Filosofi och inkomstpolitik

Igår refererade jag synpunkter från filosofen Dan Munter som tycker att filosoferna skall kliva ner från elfenbenstornet och i stället ta tag i frågor som angår folk i gemen. En filosofiska artikel jag vill visa på idag handlar inte om filosofi utan det är en statsvetare som intervjuas om sin avhandling. Kanske detta är ett tecken på tidens förvirring och ämnesgränsernas erosion? För ämnet för Simon Birnbaums avhandling i statsvetenskap verkar, i alla fall betraktat på avstånd, vara en blandning av filosofi och nationalekonomi, kanske också sociologi. Titeln är Rawlsian liberalism and the politics of basic income. Rawls är en känd filosof från USA som skrivit om rättvisefrågor. (Jag minns inte att jag läst något av honom.)

Jag utbrister åter i ett entusiastiskt "hallelujah" över nätets möjligheter, för via Libris kommer jag fram till författarens sammanfattning av avhandlingen: Vad Birnbaum verkar göra är att inom ramen för en liberal uppfattning förespråka någon sorts medborgarlön.

Should liberal egalitarians endorse the idea of an unconditional basic income for all? This thesis defends a politics of unconditional universalism, offering a liberty-respecting and non-perfectionist basis for maximin-guided policies. The argument starts off from a Rawlsian justification of basic income in the context of institutional ideal theory. This view is based on the aim of maximising the prospects of the least advantaged in ways consistent with a robust protection of people’s effective freedom, the social bases of self-respect and access to meaningful activities at each stage of their lives.

The thesis then moves on to specify such a position in response to objections based on ideas of fair cooperation and strong reciprocity. ... the study defends the view that a basic income is not inherently exploitative or beyond the scope of justice. ... it is just a matter of distributing wealth to which nobody has a justified prior claim, not an unfair redistribution of labour income.

... the thesis also argues that unconditional wealth sharing may fail to meet liberal commitments and to counter structural exploitation unless constrained by other requirements of justice. ... . It is argued that policy options combining a modest basic income with work-based social insurance and universal access to social services are more promising than strategies where a high basic income would replace core components of the welfare state.

Jag kan fatta det hela fel (en kort sammanfattning kan ju utelämna viktiga saker) men det här låter som en liberal uppfattning grundad på ett Pareto-optimum. Har skrivit något om detta begrepp tidigare. I en sådan modell är det svårt att omfördela befintliga resurser i samhället som redan är under en enskilds kontroll. Politiken blir alltså i grunden konservativ, särskilt om tillväxten är låg. Den progressiva politiken i Sverige och andra länder under de gyllene åren efter Andra världskriget torde ha varit mycket beroende av en hög tillväxt som gjorde att man kunde inrikta sig mer på att fördela produktionsökningar än att omfördela befintliga tillgångar. Men vad händer om tillväxten kanske till och med minskar?

Den gamle filosofen Platon, som målaren Rafael tänkte sig honom. Nästa avhandling som nämns i det här inlägget rör sig bort från Platons idealvärld.

Fackfilosof är Christer Svennerlind som om några dagar lägger fram en avhandling med titeln Moderate nominalism and moderate realism. (En sammanfattning här.) Som synes skriver man inte avhandlingar på tyska längre i Sverige.

Denna avhandling passar kanske bättre in på den kritik som Dan Munter framfört. Ämnet är vad "egenskaper" egentligen är, och Svennerlind tar sig bort från den platonska idévärlden till den värld där vi lever. Av sammanfattningen är det svårt att dra några större slutsatser, men filosofer av den materialistiska skolan brukar ju anse att allt som har med tingen att göra finns i vår värld och att det inte finns någon annan värld som hyser tingens "rena natur" eller deras idealbilder. Det kanske betyder att det här är en materialistisk avhandling?

Jag tror dock att diskussionen kan ha värde i vissa sammanhang. Det står i sammanfattningen:

En anledning [att studera vad egenskaper är] kan vara en önskan att bringa något slags klarhet i vad en del andra storheter är för något - t.ex. fakta, sakförhållanden, händelser, processer etc. ... Det visar sig omgående att egenskaper - liksom relationer - åberopas när dessa skall analyseras. Återstår sedan, om inte förr, att redogöra för vad egenskaper och relationer är. En annan anledning, som inte behöver vara skild från den föregående, kan vara en önskan att redogöra för vad naturlagar handlar om. Ett förslag är att de beskriver, i någon mening, nödvändiga relationer som råder mellan egenskaper.

För mig ser detta ut som det klassiska filosofiska problemet när man skall försöka ta reda på vad man pratar om egentligen. Man måste vara klar och exakt i sina utsagor! Säger man att A = X måste man verkligen veta både vad A och X är för något. Det är lätt att kasta ur sig omdömen om olika grupper av företeelser, att göra generaliseringar som kan vara mer eller mindre lyckade, eller kanske helt vansinniga. Rasister är experter på det senare, eller om man bara gör generella påståenden om "invandrare", "finnar", "norrlänningar" och liknande. Här tror jag fackfilosofer kan göra bra insatser genom att skära dumt prat i väldigt små bitar. Men då måste de ut från seminarierummen och ta strid ute i samhället!