Vill du revolution eller vill revolutionen dig?

Det här är väl ett inlägg som på sin höjd intresserar den trängre kretsen av marxologer. Men någon måste ju skriva det, så det får bli jag, på förekommen anledning ...

Det var någon som trodde att jag inte vill ha revolution i Sverige eftersom jag inte vill ha inbördeskrig här. Egentligen är det en åsikt som inte bekymrar mig särskilt mycket eftersom anhängarna av inbördeskrig i detta land torde vara få (och förhoppningsvis illa beväpnade). Men låt oss gå tillbaka till det långa "supercitatet" från Marx som jag behandlat vid ett par tillfällen tidigare och som borde intressera större grupper av folk som kallar sig socialister. Och då uppstår frågan vem som vill ha vad? Är det jag som vill/inte vill ha revolution, eller är det i själva verket världen jag lever i som gör vad jag vill eller inte vill?

Vad Marx säger är att det är världen som vi lever i som styr vårt tänkande, inte tvärtom. Materien kommer före tanken. (Idén är inte alls konstig om man erkänner att Jorden skapades långt innan det fanns några människor.) Sedan kan tanken försöka påverka materien, men då är det en tanke som redan formats av den materiella världen. Världen stoppar in data i våra skallar, och där sker tankeprocesser som leder fram till nya idéer. Vi studerar och tänker på hur vi skall utnyttja naturen omkring oss och samhället vi lever i, och så gör vi det med varierande grad av framgång.

För att ta det där med samhällspåverkan: I samhällen som är splittrade i grupper med olika intressen kan sammanstötningarna ibland bli häftiga, särskilt när läget börjar bli revolutionärt och den härskande klassen känner sig hotad. Men att försöka reducera hela den enorma omvandlingen när ett samhällssystem kraschar och ersätts av ett annat till enbart våldsprocess är enkelspårigt. (Att jag i andra sammanhang yttrat mig positivt om exempelvis upproren i Indien beror av att jag inte tror att förhållandena i Sverige riktigt ser ut som i de värsta fattighålen i Indiens inland där överklassen redan bedriver ett sorts krig mot småfolket, och småfolket organiserar sig till väpnat försvar. Tror man att "one size fits all" är min ståndpunkt motsägande, tror man att lokala förhållanden är avgörande håller man kanske med mig.)

För det första så framgår det hos Marx att drivkraften till förändringarna kommer från den produktiva basen i samhället, förändringarna därnere kommer att framtvinga kamp och förändringar i hur samhället organiseras politiskt och kulturellt. Av Marx' citat kan man dra slutsatsen att kampen sker på många arenor, inte bara på slagfälten.

De som har äkta intresse av våld i en sådan situation är de som kommer att förlora på byte av system, alltså de delar av den gamla härskande klassen som inte har vett att byta position självmant. Samtidigt kommer våldet i det långa loppet att misslyckas om de ändrade förutsättningarna i samhället gör att den gamla makten inte längre klarar av att styra.

De grupper som däremot är i samklang med de ändrade förhållandena har föga intresse av våld. Vad de vill ha är en ordning i samhället som gör att det just fungerar bra enligt de förutsättningar som den produktiva basen skapar. De är de framåtskridande grupper som snabbast möjligt vill utnyttja det nya samhällets möjligheter.

För att återgå till inledningen: vad jag skulle vilja se är en serie kraftiga reformer, en storstädning i samhället, som till sin verkan faktiskt blir revolutionär. Illa fungerande gammalt skräp lyfts bort och ersätts av nya riktlinjer som släpper loss människors fantasi och skaparkraft för att ta oss igenom de närmsta årtiondenas kriser. De små eliternas makt sopas bort och ersätts av demokrati. Det löser man inte genom några hundra stenkastande ungdomar, eller något litet gäng med hemmagjorda bomber och glödande proklamationer - däremot om några miljoner människor tar ett millimeterkliv framåt så kommer den samlade verkan att bli enorm. Jag har en stark misstanke om att ett eftersträvansvärt systemskifte i den här delen av världen kommer att fördröjas om något "förtruppsparti" får för sig att starta folkkrig. Det första resultatet av ett sådant tilltag blir ju att hela den systemkritiska delen av samhället riskeras att slås ned. Småbus med vapen kan reaktionen leva och trivas med, demokratiska massrörelser är man räddare för. Vi ser ju redan alltmer totalitära tendenser.

Glasklart? - Nja, knappast, men tillåt mig att åter puffa för det här gamla inlägget på bloggen. Och jag lär få anledning att återkomma till "super-citatet" fler gånger.

Skapar liberalism rikedom eller är det rikedom som skapar liberalism?

En del personer hävdar att liberalismen är så bra för den skapar välstånd. Tänk om det är tvärtom: välstånd skapar liberalism? Låter inte det mer logiskt och dessutom mer i linje med en del historiska fakta? Vi testar med ett resonemang som bygger på Västeuropeisk historia från medeltiden och framåt.

Den som för sitt liv är fullständigt beroende av människorna omkring sig börjar knappast predika fullständig individuell frihet. Detta gäller vare sig man är fattig eller rik. Ta ett medeltida europeiskt feodalt samhälle, där alla hade sin plats och kunde räkna på åtminstone lite hjälp och skydd i den grupp de tillhörde. Utanför systemet av grupper fanns ingen värld av fullständig personlig frihet att fly till, man kunde möjligen flytta från en grupp till en annan. Utanför alla grupper levde man inte länge. Detta gällde i hela samhällspyramiden, även för de välbeställda. Själva tanken på en individ helt löskopplad från sitt sociala sammanhang måste verka befängd i en sådan miljö. Att ställas utanför samhället - förklaras 'fredlös' - var i praktiken ett dödsstraff.

Men tiden gick, en del personer blev rikare via handel och kunde starta fabriker och anställa arbetare som i princip inte ägde så mycket mer än vad de hade på sig. Fabrikörerna ville loss ur det äldre samhällets skrankor, med dess rättigheter och förpliktelser mot medmänniskorna. För nu hade de ju egna förmögenheter så att de kunde klara sig själva, tyckte de. Och det var här som vi fick liberaler av en typ som är igenkännbara ännu idag, de som i princip deklarerar "var och en för sig".

Industrikapitalismen i Englands fabriksstäder skapade 'manchesterliberalerna' som predikade en 'nattväktarstat'. En stat som i stort sett bara ägnade sig åt att skydda de rikas intressen mot utblottade människomassor som inte längre skulle vara berättigade till någon hjälp annat än frivillig sådan från de rika. Egendomen och dess fria nyttjande av varje individ - det var det som sattes högst. Samhället skulle inte längre ha några förpliktelser mot sina invånare, utom möjligen att 'disciplinera' de som var fattiga.

Har ingen aning om vad det här föreställer. Två knegare som frambär morgonhyllningen till chefen?

Notera alltså att liberalismen inte kom från de utblottade, utan från den grupp i samhället som från fabrik till fabrik försökte se till att arbetarna skulle göra sina tolvtimmarsdagar till lägsta möjliga betalning. Redan på 1840-talet var arbetarna igång med att försöka ändra villkoren, och naturligtvis körde de inga individuella lösningar. Arbetstid, arbetarskydd, gränser för barn- och kvinnoarbete krävde lagstiftning. Det krävdes enhet i fackföreningar för att få upp lönerna. Utblottade människor har ett mäktigt verktyg för att genomdriva förbättringar, och det är inte liberala solodanser utan trampet från proletariatets stålhårda bataljoner (för att citera den sovjetiske diktaren Majakovsky). De fattiga som individuellt försöker förbättra sina villkor kommer i stället att trampa ner varandra och i den förtvivlade konkurrensen sjunka allt djupare i elände. Detta medan de fina liberalerna står en trappa upp i samhällsbygget och förnöjt kan se underklassen slå sig själv sönder och samman. (En numera utdöd politisk grupp - socialliberalerna - förstod faktiskt det här och förespråkade reformer för att göra det lättare för vanligt folk.)

Kan man driva resonemanget vidare? Kan det vara så att liberalism skapar fattigdom genom att den i praktiken driver en allt hårdare koncentration av rikedomar till en liten redan välbeställd grupp på de mångas bekostnad? Varför inte fundera vidare på saken? Hur har det gått med de länder där "var och en för sig själv" verkligen slagit igenom - England och USA, några till i den anglosaxiska världen, och efterhärmarna i Sverige? Och jämför sedan med andra länder med stark utveckling men där andra principer tillämpats. Kan det ge något svar på frågorna som jag ställt här?

Tankar vid en telefon

Den här bilden tog jag i augusti 2009. Kåpan till en utomhustelefon på en vägg på Flemingsbergs station söder om Stockholm. Något märkvärdigt med den? Titta närmare på tillverkaren:

Tillverkad senast i början av 1970-talet. Sedan bytte L M Ericsson till den nya symbolen som kallades "tre korvar". Men här var det klassiska firmamärket. Jag törs inte svära på saken, men förmodligen har den här kåpan tryckts ut på någon av bolagets egna verkstäder, kanske i Midsommarkransen. Fast jag vet inte så mycket om den del av L M Ericsson som gjorde telefoner och signalsystem till järnvägen.

Om någon är undrande inför detta så kan jag tala om att gamla LME gjorde såväl telefoner som växlar, men också trafiksignaler, brandvarnare, kulsprutor under Andra världskriget, samt en massa andra möjliga och omöjliga saker under årens lopp. I dagens läge skulle en sådan diversifiering förmodligen utlösa uppjagade reaktioner om att det här har inget med "kärnverksamheten" att göra. Men har man bra tekniker och arbetare, en ledning som orkar ta initiativ, samt bra ideer att jobba med går det att få mycket gjort även om det råkar ligga utanför någon "kärnverksamhet".

Jag tänkte på det i samband med den trista debatten om Saab. Redan när bilkrisen bröt ut påpekade tänkande människor att man borde ta chansen och snabbt göra om de gamla svenska bilfabrikerna till något mer nyttigt och tidsenligt (andra typer av transportfordon, vindkraft, eller vad som helst). Debatt förresten: hur debatterar man med individer som bara kan upprepa floskeln att "staten ska inte driva bilfabriker"? För det var ju det det delvis handlade om: statligt övertagande, samt driva fabrikerna vidare (men inte som bilfabriker). Och det var nog där skon klämde - privatfabriksfantasterna är formodligen livrädda för alla initiativ där staten, kanske i förbund med de anställda, går in och gör något framgångsrikt av havererade privata företag. Det skulle ju kunna ge folk ideer om att de kan fixa saker själv, utan att någon bonusgubbe är inblandad.

Vila i frid, skrivmaskinsindustrin!

Nyheten når oss att världens sista tillverkare av skrivmaskiner nu lägger av, en firma i Indien. Vet nutidens ungdom ens vad en skrivmaskin är, kan de förstå vad detta mekaniska under var för något?  Jodå, jag har en gammal en kvar i ett hörn, en Facit reseskrivmaskin i läderväska, helt driven med mänsklig energi utan någon elektrisk hjälpmotor! En maskin som svarade med ett energiskt och hemtrevligt knackande när man började jobba med den.

Inte min maskin, jag hittade bilden på nätet, men så här såg det ut med väska och allt!

Tänk när man hamrade förtvivlat på de tröga och sladdriga tangenterna (fast jag hade lärt mig skriva maskin "på riktigt" med alla tio fingrarna i gymnasiet - det har jag haft nytta av senare!), trasslade med papper och färgband, Tipp-X, karbonkopior och stenciler. Vet nutidens ungdom vad en stencil är och hur man vänder på ett färgband!?

Nåja, jag kanske inte är hundraprocentigt nostalgisk vad det gäller denna fas i tekniken får jag nog erkänna ... det var lite jobbigt när man råkade slinta med fingret och fastnade mellan ett par tangenter, eller skulle försöka korrigera ett skrivfel utan att det bara blev sudd och elände på papperet.

Den första myggan

Igår petade jag försiktigt bort årets första mygga som småsurrande satte sig på min ena handled. En mer brutal person i min närhet plattade en stund senare till den lilla stackaren. Jag tycker det var rätt taskigt mot en som måste ha överlevt vintern i ett skrymsle och nu kommit fram med nya friska tag inför ett nytt härligt år ...

Men sådant är livet. Tecknen på begynnande försommar samlar sig i allt större mängder: humlor surrar vilsna omkring och klänger i bågnande scillor och vårlökar, svalörten blommar, rabarbern har redan växt sig decimeterhög, svarta små myror är ute på uppdrag, en svarthätta hördes vissla till några gånger i förmiddag, fjärilar i olika kulörer drar förbi, knoppar på aplar och körsbärsträd blir allt större ... så vad är en stackars mygga i det sammanhanget? Frid över dess minne.

Det kanske blir ett gott äpple här framåt höstkanten?

Kamp mellan bas och överbyggnad: exempel

Nu tar vi en repris ...

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena.

Jag skrev i ett tidigare inlägg, där större delar av den här texten av Marx är infogad, att han är ute efter en allmängiltig modell för samhällenas utveckling. Vi kan ta fasta på det där med modell, och tänka på att här gäller det att modellera något som förändras hela tiden, fast ibland går det snabbt och ibland långsamt. Finns det samhällsförhållanden vi kan plocka in här?

Ja, det finns det. Någon som minns debatten om fildelning? Det som har hänt är att teknologiska förändringar i samhällets bas (datorer som kan göra finurliga saker där man inte längre kan skilja på original och kopia) får återverkningar på en mängd ställen i överbyggnaden. Själva äganderätten, en grundbult i juridiken, börjar vackla. Man kanske får börja fundera i andra banor på hur skaparna av program och produkter som levereras genom datorprogram skall belönas. Kommer detta att tvinga fram medborgarlön på sikt?

Hur man än tänker så ser det verkligen ut som om juridiken och ägandeförhållandena passar illa till den tekniska nivån. Och det är faktiskt så illa att den statliga våldsapparaten är inblandad på ägande-sidan. Det är klart att hot om miljonböter och fängelse är en sorts argument, men är det argument som hjälper oss att föra samhället framåt mot större frihet - eller är det snarare så att övervakning mot hemska fildelare gör att det glider bakåt mot mer ofrihet och mindre skapande i samhället? Man får vara skapande inom storbolagens regler som staten förvandlar till lagar, annars smäller det. Och storbolagen är bara kreativa själva om de tvingas till det.

Mer exempel:  Publicerande av vetenskapliga forskningsresultat, med två linjer som står emot varandra: å ena sidan stängs vetenskapliga artiklar in bakom murar av höga avgifter i specialpublikationer, å andra sidan kan de läggas upp i databaser (som PLoS one) där de är åtkomliga för alla som har en dator uppkopplad mot nätet och därmed bidra till forskning och utveckling även i fattiga länder hos fattiga forskare. Och vi har ju exemplen med dyra programvarulicenser respektive program (som Open Office) som gratis kan laddas ner från nätet. Ytterst har vi frågan om nätet skall vara en fri domän eller om det skall kontrolleras av storbolag och regeringar. I det senare fallet blir det ett bakslag för produktivkrafternas utveckling och ett desperat försök att hålla industrisamhällets utgångna principer vid liv i en ny tidsålder. Viktiga kunskaper låses in, blir dyra att komma åt, eller kanske aldrig kommer fram.

Man kan alltså se det här som en rent teknisk fråga: med datorer, nätet och program kan man göra si eller så. Men de möjligheterna kommer att slå igenom på alla nivåer i samhället, och de kommer att påverka vårt sätt att tänka om världen omkring oss. Hur? Den viktigaste produktionsfaktorn är människan, här är det kunskaper och tankar som finns i hennes huvud (och delvis utlokaliserade till datorer), och människan i sitt dagliga liv får allt svårare att tolerera hur samhällets överbyggnad hanterar hennes kunskaper, önskningar och förmågor. En del av detta har vi faktiskt sett under "den arabiska våren" där nya sociala media (ny teknik) spelat en viss roll. Men det gäller ännu samhällen som tekniskt inte är på vår nivå ännu - så hur skall det gå hos oss när överbyggnad och bas hamnar ännu mer i motsats mot varandra och det inte bara handlar om att byta regering utan kravet blir att byta system? - Här kan reformkrav som i förslagsställarens huvud inte syftar till revolution ändå bli revolutionära i och med att de går utanför det nuvarande systemets gränser. Förmodligen är det reaktionärerna som förstår detta bäst och därmed allt mer desperat slår vakt om det bestående.

Svårt att förstå? Tja, vem har sagt att samhället och dess utveckling är glasklar? Jag vill inte påstå mer än att jag dunkelt anar sammanhangen och hur de olika krafterna förhåller sig till varandra. Vi får jobba vidare med Marx' modell!

Arabiska frihetsturnén 2011. Kommer till ett torg nära dig den här våren ... hur ser Tahrirtorget ut under senkapitalistiska förhållanden i Skandinavien eller västra Europa?

Gemensam - bloggtips

I föregående inlägg var det ett bloggtips, och jag fyller på med ett till: bloggen Gemensam som med viss kritisk distans granskar företeelser i vårt samhälle. Vad var det för en knäppjöns som påstod att det bara är skräp i bloggvärlden? Jag skulle vilja hävda att problemet är det omvända - det finns för mycket bra bloggar att man inte har en chans att hinna med och läsa!

Ny blogg om Indien - Indiensolidaritet

Då och då kommer det en ny förhoppningsfull blogg som vill upplysa medmänniskorna om väsentliga frågor. Ofta blir den första tiden som är svår. Bloggaren/bloggarna har stora ambitioner, men så av någon anledning falnar intresset, det blir för lite tid att skriva, materialet räcker inte till för att prestera något vettigt, etc. Men när det gäller den färska bloggen Indiensolidaritet borde risken vara ganska liten, åtminstone vad det gäller mängden av material om Indien. Det finns nog hur mycket som helst. I första hand vill den belysa upproren bland stamfolk i centrala Indien, ofta under ledning av det maoistiska partiet, och den allt våldsammare kampen ute i skogarna. Men enligt avsiktsförklaringen kan det bli mycket mer.

Jag är ju förmodligen en av få svenska bloggare som då och då tagit upp indiska angelägenheter och klagat över att det känns ensamt, men när nu Indiensolidaritet har sjösatts kanske jag kan lägga ner de klagomålen, sluta fuska med indienrapporter och i stället låta Indiensolidaritet göra jobbet. Spännande, vi får önska lycka till!

Självbedrägeri och propaganda

Have you noticed, by the way, how repetitiously our president, various presidential candidates, and others now insist that we are “the greatest nation on Earth” ...? And yet, doesn’t that phrase leave ash in your mouth? Look at this country and its frustrations today and tell me: Does anyone honestly believe that anymore?

När jag läste om det här självskrytet i en artikel om imperier som spårar ur kom jag att tänka på en annan stormakt på fallrepet. Året var 1944 och det började se illa ut för Tyskland. Vad kunde man göra för att pigga upp folk? Jo, ett propagandaknep var att ge hela riket ett pampigare namn och trycka det exempelvis på frimärkena:

Notera vad som står där i underkanten. Inte Deutsches Reich som på tidigare tyska frimärken, utan 1944 blev det Grossdeutsches Reich - Stortyska Riket. Och detta samtidig som Röda armén obevekligt rullade västerut och det tyskkontrollerade området krympte, de med Tyskland allierade staterna visade allt mindre vilja att vara med längre, och till och med de västallierade fick mer fart på sina fälttåg i Italien och så småningom i Frankrike. "Ett folk står upp" kan man läsa i märkets överkant. Det var de sista hoprafsade skarorna av över- och underåriga hemvärnare som skulle göra det sista desperata motståndet innan Riket föll ihop i en kollaps nästan av ragnarök-format..

Kanske Hitler och Goebbels trodde på det här. En hel del tyskar uppfattade nog inte att kriget var förlorat förrän några månader innan det verkligen tog slut. Men självbedrägeri och drömmerier är farliga i en värld med hårda kanter. Det gäller även för nutida imperibyggare och drömmare.

Libyen - den heta potatisen för V

En framtidskommission inom Vänsterpartiet har frågat medlemmar om vad de tycker, och ...

De medlemmar som tillfrågats gav en bild av ett parti som står ganska enat kring den politik partiet för idag. Som gillar såväl vår lokala som vår internationella politik.

Man kan ju undra över det där med "internationella politik" i förhållande till vad som händer i Libyen just nu. För en stund sedan rapporterade radion om att engelska, franska och italienska marktrupper skall skickas dit. Detta finns det inget stöd för i FN-resolutionen, men vissa makter kan ju behandla FN-resolutioner som dasspapper om så anses lämpligt. Möjligen kan Kina, Ryssland och andra makter nu ta chansen och agera i Säkerhetsrådet innan några få "rådgivare" förvandlas till en fullskalig invasion.

Somliga V-medlemmar är dock oroade. Här kommer en protest från signaturen Blåsorkestern (v):

Vi tror inte att Natos bombplan kommer att bidra till någon folklig revolution i Libyen. Vi tror att Nato bombar i eget, och i USAs, intresse och är rädda för att inte bara militära styrkor och anläggningar drabbas, utan också oskyldiga civila.
Att svenska Gripenplan är med på ett hörn hjälper inte, tror vi. Tvärt om. Det enda Gripenplanen gör är att flyga in Sverige i Nato, utan att bomba några markmål...
Det är vi rädda för och vi förstår inte Vänsterpartiets allians med regeringen och riksdagsmajoriteten. Det hade varit bättre att ta samma ståndpunkt som Sverigedemokraterna, eftersom de hade rätt.

Detta har alltså blivit en het potatis (välförtjänt) för partiet, och nu måste det debatteras:

Diskussionen om flygförbudszon och deltagande med JAS-plan på plats har engagerat och upprört många inom Vänsterpartiet så väl som inom den bredare fredsrörelsen. Den 27/4 har vi bjudit in olika debattörer för att fråga dem om utgångspunkterna för deras olika ställningstagande i frågorna.
Deltar gör bland annat Anna Ek, ordförande för Svenska Freds- och Skilljedomsföreningen, Aron Etzler, chefredaktör på Flamman samt Hans Linde, riksdagsledamot (V). Fler deltagare tillkommer.
Kafé Marx, kl 18:30–20:00, 27 april

Jo, fritt inträde var det också.

Hur vet jag nu detta? Jo, allt är saxat från Vänsteraktuellt, medlemstidning för V i Stockholm som jag fortfarande per e-post trots att jag gått ur partiet.

Och man kan ju undra vilken framtid partiet har med medlemmar som i stort sett står eniga runt den politik som partiet för idag. Libyen är ju, hur stor den frågan än är, bara ett i en rad av bockar i kanten vad det gäller V:s göranden och låtanden.

Kapplöpningen om Afrika - lästips

Från förra gången det begav sig - imperialistkolossen Cecil Rhodes sätter sina plattfötter på den afrikanska kontinenten

The scramble for Africa - kapplöpningen om Afrika - var tiden från mitten av 1800-talet och fram till början av 1900-talet när Europas kolonialmakter tävlade om att kapa åt sig så mycket som möjligt av den afrikanska kontinenten. Detta naturligtvis utan att fråga så mycket om vad afrikanerna tyckte. Man skulle kunna tro att den tiden skulle vara historia, men kanske inte. Lästips: en artikel av Pepe Escobar som mest handlar om Libyen men därifrån helt kort drar ut några större linjer. Kineserna expanderar med sin handel och politik i Afrika, men det uppskattas inte på sina håll:

This is not only about Libya - far from it. This is the message of the ruling elites in Washington - and their satrapies in London and Paris - for Africa. We're going flat out for the military subjugation of Africa, and for the control of Africa's natural resources. Keep doing deals with China, and this is what you get. With NATO as global Robocop, nothing can stop us - with or without regime change, but always under the cover of farce.

Det här är en aspekt som verkar frånvarande exempelvis hos "bombvänstern" men som borde lyftas fram. Kapplöpningen om Afrika finns nu som en tävlan mellan en del NATO-stater, samt Kina (och kan man på lite sikt tänka sig att indierna kommer in också?). Om vi tänker ytterligare i något eller några steg: NATO utvidgar sina krig mot misshagliga regimer, Sverige hänger med i skydd av våldsamt missbrukade FN-resolutioner, och en dag när NATO-trupper och kinesiska trupper står mot varandra med fingret på avtryckaren, vad gör vi då ...?

Kapad länk

Jag har ett par bloggrullar till höger här. Där finns skribenter som ofta är läsvärda men vars synpunkter på livet jag inte alltid delar fullt ut. Den ende som jag är helt ense med är jag själv, så det är inget konstigt med det. Tidigare har jag bara rensat i rullen när någon bytt adress, vilket inte hänt så ofta, och i ett unikt fall där jag strök en levande bloggare - jag gillade inte plasket från Mohamed Omars allt brunare dypöl och strök bort länken. Nu har jag gjort en strykning igen, så den som vill följa Röda Verb får spara länken själv någonstans.

Anledning: länken leder ut i en egendomlig vänster som jag undrar hur mycket vänster den verkligen är, hur mycket som är vanligt knapert omdöme och hur mycket som är fixat av skumraskfigurer bakom kulisserna som jagar upp aktivisterna att säga och göra dumma saker. Jag skäms inte för att säga att jag har svårigheter med folk som säger att de vill starta krig i Sverige och att  vilsna och missnöjda (med rätta, det medges) tonårsgäng från eftersatta invandrarförorter skulle vara förtruppen i den kampen. Den traditionella vänstersynpunkten i vår del av världen är ju annars att våld är något som tillgrips i sista hand, och när brett folkligt stöd finns, mot en fulltständigt diktatorisk och omöjlig regim. Då blir upproret en demokratisk handling, inte ett påhitt av en självutnämnd liten "förtrupp".  Här vänder man upp och ner på resonemanget och verkar vilja ha inbördeskrig hur det än ser ut. (I Indien, som formellt är demokratiskt men där demokratin inte fungerar på basplanet hos väljarna blir väpnad kamp berättigad. Men notera att de maoistiska revolutionärerna inte varit negativa till fredsförhandlingar med regimen, vilket regimen dock avslagit genom att mörda maoisternas tänkte fredsombud.)

Den politiska bakgrunden hos Röda Verb är perukommunister i Sverige som uppger sig vara maoister men som mer utmärker sig för att ingå i en internationell tendens som gärna skulle kämpa ner varenda vald vänsterregering och -president i Latinamerika. Vem är intresserad av det? Folken i berörda länder, eller den vacklande men ännu farliga USA-imperialismen?

En annan egendomlighet med den här tendensen är att numera helt omöjliga borgerliga nationalistgrupper i Europa som diverse utbrytare från IRA, eller ETA som inte hade vett att lägga ner den väpnade kampen i tid, hyllas. Jag antar att de ingår i peruanernas drömmar om "folkens världskrig". Är man lite mer nyktert lagd så verkar de där bombkastarna snarare ingå i de borgerliga staternas drömmar om att få mer argument för förtryck.

Nog om detta. De här människorna gör mig mest trött och irriterad - och misstänksam.

Dåliga kunskaper

På radionyheterna säger man att var femte ungdom i EU inte kan läsa ordentligt. Skulle inte förvåna mig om det är lika uselt med matematiken. Vi måste kräva en förbättring så att det åtminstone är bara var fjärde som inte kan läsa och räkna ordentligt! Vi som gick i den gamla fina skolan fick minsann lära oss!

Direkt aktion mot skattesmitare i USA

Uncut-rörelsen har jag skrivit om tidigare på bloggen. Den uppstod spontant i England, man kan se den som en reaktion på den nya tekniska situation när mängder av medborgare har knepiga mediaapparater i fickan och använder dem för att diskutera samhällsproblem. Nu är samhällsproblemet att storbolagen betalar mindre och mindre skatt samtidigt som det ekonomiska trycket på folk i allmänhet ökar och politikerna larmar om nedskärningar och "åtstramningspaket" som drabbar de fattigaste hårdast. Då blir många människor upprörda och arga över tax-cuts för bolagen. De kräver un-cut! Rörelsen har spritt sig till USA, och på den här filmen genomförs en aktion mot Bank of America. Humor kan också fungera en liten bit som vapen, det är svårt att skjuta ner folk som dansar och ser glada ut.

Robotisering inom tandläkeriet?

Så här såg det ut på en bildskärm hos tandläkaren. Notera en rödmarkering långt till höger i andra raden uppifrån: det är en urgammal amalgamlagning som har trillat bort. De där lagningarna är fula, men de är hållbara.

Kom nyss hem från tandläkaren. Det är en trevlig vårtradition att gå dit och få gaddarna kollade.

Mycket har ju hänt inom tandläkeriet under de senaste årtiondena, med modernare utrustning och behandlingsfilosofi, och man kan ju räkna ut att mer kommer. Mer och mer datorisering är det givetvis, och jag frågade om inte robot-tandläkare kan vara på gång. Detta med baktanken att även jobb som tills nyligen betraktades som väldigt avancerade och som ännu kräver en mänsklig utövare i allt högre grad kan tas över av maskiner. Och jodå, det händer saker även där, bland annat vad det gäller avgjutningar av tänder.  Jag undrar hur länge det dröjer innan personen som står och tittar och mixtrar med tänderna kan ersättas exempelvis av en minimal undersökningsrobot som på egen hand kilar omkring därinne och kollar läget?

Inte alltid bra med "lön efter prestation"?

Jag läste en artikel som, med visst stöd från forskning, ifrågasätter hur vettigt det i alla lägen är med "lön efter prestation". Det är nog så att tendensen att höga bonusar och andra ersättningar har en tendens att slå fel, så att direktörerna jobbar för att bonusar och pensionsprogram skall ligga i topp medan eventuell produktivt arbete kommer i skymundan. Fenomenet har varit känt länge men tycks vara svårt att komma åt.

Men andra intressanta detaljer kommer fram, nämligen skillnaden mellan att arbeta med något som inte är särskilt intressant respektive att arbeta med problem som intresserar en. I det senare fallet kan det hända att en belöning gör att intresset minskar. Det kan vara så att problemet och problemlösningen är belöning i sig, och tillkommer något extra är det inte så roligt längre.

Vad som inte står i artikeln, men som jag tänkte på, är ungefär det här: om människan generellt skulle fungera efter enkla nationalekonomiska modeller av skulle intresse och böjelser inte spela någon större roll, det som räknas är ersättningen som man kan få för ett arbete. Höga ersättningar skall fungera som magnet till välbetalda arbeten, hur ointressanta de än är. Men det tycks inte stämma helt. Och då kan vi fundera på hur vår syn på avlönat arbete stämmer med vår grundkonstitution som samhällsvarelser och som skapande individer - hur mäter man den positiva känslan av att veta att man gör något som är bra för andra människor, eller känslan av att veta att man hittat på något finurligt som är nyttigt för ens medmänniskor? Medmänsklighet och kreativitet kanske måste mätas på annat sätt än med lönelistor? Storskaligt lönearbete har inte funnits länge och kanske är en mindre lyckad parentes i mänsklighetens historia?

Frågan är: vad händer med kreativiteten i ett samhälle med kraftiga skillnader i inkomster och förmögenheter? Är det möjligen så att den kommer att avta, i och med att de högt betalda bara intresserar sig för att bli ännu högre betalda, medan de lågbetalda inte får möjligheter att utveckla sina talanger? Om så är fallet styr Sverige inte åt rätt håll och frågan blir väldigt politiskt intressant.

Supercitatet från Marx

Här är en viktig sammanfattning som Marx gjorde 1859 (finns som elektronisk text här). Han försöker i korthet skissa upp hur hela den historiska processen fungerar och förklara varför samhällen förändras över tiden. Vad han är ute efter är en modell som kan användas överallt. Det här tycker jag är supercitatet från Marx:

Det allmänna resultat, till vilket jag kommit och som, sedan jag en gång kommit fram till det, tjänade mig som ledtråd i mina studier, kan kort formuleras sålunda: 

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena.

En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande.

I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.

Det finns mycket användbart här för den som vill ta Marx till hjälp i samhällsanalysen. Notera den sista fascinerande meningen: " ... slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria".  Observera: förhistoria! Detta som en ordentlig näsknäpp åt de individer som påstår att Marx skulle förutse någon sorts 'historiens slut' i och med den socialistiska/kommunistiska revolutionen.

Skall vi tänka oss att den här skissen fungerar lika bra för våra äldre släktningar under stenåldern som för det mest datoriserade samhället idag och i morgon (fast det där 'asiatiska produktionssättet' tror jag vi kan glömma)? - Jag är av den uppfattning, under förutsättning att vi hanterar skissen just som en skiss som kan fyllas ut med mängder av data och hypoteser från alla möjliga vetenskaper, och inte som en religiös proklamation. Det är sådant som bra vetenskap utmärker sig för - den stimulerar till vidare forskning och jakt på djupare kunskaper!

Dagen efter ...

Tja, vad trodde mupparna? 

Zombie-banker

När den här låten först dök upp tror jag den hette The Monster Mash. Kan det vara tidigt sextiotal kanske? Nu är det andra tider, med zombiebanker och andra skrämmande företeelser. Men det går ju att skämta om'et i alla fall.

Malm jagar vidare - bomba på bara!

Hos delar av vänstern i väst, däremot, är allt som vanligt: det onda Nato bombar igen, imperialismen invaderar, stoppa kriget. I ett anfall av svårartad förvirring hamnar allt fler vänsterröster i en position som närmast liknar en anti-imperialistisk imperialism.

Andreas Malm, citerad härifrån. Han har inte givit upp, utan fortsätter att larma från en position där det verkar som om han nu målat in sig i ett hörn ordentligt. Undrar om han själv satt rubriken: Det är rätt att bomba. Nå, tydligen lever han i en annan värld än jag och några andra. Att "allt fler vänsterröster" hamnar i en position som är hårdkritisk mot NATO:s krig i Libyen verkar vara svårt att uppfatta. I så fall är det "allt fler" ifrån ett väldigt lågt utgångsläge. Man måste dra gränserna för "vänster" väldigt snävt för att få det till att det skulle vara en stor del av vänstern som konsekvent varit emot kriget. Dessutom verkar han inte ha uppfattat att FN:s generalsekreterare fick lägga på en rem och försvinna när demonstranter i Kairo inte gillade att FN legitimerat NATO:s operationer. Eller att svarta afrikaner ligger illa till när rebellerna i Benghazi jagar misstänkta Qaddafianhängare.

För närvarande verkar det finnas tre alternativ: rebellerna vinner, regeringen vinner, landet delas under en rebell- och en Qaddafiregering. I alla tre fallen torde NATO och oljeintressena vara segrare. Det libyska folket får en permanent uppgift som förlorare. Kanske det är den insikten som gör att NATO inte slår till med full styrka. Det behöver man inte göra. Låt töntarna på marken trötta ut varandra, gå inte in i stor skala när det är onödigt och kommer att skapa ännu mer motvilja i arabvärlden.

 Några har fått idén att jämföra rebellerna i Benghazi med den ryska revolutionen i ett tidigt och besvärligt skede. Detta antagligen för att göra anrättningen aptitligare för vänstermänniskor. Nu finns det ju ingenting i Benghazi som kan jämföras med bolsjevikerna av 1917, men det är väl meningen att man skall blunda för. Fast det har jag ingen lust att göra. När bolsjevikerna grep makten 1917 var det inte med en regering som bestod av avhoppade ministrar och militärer från den gamla tsaristiska regimen samt en del extremreligiösa människor.

BRA ... Du får MER ...

Det här är banne mig ett super-övertydligt exempel på krisen i media. Hade det varit för 30-40 år sedan hade Aftonlövet skrivit "Dessa får det sämre" medan Excessen hade klämt till med "Dessa får det bättre". Nu har likriktningen blivit pinsam (för att använda en ganska mild term) och hela gänget låter som regeringsorgan. För den som har lite svårt att fatta så vill jag peka på att "din ekonomin" nu blir BRA, och "MER FÅR DU" av Borg (personligen utdelat?) idag. Det är klart, kan jultomten dra runt hela Jorden på ett dygn så bör väl Borg hinna dra runt hela Sverige på samma tid. MER... bra med färgmarkering för de som har lite extra svårt att fatta.

Vi andra kan väl, i likhet med Kerstin på Motvallsbloggen, avfärda det här som typisk PPD-politik. (PPD
 = Pinka På Dig = först känns det varmt och skönt, men sedan blir det kallt och otrevligt.)

Om man ändå skall försöka låta positiv så kan man säga att återuppbyggnaden efter den här figurens härjningar kommer att göra att efterfrågan på arbete kommer att öka kraftigt och den permanenta arbetslösheten därmed tryckas ner rejält.

Den 12 april - 50 år sedan Jurij Gagarins rymdfärd

Just det. Jag minns inte om jag har några äkta minnen från sputnik-sensationen 1957, men vad det gäller major Gagarins första rymdfärd 1961 är det annorlunda. På något sätt fick jag veta det när jag stod på (den ganska otrevliga) Högalidsskolans gård och tyckte det var väldigt spännande. De andra verkade inte särskilt intresserade. Förmodligen har de växt upp och blivit muppar som med frånvarande blick och gapande mun lullar fram i livet.

Tittade i gömmorna och hittade de här frimärkena från Tjeckoslovakien. På det översta är det alltså kosmonauthjälten Gagarin och på det nedre en av hans kollegor, German Titov.

Det kan vara av intresse att notera att Sovjetunionen var först med allt som man företog sig i rymden: första konstgjorda satelliten, första levande varelserna som skickades upp, första människan i rymden, första rymdpromenaden ... har jag glömt något? När USA senare skickade folk till Månen och påstod sig ha vunnit rymdkapplöpningen så var det egentligen utom tävlan, för Sovjet hade inte något sådant projekt. Man kan väl jämföra det med att Sovjet kom först i ett antal hundrameterskapplöpningar och gick sedan hem, varpå USA sprang ensam en kilometer och utnämnde sig till segrare i alla kategorier.

Hade det kyrilliska alfabetet varit utrustat med ett H hade German Titov fått heta Herman Titov. Men man har inte H utan det ersätts med G, så Hitler fick heta Gitler. Jag antar att vår gamle kommunistledare Hilding Hagberg figurerade som Gilding Gagberg i ryska sammanhang.

Och här finns lite information om vad Ryssland tänker sig göra i rymden de närmsta årtiondena.

Rymdtemat för idag avslutas med en raket som skjuter iväg från en pelare under Liljeholmsbron

Upprörande misshandel

Om du följer den här länken och går längst ned på sidan kommer du att få se en upprörande serie bilder av hur en säkert mycket snäll och fridsam björn blir misshandlad av ett gäng elaka kor. Det är som jag alltid sagt: se upp för kossorna, dom jäklarna vet man inte var man har!

Misslyckades kulturrevolutionen?

Jag har sett påståenden om att kulturrevolutionen i Kina, en av de stora politiska omvälvningarna under det förra århundradet, var ett misslyckande. Det är klart: det gick inte många år efter upphovsmannens död innan Kina styrde över till en råkapitalistisk modell i stället för att fortsätta längs den socialistiska vägen. Om något företag lyckas eller misslyckas måste väl detta knytas till vad den eller de personer som startade det hela tänkte sig för utfall. Om tanken var att folket skulle bli starkt och medvetet nog att slå tillbaka så slutade ju projektet (åtminstone kortsiktigt) illa.

Men vad tänkte Mao själv? Trodde han att en kulturrevolution slutgiltigt skulle lösa problemen med kapitalistiska tendenser i Kina och göra landet oemottagligt för en sådan utveckling?

Något sådant trodde han inte, snarare att det skulle behövas fler omvälvningar i framtiden. Överhuvud taget trodde han att det alltid kommer att finnas reaktionärer, och dem är det rätt att göra uppror mot. Och tänker man på det sättet kan man säga att möjligheten för ett misslyckande finns inbyggt i det man gör, att det i själva verket alltid måste bli ett misslyckande. Sopar man bort en fiende sticker snart nästa upp huvudet. En motsättning försvinner men en annan kommer. Vi kommer aldrig till ett Utopia utan motsättningar och konflikter.

Man kan se kulturrevolutionen som framgångsrik i att slå sönder gamla skadliga feodala strukturer i Kina och därmed röja vägen för den kapitalistiska explosionen under slutet av 1900-talet. Jag tror inte att Mao skulle ha blivit förvånad över den utvecklingen. Men han skulle också peka på den revolutionära potential som hela tiden finns hos folk som utsätts för och kämpar mot "elaka herrskap". De som leder Kina idag var unga under kulturrevolutionen och är medvetna om detta.

För den som är bekant med grunddragen i den dialektiska filosofin är detta inget konstigt. Inget varar för evigt, allt flyter, man träder inte ner i samma flod två gånger, i kampen mellan motsättningarna förvandlas segrar till nederlag och nederlag till segrar i en evig dans. Ur den synpunkten är alltså frågan "lyckades kulturrevolutionen?" felställd. Riktigare vore att fråga i vilken grad den lyckades respektive misslyckades i förhållande till vad de inblandade människorna tänkte sig samt vad som var möjligt att göra på den utvecklingsnivå som Kina befann sig på i mitten av 1960-talet.

Som Marx påpekade så skall man inte lita på vad folk och epoker säger om sig själva. Vad de än tror så kommer de inte att ge sig på större projekt än vad de klarar av. Här kanske någon vill säga emot, men jag misstänker att Marx hade rätt: även om folk säger sig sikta på stjärnorna kommer de praktiska omständigheterna att tvinga dem att landa i trädtopparna och agera därefter fastän de kanske envetet hävdar att de nu är vid stjärnorna.

När Kinas premiärminister för en tid sedan besökte USA var det någon skämtare som skrev att han åkt dit för att titta på sina pengar. Historien kan ta sig fram längs underliga stigare ibland. Kan det vara så att de enorma masskampanjerna i Kina under Maos tid bidrog till att skapa ett land som så småningom blev så starkt att det nu håller USA i ett hårt grepp via ekonomin, och som kan backa upp detta ekonomiska nackgrepp med hangarfartyg och interkontinentala robotar om gäldenären skulle bli bråkig?

PS. Sjöng inte John Lennon ungefär att "life is what happens when you're making other plans"? DS

Peru

I Svenskan finns en kort notis om att vänsterkandidaten Ollanta Humala förväntas komma på första plats i kommande presidentval i Peru, dock utan att få majoritet vilket kommer att medföra en andra valomgång. Svenskan anger TT Reuters som underlag, och då är det lika bra att slå upp Reuters då. Med den här sökningen får man deras artiklar som innehåller namnet Ollanta Humala. Hans motkandidater anges som mer "näringslivsvänliga" hur man nu skall tolka det: är de hundraprocentiga mutkolvar och utförsäljare av fosterlandet kanske, medan Humala har åtminstone några andra synpunkter av mer folkligt intresse? Humala är väl inte super-vänster, men som läget är idag vet vi att det räcker med ganska milda reformförslag och en dos sunt förnuft för att utlösa hysteri och panikreaktioner hos de "näringslivsvänliga". Att en del naturtillgångar och offentliga nyttigheter skall vara offentligt ägda var inget konstigt ens för konservativa människor för inte så länge sedan, men i dagens läge verkar den tanken uppfattas som hädelse mot det mest gudomliga. Och där har väl Humala syndat litegrann.

