När jag läste artikeln i DN ("Smarta svärmar visar vägen") kom jag att tänka på ett kinesiskt ordspråk som jag tror löd ungefär att "tio skomakare som slår sig samman är klokare än XXX". (XXX betyder någon väldigt klok gubbe i den kinesiska forntiden, men vad han hette har jag inte i minnet.) Med andra ord att enskilda individer kan agera klokare, göra sig själv smartare, genom samarbete, genom att bli smartare i grupp. Varje individ är sig själv närmast men noterar och agerar efter hur de övriga i gruppen agerar. Om några går in på en väg som verkar framgångsrik kommer alltfler att följa efter varpå succen blir ännu större. Och systemet faller inte fast individer går under eller kommer till hela tiden. Klokskapen blir kollektiv, den utvecklas i ett sorts nätverk där jag tror att de enskilda inte alltid behöver uppfatta att de finns där som noder i nätet.
Kanske man kan se detta kollektiva tänkande som ett utslag av Hegels "världsande" som jobbar på och blir allt klokare hela tiden, men till skillnad mot hos Hegel finns det inget slut för svärmintelligensens möjliga utbredning. Eller som något i stil med den framtida kvantdatorn: en kvantdator kommer att bli oerhört stark därför att den kan utföra enorma mängder av operationer samtidigt. Det är som om en stor människomassa samtidigt går och grunnar på samma problem. Lösningen kan bli säkrare än om en människa i taget skall fundera ett tag innan nästa tar vid.
Jag tror inte det skall vara så svårt att montera in idén om svärmintelligens i Marx' skiss över hur den mänskliga produktionen får samhället att utvecklas. På ett sätt verkar det konstigt att jämföra djur och människor, men enligt artikeln kan man se likheter mellan hur höns letar mat och hur staterna inom EU fattar beslut, så det är inte så konstigt när allt kommer omkring. (Men jag tycker det är taskigt att jämföra trevliga höns med EU-byråkrater.)
För klarhetens skull - bilden föreställer en kyckling, inte en EU-pamp
Det finns nog en begränsning ändå: om alla travar iväg åt samma håll utan att tänka för mycket kan det sluta som en buffelhjord som utan att stoppa springer över ett klippstup och alla slår ihjäl sig. Med andra ord kan man inte bara göra som alla andra, man måste vara beredd på att någon signalerar fel också trots att de flesta andra bara gasar på. Det är ju så det har varit ett tag i klimatfrågan. I början var det några få som talade för döva öron. Nu är det många som lyssnar, men kanske det är för sent? Kanske vi är på väg ut över stupet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar