Det är underleverantörer till bilindustrin som ligger illa till och inte kan få loss pengar. Det skall lösas genom att Riksgäldskontoret ger "sekretessbelagda" lån till en del större företag som är i akut likviditetskris. Villkoret är att de har verksamhet i Sverige och mer än en halv miljard i omsättning. Sedan finns det mindre företag (som sådana räknas de med färre än 250 anställda och mindre än en halv miljard i omsättning) som får stöd från Almi Företagspartner, ett statligt utvecklingsbolag. Regeringen har gett Almi mer pengar att låna ut och gett tillstånd att bidra med upp till 80 procent av företagens lånebehov.
Med det här upplägget tänker man sig förmodligen flera saker: dels att företag och arbetsplatser räddas, dels att de färska pengar som staten lånar ut inte stannar i företagskassan utan går vidare som löner, inköp och annat - med andra ord som en sorts ekonomisk blodtransfusion i ett system som lider av "blodbrist". När inte bankerna gör sitt jobb och skickar ut pengar till företagen får staten gripa in (vilket kan vara ett argument att förstatliga bankerna eftersom de inte gör sitt jobb).
Lådbilar kanske vore en ny bra produkt för våra bilfabriker? Bränslesnåla, utrymmessnåla, ekonomiska, lätta att underhålla etc etc.
Genom att hindra att företag går omkull kan staten åtminstone se till att krisen inte blir ännu värre, om operationen lyckas. Kanske går det bra, kanske störningarna i ekonomin är så svåra att det inte går att få hejd på fallet hur många miljarder man än öser in. Sedan har man alltid frågan om det är rätt företag och rätt produkter som får stöd. Är detta räddningsaktioner för dagen, eller insatser för framtiden? De där underleverantörerna kanske skulle göra annat än detaljer för en döende bilindustri?
Jag antar att en person med neoklassisk nationalekonomisk inriktning anser att inget stöd alls bör utgå någonstans, för om man låter hela bygget rasa samman kommer snart en mycket bättre jämvikt att uppstå och hela det ekonomiska systemet kommer att fungera mycket bättre. Men det är rätt få politiker som vågar förespråka denna radikala lösning. Möjligen kan man bota sjukdomen, men risken att man under kurens gång dödar patienten kan man inte bortse ifrån.
En aspekt som kanske är värd att studeras är i vilken mån bilindustriernas beteende är en del av underleverantörernas kris. Kan det vara så att underleverantörernas villkor försämrats genom att de tvingats ge sina kunder större krediter (längre betalningstider för fakturor) än vad som är ekonomiskt försvarbart?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar