Skalle av neanderthalare
För 70.000 år sedan fanns det bara några tusen människor, och mänskligheten var nära utrotning, skriver Aftonlövet som citerar forskare från Stanforduniversitet i USA. Jaha, men vem hade saknat oss?
Men, för att citera ett tyskt ordspråk: Ogräs förgås inte så lätt! (Det är det som har felöversatts till "ont krut förgås inte så lätt" - förståeligt med tanke på att ogräs heter Unkraut på tyska). Mänskligheten slingrade sig ur det här och tog över Jorden. Ur planetens synpunkt är det inte så bra med en varelse som är stark nog att ge sig på förutsättningarna för livet här, men så är det. Vi får brottas med den djupa existensiella frågan: När vi nu har den egna överlevnaden i våra händer, vad gör vi åt det? Kan vi göra något, eller är vårt Babels torn på väg att rasa samman?
Skalle av cro magnon-människa
Ett argument som irriterar mig är "om vi inte hade gjort det eller det hade vi levt kvar på stenåldern". Jaha - och ...? Här finns en grundläggande tanke att det är fullt möjligt att leva på stenåldern, utan att någonsin ha haft tillgång till ett modernt samhälle, men ändå känna till vad det har att bjuda på. Låter det troligt? Och det där "vi": en stenåldersbefolkning, även om den spritts över ganska stora delar av Jorden, skulle nog inte omfatta mer än kanske ett fåtal miljoner människor totalt, och att "vi" skulle ingå i den (och dessutom gråta över att vi inte har den platt-TV som vi inte vet existerar) finner jag också föga troligt. Är över huvud taget mänskligheten trolig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar