Vanhävdsparagraf - fortsättning i skogen

Pinus sylvestris - en helt vanlig svensk tall

För ett tag sedan skrev jag om den gamla vanhävdsparagrafen som syftade till att illa skötta jordbruk skulle sättas istånd igen och drivas till samhällets bästa. Jag tänkte att en sådan paragraf kunde vara till nytta även när moderna företag inte sköts, exempelvis när det utbryter en ekonomisk kris och verksamheten går i stå.

Men vad jag inte tänkte på är att det idag sker ingrepp från staten mot företag som inte drivs på önskat sätt. Det gäller skogsbruket som är en synnerligen viktig näringsgren i Sverige. Nu är det full rulle i skogarna med avverkning. Jag får in nyhetsbrev från Nätverket Skydda Skogen var och varannan dag, och rapporterna om skogsbolagens framfart där är inte alltid så positiva. Det finns dock även små skogsägare. Det finns någon rapport om att små skogsägare inte är så mycket bättre än de stora - jag kanske återkommer om den saken, men nu handlar det om en som kanske ville vara bättre. Här är fallet:

En skogsägare i Västerbotten vill inte kalhugga utan som i äldre tider selektivt hugga träd som är mogna för avverkning. Det låter som en vänligare metod att hantera skogen än att köra in med en jättemaskin och sopa rent och sedan nyplantera. Att kalhugga är förmodligen i korta loppet företagsekonomiskt mest lönsamt, på längre sikt kan det vara tveksamt om man masshugger på ställen där det är besvärligt med återväxten. Och den här mannen verkar inte kalkylera på samma sätt som ett storbolag.

Vad händer nu med den lille skogsägaren? Han får väl göra vad han vill på sin egen mark? - Nix, här griper Skogsstyrelsen in och tar fallet till domstol. Länsrätten i Umeå går på Skogsstyrelsens linje och säger att det måste kalavverkas. Och samhället har alltså gripit in mot något som ur en synvinkel är skonsamt skogsbruk, ur en annan samhällsekonomiskt slöseri.

Nu står vi här med frågan: är detta ett sunt ingrepp mot vanhävd av en naturresurs som är samhällsviktig eller ett övergrepp under lagens täckmantel ... ? Jag är inte säker på svaret, även om sympatin gärna hamnar hos den lille mannen som slåss mot den stora apparaten.