Bostadsbubblan i Sverige

För några dagar sedan skrev jag om den pågående bostadskrisen i USA. Det finns ett kraftigt utbud av bostäder men sämre med köpare. Idag meddelar DN att det råder "säljhysteri på bostadsmarknaden. Aldrig tidigare har så många bostadsrätter och villor varit till salu." Jaha, då springer väl folk fram och tillbaka och viftar med armarna och skriker hysteriskt, eller ...? Fler vill sälja, färre vill (eller snarare: har råd att) köpa, det är väl kärnan i det hela.

Vad det här beror av, och vad det kan leda till, har "experterna" skilda uppfattningar om. Kan man inte helt enkelt ta det som en gammal vanlig bubbla som håller på att tappa luft? Det kan vara en långsam och ganska fridsam pyspunka där luften gradvis försvinner ur den alltför uppblåsta bubblan, eller allt kan sjunka samman med en häftig smäll - resultatet blir ändå att de som spekulerat vid fel tidpunkt upptäcker att de förlorat X antal pengar (medan andra mer lyckliga kammar in storkovan).

Så länge det har varit lätt att låna stora belopp till låg ränta, samtidigt som tillgången på bostäder i attraktiva områden har varit liten, har priserna kunnat raka i höjden. Nu är detta tillstånd över åtminstone vad det gäller lånesidan, och en del av det stora spekulationskapitalet drar i stället iväg till råvaror och jordbruksprodukter. Skulle detta kunna ge de som sysslar med bostadspolitik ett andrum på några år för att på något sätt rensa upp och bygga spärrar mot nya framtida spekulationsvågor?

Mot tjuvlyssnande och kriminalisering av hela folket

Jag skrev om Piratpartiets manifestation mot det hotande avlyssningssamhället igår. Idag var jag i värmen på Medborgarplatsen för att se hur det skulle arta sig. Det artade sig bra. (Bra och bra - det kanske borde ha varit en rasande folkmassa som marscherade mot Kanslihuset!) Några hundra människor samlades nedanför de stora trapporna till Medborgarhuset och lyssnade till musik, tal, samt som extra krydda inspelningen av en hög ämbetsman som pratade bredvid mun. Det finns uppenbarligen redan en film på nätet, men okunnig som jag är begriper jag inte hur jag skall kunna se den.

Jag tror att den här banderollen ger en bra sammanfattning av hotet:

Här pratar mannen med det otroliga namnet Rick Falkvinge, Piratpartiets ordförande, och jag tyckte att han pratade bra (liksom de två andra, vice ordförande Engström samt en Anna Troberg vars eventuella funktion i partiet jag inte uppfattade). Bara det faktum att övervakning finns gör folk oroliga och försiktiga, och självcensuren sprider sig. Information kan (kommer att) misstolkas av övervakarna. (Kom ihåg när SÄPO för en del år sedan hade bestämt sig för att när en kurd pratade på telefon om "bröllop" eller "fest" så höll man på att planera ett mord!) Bevisbördan skiftar över från den som övervakar till den som blir övervakad vilket strider mot hävdvunnen rättsordning. Det är de nödvändiga samhällsförändrarna som kommer att bli utsatta för övervakning, de avvikande som ändå behövs i ett samhälle som utvecklas. En illvillig överhet kommer alltid att kunna vrida även det som den mest hederlige och oförviterlige människa gör till något skumt.



Ikväll kommer Falkvinge att överlämna en polisanmälan som handlar om att Försvarets Radioanstalt FRA sedan 1976 olagligt har ägnat sig åt den typen av avlyssning som man vill göra laglig idag. Självaste överdirektören för FRA har erkänt förhållandet inför dold mikrofon. Det skall bli verkligt intressant att se hur de ansvariga slingrar sig undan det här, för det antar jag att de kommer att göra. Jag skulle gärna se att Vänsterpartiet i Riksdagen slängde all hänsyn överbord och tog upp den här frågan jäkligt hårt. Alla andra partier är så djupt inblandade, i alla fall deras ledande skikt, att jag undrar om det finns något intresse av att röja i skiten.

Intressant nog började den här offensiven för generell bevakning av alla människor komma mindre än femton år efter att bland annat den Tyska Demokratiska Republiken DDR, hade upplösts och allmän avsky hade yttrats över det omfattande inrikesspionage som DDR:s myndigheter hade bedrivit. Det är skeenden av den typen som gör att man inser att pratet om att "lära av historien" just bara är prat. Likaväl som dagens övervakare har sina goda skäl hade DDR:s ledare sina goda skäl att hålla ett vakande öga på medborgarna. Det finns alltid motiveringar, för vi har ju så goda och rena motiv, och inte kan ni tvivla på oss väl ...! Den fina liberala masken spricker, fram träder samma gamla brunfärgade gangsters som tycker att hela befolkningen skall betraktas som misstänkta brottslingar. Jag firar detta faktum genom att här lägga in DDR:s fina statsvapen (nix, jag skämtar inte, jag tycker det är fint även om staten DDR hade vissa sorgfläckar).

Manifestation mot avlyssningssamhället

Låter det här spännande, viktigt, nödvändigt? Jag hittade detta här:

Nu på lördag, den 31 maj, så håller vi en manifestation i Stockholm för rätten till ett privatliv och mot allmän avlyssning. Den är på Medborgarplatsen klockan 14. På den manifestationen kommer jag också att spela upp en dold inspelning med en mycket hög tjänsteman inom säkerhets-Sverige som berättar exakt hur FRAs uppdrag bryter mot grundlagen idag, och hur lagen som ligger föreslagen plötsligt slätar över allt detta och gör det hela lagligt. Jag har redan postat orden från inspelningen, och på manifestationen kommer alla att få reda på vem det är. Det är en mycket, mycket högt uppsatt tjänsteman som vet precis vad han pratar om i de här sammanhangen.

Just det, det handlar om FRA och dess övervakningssamhälle som nu skall trummas igenom i Riksdagen. "Jag" i utdraget ovan är Rickard Falkvinge som är inne i Piratparti-svängen. PP är inte mitt parti, men om inget oförutsett händer knallar jag över till Medis och lyssnar, och alla andra som är betänksamma över utvecklingen idag bör göra samma sak!

Några bilder från Irak-mötet på Sergels torg

Idag på Din Teater... nej, på Världens Teater ... Kriget i Irak!

Halva plattan var full med människor i eftermiddags. Många satt i trappan mot Drottninggatan eller stod uppe på Klarabergsgatan och tittade när det var Irakmöte denna soliga torsdag när sommaren just kommit till Stockholm. Jag smög omkring och tog en del bilder med min lilla fickkamera. Jag brukar ursäkta mig med att den egentligen är för klen för att vara reportagekamera - och det gör jag idag också. Klicka på bilderna så blir de lite större och lättare att tolka.

Det var Irak som stod i fokus givetvis, men även andra platser där den enda kvarvarande supermakten bär sig illa åt kom givetvis upp. Här ovan handlar det bland annat om Somalia. "Enda kvarvarande" ... om vi i stället säger "onda kvarvarande ..."?

Demonstrationen plåtad genom en stor banderoll.

På scenen en veteran från den anti-imperialistiska rörelsen: Sköld Peter Mattis. Han läste upp ett anförande som den diplomatiske veteranen Sverker Åström inte kunde hålla. Men vi kan vara glada över att det finns gamla gossar som Sverker som verkligen kan ryta till! Den gästande utrikesministern från USA, Condoleeza Rice, fick sina fiskar varma, men även våra svenska "hjältar" Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt fick höra vilka ynkliga figurer de var i flera av talen.

Jaha, då har vi en sådan där konstnärlig bild igen - mötet plåtat genom tyget på en banderoll.

Den här killen ser verkligen skum ut! Bushs före detta pressekreterare kommer just ut med en bok där han påstår att killen är så nedgången så att han inte minns om han sniffade kokain i ungdomen. Om några år kanske han inte minns att han drog igång ett antal krig heller.

Jodå, offer skapas även på annat håll än i Irak.

"Condoleeza go home" - men i flera av talen, som av Mattias Gardell, framfördes en förhoppning om att Rice och hennes kompisar i stället för att åka hem borde skickas till den internationella brottsdomstolen i Haag. Som bekant är man oskyldig tills en domstol har avgjort om man begått en brottslig handling eller ej, men man måste ju medge att om Bush och hans kumpaner verkligen kom inför rätta skulle försvarsadvokaterna få det jobbigt. Därför lär de inte ställa upp frivilligt.

På vänstersidan av den här banderollen staplar USA och deras irakiske quisling al-Maliki dödskallar, men på andra sidan höjer en motståndskämpe sin bössa. För närvarande håller USA en del av motståndet lugnt i Irak genom att betala cheferna för olika grupper, men hur länge kan man hålla på med det?

Non-figurativ konst? Äggulor?

Det här är varken en fantasifull konstnärlig kreation (om man nu inte tycker att Naturen själv är konstnär, vilket jag egentligen gör) eller några äggulor som flyter i något konstigt. Det är närbilder på Jupiters atmosfär. De runda företeelserna lär vara virvelstormar av det stora och häftiga slaget. Anledningen till att bilden väckt intresse är att man förut hade två röda fläckar, men nu har ytterligare en kommit till världen genom att en vit fläck ändrat färg. Det är den lilla röda till vänster. Men jag tycker gott att man kan strunta i den vetenskapliga förklaringen en stund och bara sitta och begrunda färgerna och vad Naturen kan prestera utan att ha gått en enda termin på Konstfack.

Fortsatt bostadskris i USA

Om någon fått för sig att fastighetskrisen i USA skulle vara över så ger den här artikeln i New York Times anledning att rätta till villfarelserna.

Priserna på egna hem har fallit med 14,1 procent i USA mellan mars 2007 och 2008. Även om försäljningen har ökat något ligger man på ungefär samma nivå som 1991. Det verkar råda vad man kan kalla en överproduktionskris på egnahemsmarknaden: efterfrågan räcker inte till för att ta hand om utbudet. Förutom nyproduktion kommer det en massa hus till försäljning eftersom ägarna inte kan betala sina lån. Med andra ord är banken den verkliga ägaren, vilket även lånetyngda bostadsrättsinnehavare i Sverige kan fundera på.

Buden om vad som kan förväntas hända framåt är naturligtvis olika, en del tror att det håller på att vända, andra att prisfall och elände kan fortsätta ett tag till. Förväntningarna om ytterligare prisfall kan ju också verka hämmande på marknaden - om man inte känner sig tvingad att köpa ett hus just idag kan man ju ta det lugnt och vänta på att priserna sjunker ändå mer och därmed göra en bättre affär. Och då kanske säljarna blir ännu mer desperata och sänker priserna ännu mer, och köpare med is i magen fortsätter att vänta med sitt köp. En deflationsspiral, med andra ord.

De som vill sälja hus har det tufft. Mer än 4,5 miljoner hem är ute på marknaden i hela USA. Med nuvarande försäljningstakt kommer det att ta nära 11 månader att bli av med dem. Senast så många hem var till salu var i början av 1980-talet när det var lågkonjunktur och räntorna var två till fyra gånger högre än vad de är idag. Det där sista är intressant, för ju lägre räntan är desto svårare blir det att använda räntesänkningar för att stimulera konjunkturen. Med ett ökande inflationshot kanske räntan borde höjas i stället.

Jag har väl skrivit det tidigare men tjatar igen: den verkligt djupgående orsaken till krisen är inte att en del banker förvandlat låneaffärer med dåliga låntagare till stort artisteri, utan att mängden människor som riskerar fattigdom i USA är så stor. När dessa skuldsatta massor med sin konsumtion skall hålla landets ekonomi igång krävs det inte så stora störningar för att systemet skall börja krångla.

Mer kritik av prissystemet

I föregående inlägg riktade jag kritik mot tanken att prissystemets signaler fixar allt till det bästa. Sådant sker bara i teoretiska ekonomiska modeller. Verkligheten fungerar mer som ett biologiskt system, alltså ganska ungefärligt. En massa mer eller mindre väl samordnade småbitar skall på något sätt hålla en levande organism gående och vid hälsa. Ibland blir det väldigt bra, ibland blir det sådant kaos i systemet/organismen att sjukdom eller kanske till och döden inträder. (Därmed inte sagt att samhället, där ekonomin finns, är ett biologiskt system. Men man kan dra vissa tankeväckande paralleller i alla fall.)

Att prissystemet för olja larmar först när krisen redan är ett faktum är en indikation på att priser inte alltid räcker för att leda samhället rätt. Med tanke på att varningar om att något var fel har kommit under årtionden kan man skärpa anklagelsen ytterligare: prissystemet kan få folk att fatta mycket olämpliga beslut, beslut som är dumma även ur deras egna snäva intressen på sikt. Varför? - Därför att det kortsiktigt ser lönsamt ut, och det är besvärligt att ändra ett framgångsrikt beteende idag för att det möjligen kan var skadligt i morgon. "Stigberoende" kallas detta - man lufsar på längs den gamla vanliga vägen så länge det går, och hoppas att det skall vara för evigt.

Vid sidan av energi kan vi fundera över den ännu viktigare maten. Vad är det vi stoppar i oss, är det verkligen rätt saker? Eller bör man vara betänksam över exempelvis den fetma som sprider sig över världen?

Mat är liv och mat är hälsa. Men maten är också storföretagsamhet, och det är billigare att producera lättuggad smörja med smakessenser än riktig genomarbetad mat. Maten skall smaka bra men också ge oss den näring vi behöver och inte orsaka framtida kroppsliga besvär - det är väl en rimlig begäran? Ur den synpunkten borde priserna styras om så att nyttigheter gynnas och onyttigheter kostar mer, oavsett bakomliggande affärsintressen. (Borde är givetvis en värdering, en ultraliberal tycker förmodligen att folk kan få stoppa i sig vad som helst hur som helst.)

Antingen kan man subventionera de företag som producerar nyttig mat eller lägga på någon form av skatt eller avgift på onyttigheterna. En ekonom kanske skulle säga att den sistnämnda lösningen ändå inte gör att prisbilden förvrids, utan snarare tvärtom. Om man gör ett extra påslag på skadliga matvaror (eller faktiskt vilka skadliga varor som helst) kan man se det som att samhället tar ut en avgift för de skador som varan orsakar. Resonerade man på det sättet vad det gäller alkohol skulle man kanske kunna räkna in enorma hälsovårdskostnader i spritpriset.

En variant på det här tänkandet finns inom miljöområdet, med principen "nedsmutsaren betalar". När en firma som tjänar bra på en miljöskadlig verksamhet tvingas betala för skador som drabbar andra kommer vinsten att minska. Kallas Pigou-skatt efter en engelsk ekonom som råkade heta Pigou. Vid svåra skador kanske vinsten förvandlas till förlust och tillverkningen måste upphöra.

Ur samhällelig synpunkt kan man nog fixa till en del med hjälp av skatter, avgifter och subventioner. Men här finns samma problem som jag funderade på i föregående inlägg: hur man än mixtrar med prissystem så kommer resultatet i efterhand. Kan man med prissystem sätta stopp för problemen innan de uppstår? Och finns det inte problem som är så svåra att rent sunt förnuft säger att man inte kan sitta och vänta på att "signaler" skall tala om vad som är rätt eller fel?

Prissignaler som krislösning?

Igår skrev en kille vid namn Ragnar Roos om oljepriset på Dagens Nyheters inre ledarsidor. Han är full av förtröstan:

Omställningen bort från oljeberoendet måste snabbas på. Nu gör marknaden en stor del av jobbet. De höga priserna sätter igång positiva dynamiska processer. Det blir lönsammare att utveckla alternativa energikällor. Kraven ökar på att göra bensinsnålare bilmotorer. Och godstrafik med järnväg kan stärka sin konkurrenskraft mot lastbilstransporter.

Det är bättre att prischocken blir kännbar redan nu än att den slår till först längre fram. Ju mer abrupt väg bort från oljesamhället, desto större blir problemen.

Själv är jag mer skeptisk. "Nu gör marknaden ..." skriver han som god liberal. Jag tror jag fattar det bakomliggande resonemanget, för det är elementär nationalekonomi. Minskad tillgång eller ökande kostnader för att ta fram en vara gör att dess pris stiger. Därmed faller efterfrågan, och utbud och efterfrågan kommer i balans. Prismekanismerna gör att utbud och efterfrågan regleras och samhällets resurser utnyttjas på bästa sätt.

Men detta nu ... . Varför inte för länge sedan? Prissystemet har lett världen åt helsicke i många år just därför att oljan har varit billig och lätt att komma åt. Därför har det inte funnits särskilt stora drivkrafter för att på förhand få bort världsekonomin från oljeberoendet. Först måste det bli kris, sedan kanske något händer. Ur neoklassisk nationalekonomisk synpunkt är det logiskt, men ur normalmänsklig logisk synvinkel ...?

Oljeberoendet är en av mänsklighetens stora frågor, men marknaden och dess politiker visade sig oförmögna att arbeta förebyggande. När oljan var billig kändes inte tvånget att skapa positiva dynamiska processer. Detta är i själva verket ett mycket allvarligt systemfel. I ett av de viktigaste ekonomiska områdena har prismekanismerna inte visat sig vara tillräckliga. Vill det sig riktigt illa har prissystemet inte reagerat trots att vi kanske har passerat en tröskel där klimatförändringarna börjar skena på ett okontrollerbart sätt. Då kanske det inte hjälper med några positiva dynamiska processer.

Elitklasser?

Elitklasser? Jag har aldrig varit riktigt förtjust i den typen av argumentation därför att det finns en dum socialdemokratisk tendens att röra ihop två saker: dels skolor för "eliten", för barn med penningstarka föräldrar och där ungarna inte behöver vara särskilt skärpta, dels skolor som tar hand om barn och ungdomar med särskild begåvning åt något håll. Föräldrarnas förmögenhet säger inte så mycket om vad du har i skallen, det borde vara ganska enkelt att förstå. Det här handlar om pedagogik, och egentligen handlar det också om att vara snäll mot människor.

Som jag ser det har skolan två viktiga uppgifter: dels att i massomfattning lära ut saker som eleverna inte kan, dels ta hand om och hjälpa elever att vidareutveckla särskilda talanger. Det här är svårt, det ställer krav på pedagogik (och kostar därmed en massa pengar) men det är viktigt för samhällets utveckling. För man vet ju aldrig i förväg var den speciella begåvningen dyker upp. Ibland visar den sig av sig själv ganska fort, ibland kan det kanske krävas en skarpsynt omgivning som ser möjligheterna.

Det finns dock en tredje viktig uppgift för skolan, nämligen att se till att människor från olika grupper i samhället möts på lika villkor och får möjlighet att förstå varandra. Ett demokratiskt uppdrag således. Här stöter man ihop med principen om att ta särskilt hand om vissa elever, för det kan verka som man bryter mot principen om lika villkor och behandling. Detta kan leda till det tråkiga resultatet att elever som är intresserade av studier av det ena eller andra hamnar i någon slags terrornästen som domineras av elever som absolut inte är intresserade av någonting annat än att försöka sabotera undervisningen. Ta skandalhistorien i Sjöbo för ett tag sedan.

Frågan är: vems sida står man på? Jag råkade vara en studieintresserad elev och jag står på min egen sida. Jag tror ändå inte att jag är ensam på den kanten. Nu tvivlar jag på att jag skulle ha varit kvalificerad för någon av de klasser för toppresterande elever som man tänker sig idag, men bättre pedagogiska handtag hade nog varit till hjälp. Och inte skall de ambitiösa tvingas att i den omedelbara närmiljön uthärda ligistgäng som inte hade tolererats på en vanlig arbetsplats. Detta även om ynglen kan uppvisa alla existerande bokstavskombinationer! I en sådan miljö har man svårt att lära sig även det man normalt borde ha lätt för. Vem har nytta av det?

Antagligen tror en del vänsterfolk att likriktning med kaos är en socialistisk linje. Det är tvärtom. I den grundläggande socialistiska teorin finns idén om att människor skall kunna utveckla sina olika talanger. Ta fasta på det. Då kan vänstern få en skolpolitik för framtiden, bortom Björklunds snäva klassintressen.

En intressant bloggpost av en ung syndikalist finns här.

Hotas Federley av klasstryk?

Det handlar om förslaget om att Försvarets Radioanstalt FRA skall få lagra all elektronisk kommunikation som passerar landets gränser för att möta diffusa "hot". För riksdagsledamöter som påstår sig vara emot totalitära modeller där hemliga polisen snokar överallt borde det vara lätt att rösta nej till ett sådant förslag. Så är det dock inte. Här en artikel från Sveriges Radios hemsida:

Den ende borgerliga riksdagsman som förra året la ner sin röst eftersom han är emot avlyssningen, han lär inte göra det igen. Centerpartisten Fredrick Federley vill inte ställa upp på en intervju, men säger på telefon till Ekot att konsekvenserna av att inte följa partilinjen blev för jobbiga.

Hur kommer detta sig? Har Federley blivit hotad med klasstryk om han inte ställer upp? Eller kanske ännu värre - att bli struken från valbar plats på listorna till nästa riksdagsval?

Hur mycket civilkurage har man rätt att vänta sig av en riksdagsledamot? Egentligen är väl exemplen på sådant mod ganska sällsynt. Man får gå tillbaka till 1950-talet när folkpartisten och varvsarbetaren Ture Königson lade ner sin röst om ATP för att hitta ett, tror jag. Och frågan idag borde egentligen gå till alla som tänker rösta för förslaget.

Oscar Swartz har skrivit en del om FRA-lagen på sin blogg. I det senaste inlägget har han förhoppningar om att en presskampanj skulle kunna sätta stopp för den, genom att exempelvis Expressen slog på stora trumman och körde en artikelserie.

Jag har en känsla av att Oscar missar en annan skapelse i de här sammanhangen, en struktur som gör att det är mindre troligt att det blir en kampanj. Numera heter den Styrelsen för psykologiskt försvar. Förut var det Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. Där sitter de stora och viktiga journalisterna med på ett hörn och försvarar rikets säkerhet. Säkert känner de sig som speciellt insatta och gynnade och vill inte gärna störa de goda relationerna med myndigheterna. En sorts kompiskorruption alltså mellan chefredaktörer och ämbetsmän. Man kan väl inte bli ovän med snubbarna som man groggar med tillsammans på beredskapsövningarna!?

Traditionerna går tillbaka till myndigheternas styrning av pressen under Andra världskriget. På den tiden fanns det dock mer tidningar, och några var mer eller mindre olydiga. Idag är nog pressen så strömlinjeformad och nedslimmade att det inte lär höras mycket därifrån. Däremot kan motröster höjas i bloggosfären - just den del av "den globala byn", den som FRA vill snoka i ifall Jöns Jönsson i Blomstermåla skulle visa sig ha terroristiska eller andra kriminella böjelser.

40 000 passerat - lite mer om Ulf L också

Enligt Statcounter har jag nu passerat 40 000 träffar på den här bloggen. Det är rätt mycket. Men jag bloggar ju rätt flitigt också. Jag säger "hej" till alla läsare, såväl tillfälliga som det lilla gänget av trogna besökare, och hoppas att jag kan hålla en hyfsad standard i fortsättningen också. För säga vad man vill om bloggen som medium, den är ju inte riktigt bra anpassad till frågor som kräver långa och eftertänksamma inlägg. Kort och klatschigt skall det vara, och det är väl inte alltid min stil.

På tal om träffar så nämnde jag igår mina "träffar" med Ulf Lundell. Tror jag lyckades få honom ur balans vid ett tillfälle. Det var när jag handlade på Konsum och kom fram till kassan med ett jättelass, en nästan full vagn (hade en 10% rabattkupong som jag tänkte utnyttja till max nämligen). Då dök sagde Lundell upp bakom mig, och jag tror inte han tänkte handla så mycket mer än en tidning. Hade jag inte hunnit börja lassa upp på bandet hade jag skickat upp honom före mig i kön, men nu var så inte fallet, och just då var det bara en kassa öppen. Han trampade omkring några sekunder bakom mig, upphävde så ett mystiskt frustande ljud och langade tillbaka tidningen och kutade ut ur butiken. - Var det därför han flyttade från Söder igen?

Jag har läst ytterligare ett femtiotal sidor av Frukost på en främmande planet och tycker att den kanske borde kallas "prosapoetisk dagbok" snarare än roman. Några djupanalyser har ännu inte kommit fram och det tycker jag fortfarande är en brist, även om en hel del han skriver är sympatiskt. Det är ju en sak att peka ut något som är knasigt (eller bra också, för den delen). Att upplysa om varför är en annan sak.

Ta kritiken av vänstern exempelvis (det framgår inte om han menar Vänsterpartiet, men jag antar det). När han skrev det här var han synpunkt att

Jag anklagar dagens vänster för
feghet
ryggradslöshet
visionslöshet
perspektivlöshet
pseudo-radikalism
populism
bakåtsträveri
nej-säjeri
ansvarslöshet
pulande med gamla blodiga fanor
sjungande av gamla döda sånger
fibblande med Lenin och hans samtida
vägran att se nuet och framtiden i vitögat
kvarhängande i förlängesedan
föråldrade doktriner
ovilja till en sund önskad metamorfos

en ny vision av vad vänstern behöver
en ny
vi behöver en vänster
vi behöver en ny vänster
som kanske inte ens kallas vänster

Det finns en hel del som jag kan hålla med om här. Kanske. För det är ju oklart vad killen menar i många fall, även om han gör listan längre genom att utnyttja synonymer. Och vad är föråldrat egentligen? Som jag ibland försöker förklara är de äldsta skikten i den marxska teorin de mest radikala, framtidsinriktade och användbara för vänstern idag. (Medan leninismen eller socialdemokrati av folkhemsmodell är betydligt mer föråldrade trots att de som företeelser är betydligt nyare.) Men talar man med vänsterfolk om detta verkar de inte fatta någonting. Informationssamhället, det datoriserade samhället, verkar inte existera i deras medvetande. Och ändå är det där (ett där som ser ut som ett här vid det här laget) som möjligheterna finns att korsa gränsen till ett nytt samhällssystem som bättre tar hand om människor och natur. För Vänsterpartiet gäller "make history or be history". Med andra ord att slänga fegheten över bord och formulera sin egen framtidsinriktade politik - kanske det var det som Ulf L menar?

Jag försöker läsa Ulf Lundell

Ulf Lundell har kommit ut med en bok igen. Häromdagen (varför hände det? någon sorts livskris?) gick jag in på biblioteket för att titta vad de hade av honom. För jag har aldrig läst Lundell, trots att han borde vara "min generationsförfattare". Ulf L är drygt två veckor äldre än mig, och mer generation än så kan man inte vara antar jag.

Jag lämnade biblioteket med det tjockaste de hade: Frukost på en främmande planet. Några år gammal, verkade innehålla mest prosapoesi vad jag kunde se. Nu fann jag på författarens hemsida att boken räknas som roman. Är det någon sorts utvecklingshistoria i den då? - Ja, kanske. Men kanske mer av avvecklingshistoria, ett sorgset/ilsket ylande från den sista vargen när folkhemmet rämnar i alla sina sömmar.

Jag har faktiskt sett Ulf L några gånger i levande livet (dock aldrig på konsert - har svårt att stå ut med hans bölande). Första gången för många år sedan när jag gick längs Skeppsbron en söndagsmorgon och han kom lufsade ut ur en gränd och ställde sig nere vid vattnet och tittade på något. Senare kom han in i min lokalmiljö och började siktas i hörnet av Hornsgatan och Ringvägen. Ibland kunde man se honom handla på Konsum. Jag fick veta att han bodde i knutarna. Några gånger såg jag honom komma knallande på Ringvägen, eller körande runt hörnet in på Brännkyrkogatan i sin läskiga stadsjeep. Han har faktiskt tvingats stanna när jag gått över gatan! Jag har fått stopp på Ulf Lundell!

Nå, en tid tillhörde Ulf L alltså lokalmiljön här, och därför är det intressant att se kommentarer till densamma i den här boken. Den alltmer internationella miljön vid Zinkensdamms tunnelbanenedgång exempelvis. Ibland har vi samma preferenser, som avsky för ynglen som kletar ner med sin grafitti i Skinnarviksringen. Klagomålen över sprickorna och förfallet i folkhemmet kan jag hålla med om. Andra saker håller jag inte med om, eller betraktar som mer eller mindre ointressant. Gnöl på Jan Myrdal, vänstern i allmänhet, Vänsterpartiet. Nå, man kan komma med kritiska funderingar där, men kanske inte av de orsaker Ulf L räknar upp.

Råkade nyss se en kommentar om en recension av Lundell senaste. Man kan väl konstatera att Ulf L har nästan lika krångligt som gamle August S med fruntimren. Men bryr jag mig om det?

Det mesta av den musik han har nämnt på de sidor jag läst hittills är mig antingen obekant eller just ointressant. Men det är kanske förklaringen till att jag inte är så såld på musiken han totar ihop - olika referensramar, preferenser, bakgrunder. Och som sångare … jag har hört folk med bättre röst- och tonkontroll, om man säger så!

Kommer jag att få en bra samhällsanalys under återstående 670 sidor? Det verkar tvivelaktigt. Klagomål på ett uselt tillstånd är en sak, man kan få en del upplysningar om läget i samhället av det, men världen skall ju inte bara förklaras utan förändras. Och det är väl här som Lundells bakgrund i opolitisk socialdemokratisk folkhems-arbetarklass spelar honom ett spratt. Det går ju faktiskt att komma från arbetarmiljö men ändå ha en verktygslåda av praktiska och teoretiska hjälpmedel för att förstå vad som händer. En klasskänsla, hur medveten och ilsken den än är, lär inte hjälpa långt när Arbetar-Fredrik och hans hemska Bävergäng anfaller!

Jag nämnde gamle Strindberg tidigare, och jag undrar om inte han hade varit inte bara elakare utan mer träffande i sin kritik av samhället vi lever i - det är ju i sanning "jubelfesternas och attentatens tidevarv"! Om inget händer på kommande sidor kan man misstänka att Lundell har svårt att förklara därför att han inte vill förändra - det skall vara som tidigare, men som de flesta torde förstå kan man inte vrida klockan tillbaka till de gyllene åren igen. Däremot kan man göra en insats för att förgylla framtiden, men i det avseendet är ju den opolitiska socialdemokratiska folkhems-arbetarklassen (och större delen av Vänsterpartiet och andra vänstergrupper också) fullständigt hjälp- och fantasilösa.

Jaja, jag återkommer eventuellt när/om jag läst igenom boken.

Unasur

Ett helt gäng politiker från Sydamerika som vinkar och är glada

En ny förkortning att lära sig: Unasur, Unión de Naciones Suramericanas. De sydamerikanska nationernas union har toppmöte idag med sikte att bilda något som påminner om EU. Listan på medlemmar är tolv: Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Colombia, Ecuador, Guyana, Paraguay, Perú, Surinam, Uruguay och Venezuela. Dessutom är México och Panamá observatörer. Den som är bra på spanska kan kolla upp information här på Telesur.

Nu är jag inget vidare på spanska, men det känns ändå tryggare att komma lite närmare källorna till informationen än Dagens Nyheters ibland egendomliga utrikesrapportering. Vad jag förstår vill unionen ha samarbete inom politiska, sociala, kulturella och ekonomiska frågor, samt inom miljö och infrastruktur. Banco del Sur, Petrosur och TeleSUR är projekt som redan finns. Man siktar på egen valuta och ett eget försvarsråd.

Ungefär 17,7 miljoner kvadratkilometer och cirka 377 miljoner människor - det blir en stor enhet. Man kan misstänka att yankee-imperialisterna kommer att försöka sätta käppar i hjulet för en integration som minskar deras inflytande ytterligare på den gamla "bakgården". Ett militärt samarbete i närområdet som man inte kan kontrollera, det låter nog illa för ledarna i USA. Men bland de större staterna i Sydamerika är det bara Colombia som har en samarbetsvillig regering, så det kan bli svårt att sabotera. Just konflikten mellan Colombia och några av dess grannar är väl annars ett av de större hindren för att genomföra Unasur som det är tänkt. Men det är tänkt att Unasurs motsvarighet till Brüssel skall ligga i Quito, Ecuador, och vill inte colombianerna åka dit får de väl stanna hemma. Men det tror jag inte att de vill.

Världen blir sig mer och mer olik dag för dag. Länge var befriarnas dröm om ett stort latinamerikanskt samarbete efter spanjorernas fördrivande borta och ersatt av diverse lokala regimer av ofta usel kvalitet, men nu kanske ett nytt blad vänds för denna kontinent. Intressant nog sker det när de flesta regeringar är mer eller mindre vänsterinriktade. Det sägs inget om staterna mellan Panamá och México, eller länderna i Karibiska havet, men det borde finnas intresse där också för att komma med i samarbetet. Man får hoppas att Unasur blir mer av utveckling och mindre av byråkrati och hotande militarism än EU.

Kaba-strof eller arkitektonisk dröm?

En läskig syn ...?

... eller jättehäftig?

Ibland kan det vara kul att låta uppfattningarna skrubba sig mot varandra. Här är ett fall där jag inte är och förmodligen aldrig kommer att bli inblandad, nämligen ett nytt konstmuseum i Kalmar. Jag kommer nog aldrig till Kalmar. Att det hade hänt något upprörande där fick jag först veta i bloggen Stadskultur, i detta inlägg: Kaban i Kalmar - eller Allt som återstod efter smällen var den svarta lådan.


Sedan gick några dagar, och i Dagens Nyheter skriver Peder Alton om samma skapelse. Och sannerligen är det två olika melodier som spelas upp.

Alton:

Tveklös fullträff! … ett av Sveriges smartaste och mest kompakta konstmuseer, exakt avpassat efter en mindre kommuns behov.

Just där ligger också en stor del av tävlingens och museets framgång. Varken för stort eller smått. I stället en avmätt parkpaviljong byggd på höjden som en koja som sträcker sig in i trädens lövverk. Det har blivit ett av museets främsta kvaliteter. …

… en museibyggnad som trots sin tydliga volym och svarta trä­fasad nästan retfullt enkelt samspelar med omgivningen - efter något slags lustfyllt, naturnära koncept.

Konstmuseet är gjutet på plats i betong med ytterfasader täckta av svartmålad plywood i skivor som får hela byggnaden att likna något slags bevakningstorn, eller kanske fågelstation för att associera till Ottenby och Världskulturarvet tvärs över sundet på Ölands södra udde. De råa materialen dominerar och betongen står, inte minst i inte­riören, i centrum.

(Finns det inte ett stort tryckeri i Kungens Kurva som ser ut just som en sådan där svart kub? Jag får nog snarare mausolei- än museistämning när jag ser stora svarta kuber av den här sorten. Därmed inte sagt att jag tycker den ser frånstötande ut. Har inte riktigt bestämt mig.)

Låt oss nu lyssna till skribenten Fredrik på Stadskultur. Där är tongångarna mindre glada. En svart låda har ramlat ner i Kalmars fina stadspark!

Stadskultur:

Här kom visst en svart låda

Lika oförståelig här i denna storsvenska idyll, som sin förmodade förebild Kaban är för någon icke insatt i islams mysterier. Alltså en provokation. En svart kub insprängt i det välplanterade finrummet, för den nya, hårdföra konsten. Jaja. Gäsp. ...

… Finns det inte en gräns när också provokationen inte längre är intressant? När det bara blev fult. Smärtsamt. Ledsamt. När självhatet drivits till sin blyertsspets och mynnar i bitterhet, inte nytänkande eller utmaning. Det är vad som har hänt i Kalmar. För småstadselitistiska kulturvänner i nyinförskaffad svartskjorta kan det tänkas bli ett givande vallfärdsmål i det rikstäckande sökandet efter antiestetiska kulturyttringar, helt visst. Som stadsparkspaviljong är det mera tragiskt. En boning för självhat och kultursnobbism i t-tröja. En byggnad lika inbjudande som om det stod Hin Håle på brevinkastet. Ett mycket mycket dyrt sätt för enfaldiga kulturmakthavare att uppnå tredje gradens småborgerliga inskränkthet, just genom att i sin poloprydda panik i sporrsträck spränga bort från just det de fruktar är höjden av småborgerlig inskränkthet: det harmoniska, det sköna, det tilltalande.

Kanske har man med Kalmar Konstmuseum dock skapat något större än vad som menats: en brutal symbol för Ormen i Paradiset. Dödens ständiga närvaro, manifesterad i ett vasst hugget block mitt i parken, i livet. Eller - så har arkitektursverige bara nu fått se ännu ett alster av oprovocerat estetiskt våld.

Och kom sedan och säg att kulturdebatten inte är underhållande ibland! Det verkar som ilska och bitterhet hjälper upp formuleringskonsten några pinnhål också. Nyligen har ju en staty av Pinocchio satts upp i Borås också, vilket kan få en att fundera på om knallebygdsfolket då och då får lång näsa? Jaja, vad säger vi hippa stockholmare om detta? - Man har sina lustigheter för sig ute på landet!

"Ryssland reser sig"

Nyligen fick de tyska politikerna en överraskning. De tänker sälja ut en minoritetspost av de statliga tyska järnvägarna. Men gissa vem som kom och ville bjuda: de ryska statliga järnvägarna! Kan läsas om här. Det var väl inte vad man normalt kallar "privatisering", men väl i klass med vad svenska politiker håller på med när de leker affär.

Det finns en annan stor artikel i DN ekonomibilagan (inte i nätupplagan för tillfället), betitlad "Ryssland reser sig", som kan ge uppslag till vidare funderingar. Rysslands ekonomi tuffar bra nu påstås det (hur ser det ut bortom de snyggare kvarteren i Moskva och Sankt Petersburg då?) och verkar inte ha tagit något intryck av den pågående avmattningen i världsekonomin. Förklaring? Ofta brukar man bara avfärda det med höga oljepriser.

Ryssland är åter en politisk och ekonomisk stormakt. Den senaste statistiken visar att rysk ekonomi växer, när övriga världen saktar in. På tio år har landet gått från bankrutt till att i dag vara en av världens snabbast växande ekonomier. Det är inte bara oljemiljarderna som är orsaken till det.

– Oljan är viktig, men sedan en tid tillbaka är det faktiskt den inhemska efterfrågan som mest bidrar till tillväxten i Ryssland, säger Marcus Svedberg som är chefsekonom hos kapitalförvaltaren East Capital.

Jag har en känsla av att dett kan vara en delförklaring, men att den visserligen är nödvändig men inte tillräcklig för att täcka in vad som verkligen händer. Att Ryssland sitter på enorma tillgångar av råvaror, och att råvarupriserna är höga, är en del av sanningen. Men vad skulle hända om dessa tillgångar kontrollerades av inhemska oligarker och utländska bolag som såg till att inkomster försvann ur Ryssland? Hade fyllot och våldsverkaren Jeltsins vanstyrsel tillåtits fortsätta ... men nu gick ju Putin in och ändrade vissa saker, och det blev ett slut för att utländska bolag att gå in och ta över ryska oljefält exempelvis. Man får förmoda att kontrollen över AB Rysslands kassaflöde är betydligt bättre idag än för tio år sedan. Pengarna kan användas inom landet, kanske till och med för att göra bra saker. Jag antar att "institutionella" ekonomer, nationalekonomer som studerar hur lagar och andra samhällsförhållanden påverkar ekonomin, med behållning kan notera hur den ryska staten förbättrat sina affärer genom att strama upp reglerna.

En annan del av sanningen, om min hypotes stämmer, är att Ryssland har stora mängder utbildat folk som bara väntar på att komma i arbete. Det är en första rangens produktivkraft. Delar av Sovjet var inget u-land (delar var det) och när folk med kunskap, vilja och förmåga kommer igång att arbeta kan det ske stora saker. Som att Ryssland fått en starkare tillväxt än USA under större delen av detta årtionde, enligt statistiken som DN publicerar. De sovjetiska ledarna hade en dröm om att komma ikapp och gå om USA. Hur det går med det vet man inte, men när den ena ekonomin håller ångan uppe medan den andra blir allt trögare kommer man att se mer av den "konvergens" mellan ekonomier som utvecklingsekonomer ibland filosoferar över.

Hitzbollah - solklar vinnare

Så har Syriens och Irans skyddsling, tillika Israels svåraste fiende och USA-presidenten George Bushs hatobjekt, vunnit ännu en grandios politisk triumf. Det gör sannerligen inte Mellanöstern till en säkrare plats.

... skriver Per Jönsson (P. Jöns) på Dagens Nyheters ledarsida. Av någon anledning saknas den rätt stora del av den libanesiska befolkningen som stödjer oppositionen i den här listan. Triumfen tillhör ju även dessa människor. Utan dem vore Hitzbollah en grupp utan betydelse.

Nu måste DN såväl på nyhets- som ledarplats (på båda ställena med rätt lång fördröjning) bekräfta att Hitzbollah står som solklar vinnare:

Mest iögonenfallande genom att man nu efter 18 månaders bojkott återinträder i en samlingsregering med 11 av 30 ministerposter – och till råga på allt får vetorätt över alla regeringsbeslut.

Varför skulle detta göra den där delen av världen mindre säkrare? Under föregående krig visade det sig att libaneserna kunde försvara sig med den äran. Förmågan har säkert inte sjunkit sedan dess. Med det här arrangemanget minskar risken att vissa delar av omvärlden inbillar sig att man kan splittra Libanon och inleda ett nytt angrepp. Man kan bara drömma om en liten snabb och lätt och (för den egna sidan) smärtfri operation. Priset för ett angrepp kan bedömas så högt att man helt enkelt avstår. Samma filosofi som det gamla svenska invasionsförsvaret (saligt i åminnelse!) byggde på.

Det intressanta är också att striderna för några veckor sedan utlöstes av försök att försvaga oppositionen till förmån för den "västvänliga" regimen, men att detta ledde till en totalkrasch för kuppmakarna själva. "Den som gräver en grop för andra ...". Att Hitzbollah förstärkts ytterligare beror dels av rörelsens egna kvaliteter, men man har ju också hjälp av motståndarnas beteende.

Taffligheten i kuppförsöket kan tyda på djupare problem på USA:s och Israels sida - att politikmakarna där helt enkelt får allt svårare att orientera sig i tillvaron. De gamla tumreglerna gäller inte längre. Visserligen finns det sekteristiska politiker i Libanon som går att köpa upp, men inte i sådan kvantiteter och med sådant inflytande att det hjälper längre, och det bör man ha begripit. Den misslyckade kuppen mot Hitzbollah borde leda till djup självkritik hos de instanser i Israel och USA som på olika sätt var inblandade och tryckte på för att få den libanesiska regeringen att göra jobbet. (Jag utgår från att de libanesiska politikerna själva begrep att det här nog egentligen var ett för riskabelt företag.)

Risken nu kanske inte är att ledarna för USA och Israel tänker klart och gör missbedömningar ändå, utan att de blir så förvirrade eller desperata över att omvärlden inte lyder deras förhoppningar att de tar till fullkomligt desperata åtgärder och sätter igång någon sorts ragnarök i västra Asien. Bushs sista månader i Vita huset kan bli farliga.

De som har kritiska funderingar om politisk islam kan konstatera att med sådana vänner som USA och Israel behöver man inga fiender, om du förstår vad jag menar.

Makt i vardagen, vardagspolitik …?

En bra och grundläggande fråga: Vart tar politiken vägen? (Klicka upp bilderna i större format så går det lättare att läsa vad som står på tavlan!)

På tisdagskvällen lyssnade jag på intressanta synpunkter från sociologen Adrienne Sörbom som pratade utifrån sin bok När vardagen blir politik. Det här är inga oväsentligheter. Det måste finnas många som är redo att agera för att få det demokratiska samhället att agera. Om aktiviteterna upphör dör också demokratin, för folkets makt är ingenting utan ett folk.

Adrienne har intervjuat ett antal människor födda på 20-, 50- och 70-talen, tillika medlemmar i Lärarförbundet (TCO) eller Handels (LO) om deras syn på olika saker. Hur är det med politik, är de politiskt intresserade, har de eller kan de tänka sig agera politiskt, och i så fall hur? Det finns en paradox: å ena sidan uppger sig de flesta människor vara ointresserade av politik, å andra sidan kan de mycket väl räkna upp långa rader av problem, fundera på hur det skulle kunna vara och vad som skulle kunna göras. Färre är aktiva i de vanliga politiska partierna, misstroendet mot partier ökar. Ändå har många skrivit insändare, deltagit i demonstrationer eller andra aktiviteter.

Utdrag ur en intervju med en veteran från 1920-talet

Det är den här saken som Adrienne försökt nysta igenom att intervjua ett antal personer om deras "livsupplevelser". Där kunde hon notera en intressant förändring över åren. För den äldsta generationen finns det ett klart pyramidliknande samhälle: någon som bestämmer politiken däruppe, resten därnere. Man gick på sina möten, och så var det bra med det. (Jag tycker att detta stämmer rätt bra med den korporativa uppläggning som motsvarade "den svenska modellen" - hövdingarna för stat, näringsliv och fack gjorde upp ovanför folkets huvuden, och det var de flesta nöjda med.)

För de som var födda på femtiotalet var förhållandet mellan individ och samhälle redan suddigare, ansvaret hade flyttats till "människorna". Den yngsta årsklassen, födda på sjuttiotalet, hade däremot utvecklat en fullständig individualism där alla kan göra "något" och det inte finns någon tydlig skillnad mellan slut och början i samhällets utveckling. Man kan förbättra samhället genom att städa hemma, sopsortera etc. Därmed återupplivas i själva verket den gamla parollen "det personliga är politiskt". Gränsen mellan individer suddas ut.

Men hur förverkligas det personliga engagemanget när misstron mot den etablerade politiken samtidigt ökar? För man undrar ju hela tiden om de berättelser som vi får höra från olika håll verkligen är sanna? Och har vi verkligen någon makt? Partierna har gjort sig oberoende av väljare och engagerade medlemmar, de arbetar med offenliga bidrag och anställda funktionärer. Behöver de medlemmar egentligen?




I den efterföljande diskussion framfördes bland annat att den misstro som riktas mot politiker kan vara styrd av dominanta krafter som inte vill att det skall vara någon vilja till politisk handling från medborgarna. Konkret angående Söder påpekades att när man slog ihop tre stadsdelsförvaltningar till en innebar det att den nya stadsdelsnämnden får 120.000 invånare, att avståndet till politikerna ökar, och att det bland annat innebär att bara ett medborgarförslag har kommit in på två år.

Någon talade också om "det moderna projektets misslyckande" som bakgrund till misstron. Det kanske sammanhänger med att de härskande ibland uppfattas som icke sanningsenliga.

Önskan om en åter-ideologisering av debatten framfördes. Om verkliga alternativ ställs mot varandra borde det innebära en vitalisering.

Mina reflexioner är att kravet att "jag vill styra över mitt liv" inte borde vara ett problem om man tänker i klassiska marxinspirerade linjer. För just det i detta, människans möjlighet att kunna förverkliga sig själv, var ju en viktig utgångspunkt när Marx och Engels började filosofera över livets möjligheter på 1840-talet.

Vid nedläggning - högre produktivitet!?

Här är ett påstående av den typen att man först river sig i skallen och undrar vad det handlar om: I företag som ska läggas ner ökar produktiviteten under själva nedläggningsperioden.

Förklaringen, enligt en ny avhandling som studerar ett antal nedläggningar, är denna: När ledningen är upptagen med annat än att styra den dagliga verksamheten får de anställda större ansvar för arbetet, och effektiviteten ökar därmed.

Inte nog med det, fler intressanta effekter framträder när beslutet om nedläggning satt sig. Forskaren Magnus Hansson berättar:

... när förhandlingarna är klara och alla vet vilka förutsättningar som gäller, stiger produktiviteten ...

Och då, när ledningens kontroll och styrning av den dagliga verksamheten samtidigt minskar, finns det plötsligt utrymme för personalen att agera spontant och självständigt och själva organisera arbetet.

- Det släpper fram en innovativ kraft, som inte behöver leda till radikala förändringar, men många små förändringar som ökar produktiviteten. I flera fall som jag har studerat har det också varit tydligt att personer som tidigare inte hade ett formellt ansvar eller befogenheter tar ett större ansvar och blir informella ledare.

Man kan ju undra om det blivit så många nedläggningar om personalens kreativitet redan från början satts i högsätet. Nere "på golvet" finns folk med förmåga och vilja, men de får svårt att komma fram när allt skall regleras uppifrån och utifrån. Visserligen finns det sedan många år förslagsverksamhet både för verkstad och kontor, men särskilt för kontorssidan har det fungerat rätt illa vad jag vet, och generellt kommer man aldrig in på de tunga frågorna om hur arbetet i stort läggs upp. De har ju behandlats i andra fora (som inte heller har fungerat).

Att hjälpa släkten

Efter lite kringnosande på nätet hittade jag bilden av den här blomman som inte har något svenskt namn, men som vetenskapligt heter Calika edentula. Hemma hos sig i Nordamerika heter den American searocket. Tycks växa i Canada och USA.

Och varför är den intressant? Jo, enligt en notis i Svensk Botanisk Tidskrift nr 5/2007 verkar den känna av när släktingar är i närheten. Det yttrar sig i att om en Cakileplanta står nära en annan Cakile skickar de inte ut så många rötter i riktning mot varandra. Då minskar konkurrensen om det tillgängliga utrymmet och de hjälper varandra - så har i alla fall forskare tänkt sig att det fungerar. Är det en erfarenhet som går att överföra även till den mänskliga världen? Är det bäst med konkurrens där vi trampar ner och sätter krokben för varandra, eller är ömsesidigt gynnande och samarbete att föredra?

Botanik är intressant men tyvärr kan jag inte så mycket. Men när jag tidigare idag vågade mig ut en stund efter att ha varit däckad av förkylning i flera dagar blommade syrénerna för fullt och träden var så där mångnyanserat gröna som de skall vara före midsommar! Och då räcker ju bara känslan en bit, även om man inte vet vad varje blomma eller buske heter på svenska och latin!

Är bodströmmandet ens effektivt?

Jag läste någon gång att när Första världskriget bröt ut 1914 skulle det Österrikisk-Ungerska imperiet tillsammans med Tyskland gå i krig mot Ryssland. Österrike var på den tiden en jättestat i Europa, en stormakt och försedd med en ordentlig underrättelsetjänst. Denna samlade flitigt på information om ryssarnas krigsmakt och hade väl reda på vad ryssarna hade tänkt göra om det blev krig. Men det fanns ett litet problem: mängden av insamlad information var så enorm att den blev oanvändbar. Österrike fick smörj trots informationsöverläge.

Nu har vi det här med kamp mot diverse brottslighet och övervakning av all möjlig elektronisk trafik i Sverige. Bodströmmeri är ju en ny term som betecknar extrema förespråkare för att medborgarna skall övervakas vare sig de är misstänkta för något eller ej. Bodströmmarna betraktar oss alla som potentiellt kriminella och våra elektroniska kommunikationer skall lagras någonstans "ifall …".

Enligt ett reportage i Sveriges Radio har ett antal datakunniga människor kritiserat förslaget som ineffektivt. Det kommer inte åt dem man önskar hitta, knepigare är det inte. Man kan vara anonym på nätet. Dessutom antar jag att de som önskar skicka ut maskerade riktiga budskap, eller ställa till kaos med hjälp av falska budskap, inte kommer att ha några problem med det. Och man kan väl skicka ett vanligt vykort till kompisarna i det kriminella gänget, eller hyra ett bud som kilar över med förhållningsorder?

En herre på polisens it-brottssektion tror ändå att datalagringen kommer att göra nytta.

– Den stora majoriteten av uppkopplingar och telefonsamtal sker ju inte i brottsligt syfte utan de sker utan att man försöker dölja sig. Det ger viktiga pusselbitar i förundersökningar även om man har försökt att dölja sig just vid det tillfälle då man begår brott, säger han.

Det låter egendomligt. Hur tänker man? "Jönsson har inte ringt eller använt nätet på sex timmar - han måste vara ute på något skumt! Skicka iväg några man och kolla vad han gör!"

Jag antar att detta bodströmmande kommer att generera en massa tjänster och leveranser och inkomster (dyra, betalda av skattebetalarna), det kommer också att generera en sjuhelsikes massa information som man inte kommer att ha användning för, den kommer inte att drabba dem som är avsedda att drabbas. Om det nu är det som man tänkt sig - i själva verket kanske man är ute efter dem som man påstår inte skall drabbas.

Ännu mer om Deklarationen om de mänskliga rättigheterna

En av mina flitiga läsare nämnde i samband med första inlägget om Deklarationen om de mänskliga rättigheterna fler artiklar i Deklarationen som det kan bli strid om. Vad jag minns har de varit på tapeten redan tidigare, för några år sedan, när någon på DN:s ledaravdelning inte tyckte att de var så viktiga. Var motivet ädelt - att tortyr är värre än bostadsbrist? Eller handlade det bara om att de här artiklarna kan tolkas på sätt som inte låter nyliberalt, som innebär att det finns medborgare som kan ställa krav på samhällena vi lever i?

Artikel 22
Var och en har, i egenskap av samhällsmedlem, rätt till social trygghet, och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde och utvecklingen av hans eller hennes personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete i enlighet med varje stats organisation och resurser.

Artikel 23
1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.

2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.

3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.

4. Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.

Artikel 25
1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.

Här kommer frågorna igen. Hur definieras de "ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter" som krävs för hävdandet av en persons människovärde och för utvecklingen av hans eller hennes personlighet? Någon form av inkomstgolv? Vem har det grundläggande ansvaret för att sociala skyddsnät fungerar, och ingriper när de inte gör det? Kan man sätta en prislapp på människovärdet? - Tja, jag antar att en del ekonomer skulle göra det om de fick ett bra forskningsanslag!

Rätten till fritt valt arbete betyder ju inte att jag kan kräva att få ta över jobbet som chef för Riksrevisionen, men hur skall lämpligen förhållandet mellan mitt jobbsökande och det omgivande samhället organiseras? Rätt till arbete finns utan tvivel. Hur stora är de samhälleliga förpliktelserna att se till att jag får lämpligt arbete? Och skall privatföretag tillåtas att skumma grädden av mjölken vad det gäller god arbetskraft utan motprestationer till samhället som får ta hand om de mindre goda? Hur ser skyddet för invandrare och papperslösa ut här? Enligt andra paragrafer ser det inte ut som om man kan förklaras obefintlig så länge man finns till, men åtminstone för de papperslösa är ju problemet att de i det aktuella läget föredrar att vara osynliga och därmed är givna offer för skrupulösa arbetskraftsköpare. Därmed tillhör de den gruppen som knappast kan räkna med "en rättvis och tillfredsställande ersättning" för sitt arbete. Många med papper tillhör den förmodligen också.

En radikal tolkning av Deklarationen skulle nog stöpa om vårt samhälle en del. Jag avslutar den här lilla serien nu. Läs själva Deklarationen själv, och så hoppas vi att debatten brakar loss rejält framåt vintern!

Mer om Deklarationen om de mänskliga rättigheterna

Jag fortsätter med temat Deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Det är tankeväckande läsning och naturligtvis inte okomplicerat. Utan att vara illvillig kan man ändå i nästan varenda paragraf ställa frågan: "Hur skall det här fungera? Vad menas egentligen?" Om man är illvillig kan man nog gå ännu längre.

Men här är en artikel i Deklarationen, nämligen nummer 21, där man kan koppla texten från 1948 till aktuella opinionsundersökningar. Paragraf 3 av artikel 21 säger:

Folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet. Folkviljan skall uttryckas i periodiska och verkliga val, som skall genomföras med tillämpning av allmän och lika rösträtt och hemlig röstning eller ett likvärdigt fritt röstförfarande.

Och vad tycker då ett antal tillfrågade människor i olika länder världen över? Här är ett diagram som visar hur mycket de tillfrågade i ett antal länder mer eller mindre starkt håller med om att folkets vilja bör vara grunden för regeringens auktoritet.



De flesta tycks verkligen instämma i vad artikel 21 säger: Folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet. Sedan finns det ju intressanta skillnader mellan olika länder. Varför får Indien, världens största demokrati, så låga värden jämfört med Kina? 75 procent av nigerianerna är starka anhängare av folkviljetanken men bara 44 procent av US-amerikanerna. Finns det något inslag av politisk omognad här, och i så fall hos vem?

