Vad händer egentligen? En artikel i Newsweek:
Whether we like it or not ...the numbers clearly suggest that we are headed in a more European direction. A decade ago U.S. government spending was 34.3 percent of GDP, compared with 48.2 percent in the euro zone—a roughly 14-point gap, according to the Organization for Economic Cooperation and Development. In 2010 U.S. spending is expected to be 39.9 percent of GDP, compared with 47.1 percent in the euro zone—a gap of less than 8 points. As entitlement spending rises over the next decade, we will become even more French.
Det ser ut som de gamla konvergensteorier som var i svang för fyrtio år sedan när de dåvarande kapitalistiska och socialistiska ekonomierna antogs bli alltmer lika varandra. Men att olika regimer i USA blåser upp statens utgifter (utan att säkra finansieringen) har inget med socialism att göra. Möjligen får den anglosaxiska typen av kapitalism dra sig tillbaka en bit till förmån för en mer kontinentaleuropeisk och socialt medveten typ av kapitalism.
Men låt oss kasta en blick på Frankrike då!
La France est, devant la Suède, le pays de l'Union européenne qui dépense le plus pour sa protection sociale.
Således: Det land i Europa som, jämte Sverige, lägger mest offentliga pengar på sociala utgifter. Den mer statliga franska modellen har klarat sig bättre i krisen än den mer privata i andra länder, enligt le Monde. Det är fortfarande ingen socialism, men det är åtminstone en vettigare modell som inte omedelbart sätter folk på pottkanten vid arbetslöshet, sjukdom eller andra kriser. Genom diverse bromsklossar i de sociala systemen får man ett robustare system.
Men som vi kunde se i samband med generalstrejken förra veckan finns det missnöje, och ett försök att kanalisera detta är att Nya Antikapitalistiska Partiet har bildats.
Namnet låter klumpigt men kommer väl mest att omnämnas som NPA. Man har en populär och karismatisk ledare, och kärnan i partiet utgörs förmodligen av några tusen trotskister. En sak man kan applådera dem för är att de vägrar att samarbete med det gamla hopplösa Socialistpartiet. (Om man ens kan tala om "parti" vad det gäller socialisterna i Frankrike, det verkar mest handla om ett antal stridande fraktioner.) Det är annat än några V-partister i Sverige som skall nöta bakarna i arbetsgrupper med SAP och MP för att möjligen komma överens om att göra nästan ingenting eftersom det är så Sahlingruppen inom SAP vill ha det.
Jag har själv tidigare anmärkt att det är bättre att tala om vad man är för än vad man är emot. NPA har talat om vad man är emot, men nu gäller det för dem att lägga fram positiva alternativ. Att prata mot nyliberala "reformer", mot arbetslöshet och liknande är en sak, att förklara hur man vill bygga framtiden kan vara betydligt svårare.
Men nu finns en ny partibildning med framtidsmöjligheter i Frankrike, och vi har den tyska vänstern, die Linke, som på senare år har utvecklats till ett alltyskt parti.
Parti-logon ser väl inte så kul ut, NPA verkar i alla fall mer agitatorisk med sin megafon, men det är inte sådana saker som visar det verkliga innehållet i partiernas teori och praktik. Det kan vara värt att hålla ett öga på vad NPA och die Linke sysslar med. Med traditionell arbetsfördelning borde fransoserna slåss på barrikaderna och tyskarna slåss med blytunga filosofiska teser.
"Alla" är definitivt inte socialister nu. Det handlar snarare om att "en liten grupp" är ute för att maximalt snylta på statskassorna medan vanligt folk i svårigheter skall sparkas åt sidan. Däremot kan det pågå förändringar inom kapitalismen så att socialistiska lösningar blir möjliga och faktiskt tvingar sig fram. Det är en annan sak än att George Bush förstatligade någon bank eller att svenska staten fixar lån åt företag i svårigheter när det vanliga bankväsendet har slutat fungera.
2 kommentarer:
1. Frankrike är definitivt bättre än Sverige på en del socialpolitik, i synnerhet sjukvård. Den svenska är i världsklass när man är dödssjuk men vanliga enkla åkommor klarar den inte så bra. Allt enligt en undersökning som WHO eller någon liknande institution utförde för ett eller annat år sen.
2. I Frankrike finns det definitivt utrymme för en radikal partibildning eftersom det länge har funnits en bred radikal folkrörelse. Först folkrörelsen, sedan det parlamentariska förmedlingsverket kan vara en rimlig princip.
"Den som lever får se" och tydligen kan chansen för överlevande vara högre i Sverige.
Angående utrymmet för nyheter (eller om vi säger ombildningar) verkar du ha rätt. Socialistpartiet är borgerligt, kommunistpartiet hänger sig fast på socialisterna för att säkra sina egna sista positioner, och därmed uppstår ett tomrum som trotskisterna nu kanske kan göra något vettigt av.
Skicka en kommentar