Money talks ...

En del människor tror att det viktigaste i politiken är pengar. Med en välfylld kassakista kan man finansiera dyra kampanjer och få folk att rösta som man vill. Ekonomen Paul Krugman (som verkligen inte gillar Bushregimen) skriver i New York Times att republikanerna i USA har fått det svårare att dra in pengar. Demokraterna är mer gynnade av bidrag även från näringslivet numera. Och då kan man tänka sig att det går sämre för Bushs parti i kommande val. Krugman förklarar bolagsvärldens känslor så här:

There’s also disgust, even in the corporate world, with the corruption and incompetence of the Bush years. People on the left often describe the Bush administration as an agent of corporate America; that’s giving it too much credit.

The truth is that while the administration has lavished favors on some powerful, established corporations, the biggest scandals have involved companies that were small or didn’t exist at all until they started getting huge contracts thanks to their political connections. Thus, Blackwater USA was a tiny business until it somehow became the leading supplier of mercenaries for the War on Terror™.

Det där med korruption och inkompetens tycker jag mig minnas redan från Reagans tid. Det var ju han som bröt med den förhärskande keynesianska teorin i USA (som Thatcher gjorde i England vid samma tid) och i stor skala slog in på den neoliberala ekonomins väg. Jag undrar om det finns en mentalitet bland den sorts människor som dras till neoliberalism som gör att de har lite jobbigt att följa vanliga lagar och samhällsregler? Exemplen från Reinfeldtregimen i Sverige visar ju att moralen kan vara lite si och så bland de där figurerna.

Om pengar till demokraterna i USA skulle göra att någonting blir bättre undrar jag dock. Hittills har de inte visat att de har förmågan att slå mot den förda politiken eller att de skulle hitta på något radikalt annorlunda om de återtar Vita huset - i alla fall inte om inte det kommer folkopinioner som tvingar dem till det.

Kanske andra händelser kommer att vara viktigare än kampanjbidrag. I samband med den senaste störtdykningen på börsen i New York kan noteras att bland de som signalerade sämre affärer var en stortillverkare av maskiner för byggen. När sådant händer vet man att krisen är på väg från spekulationssfären in i den "riktiga" ekonomin. Och var det slutar är svårt att sia om, en lugn tillnyktring i ekonomin eller en plägsam krasch.

Kanske Bushs sista kort för att hålla hemmafronten lugn är att satsa desperat på att bomba Iran och slå på patriotiska trumman. Skulle det vara en ny missbedömning (den tredje, efter Afghanistan och Irak) kan man undra vad han skall ta sig till härnäst. Jag har sett antydningar om att han, med hänvisning till ett krisläge, helt enkelt skulle kunna flytta nästa presidentval och därigenom sitta kvar. Jag är cynisk nog att tro att många av dem som är emot att väljarna i Venezuela skall kunna låta Hugo Chávez sitta kvar som president mer än två perioder säkert bara har vackra saker att säga om Bush om han kuppar sig kvar vid makten utan att folket får säga sitt.