort deras ansvar för sjuklöneperioden.
Sist men inte minst så vill vi göra sysselsättningen till det övergripande målet för den ekonomiska politiken. Så är det inte idag. Självklart kan en väl avvägd makroekonomisk politik klara såväl statsfinanser som inflation och samtidigt ha som mål att alla kommer i arbete. Utmärkande för klok politik är att den klarar av mer än en tanke åt gången. Idag är vi ensamma om att vilja modernisera de ekonomiska ramverken så att sysselsättningen sätts främst.
Man märker fort tveksamheter. Notera 'det ekonomiska utrymmet' och 'finansierar'. Jag kanske är överdrivet misstänksam, men detta låter som om Sjöstedt sitter fast i den borgerliga ekonomin även om han sprattlar något lite vad det gäller 'ekonomiska ramverk'. Det här är inte särskilt radikala tongångar även om någon hysterisk borgare kanske tror det. Radikalt vore det om det framfördes förslag som utgjorde ett direkt hot mot de krafter som kontrollerar penningpåsen. För att upprepa vad jag skrivit förut: det väsentliga är om resurserna för att göra bra saker finns. Om de finns är pengarna inte en fråga om 'finansiering' även om borgerligheten skulle vägra att släppa till dem (exempelvis för att täcka ett jätteprogram för att angripa bostadsfrågan i Storstockholmsområdet) - staten kan göra samma sak som bankerna, nämligen skapa nya pengar. Gör man en sådan sak blir det en enorm maktförskjutning i samhället, men det verkar inte som om Sjöstedts ny-socialdemokrater är ute efter det. Däremot pratas det om 'konkurrenskraft', så man kan undra om Sjöstedt vill göra något åt det permanenta exportöverskottet.
Åter till Svenning (några kursiveringar av mig):
Det gick inte att spåra ett uns av revolutionär kampanda eller antiparlamentarism när Vänsterpartiet nyligen höll kongress. Jag kan inte påminna mig en enda fråga där Jonas Sjöstedts åsikter inte skulle kunna rymmas inom socialdemokratin. Ett av Sjöstedts centrala uppdrag är att återupprätta den unikt framgångsrika socialdemokratiska välfärdsideologin. En strategi för att rädda socialdemokratiska idéer och väljare medan det socialdemokratiska partiet, alltmer historielöst, faller samman.
Sjöstedts ambitioner är stora; han vill också erövra de ekologiska ödesfrågorna från Miljöpartiet. Stillsam vänstersocialism och radikal grön ideologi ska smälta samman som hos de stundtals segrande skandinaviska socialistiska partierna. En strategisk utmaning, riktad mot Miljöpartiet, allt större tack vare sin förmåga att dämpa politisk samvetsnöd hos den politiskt villrådiga delen av medelklassen.
Jaha, från ena hållet trängs socialdemokraterna av 'det nya arbetarpartiet', och nu kanske från det andra hållet av 'de nya socialdemokraterna'?
På tal om offentliga investeringar för att hålla krisen på avstånd - det kommer rop på sådana från flera håll. Exempelvis skriver Nemokrati om det. Någon, jag missade att notera vem, hade en lista på olika uppslag, och ett var elektriska vägar. Jag har nämnt projektet tidigare ibland på bloggen. Inte för att jag tror att det är allena saliggörande vad det gäller att lösa problemen med längre transporter inom Sverige, men för att jag antar att det finns en hel del fördelar. En elväg bör vara flexiblare än en järnväg, bland annat. Den här filmen kommer från elvägsprojektets hemsida.
Ibland kan stora projekt med märkbara positiva effekter vara ett sätt att väcka upp folk och visa: "Det finns en framtid, gå inte och rulla tummarna i väntan på Jordens undergång!" Här bygger man inte för att möta den aktuella krisen, man bygger för kommande generationer. Och ett antal sådana projekt (innefattande mycket av det som finns på Sjöstedts lista) skulle effektivt kunna göra slut på arbetslösheten i Sverige. Och eliminerad arbetslöshet är en maktfråga det också. Därmed blir det en första rangens politisk stridsfråga.
Följer man Svenning så har nu vänsterpartiet nått sin avslutning, som ett socialdemokratiskt parti. Det är ungefär det vi känner igen från för en generation sedan, innan nyliberaler och politikerbroilers fullständigt tog över gamla socialdemokratiska partiet. Men nu är det kapitalistiska systemet inne i en djupgående kris med oklar utgång. Vi kan få den egendomliga situationen att även måttligt reformistiska förslag från vänstern utlöser vansinnesreaktioner från allianspartierna. Men just det kan i sin tur dra med sig ytterligare sprickor i systemet när skillnaden mellan den politiska polemiken och vad folk ser behövs och är möjligt att ordna blir plågsamt stor. Då kan det rasa iväg mot en uppgörelse som blir betydligt radikalare än vad reformisten Sjöstedt någonsin tänkt sig!
fredag 13 januari 2012
Källkritiska funderingar
Jag har mina funderingar om föregående inlägg. Det har ett rejält problem som jag borde tänkt på från början: är det något tveksamt med Hitlercitatet? - Ja, nämligen att det verkar vara svårt att få fram varifrån det kommer ursprungligen. I mina hyllor finns bara två pålitliga böcker om Tyskland: Stig Jonassons Nazismen i dokument och William Shirers Tredje rikets uppgång och fall. Ingen av dem citerar vad jag kan se detta uttalande. Återstår alltså nätet, och där finns den engelska versionen på många ställen - men ingen av dem leder till någon pålitlig källa. I den mån datum anges så är det konsekvent 14 april 1939, på ett ställe anges platsen som Sportpalatset i Berlin. - Och minns att nätet är ingen källa i det här sammanhanget, vad man i bästa fall hittar är pålitliga andrahandsuppgifter.
