Quo vadis, vänstern?

Jag har inte sådana inblickar i Vänsterpartiets inre liv att jag kan säga så mycket om vad som är rätt eller fel i debatten om partiets ledning. För att göra det måste man veta hur diskussionerna går i den ledande gruppen, och det vet jag inte. Politik och allmän hållning däremot märks ju utåt och där är det lättare att ha synpunkter.

Och nu verkar debatten ta fart på olika håll. För att citera Internationalen: Det dånar i förnuftets krater. Några exempel:

Idag skriver Jinge och citerar en artikel i Flamman av America Vera-Zavala (bilden). Jinge undrar om en tid utanför Riksdagen kan få partiet att rycka upp sig. Min bloggarvän i Haparandatrakten, Knapsu, tycker att Ohly bör avgå. En annan bloggarvän, Kaj Raving, undrar om "aktivism är svaret". Själv är jag inte så förbaskat tvärsäker på just de punkterna. Det är några år kvar till nästa val och finns viljan borde också möjligheterna finnas att räta upp politiken.Visserligen är politik personberoende men jag antar att hur väloljade politiker ett parti än har i ledningen måste det någon gång visa vad det står för, annars kommer det att misslyckas. Reinfeldtregimen är väl nästan ett exempel på det. Och om V skall kunna verka för de stora mål som partiet säger sig vilja uppnå (och som SAP ännu för några årtionden också påstod sig vara ute efter) måste man lösa knuten att både vara en sammanhållen organisation och deltagare i större massrörelser.

Här är några nyckelmeningar från Vera-Zavala (med mina kursiveringar):

... v i alltför stor utsträckning har blivit mini-sossar och kopierat det stora partiet både i den interna kontrollen och visionslösheten. Därför är det också logiskt att v i valrörelsen 2006 inte lyckades entusiasmera, väcka intresse eller debatt.

Det finns mycket som händer i Sverige och i världen som pekar på behovet av en ny vänster. ... Det räcker lång ifrån att byta regering eller sätta sig i regeringen i nästa val, för att saker ska bli bättre. ... Många längtar efter en vänster som bejakar framtiden, är spännande, sanslöst radikal och visionär.

Här bredvid bild av en tänkbar ny V-ledare: Josefin Brink. Josefin är bra på rättvise- och socialförsäkringsfrågor, men vad har hon för ideer om framtiden när allt mer av samhället kan "realiseras i mjukvaran" samtidigt som klimatkrisen blir alltmer hotande?

Framtid, spännande, radikal (men sanslöst tycker jag inte verkar bra, förnuftigt radikal är bättre), visionär ... hur blir man det när man är nedgrävd i dagsproblemen, är osäker på sin egen position och dessutom låter andra tala om för en vad man skall tycka? När Vera-Zavala skriver om "en ny vänster" undrar jag vad som avses. En annan lösning än V?

"Se morsk ut min gosse, så springer dansken för dig!" lär den svenske befälhavaren Magnus Stenbock ha sagt till någon orolig man i ledet inför slaget vid Hälsingborg 1710. Och det gäller inte bara skånska bonddrängar som skickats till armén. Här är ett exempel: är det rimligt att acceptera att SAP-ledarnas accepterande av EU inte är ett problem, medan V:s måttliga motstånd mot EU utmålas som ett "problem för samarbetet"? Med tanke dels på V:s självkänsla och det breda EU-motstånd/skepticism som finns även i SAP är det bara dumheter. Ett parti med självkänsla skulle utan att tveka påpeka att det är byråkraterna i SAP som utgör problemet.

Ett parti med självkänsla säger naturligtvis att "vi kommer inte bara att protestera mot förskingringen av allmän egendom utan vi kommer med kraft att omintetgöra och återställa det som förstörts". Man kommer inte bara att oja sig och sedan lägga sig platt. Och ett parti med självkänsla kommer att klargöra för SAP att det Sahlinska dribblandet inte är acceptabelt, om de bara skall rulla på med reinfeldteriet får det göra det själva utan stöd av V. Det är faktiskt sahlinarnas ansvar att ta ansvar för den egna politiken, inte att komma och gnälla på andra om de slår krokben för sig själva.

Ett parti med självkänsla kommer att göra ett inhopp i bostadskrisens Stockholm och kräva snabb eliminering av Bromma och byggandet av en ny stadsdel där, samt att högerkommunerna tvingas bygga bostäder i stor skala och till rimliga priser. Det kanske till och med kommer med en smart lösning för att till rimliga villkor rädda överbelånade bostadsrättsinnehavare? Och hyresgästerna kommer att få ett rejält stöd. Och stads- och regionplaneringen blir djärvare.

Ett parti med självkänsla kräver att Sverige lämnar EU och att alla tvivelaktiga utländska aktiviteter à la Afghanistan omedelbart avbryts. Man har också ryggrad nog för att säga ifrån mot hets mot stater och rörelser som vågar hävda sin självständighet mot det USA-styrda "världssamfundet" och dess "krig mot terrorismen".

Ett parti med självkänsla kan utan problem sitta och prata med andra vänstergrupper och lära sig en hel del om hur aktiva socialister verkligen ser ut. Och där är vi inne på frågan om "ny vänster" igen. Det finns osympatiska grupper, men den stora delen av vänstern inom och utom V består av sympatiska människor som vill ha resultat (utgår jag ifrån). De har mycket och träffande kritik av V, och den kritiken är till hjälp för att utveckla hela rörelsen om man kan komma överens om att diskutera på sakfrågenivå, inte ägna sig åt sandlådeslagsmål. Ett parti med självkänsla klarar av den diskussionen.

Ett parti med självkänsla klarar också av att "läsa av tiden", att se hur olika tendenser faktiskt är användbara, inte bara att vi lever i en sörja av svårigheter som aldrig tar slut. Ända in i borgerliga kretsar upptäcker en del människor att planekonomiska åtgärder kan bli nödvändiga för att ta ett exempel. Olika rörelser inom solidaritet, miljö och religion kritiserar missförhållanden världen runt som hänger samman med utplundring, underutveckling och ojämlikhet - det går att tala med dem och utbyta åsikter om vad som kan göras. Just i det samanhanget blir V en i mängden av aktivister.

Stort och smått. Självkänslan måste med. V måste visa att det har något att komma med. Om partiet inte klarar av det är det tråkigt för de som lagt ner så mycket arbete i det, men andra kommer att ta vid. Men med tanke på det avgörande läge världen verkar vara inne i är det farligt slöseri med tid och resurser om V bara skall tyna bort som ett litet riksdagsparti ingen är särskilt intresserad av.