Lönerna - på väg tillbaka mot existensminimum?

I det nybabyloniska riket, omkring 500-600 år f.Kr, fanns det också folk som jobbade mot lön. Den genomsnittliga lönen för en outbildad arbetare var omkring 1 shekel. Med denna shekel kunde han köpa två skäppor spannmål och tre skäppor dadlar, vilket bara räckte till att hålla honom och hans familj vid liv. Följden av detta blev att folk måste låna pengar och det blev en massa skuldsatta människor. - Detta meddelas i Roux' bok Ancient Iraq (som jag skrivit en kort recension av här).

En klassisk nationalekonomisk skrift från slutet av 1960-talet, Unequal exchange av Arghiri Emmanuel, nämner långsiktig statistik som säger att just löner har en tendens att falla mot existensminimum. Den utveckling som skedde i västra Europa och Nordamerika från slutet av 1700-talet, med tidvis raskt stigande reallöner, blir i historisk synvinkel en avvikelse. Kommer detta av hålla i sig eller är toppen nådd för de stora mängderna av lönearbetare i de gamla industriländerna? När arbetskraften är lokal medan kapitalet rör sig över hela globen är frågan berättigad. Det gäller inte bara industriarbetare, utan mängder av tjänstemannaarbeten i de gamla industriländerna konkurrerar nu med lägre betalda människor i Tredje världen. Det blir en utjämning som går nedåt för vår del av världen, och däri ligger mycket politisk dynamit. Hur kommer de stora massorna av arbetare och tjänstemän att reagera när de slås ut av kineser och indier samtidigt som de egna ledarna fortsätter att hylla globaliseringen? Hur kommer ledarna att reagera när de upptäcker att de tappar greppet? Utsikterna för ekonomi och demokrati verkar hotfulla. Medan de lönearbetande människorna lever i konkurrenskapitalismen har storkapitalisterna och deras politiska vänner räddat sig över till monopolkapitalismen där de tror att de inte skall behöva känna av konkurrensens otrevliga snålblåst. Två system existerar samtidigt, och det kommer att skära sig rejält mellan dem.