Visserligen kan man säga att citatet inte avviker från vad en skojare som A. Hitler kunde tänkas säga offentligt. Det är i själva verket typiskt. Men det räcker inte om man är kritisk. Jag skulle vilja se en uppgift om publicering, i någon samtida tidning, officiella handlingar eller liknande, och därmed komma loss från smeten på nätet där folk klipper och klistrar från varandra och texter kan börja leva ett helt eget liv. Jag borde ha väntat med publiceringen tills det (förhoppningsvis) var säkrare med citatets ursprung. Herr Hitler var en skum kille, men man behöver inte behandla honom källkritiskt vårdslöst för det.
Visserligen kan man säga att citatet inte avviker från vad en skojare som A. Hitler kunde tänkas säga offentligt. Det är i själva verket typiskt. Men det räcker inte om man är kritisk. Jag skulle vilja se en uppgift om publicering, i någon samtida tidning, officiella handlingar eller liknande, och därmed komma loss från smeten på nätet där folk klipper och klistrar från varandra och texter kan börja leva ett helt eget liv. Jag borde ha väntat med publiceringen tills det (förhoppningsvis) var säkrare med citatets ursprung. Herr Hitler var en skum kille, men man behöver inte behandla honom källkritiskt vårdslöst för det.
torsdag 12 januari 2012
Ärketerrorist 1939?
Senare tillägg: Se nästa inlägg, inklusive kommentaren från Dan Gmark, som förklarar mer av den här skumma historien! Fel år och förvanskat innehåll!
---------------------------------------------------------
Här är ett intessant citat som jag hittade här. Tyska är jag inte så bra på, men jag har försökt översätta.
Här är originaltexten:
Datum är intressant. Vid den tiden var Tjeckoslovakien redan knäckt och försvarslöst genom Münchenöverenskommelsen, det som återstod var för Tyskland att rycka åt sig det man inte redan tagit 1938. Jag antar att det 1939 fanns många goda borgare, inom och utanför Tyskland, som nickade och sa att "ja, den där Benes är en otäck figur, honom måste man göra något åt, tur att vi har tyskarna". OK, med risk att vara övertydlig: ersätt Benes med Saddam Hussein, Qaddafi, Assad, Chávez, dagens Kim, eller någon annan påle i det snälla borgerliga människovänliga köttet, och du kanske förstår varför det här citatet är intressant i ett större mönster. Aggressorer hittar alltid skäl till att vara aggressiva. Och de lurar alltid några dumma djävlar.
---------------------------------------------------------
Här är ett intessant citat som jag hittade här. Tyska är jag inte så bra på, men jag har försökt översätta.
Vi har inget intresse att undertrycka andra folk. Vi drivs inte av hat mot någon annan nation. Vi är inte missunsamma. Jag vet vilken dålig sak krig är. Jag vill bespara mitt folk ett sådant ont. Det handlar inte så mycket om landet Tjeckoslovakien, utan mycket mer om dess ledare Edward Benes. Han har fört ett terrorvälde. Han har störtat otaliga människor i det djupaste elände. Genom sin ständiga terror har han uppnått att få miljoner av sina medborgare att tiga. Det tjeckiska hållandet av en enorm vapenarsenal kan bara ses som en källa till fara. Vi har i sanning visat ett exempellöst överseende, men jag är inte längre villig att förbli overksam medan denne galning misshandlar miljoner mänskliga varelser.
Adolf Hitler, 14 april 1939
Här är originaltexten:
"Wir haben kein Interesse daran, andere Völker zu unterdrücken. Wir sind nicht von Hass gegen irgendeine andere Nation getrieben. Wir sind nicht missgünstig. Ich weiss, was für eine schlimme Sache der Krieg ist. Ich wollte unserem Volk solch ein Übel ersparen. Es geht nicht so sehr um das Land Tschechoslowakien, als vielmehr um seinen Führer Edward Benes. Er hat eine Terrorherrschaft geführt. Er hat zahllose Menschen in das tiefste Elend gestürzt. Durch seinen ständigen Terrorismus, hat er es erreicht, Millionen seiner Bürger zum Schweigen zu bringen. Die tschechische Unterhaltung eines enormen Waffenarsenals kann nur als Gefahrenquelle angesehen werden. Wir haben wahrlich eine beispiellose Geduld gezeigt, aber ich bin nicht länger gewillt, tatenlos zu bleiben, während dieser Irre Millionen menschlicher Wesen misshandelt." Adolf Hitler am 14. April 1939
Datum är intressant. Vid den tiden var Tjeckoslovakien redan knäckt och försvarslöst genom Münchenöverenskommelsen, det som återstod var för Tyskland att rycka åt sig det man inte redan tagit 1938. Jag antar att det 1939 fanns många goda borgare, inom och utanför Tyskland, som nickade och sa att "ja, den där Benes är en otäck figur, honom måste man göra något åt, tur att vi har tyskarna". OK, med risk att vara övertydlig: ersätt Benes med Saddam Hussein, Qaddafi, Assad, Chávez, dagens Kim, eller någon annan påle i det snälla borgerliga människovänliga köttet, och du kanske förstår varför det här citatet är intressant i ett större mönster. Aggressorer hittar alltid skäl till att vara aggressiva. Och de lurar alltid några dumma djävlar.
Lågkonjunktur i Tyskland?
Om bruttonationalprodukten faller två kvartal i rad kan det tas som ett mått på att det råder lågkonjunktur i ett land. Det kommer nu in uppgifter om att så kan vara förhållandet i Tyskland. (Här också.) Sista kvartalet 2011 gick BNP back med 0,25 procent, och det kan förväntas fortsätta så under första kvartalet detta år. 2012 befaras bli ett tufft år.
Jag bortser för tillfället från om det verkligen är dåligt i alla lägen att bruttonationalprodukten (som i sig dessutom är ett bristfälligt mått på ekonomisk aktivitet) sjunker. I stället hänvisar jag till ett inlägg från slutet av december förra året om det stora antalet fattiga människor i Tyskland. Jag antog att om Tyskland med sin överlägsna produktivitet konkurrerar sönder andra länder i Europa kommer dessa att krympa som importmarknader för tyska produkter - de har helt enkelt inte råd att köpa - och därmed kommer den fallande efterfrågan att slå tillbaka mot tyskarna själva. Det som verkade übersmart i första läget var inte så i det andra. Det är inte bara så att efterfrågan i vissa utländer av tyska exportvaror minskar. Den tyska överklassen har framgångsrikt hållit tillbaka lönerna i själva Tyskland, vilket urholkat den inhemska efterfrågan. Grunden för efterfrågan på tyska produkter har alltså underminerats både utanför och inne i landet, så det är inte konstigt att ekonomin börjar hacka. - En del förhoppningar finns nog att nya tillväxtekonomier som Kina och Indien kan uppträda som räddare genom att köpa europeiska varor, men där skall man inte vara för säker. Kineserna har egna ekonomiska bubblor att ta hand om, och dessutom kan de vilja lägga om sin ekonomi så att utrikeshandeln minskar. Indien verkar helt enkelt ekonomiskt skakigt.
Man skall ju inte skratta åt andras olyckor, men går det nu sämre för tyskarna kanske de lugnar ned sig vad det gäller påhopp på 'lata' och 'slösaktiga' sydeuropéer. Frågan är vad som händer med Merkel-regimen om krisen drar ut över hela detta år. Överlever den? Valen till delstatsparlamenten kan delvis ses som anvisningar på vad folkopinionen säger. I år är det bara ett sådant, i Schleswig-Holstein den 6 maj.
Är export verkligen lösningen på problemen i Europa? - Det tycks som om Europeiska Centralbanken ECB tror det åtminstone. Förutom att fortsätta den märkliga åtstramningspolitiken (påminner om åderlåtning på gränsen till det livshotande, med andra ord medicinsk vidskepelse) så vill man att hela Europa skall exportera sig ur krisen genom att bli mer konkurrenskraftigt! När det går dåligt med kuren mot sjukdomen och patienten ser allt blekare ut så öser man på med mer av samma medicin! Detta är vansinne!
Jag bortser för tillfället från om det verkligen är dåligt i alla lägen att bruttonationalprodukten (som i sig dessutom är ett bristfälligt mått på ekonomisk aktivitet) sjunker. I stället hänvisar jag till ett inlägg från slutet av december förra året om det stora antalet fattiga människor i Tyskland. Jag antog att om Tyskland med sin överlägsna produktivitet konkurrerar sönder andra länder i Europa kommer dessa att krympa som importmarknader för tyska produkter - de har helt enkelt inte råd att köpa - och därmed kommer den fallande efterfrågan att slå tillbaka mot tyskarna själva. Det som verkade übersmart i första läget var inte så i det andra. Det är inte bara så att efterfrågan i vissa utländer av tyska exportvaror minskar. Den tyska överklassen har framgångsrikt hållit tillbaka lönerna i själva Tyskland, vilket urholkat den inhemska efterfrågan. Grunden för efterfrågan på tyska produkter har alltså underminerats både utanför och inne i landet, så det är inte konstigt att ekonomin börjar hacka. - En del förhoppningar finns nog att nya tillväxtekonomier som Kina och Indien kan uppträda som räddare genom att köpa europeiska varor, men där skall man inte vara för säker. Kineserna har egna ekonomiska bubblor att ta hand om, och dessutom kan de vilja lägga om sin ekonomi så att utrikeshandeln minskar. Indien verkar helt enkelt ekonomiskt skakigt.
Man skall ju inte skratta åt andras olyckor, men går det nu sämre för tyskarna kanske de lugnar ned sig vad det gäller påhopp på 'lata' och 'slösaktiga' sydeuropéer. Frågan är vad som händer med Merkel-regimen om krisen drar ut över hela detta år. Överlever den? Valen till delstatsparlamenten kan delvis ses som anvisningar på vad folkopinionen säger. I år är det bara ett sådant, i Schleswig-Holstein den 6 maj.
Är export verkligen lösningen på problemen i Europa? - Det tycks som om Europeiska Centralbanken ECB tror det åtminstone. Förutom att fortsätta den märkliga åtstramningspolitiken (påminner om åderlåtning på gränsen till det livshotande, med andra ord medicinsk vidskepelse) så vill man att hela Europa skall exportera sig ur krisen genom att bli mer konkurrenskraftigt! När det går dåligt med kuren mot sjukdomen och patienten ser allt blekare ut så öser man på med mer av samma medicin! Detta är vansinne!
onsdag 11 januari 2012
Lästips - Syrienblogg
Via Kerstin på Motvallsbloggen uppmärksammades jag på en ny blogg som är inriktad på att hålla ögonen på Syrien ur en annan synvinkel än tvivelaktiga stor- och gammelmedia. Syrien heter den tydligen, enkelt och klart. Finns nu på blogg-rullen till höger.
Det är naturligtvis så att alla påståenden bör betraktas kritiskt, vare sig de kommer från stora media eller små bloggar. Men när stormedia gång efter gång hamnar fel på ett sätt som inte verkar slumpmässigt (tänk på katastrofserien Afghanistan-Irak-Libyen) finns det anledning att vända sig till andra källor för att se vad de har att komma med.
Det är naturligtvis så att alla påståenden bör betraktas kritiskt, vare sig de kommer från stora media eller små bloggar. Men när stormedia gång efter gång hamnar fel på ett sätt som inte verkar slumpmässigt (tänk på katastrofserien Afghanistan-Irak-Libyen) finns det anledning att vända sig till andra källor för att se vad de har att komma med.
tisdag 10 januari 2012
Bekymmersamt
Här är ett långt, slingrigt, inte riktigt sammanhängande, samt surt inlägg, dock med en trevlig bild. De som inte gillar 'långt' etc. uppmanar jag att bara titta på bilden och sedan gå vidare till något trevligare.
För några år sedan fanns ett par vänsterbloggare som skrev på svenska om naturvetenskap och andra frågor, med rejäla kunskaper och examina i bagaget. Nu har den ene lagt av för att det blev för tröttsamt med påhopp högerifrån och den andre tror jag är upptagen med annat.
På samhällsvetarsidan är det lite mer liv. Några vänsterekonomer som bloggar då och då. En svensk datakille i Silicon Valley skriver ofta om datorer och angränsande samhällsfrågor så att även en dödlig fattar. En arkitekt som råkar bo i samma stadsdel som jag. Men räcker det?
Jag tycker det här är bekymmersamt. (Gläd mig gärna genom att peka på min okunnighet och nämn ett gäng svenska vänsterbloggare med vetenskaplig inriktning!) Hur kan man förklara att traditionen av intresse för vetenskap och teknologi som funnits sedan den socialistiska rörelsens grundläggande ödeläggs, faller i bitar, glöms bort? Detta samtidigt som möjligheterna att sprida kunskaper är större än någonsin!
Är det för att dagens vetenskap och teknik är för stor och för obegriplig? - Jag tvivlar på att det är förklaringen! Kan det vara så att efterträdarna till de gamla socialisterna har blivit borgare och därmed medlemmar av en döende samhällsklass som inte längre är intresserad av hur världen är fungerar eftersom man inte har någon framtid att hoppas på? Eller bara ren dj-a slapphet? Att talet om 'vetenskaplig socialism' känns pinsamt och det är tryggare att köra lite särartsfrågor i stället där man inte möter så mycket opposition - på gayparaden kan ju alla vara med!
En möjlig förklaring kan vara att vänsterfolk inom vetenskaperna inte känner sig uppmuntrade att skriva. Man har oro för den egna positionen, och det behöver inte vara att chefer ogillar åsikterna utan att de kanske bara inte gillar populärvetenskap. Eller kanske att man har svårt att skriva, eller inte tror att intresset 'där ute' är så stort. Kanske det är så att partiledningarnas ointresse/okunskap bidrar. I stället för att aktivt och positivt stödja vetenskapligt arbete är det något som man på sin höjd behandlar med vänster armbåge, särskilt om man själva tillhör ett gäng som möjligen slingrade sig genom gymnasiet och aldrig blev färdig med några akademiska kurser för att man blev politiker-broiler i stället?
Jag läste nyss en lång post på en antropologi-blogg, om förhållandet mellan människa och hund i evolutionen. Det är mer intressant än vad man kan tro som icke-hundägare. Skulle till och med tro att hundägare kan upptäcka en del märkliga synpunkter här.
Hunden är en av de djurarter som människan agerat tillsammans med under många tusen år och som kan ha bidragit till vår egen utveckling. Det har inte varit möjligt att utnyttja hundar och andra djur enbart som redskap. En hund är inte som en grävpinne eller en sten att skära med. Utnyttjaren är tvungen att utveckla en förståelse som omfattar en annan art. "Theory of Mind" gör att varelser i en grupp kan förstå varandra och samverka. En gruppmedlem måste ha insikter i hur de andra tänker och reagerar på olika saker. Med en hund, eller vilket mer eller mindre tämjt djur som helst, måste man skicka åtminstone en del av den förståelsen över artgränsen. Båda sidorna kommer att utvecklas av denna samvaro. - Det är ett mycket spännande resonemang tycker jag. Det fanns en del frågor som inte ställdes i artikeln, exempelvis om andra nyttjandeförhållanden mellan djurarter (jag tänkte på myror som använder bladlöss som någon sorts boskap) men detta är inte huvudfrågan för mig just nu. Här finns ett av många forskningsdiskussioner som kan stödja synen på människans som en i grunden samhällelig varelse med många positiva grunddrag, det ser jag som en viktig lärdom.
Det kanske till och med går att hitta något ställe i hjärnan som är lite speciellt hos hundmänniskor eller djurmänniskor i allmänhet. (Hur det ser ut i hjärnan hos folk som har giftiga insekter eller reptiler hemma kan man ju undra ..!) Tidigare har jag på bloggen haft uppe märkliga rön som gjorts vid hjärnscanning och som antyder att människor är programmerade att uppskatta jämlikhet. Finns det programmering som gör att vi bättre eller sämre kan samverka med vissa andra djurarter, och vad drar man i så fall för slutsatser om det?
För att gå vidare, neuroekonomi är omnämnt några gånger av mig och kan vara en specialgren som kan ge intressanta resultat. Men man måste se kritiken också, vad kan neuroekonomin verkligen visa? Här en intressant (men kanske inte lättläst artikel) med kritiska invändningar. (En äldre bloggpost med kritisk diskussion finns här.) Kan nationalekonomiska teorier (eller exempelvis teorier om mänskligt beteende som gjorts inom filosofin under tusentals år) bekräftas eller utvecklas genom experiment och fotografering av vad som händer i våra huvuden? Det här är viktiga saker att diskutera, men hur kan man göra det om man inte ens vet att forskningen existerar? Hela neuro-vetenskapen innehåller viktiga etiska frågor. Det gäller såväl vilka experiment som görs, som hur resultaten används, och av vem. Det är i viss utsträckning en potentiellt farlig vetenskap. Men för att få en bra diskussion behöver man också få fram bra redovisningar om vad som görs, så att det blir en saklig debatt och inte vilda alarmistiska skrik. Jag tror att debatten om genmodifierad mat delvis har halkat ned i alarmist-träsket, och det är inte bra.
För att fortsätta att förvirra läsaren citerar jag bakåt till min nyårspredikan 31 december 2009. Två år har gått sedan jag citerade vad Erik Berg skrivit. Inget har hänt sedan dess, i alla fall inte om 'vänsterns' vilja att ta itu med den tekniska och vetenskapliga revolutionen.
Huruvida filosofin är vetenskapens drottning eller ej kan jag inte uttala mig om med bestämdhet. Men tar man rön från hundra specialvetenskaper och stoppar in dem i en filosofisk modell som beskriver människans roll och möjligheter i universum kanske det ändå är en drottning vi ser?
Bland de tyngre filosoferna var Imanuel Kant. Lena Sommestad ställer säkert till förvirring i mången borgerlig myrhjärna idag genom att hänvisa till gamle Kant, och detta dessutom i en kvällstidningsartikel. Se också här: som kvinnoförbundsordförande kanske det är riktigt att ta plikt och moral som en kvinnofråga, men den handlar ju om 100 procent, inte 50 procent av mänskligheten! Är det någon annan politiker i Sverige idag som kan (eller vågar) föra debatten på den nivån, där filosofisk etik tas som förslag på hur vi bör handla och som anvisning på hur samhället i grunden ser ut.
