Man hör ibland om stenhårda ungdomsbrottslingar som blånekar trots att bevisen är fullständigt överväldigande. Men finns det motsatta förhållandet? Erkännanden som inte stämmer?
Jag läste för ett tag sedan om ungdomar i Dalarna som anklagats och dömts för mordbränder men senare påstått att polisen tvingat fram erkännanden. En artikel hos APA (American Psychological Association) handlar om den här frågan. Youths prone to false confessions, prof tells judge in teen's trial. Prof = professor. Ungdomar är benägna att ge felaktiga erkännanden enligt en professor.
Den berör förhållanden i USA som förmodligen är sämre än i Sverige (mer slum, mer kriminalitet och poliser som tar till grövre metoder än här antar jag) men kanske är av intresse ändå. Med ett tvivelaktigt erkännande kan man få fram en dom och få bort en kanske erkänt otrevlig person från gatan ett tag, men då löper man ju samtidigt risken att den som verkligen begick brottet (kanske en äldre slugare figur som kan hantera poliser bättre) går fri och kan fortsätta sin verksamhet. Vad har man uppnått då?
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar