Jag läser i riksdagsman (v) Kalle Larssons blogg en kommentar till valet i Nepal. Det blev en större skräll för maoisterna än vad han hade trott (vilket han inte är ensam om - se nedan).
Vi får också veta att Vänsterpartiet i Sverige har förbindelser med CPN-UML - Nepals Kommunistiska Parti-Förenade Marxist-leninisterna. UML-are skall besöka Vänsterpartiets kongress i juni. Faktum är att som valet hittills gått har maoisterna sopat golvet med såväl UML som de flesta andra grupper. Nu pågår den del av valet där man röstar proportionellt (den första omgången, där maoisterna nu bara är ett par mandat från egen majoritet gällde vem som kom först i respektive valkrets). Även i andra omgången är tendensen tydlig men med mindre skillnad mellan partierna.
Kalle antar att fattigdomen och desperationen i landet har drivit fram det här valresultatet. Maoisterna har lyckats framstå som den nya politiska kraften och de etablerade partierna, däribland UML, som trötta och en del av etablissemanget. Folkmajoriteten vill ha förändring. När UML-arna (som jag sett beskrivas som socialdemokrater trots det radikala namnet) har lugnat ner sig efter smällen finns det en del att förklara och analysera. Och så kanske de kan berätta för Vänsterpartiet vad de kommit fram till - om V nu skall fortsätta att ha kontakter med dem på partinivå?
Man kan lägga till fler faktorer, och här tar jag hjälp av en kommentar funnen på Nepalnews. Där framgår vilken chock den politiska eliten i Kathmandu har fått, och även grannarna i Indien. Före valet hade politiska besserwisser-figurer bestämt sig för att maoisterna skulle komma som svag trea i valet, med några tiotal mandat bara. De etablerade partierna trodde att det bara vara för dem att gå ut i valet och kamma hem rösterna som vanligt. Men tio år av inbördesstrider och hård politisk kamp har förändrat Nepal, och de såg det inte förrän valresultaten började komma in. Den politiska eliten i huvudstaden hade helt enkelt tappat kontakten med befolkningens flertal. Som man skrev i en indisk tidning: plötsligt var det folkmassor på gatorna som till elitens förvåning och förskräckelse ropade Lal salaam (röd hälsning).
Generationsväxling, fattigdom och desperation, politisk radikalisering har spelat sin roll. De unga och de marginaliserade (som tydligen utgör en väldigt stor del av befolkningen) har rest sig i en fredlig protest som krönet på en lång våldsam kamp. Vidare påpekas att maoisterna under tio år har kunnat driva sin parallella stat och lokalförvaltning ute i landet och visat sig vara hårt arbetande. De har varit grundliga och byggt sitt nätverk underifrån, skapat förtroende och förhoppningar. Detta till skillnad från det småborgerliga UML, vars ledning har sopats bort av missnöjda väljare.
Det kanske vore lämpligt att ta det här valet som ett typexempel i en lärobok om demokrati?
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
2 kommentarer:
Mycket interessant! Bra att du håller koll på dett med Nepal! Själv har jag fullt sjå med "mitt" Sydostasien, och jag har inte varit i Nepal på många år nu. Men jag hade planerat att skriva lite om landet på min blogg. Kanske får jag tidigarelägga detta nu?
Om du skriver om Nepal kan jag ägna mig åt annat ett tag. Bättre om folk som kan regionen med självsyn skriver. Jag tycker att de delar av bloggosfären som jag stött på varit väldigt tystlåtna om jordskredet därborta. Kalle Larssons inlägg idag var det första hittills som jag sett. Jag kanske har fel, men det här valet kan vara en episod som kommer att få väldigt stor betydelse framåt. Undrar om inte en massa folk i Indien känner sig inspirerade respektive skrämda av det här exemplet?
Skicka en kommentar