För att på något sätt återknyta till där jag började: det finns en enorm värld av forskning inom naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora. Det finns en ständigt växande källa av forskningsdata och diskussioner att ta ta till sig och kunna använda för att förstå och förändra världen. Men finns det något samlingsplats för dessa ansträngningar på nätet? - Inte i Sverige i alla fall, och det är tragiskt, och det visar på 'vänsterns' nära nog hopplösa förfall i detta land. Önskedröm: en rejäl nätportal där forskare och intresserade inom olika fält kunde skriva själva (eller får hjälp med det) och diskutera och bygga våra kunskaper allt högre - astrononom, arkitekt, antropolog, arkeolog, och så vidare längs hela alfabetet av specialvetenskaper. Och någonstans mot slutet sitter några flitiga filosofer och sorterar och förklarar det hela så att vi alla förstår!
I.
På samhällsvetarsidan är det lite mer liv. Några vänsterekonomer som bloggar då och då. En svensk datakille i Silicon Valley skriver ofta om datorer och angränsande samhällsfrågor så att även en dödlig fattar. En arkitekt som råkar bo i samma stadsdel som jag. Men räcker det?
Jag tycker det här är bekymmersamt. (Gläd mig gärna genom att peka på min okunnighet och nämn ett gäng svenska vänsterbloggare med vetenskaplig inriktning!) Hur kan man förklara att traditionen av intresse för vetenskap och teknologi som funnits sedan den socialistiska rörelsens grundläggande ödeläggs, faller i bitar, glöms bort? Detta samtidigt som möjligheterna att sprida kunskaper är större än någonsin!
Är det för att dagens vetenskap och teknik är för stor och för obegriplig? - Jag tvivlar på att det är förklaringen! Kan det vara så att efterträdarna till de gamla socialisterna har blivit borgare och därmed medlemmar av en döende samhällsklass som inte längre är intresserad av hur världen är fungerar eftersom man inte har någon framtid att hoppas på? Eller bara ren dj-a slapphet? Att talet om 'vetenskaplig socialism' känns pinsamt och det är tryggare att köra lite särartsfrågor i stället där man inte möter så mycket opposition - på gayparaden kan ju alla vara med!
En möjlig förklaring kan vara att vänsterfolk inom vetenskaperna inte känner sig uppmuntrade att skriva. Man har oro för den egna positionen, och det behöver inte vara att chefer ogillar åsikterna utan att de kanske bara inte gillar populärvetenskap. Eller kanske att man har svårt att skriva, eller inte tror att intresset 'där ute' är så stort. Kanske det är så att partiledningarnas ointresse/okunskap bidrar. I stället för att aktivt och positivt stödja vetenskapligt arbete är det något som man på sin höjd behandlar med vänster armbåge, särskilt om man själva tillhör ett gäng som möjligen slingrade sig genom gymnasiet och aldrig blev färdig med några akademiska kurser för att man blev politiker-broiler i stället?
II.
Jag läste nyss en lång post på en antropologi-blogg, om förhållandet mellan människa och hund i evolutionen. Det är mer intressant än vad man kan tro som icke-hundägare. Skulle till och med tro att hundägare kan upptäcka en del märkliga synpunkter här.
Hunden är en av de djurarter som människan agerat tillsammans med under många tusen år och som kan ha bidragit till vår egen utveckling. Det har inte varit möjligt att utnyttja hundar och andra djur enbart som redskap. En hund är inte som en grävpinne eller en sten att skära med. Utnyttjaren är tvungen att utveckla en förståelse som omfattar en annan art. "Theory of Mind" gör att varelser i en grupp kan förstå varandra och samverka. En gruppmedlem måste ha insikter i hur de andra tänker och reagerar på olika saker. Med en hund, eller vilket mer eller mindre tämjt djur som helst, måste man skicka åtminstone en del av den förståelsen över artgränsen. Båda sidorna kommer att utvecklas av denna samvaro. - Det är ett mycket spännande resonemang tycker jag. Det fanns en del frågor som inte ställdes i artikeln, exempelvis om andra nyttjandeförhållanden mellan djurarter (jag tänkte på myror som använder bladlöss som någon sorts boskap) men detta är inte huvudfrågan för mig just nu. Här finns ett av många forskningsdiskussioner som kan stödja synen på människans som en i grunden samhällelig varelse med många positiva grunddrag, det ser jag som en viktig lärdom.
Det kanske till och med går att hitta något ställe i hjärnan som är lite speciellt hos hundmänniskor eller djurmänniskor i allmänhet. (Hur det ser ut i hjärnan hos folk som har giftiga insekter eller reptiler hemma kan man ju undra ..!) Tidigare har jag på bloggen haft uppe märkliga rön som gjorts vid hjärnscanning och som antyder att människor är programmerade att uppskatta jämlikhet. Finns det programmering som gör att vi bättre eller sämre kan samverka med vissa andra djurarter, och vad drar man i så fall för slutsatser om det?
För att gå vidare, neuroekonomi är omnämnt några gånger av mig och kan vara en specialgren som kan ge intressanta resultat. Men man måste se kritiken också, vad kan neuroekonomin verkligen visa? Här en intressant (men kanske inte lättläst artikel) med kritiska invändningar. (En äldre bloggpost med kritisk diskussion finns här.) Kan nationalekonomiska teorier (eller exempelvis teorier om mänskligt beteende som gjorts inom filosofin under tusentals år) bekräftas eller utvecklas genom experiment och fotografering av vad som händer i våra huvuden? Det här är viktiga saker att diskutera, men hur kan man göra det om man inte ens vet att forskningen existerar? Hela neuro-vetenskapen innehåller viktiga etiska frågor. Det gäller såväl vilka experiment som görs, som hur resultaten används, och av vem. Det är i viss utsträckning en potentiellt farlig vetenskap. Men för att få en bra diskussion behöver man också få fram bra redovisningar om vad som görs, så att det blir en saklig debatt och inte vilda alarmistiska skrik. Jag tror att debatten om genmodifierad mat delvis har halkat ned i alarmist-träsket, och det är inte bra.
Mot centrum av vår vintergata finns en stjärna som av någon anledning kallas 'pistolstjärnan'. |
III.
För att fortsätta att förvirra läsaren citerar jag bakåt till min nyårspredikan 31 december 2009. Två år har gått sedan jag citerade vad Erik Berg skrivit. Inget har hänt sedan dess, i alla fall inte om 'vänsterns' vilja att ta itu med den tekniska och vetenskapliga revolutionen.
2. Flera teknologier av kritisk betydelse för de politiska kraftmätningarna, för demokratin och för jämlikheten, närmar sig eller passerar under 10-talet de utvecklingssteg där de förutspås på allvar få betydelse. Det handlar om t ex bio- och genteknologi, kvantdatorer, artificiell intelligens, robotutveckling och nanoteknologi. När de slängs in i handlingen innebär de att nya superförmågor introduceras som kan förändra maktbalanser mellan världspoler och samhällsklasser på samma vis som tämjandet av atomkraften i form av atombomben en gång förändrade den geopolitiska maktbalansen.Om man knappt förstår att den här utvecklingen pågår, hur kan man då tänka sig att påverka den?
IV.
Huruvida filosofin är vetenskapens drottning eller ej kan jag inte uttala mig om med bestämdhet. Men tar man rön från hundra specialvetenskaper och stoppar in dem i en filosofisk modell som beskriver människans roll och möjligheter i universum kanske det ändå är en drottning vi ser?
Bland de tyngre filosoferna var Imanuel Kant. Lena Sommestad ställer säkert till förvirring i mången borgerlig myrhjärna idag genom att hänvisa till gamle Kant, och detta dessutom i en kvällstidningsartikel. Se också här: som kvinnoförbundsordförande kanske det är riktigt att ta plikt och moral som en kvinnofråga, men den handlar ju om 100 procent, inte 50 procent av mänskligheten! Är det någon annan politiker i Sverige idag som kan (eller vågar) föra debatten på den nivån, där filosofisk etik tas som förslag på hur vi bör handla och som anvisning på hur samhället i grunden ser ut.
V.
söndag 8 januari 2012
Vart tog 'den offentliga lögnen' vägen?
Idag såg jag, för första gången på jag vet inte hur länge, en hänvisning till 'den offentliga lögnen'. Förr kämpades det vitt och brett mot denna styggelse, en av fanbärarna i kampen mot förljugenhet av alla de slag var naturligtvis gamle Strindberg. Mången rosenkindad ungdom höjde näven i harm mot det gamla förljugna och hycklande samhället. Men har någon rest kampfanan på senaste tiden? - Jag har inte hört något om det.
Jag tror jag har lösningen. 'Den offentliga lögnen' finns inte längre. Den har privatiserats!
Jag tror jag har lösningen. 'Den offentliga lögnen' finns inte längre. Den har privatiserats!
Hallå, ursäkta, har någon av er sett 'den offentliga lögnen' på sista tiden? |
fredag 6 januari 2012
I vilken egenskap talar ekonomen?
Jag skummar igenom några bloggposter av den australiensiske ekonomiprofessorn Bill Mitchell. Man hittar honom här, han presterar långa inlägg som jag ofta bara orkar skumma igen. I den här bloggposten från förra veckan angrips den otrevliga tendensen att akademiska ekonomer låter sig köpas för att prestera skönmålande rapporter åt grupper med tvivelaktiga intressen. Om isländska svindlare låter US-professor Mishkin, mot en rejäl betalning, prestera en rapport om att den isländska ekonomin går lysande men bankerna kraschar några månader senare ... betyder det antingen att karln är inkompetent eller har fått betalt för att inte se efter hur det verkligen förhåller sig med den isländska ekonomin. Han lånar sitt goda namn som vetenskapsman till ett dokument som är helt uppåt väggarna och blir därmed själv en del av svindeln.
Bill Mitchell citerar en kommentar från Wall Street Journal, skriven när Mishkin lämnade sitt akademiska liv för en post i USA:s "riksbanks" styrelse. Där har vi Island, $134,858 (bör ha motsvarat ungefär en miljon svenska kronor då), och ... men titta, karlfan har varit i Sverige också! och fått $ 63,188 för att ha deltagit i rapportskrivning:
År 2006 misstänkte man dock inte att det var något fel med Mishkin och hans medutredare. Detta är vad riksbankschef Ingves sade:
Den ohyfsade medborgaren måhända muttrar "förtroende, vilket dj-a förtroende din skitgubbe? Kvalificerade. Utomstående. Experter. Oberoende... hahaha!".
Det här skall vara rapporten som togs fram på uppdrag av svenska Riksdagen. Med tanke på att det är en tunn historia på 115 A4-sidor, varav rätt många innehåller saker av mindre intresse eller är tomma, måste drygt 549 dollar per sida vara en rätt god ersättning. Jag bara skummade igenom inledningen, med teorier om inflationsbekämpning, omöjligheten att göra något åt arbetslöshet för gör man det blir det bara värre, teorin om rationella förväntningar - tankeflarn som den gångna ekonomiska krisen borde ha sopat bort men som fortfarande är den sorgliga 'huvudströmningen' inom nationalekonomin. Och som väl kommer att fortfara att vara det tills den nuvarande generationen av professorer resolut skickas i pension.
För att återvända till inledningen och frågeställningen i det här inlägget: det är ett problem när man inte vet vems intressen som pratar. Är professorn i nationalekonomi möjligen samme nisse som också har uppdrag för privatbanker eller andra finansiella institutioner eller för någon politisk rörelse? I vilken egenskap pratar han då när intervjuaren sticker fram sin mikrofon? Som vetenskaplig forskare eller som banktjänsteman eller konsult? Kommer den akademiske professorn att prata mot uppfattningar som han vet råder i styrelsen på banken varifrån han får en del pengar för olika jobb? Med andra ord, slår akademisk vetenskaplig integritet högre än personliga plånboksintressen?