Svarets kvalitet hänger naturligtvis delvis på vad "folkvilja" betyder för den som svarar på enkäten. Man kan ju göra det lätt för sig och säga att "folket har alltid rätt", men eftersom det alltid finns individer med minoritetsuppfattningar blir då följdfrågan om dessa möjligen inte tillhör "folket"? De kanske är "folkets fiender"? Och finns det en folkvilja som i själva verket uttolkas av intelligenta ledargestalter som listar ut vad folk egentligen vill? Kan folkviljan förvandlas till en allmänvilja (volonté générale) som egentligen står ovan folket och måste genomdrivas med ibland stränga metoder av upplysta personer som förstår vilka de sanna intressena är? Eller kan man helt enkelt anta att folkviljan blir någon sorts summering och förfining av vad som framkommer i den allmänna samhällsdebatten och i valen? Men vad händer då om media är kass och i stort sett köpta av särintressen och de politiska organisationerna drivs av små eliter utan medlemsinflytande?

Den filosofiskt sinnade frågar säkert också vad "grunden" är för något? Är det ett samhällskontrakt à la Rouseau, slutet mellan folket och dess härskare i någon forntid? Är det parlamentsbeslut om en grundlag som antas skall gälla under många år? Eller kan grunden ändras dag för dag om "folket" (hur man nu definierar det) behagar ändra uppfattning? Det sista är vad jag förstår en debattfråga i Sverige: skall folket i form av sina ombud i Riksdagen kunna fatta beslut efter behag inom vida ramar, eller skall lagstiftarna vara underställda någon slags författningsdomstol? Om man inte gillar Irans väktarråd bör man nog vara försiktig med författningsdomstolar här hemma också, är min synpunkt.

Men vi kan ju vända på saken. Bör folkviljan inte vara grunden för regeringsmakten? Vad är då grunden? Någon religiös uppenbarelsebok? - I den mån man inte förvandlar folkviljan till religion tror jag dock att den är pålitligare än biblar, koraner och annat, även om demokrater kan grunda sina goda intentioner även på de "heliga skrifterna". Eller är det "experterna" som skall bestämma, de som vet bäst och är någon sorts meritokrati? - Det kanske låter bra, men vem är experter på folkviljan då ... kan det möjligen vara folket själv? Då kanske folket får bekväma sig till att lugnt och nyktert och i goda demokratiska former diskutera sina angelägenheter och sedan rösta om saken?

Deklarationen om de mänskliga rättigheterna

USA tänker bita sig fast i Afghanistan och avser enligt New York Times att bygga ett nytt fängelse i stället för det ökända lägret vid Bagram. Läget i Bagram är att där finns nu fler människor fängslade än i Guantánamo, en del har suttit där i fem år utan några rättsliga förhandlingar, och där finns även underåriga. Guantánamo verkar vara under avveckling medan verksamheten fortsätter och utvidgas på annat håll, vilket får katastrofala verkningar för försök att framhålla västliga demokratiska normer som förebildliga. Har nämnt det tidigare. Ändå finns det mycket förhoppningar på demokrati "därute", men det vore ju trevligt om det inte bara var idén utan den verkliga praktiken som vi kan visa upp.

Det finns ett dokument som är viktigt i det här sammanhanget och som jag skulle vilja hänvisa till, nämligen Förenta Nationernas förklaring om de mänskliga rättigheterna av den 10 december 1948.

Förklaringen antogs med 48 ja-röster. Inget land röstade emot. Åtta länder avstod. Sedan dess har FN ökat från 56 till 192 medlemmar, men dokumentet gäller fortfarande och kan alltså fira sitt sextioårsjubileum kommande vinter. Deklarationen finns översatt till 300 språk, säkert också till engelska. Någon på USA:s UD kanske kunde läsa upp den för bossarna i Vita huset och Pentagon? Den svenska versionen hittar man här. Det kanske kan vara bra även för svenskar att studera texten och fundera över dess innehåll och relevans för vårt eget land.

Men nu gäller det USA:s hantering av vissa saker. Då kan man klippa lite citat ur den deklaration som även USA har stött.

Artikel 3
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

Artikel 5
Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Artikel 6
Var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening.

Artikel 7
Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.

Artikel 8
Var och en har rätt till verksam hjälp från sitt lands nationella domstolar mot handlingar som kränker hans eller hennes grundläggande rättigheter enligt lag eller författning.

Artikel 9
Ingen får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas.

Artikel 10
Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.

Artikel 11
1. Var och en som är anklagad för brott har rätt att betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen har fastställts vid en offentlig rättegång, där personen åtnjuter alla rättssäkerhetsgarantier som behövs för hans eller hennes försvar.

Det finns massvis med stater som mer eller mindre medvetet, mer eller mindre frivilligt bryter mot olika punkter i deklarationen, inklusive punkterna listade ovan, men ju större makt desto större ansvar att sköta sig. Fundera på saken - om vi vänder på det som står ovan, skulle vi få en bättre värld då? I stället för "Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet" kunde man ju tänka sig att "Ingen har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet". Låter det bättre? "Alla får utsättas för tortyr ... alla kan förklaras som brottslingar utan rättegång ... " Bra idé? Människor har dödats i USA:s läger, de har torterats, de har fängslats år efter år utan att några anklagelser har framställts, de har påståtts vara brottsliga utan att några bevis har framställts, de har behandlats som icke-varelser ... .
.

Länkarna - en ömsesidig historia

Jag har någon sorts princip som säger att om någon som verkar någorlunda sympatisk har en länk på sin blogg till mig så svarar jag med en länk i andra riktningen. Idag uppdagades en länk till mig som jag inte sett, men det åtgärdades snabbt. Finns det fler personer ute i cyberrymden som har länk till mig på sin blogg, som skulle vilja ha motlänkning, och som tror sig uppfylla kravet "någorlunda sympatisk" så skriv in det i en kommentar till någon av mina bloggposter - därpå tar jag ärendet under noggrannt övervägande och utför förmodligen önskad åtgärd.

Är det hormoner eller bokslut som styr?

Vilken humorist var det som kallade "hormoner" för "osedliga vitaminer"? Den frågan ställde jag mig efter att ha läst Mikael Nybergs artikel Skyll på pungkulorna i Aftonbladet.

Som bekant har det finansspekulerats hej vilt igen, fram till ruinens brant, och då gäller det att hitta förklaringar. En förklaring - och den mest näraliggande - är att det kan finnas inbyggda brister i ett system som gång efter annan förfaller till hejdlös spekulation och nära nog slår knock-out på sig själv. Sedan kan diskussionen leda vidare till frågan om det rör sig om mindre fel som kan rättas till med en del regleringar ("självsanering" eller offentliga ingripanden), eller om det är en röta som i själva verket är en oskiljaktig del av systemet - måste man ta kål på patienten för att bota sjukdomen?

Nyberg refererar till teorier om att det är hormoner som får en del personer att bli totalt galna och börja spekulera bortom all rimlighets gränser. Han tror inte på det. Jag är böjd att hålla med. Trots att det förmodligen kan vara riktigt att det händer ett och annat med hormoner och andra kroppsfunktioner hos de frenetiska spekulanterna och finans-spelarna tror jag mer på utsikterna till bra bokslut. Det spelar ingen roll om hormonerna sprutar ur finansgeniets öron - om de ansvariga på firman begriper att han (det är mest en han, men jag tvivlar också på att könet spelar någon större roll) håller på med aktiviteter som ofelbart leder till förlust så blir det ett stort fett NEJ! Och detta även om de själva har röriga hormoner.

I och för sig är hormoner en materiell förklaring. Man kunde ju tillgripa rent psykologiska förklaringar också, där folk bara får konstiga idéer som sedan leder till katastrofer, men det blir inte bättre som förklaring, snarare sämre. Varken hormoner eller psykologiska perversioner verkar förklara varför vissa stater under lång tid håller en lågräntepolitik som gödslar marknaden med pengar som måste ta vägen "någonstans" för att förräntas, vilket på lite sikt leder till återkommande "bubblor" när man spekulerar ihjäl sig på än det ena, än det andra. Jag har tidigare nämnt en före detta svensk riksbankshövding som har uttalat sig om detta, och här och där finns det säkert kritiska anmärkningar om hur de senaste regimerna i USA har fört en lågräntepolitik som drivit på spekulationsekonomin (fast jag minns inte var).

I kölvattnet av nödräddningar av fallfärdiga banker och låneinstitut i flera länder har det höjts glada rop om att det här är slutet för nyliberalismen. Det tvivlar Nyberg också på. Det har ju skett svåra haverier tidigare, men det har ändå varit "business as usual" för den nyliberala politiken. Bilden är inte helt entydig, men den tunga orsaken till detta torde vara att det i många länder saknas stora tunga partier som gör motstånd - SAP:s övergång till en liberal politik är ett exempel. Nyberg skriver om ...

... en politisk konjunktur, en försvagning av de sociala krafter som tidigare hotade kapitalägarnas positioner. Svängningen framträder tydligt i statistiken över inkomsternas utveckling. I länder som USA, Storbritannien och Sverige är avståndet mellan de översta bland de översta och det stora flertalet nu lika stort som i början av 1900-talet, före massdemokratins och välfärdsstatens genombrott. Då blir det som på 1920-talet kapitalöverflöd och svindlande konjunkturer i samhällets överdel, krypande depression därunder. När skärningen blir för svår blir det kalabalik på börserna.

Den sviktande ekonomin hänger alltså paradoxalt nog samman med kapitalets politiska styrka. Utan utmaningen från en organiserad arbetarklass får den systematiska dumheten fritt spelrum. Vi ser det också i privatiseringen av samhällets infrastruktur och i högmodet i de pågående krigsföretagen. Borgerligheten segrar sig ner i ekonomisk kris, socialt sönderfall och ändlösa kolonialkrig.

Det här är intressant. Nyberg hävdar att om kapitalismen släpps ut i full frihet kommer den att gå ner sig i ett moras av besvärligheter, den klarar sig inte utan att korrigerande samhälle runtomkring. En intressant illustration till vad många människor tycker, enligt vad jag refererade till igår. Dessutom passar det in i den skisser över samhällsutvecklingen som Marx och Engels gjorde för bortåt 160 år sedan - kapitalismen bär på fröna till sin egen undergång, de inneboende felen kommer att skapa allt värre problem (samtidigt som kapitalismen tar fram de ekonomiska, kulturella, tekniska och vetenskapliga möjligheterna för en lysande framtid) och det behövs "bara" att motkrafterna blir starka nog för att säga stopp och - som jag skrev ovan - avliva patienten för att bota sjukdomen.

Kritisk fundering till detta? - Det skulle kunna vara att historien inte upprepar sig och är svår att förutsäga på detaljnivå, i alla fall inte på det sättet som Levandehistoria-folket tror. Det torde gälla ekonomisk historia också.

Vi kan notera enorma inkomstskillnader etc. före Första världskriget som bidrog till krisen på 20-talet. Den var kortare men på sätt och vis kanske våldsammare än den stora depressionen under trettiotalet. En liknande kris befarades av såväl ekonomer som politiker, fackföreningar och företagsledare efter Andra världskriget, men den uteblev och istället blev det några årtionden av exempellös högkonjunktur. Detta för att en massa saker hade ändrats. Och det är samma sak idag. Det är som med vädret. Vi vet någorlunda hur det blir en vecka framåt, sedan blir det osäkerhet, gissningar och statistik. Det kan vara den sista finansbubblan som spricker nu, eller det kan vara så att om tre-fyra år är det stora paniken därför att råvarububblan går kaputt. Eller det händer något helt annat som kastar alla prognoser i soptunnan.

Fri marknad, men med stark statlig reglering

Det finns marknader, det finns ohämmad kapitalism, det finns stater. Och de trivs inte alltid tillsammans.

Marknaden, om man nu skall använda ett uttryck som nästan låter religiöst om vanligt byte och köp-sälj, är en uråldrig företeelse. Och det har alltid funnits blandade reaktioner till den. Den grekiske guden Hermes var inte bara budbärare åt de andra gudarna, han var såväl köpenskapens som tjuvarnas gud. Det finns med andra ord två sidor av samma sak som människor länge har observerat: man bör inte släppa loss nasarna i fullständig frihet för då knycker de allt de kan från dig!

Det har varit en tid när Marknaden i den kapitalistiska formen tycktes rycka fram till en världsomfattande seger. Bort med stater, bort med allt som hindrar det fria kapitalet, full fart framåt! Det var den nyliberala revolutionen i kölvattnet efter Sovjets sammanbrott och Kinas övergång till kapitalism. Men ingen revolution kan i långa loppet lyckas utan stöd från folken och deras eliter - och här händer det saker. Inte bara att staterna plötsligt får slänga nyliberala regler över bord och stötta banker och finansinstitut som spekulerat ihjäl sig, eller att obegränsad frihandel möter alltmer motstånd, att diktat från Internationella Valutafonden och Världsbanken alltmer ifrågasätts eller ignoreras, utan att det händer saker i folkopinionen också.


Av en slump (det är ju så man ofta hittar saker på nätet) fick jag syn på en opinionsundersökning från några som kallar sig World Public Opinion. Opinionsundersökningar bör lämpligen tas med en nypa salt men kan ändå vara intressanta indikationer på att något händer. Diagrammet ovan visar hur människor i ett antal länder har instämt i påståendet av "fri marknadsekonomi är det bästa systemet för världen". Samma fråga har ställts under flera års tid, och det är färre som håller med. Sedan kan man ju undra om exempelvis en sydkorean, en chilenare eller en US-amerikan har samma idé om vad "fri marknadsekonomi" är för något?


Ett annat diagram visar att en stor del av de tillfrågade i olika länder anser att fri företagsamhet och fri marknadsekonomi måste kombineras med stark statlig reglering. Är det lagstiftning för att se till att att allt går rätt till, eller skall staten göra mer och direkt gå in och ge order åt företagen? Återigen kan man ju fundera på vad folk i länder där staten är kraftigt korrumperad tänker på när de ställs inför en sådan fråga. Och om man frågat rätt folk eller om urvalet kan ha brister vad det gäller representativitet. - Men det kan ju som sagt vara intressant som en indikation: just när socialdemokraterna har kastat allt sitt historiska bagage överbord blir gamla socialdemokratiska tankar allt mer gångbara på denna planet.

Fängelsemuseum som nationalmuseum

Sedan ockupationen inleddes 1967 har 800 000 palestinier suttit i israeliska fängelser. Det skänker fängelseerfarenheten en nationell dimension som gör den jämförbar med exilen. I stort sett varje palestinsk familj på ockuperat område har en eller flera medlemmar som suttit eller sitter i israeliskt fängelse. Fängelset är för palestinier vad folkhemmet var för svenskar. Så sett är Abu Jihads fängelsemuseum en sorts Nationalmuseum.

Detta skriver Mikael Löfgren i Dagens Nyheter. Palestinier har skapat ett fängelsmuseum. Jag misstänker att den institutionen har dåliga framtidsutsikter. Det skulle inte förvåna mig om endera dagen den israeliska militären går in och förstör alltihop. Man kan ju alltid skylla på "terrorism". Men fängelset Palestina har man inte lyckats förstöra fullständigt ännu. Vem kan frånsvära sig vetskapen om vad som händer därborta?

En libanesisk lösning?

Libanons svårigheter är sannerligen inte lösta ännu. Nya inbördesstrider kan utbryta när som helst. Men jag hörde en statsvetare som studerar området prata på radion för en stund sedan, och han kom in som ett bra korrektiv till en vanlig journalist som hade dragit lite journalistfraser om Libanon strax innan.

Enligt statsvetaren: Det är inte så att Hitzbollah är en isolerad shiitisk rörelse som förespråkar en islamisk stat, det är en bred rörelse med sympatier även bland suniter och kristna. (Undrar hur det är med druserna - sedan Walid Jumblatt gjorde bort sig nyligen och bidrog till de senaste striderna kan man undra om inte även de ställer sig mer sympatiskt till Hitzbollah.) Så som det libanesiska samhället är uppbyggt måste de olika grupperna helt enkelt samarbeta. Det långa inbördeskriget 1975-1990 är ett avskräckande exempel på vad som händer om man inte gör det. Ett problem är att landet inte fungerar helt demokratiskt eftersom man dras med en författning där de olika grupperna tilldelats politiska poster efter hur många man var när landet blev självständigt för 65 år sedan. Idag är proportionerna mellan kristna, muslimer och druser en annan, och en konsekvent demokrati skulle kräva att automatiskt tilldelade poster upphävs och ersätts av val. Det verkar som Hitzbollah skulle acceptera en sådan lösning, att det inte är den iranska halvteokratin man är ute efter.

Titta på Israel/Palestina. Där har vi en konflikt som är längre och svårare än i Libanon. När väl palestiniernas existens upptäcktes av omvärlden (vilket inte hade skett om de inte varit oförsynta nog att göra motstånd) har välmenande människorna förespråkat en "tvåstatslösning". Det innebär i stort sett att israelerna får det mesta de pekar på och palestinierna får hanka sig fram på resten. Att den lösningen är lika smaklig som de sydafrikanska bantustans på sin tid tänker man inte på. Liberaler som aldrig skulle ha godtagit de rasistiska regimerna i södra Afrika har av någon anledning köpt den här tanken. Men den håller inte.


De gröna områdena på den här kartan visar att tvåstatslösningen är omöjlig. Det är något som israelerna själva har orsakat genom sin halstarriga ockupationspolitik. Man kan fråga sig vad som händer om en palestinsk "stat" upprättas på de återstående fläckarna? Massvräkning av de palestinier som finns inom övriga områden, med hänvisning till att "nu har ni ju er egen stat"? I praktiken blir det ju ett antal fängelseöar på territorium som fullständigt behärskas av Israel.

Vad är nu lösningen på det här? Helt enkelt en sekulär och demokratisk stat med gränser som det gamla brittiska palestinamandatet. En demokratisk lösning av ungefär samma sort som man kan tänka sig för Libanon. En medborgare - en röst - staten neutral i förhållande till religionen. En del klagar på att Hamas skulle vara ett problem, men jag har en känsla av att om palestinierna erbjöds att rösta för det här alternativet skulle de ta det. Jag gissar att ultrasionistiska grupper med stöd i USA är ett betydligt värre problem.

Bushs idé om att sprida demokrati med bomber i Främre orienten är fullständigt vansinnig, men ett sådant här projekt skulle kunna få positiva spridningseffekter. Och om man tänker sig att de framtida demokratiska libanesiska och palestinska staterna kunde samarbeta skulle man få en stor och ekonomiskt hållbar enhet. Mänsklighetens första stora steg till högre civilisation - införandet av jordbruk - togs i det här området, och det är värt bättre öden än att ockuperas av religiösa knäppgökar.

Erik Svensson skriver om det här också, verkar som vi är två man om ungefär samma tanke vad som bör ske med Israel. Det finns nog några miljoner till.