Jag tycker man skall ha en sträng granskning och utgå från att ekonomerna tillhör enprocentsgruppen i samhället. En del av dem har kanske inkomster som enprocentare, men de flesta torde vara lägre betalda tjänsteandar till enprocentsgruppen som inte kan bryta sig loss ur sitt olämpliga beroendeskap. Sedan finns det en hel del ekonomer som uttalat finns på nittionioprocent-sidan, och dem gör vi tummen upp för!
Bill Mitchell citerar en kommentar från Wall Street Journal, skriven när Mishkin lämnade sitt akademiska liv för en post i USA:s "riksbanks" styrelse. Där har vi Island, $134,858 (bör ha motsvarat ungefär en miljon svenska kronor då), och ... men titta, karlfan har varit i Sverige också! och fått $ 63,188 för att ha deltagit i rapportskrivning:
... in the year before joining the Fed in 2006, [Mishkin] made a tidy sum dispensing advice to central banks, governments and business groups around the world. He collected a $134,858 consulting fee from the Icelandic Chamber of Commerce; $63,188 from the Riksdagen, or Swedish Parliament, who hired him to co-write a report on the Swedish central bank; $15,600 from the Central Bank of Chile, $15,575 from the Bank of Korea, $9,161 from the Bank of Spain and $4,250 from the Bank of Canada. That was all in addition to his salary from Columbia University.
År 2006 misstänkte man dock inte att det var något fel med Mishkin och hans medutredare. Detta är vad riksbankschef Ingves sade:
Jag tycker att det är ett mycket bra initiativ av finansutskottet att låta två mycket kvalificerade utomstående experter göra en oberoende utvärdering av den svenska penningpolitiken. Öppenhet och insyn har varit centrala delar i arbetet med att bygga upp förtroendet för penningpolitiken efter det att inflationsmålet infördes 1995. Vi ska nu med stort intresse gå igenom rapporten och de förslag de båda experterna framför ...
Den ohyfsade medborgaren måhända muttrar "förtroende, vilket dj-a förtroende din skitgubbe? Kvalificerade. Utomstående. Experter. Oberoende... hahaha!".
Det här skall vara rapporten som togs fram på uppdrag av svenska Riksdagen. Med tanke på att det är en tunn historia på 115 A4-sidor, varav rätt många innehåller saker av mindre intresse eller är tomma, måste drygt 549 dollar per sida vara en rätt god ersättning. Jag bara skummade igenom inledningen, med teorier om inflationsbekämpning, omöjligheten att göra något åt arbetslöshet för gör man det blir det bara värre, teorin om rationella förväntningar - tankeflarn som den gångna ekonomiska krisen borde ha sopat bort men som fortfarande är den sorgliga 'huvudströmningen' inom nationalekonomin. Och som väl kommer att fortfara att vara det tills den nuvarande generationen av professorer resolut skickas i pension.
För att återvända till inledningen och frågeställningen i det här inlägget: det är ett problem när man inte vet vems intressen som pratar. Är professorn i nationalekonomi möjligen samme nisse som också har uppdrag för privatbanker eller andra finansiella institutioner eller för någon politisk rörelse? I vilken egenskap pratar han då när intervjuaren sticker fram sin mikrofon? Som vetenskaplig forskare eller som banktjänsteman eller konsult? Kommer den akademiske professorn att prata mot uppfattningar som han vet råder i styrelsen på banken varifrån han får en del pengar för olika jobb? Med andra ord, slår akademisk vetenskaplig integritet högre än personliga plånboksintressen?
Jag tycker man skall ha en sträng granskning och utgå från att ekonomerna tillhör enprocentsgruppen i samhället. En del av dem har kanske inkomster som enprocentare, men de flesta torde vara lägre betalda tjänsteandar till enprocentsgruppen som inte kan bryta sig loss ur sitt olämpliga beroendeskap. Sedan finns det en hel del ekonomer som uttalat finns på nittionioprocent-sidan, och dem gör vi tummen upp för!
torsdag 5 januari 2012
Vem hotar vem? och Bildt vill ha mer analys än alarm
Klicka upp det här i större format så blir det mer slående. Detta på tal om 'vem som hotar vem'. Tittar man bara på siffrorna så ser det militärindustriella komplexet i USA något större ut än motsvarande i Iran - milt sagt. Hittade diagrammet på Juan Coles blogg. Han har ofta intressanta synpunkter, bland annat på USA:s utrikespolitik. Men just vad det gäller Libyen och Syrien har han på ett svårbegripligt sätt ballat ut och verkar tro att 'rebeller' och 'desertörer' håller för närmre granskning. Annars är han OK. |
Det började egentligen i höstas genom den inte alldeles korrekta förhandspubliciteten kring IAEA:s rapport om Iran.
På sina håll var det alldeles uppenbart att man ville sprida alarism, och det även om denna knappast stämde med den mer försiktiga och föga sensationella ansats som IAEA:s rapport visade sig innehålla.
Och så har det fortsatt.
Här kommer en rätt dold kritik: vem var det egentligen som smällde igen dörren:
Det är ju just nu de mer alarmistiska snarare än de mer analytiska rösterna som dominerar.
Icke desto mindre är det denna väg som måste prövas.
Våren 2010 stängdes bryskt dörren till den deluppgörelse med Iran som Turkiet och Brasilien hade förhandlat fram, men det är svårt att se annat än att vägen framåt måste gå via deluppgörelser av i grunden denna natur.
Jaja, men vilka är alarmisterna?
Avslutningsvis hävdar Bildt att EU:s inriktning är på förhandlingslösning. Men hur kan man uppnå en sådan genom att hela tiden backa för USA:s provokationer?
onsdag 4 januari 2012
Jubelfester och jubileer
Här är ett påhäng till förbigående inlägg där 'attentat och jubelfester' nämndes: jag råkade av en händelse få korn på ett radiokåseri frampratat av veteranen Ludvig Rasmusson. Där tar han bland annat upp det där med allt slöare nyhetsmedia som gräver alltmer i det förflutna - jubileer - men allt sämre bevakar samtidens väsentliga frågor. För dagens åminnelser av det ena och det andra sköts av journalister, vilket skiljer sig en del från punschglada officiella jubelfestkommitteer under Oscar II:s tid. Och gamla händelser är ju klart enklare att hantera än saker som händer just nu och där man inte vet hur det kommer att gå. Förmodligen billigare att administrera också eftersom jobbet kan göras hemma på redaktionen.
Jag tänkte på de riktiga journalisterna, de som är ute vid fronten och tar riskerna - de är i allt mindre grad frilansare, vilket vi lärt oss i samband med svenskarna i Ogaden. Skulle deras jobb vara mindre viktigt än att försöka dra upp OS i Stockholm 1912 till en superhändelse? - I jubileumsvärlden kanske det är så?
Ludvig påpekade att den blyge Strindberg nog inte skulle ha gillat att bli jubilerad. Kanske kan man påminna om att känslorna mellan Oscar och August inte var så varma heller.
Jag tänkte på de riktiga journalisterna, de som är ute vid fronten och tar riskerna - de är i allt mindre grad frilansare, vilket vi lärt oss i samband med svenskarna i Ogaden. Skulle deras jobb vara mindre viktigt än att försöka dra upp OS i Stockholm 1912 till en superhändelse? - I jubileumsvärlden kanske det är så?
Ludvig påpekade att den blyge Strindberg nog inte skulle ha gillat att bli jubilerad. Kanske kan man påminna om att känslorna mellan Oscar och August inte var så varma heller.
Jubelidioters attentat mot Strindberg
"Attentatens och jubelfesternas tidevarv" skrev gamle August om (när han var ung). För en person som brottas med hans skriverier, som ju ofta är fantastiska men ibland inte lätta och då och då rent fördj-a, väckte en notis hos Alliansfritt Sverige min uppmärksamhet. Notisen ledde till en artikel i Aftonlövet.
Hur vore det med "attentatens och jubelidioternas tid" som variant, med tanke på att högerpartiets ungdomsförbund fått för sig att Strindberg vurmade för högern. Jag har inte de djupa kunskaperna om mannen i fråga (har någon det? han måste ju betecknas som "en knepig kille") men det förefaller ändå finnas en långsiktig inställning att han inte gillar förljugenhet och kräver klara svar. Jag får intrycket av en man som ständigt försöker bryta sig loss. Och man kan undra vad han skulle tycka om "det nya arbetarpartiet" och dess släptåg av andra smärre och större partier i regering och i opposition. Vi vet vad han tyckte om exempelvis sin tids militarister, skulle han ha hanterat dagens små fältherrar bättre?
För vem talade Strindberg? Talade det officiella Sverige för Strindberg? 1894 skrev han:
Lämplig entrémusik när en moderat träder in i salen kanske vore ouvertyren till Den tjuvaktiga skatan?
Och när musiken tonat ut kan någon högtidlig citera det stycke som jag redan haft uppe på bloggen men som kan förtjäna en repris:
Attentat och jubelfester fanns i undertiteln till Det nya riket, ursprungligen utgivet 1882 och band 12 av Samlade verk. Det korta citatet kommer från Vivisektioner II, sid. 105, band 34 av Samlade verk. Det innehåller en grej där August går över gränsen och förtjänar en utskällning, jag kanske återkommer till det. Långa citatet hittas i Samlade verk band 65, En blå bok I, sid. 380.
Skall vi se det här som ett inslag i min Strindberg-serie, där föregående inslag finns här?
Hur vore det med "attentatens och jubelidioternas tid" som variant, med tanke på att högerpartiets ungdomsförbund fått för sig att Strindberg vurmade för högern. Jag har inte de djupa kunskaperna om mannen i fråga (har någon det? han måste ju betecknas som "en knepig kille") men det förefaller ändå finnas en långsiktig inställning att han inte gillar förljugenhet och kräver klara svar. Jag får intrycket av en man som ständigt försöker bryta sig loss. Och man kan undra vad han skulle tycka om "det nya arbetarpartiet" och dess släptåg av andra smärre och större partier i regering och i opposition. Vi vet vad han tyckte om exempelvis sin tids militarister, skulle han ha hanterat dagens små fältherrar bättre?
För vem talade Strindberg? Talade det officiella Sverige för Strindberg? 1894 skrev han:
Först och främst måste jag säga att mitt land av princip aldrig hävdar samma åsikt som jag ...1894 var det solitt högerstyre i Sverige. Strindberg höll sig mest i utlandet. Högern (och de perversa liberalerna) gillade inte August. Avskyn var ömsesidig.
Lämplig entrémusik när en moderat träder in i salen kanske vore ouvertyren till Den tjuvaktiga skatan?
Och när musiken tonat ut kan någon högtidlig citera det stycke som jag redan haft uppe på bloggen men som kan förtjäna en repris:
- Ni liberala rojalister, liberala byråkrater, liberala reaktionärer, liberala Skans-patrioter! Liberala förfalskare är ni; därför går jag till socialisterna; det är framtidsfolket under det ni tillhör det förflutna, den avgående träcken! Ni ska få ruttna ner på roten, för ni håller inte ta uti, och yxan är för god för er; ett rep skulle ni förtjäna; Långholmen kan icke rymma er allihop, och fångarne skulle skämmas för ert sällskap, ni som förfalskat opinionen, förgiftat brunnarne och uppfostrat ett släkte i lögn och bedrägeri.
Attentat och jubelfester fanns i undertiteln till Det nya riket, ursprungligen utgivet 1882 och band 12 av Samlade verk. Det korta citatet kommer från Vivisektioner II, sid. 105, band 34 av Samlade verk. Det innehåller en grej där August går över gränsen och förtjänar en utskällning, jag kanske återkommer till det. Långa citatet hittas i Samlade verk band 65, En blå bok I, sid. 380.
Skall vi se det här som ett inslag i min Strindberg-serie, där föregående inslag finns här?