En bifråga kan vara det lågintensiva kriget i Perus inland. I en artikel i tidningen Proletären (nr 14, finns bara i pappersupplagan tror jag) citeras en peruansk journalist om läget i landet. En passus torde göra en del anhängare av Perus Kommunistiska Parti (Sendero Luminoso) mäkta upprörda. Det står nämligen att "Sendero Luminoso skrev under en fredsöverenskommelse ... Det orsakade interna konflikter inom rörelsen. Nu vill de delta i politiken och tona ner den väpnade kampen."

Uttrycket "tona ner" är glidande - skall man fortsätta att skjuta, fast lite mindre? Verkligheten torde vara att somliga grupper från det gamla partiet fortsätter den väpnade kampen utan några kompromisser medan andra kan tänka sig andra vägar. Polemiken dem emellan förs med ganska högt röstläge. Jag hade en intervju med företrädare för den förstnämnda gruppen här på bloggen för ett tag sedan.

Gruppen som fortsätter kriget verkar kontrollera en del områden och ha folkligt stöd där (en förutsättning för att kunna överleva) men en kritiker kan fundera på vad som är det långsiktigt smartaste att göra om det är utplånande av underutveckling och massfattigdom man är ute efter. Om offentliga och civila makthavare är eniga och fullständigt kompromisslösa vad det gäller att hålla folkflertalet nere i skiten torde det inte finnas någon annan väg än upprorets (hur det nu ser ut), men uppstår sprickor i maktens murar kan bilden ändras. PKP-arna kallar sig maoister, men då kan man ju påpeka att Mao själv var beredd till överenskommelser med de värsta och tarvligaste motståndare om han trodde att det kunde gynna den kinesiska revolutionen.

... och här tänkte jag skriva lite grann om peruansk arkeologi där det händer spännande saker, men det får bli vid något annat tillfälle.

En sorts lymmelfilter?

Jag har haft vetenskapsteoretiska funderingar uppe några gånger tidigare här på bloggen, eller snarare vetenskapspraktiska, eftersom det handlar om praktiska tillämpningar.

Hur skall man hantera förhållandet att vetenskapliga sanningar kan anses vara provisoriska, och faktiskt inte är en sanning om den inte är uppbyggd så att det går att kontrollera och eventuellt motbevisa? Det man kan göra är att behandla kritik och kritiker på samma sätt. En grundläggande princip bör vara att hånflinande typer som bara säger "ääh, de' där trooor ja' inte på" är borta ur diskussionen direkt. Där finns ett första lymmelfilter. Det är så viktigt att man inte ens behöver föra en diskussion vidare. Vetenskap är inte en trosfråga. Vill man hålla på med sådant får man vända sig till religionen.

Nästa steg är argumentens tyngd. Ett dåligt argument är starkare än ett argument som över huvud taget inte finns (jämför ovan). Ett dåligt argument är bättre än ett väldigt dåligt argument. Det handlar om vilka faktaunderlag som finns. Mätserier av temperaturer som gjorts under lång tid kan störas av av mätstationer flyttas, av ny bebyggelse i närheten och annat, men de är ändå viktigare som indikatorer på klimatförändringar än om någon tittar ut genom fönstret och tror sig dra någon slutsats från den ena dagen till den andra. Man måste också ha rätt att ställa kravet att kritikerna också skall dra tillbaka påståenden som klart visas är fel, och att de inte bara tiger ihjäl påvisade fel och börjar om från ett annat håll. De som vägrar att kritiskt behandla sina egna påstående bör fastna i lymmelfiltret.

Om man jobbar ungefär enligt de här riktlinjerna, alltså kräver att kritiker själva har något att komma med som kan kontrolleras enligt vetenskapliga grundprinciper, borde kanske en del ogräs kunna rensas undan, eller åtminstone skickas ut i de förnekar-, revisionist- och tokeriträsk där de hör hemma?

Nej, jag åker inte ...

Njakajaure nära Abisko. Fjället i bakgrunden heter Nissuntjårro.

Jag sitter och går igenom fotografier som jag tagit de senaste åren. Som det här ovan, några kilometer från Abisko vid Torne träsk, den 19 juni 2009. Är det inte vackert? Tänk en sådan fin dag med hög och ren fjälluft, himmel och berg och sjö går i varandra, lövsångare drar stilla drillar i fjällbjörkarna i närheten medan skriet från en småspov hörs från myren på andra sidan sjön ... Jag skulle vilja åka dit igen, men inte fasen ... det har varit för mycket trassel med tåget de senaste åren.

I teorin är det mycket enkelt: man kliver på nattåget till Luleå på Stockholms central och så sover man sig igenom en stor del av landet, man vaknar förmodligen en bit söder om Umeå i Västerbottens vackra kustland  där ängsladorna ännu står på fälten, och i Boden byter man till tåget som går längs Malmbanan upp mot Abisko. Förut har det ofta gått rätt hyfsat, tågen var gamla och skruttiga, det brukade vara förseningar just på Malmbanan eftersom malmtågen alltid har förkörsrätt där och banan är enkelspårig, men man kom fram i hyfsad tid i alla fall. Och resan tillbaka var samma sak. Gamla skruttiga tåg, men det fungerade.

Men under det senaste årtiondet ... en gång körde tåget i 40 km/t genom halva Norrland på grund av signalfel, en gång var det fem timmars stopp för att det brann i en verkstad invid spåren (jäkligt smart med gastuber invid järnväg och landsväg!), en tågurspårning slog ut trafiken under flera dagar just den dag jag skulle åka en gång, en annan gång en halv dags försening på grund av ett brinnande arbetståg som brände av kontaktledningarna också. Det var nog fler fall, har kanske glömt bort något. Försening på grund av självmördare kan järnvägen inte lastas för, men mycket av det andra kan nog ha med bristande underhåll att göra. Och problemen på annat håll på grund av snö, och senast på grund av blåst ... hur kan det bli så?

Jag hörde ett brottstycke av ett radioprogram på P1 för några veckor sedan, man jämförde tågen i Schweiz och Sverige. Schweizarna utmärkte sig genom att sköta det här bättre, ha mer underhållspersonal och liknande. Jag gjorde reflexionen att det kan finnas två sorters borgare: solida och noggranna borgare i det pålitligt borgerliga Schweiz, och nyliberala bonnjönsiga vimsputtar i Sverige. (Eller om man i stället för vimsputtar skriver 'vinstputtar', för det är ju den heliga vinsten det handlar om - dock inte vinsten för resenären som består av säkra och rimligt prissatta  transporter utan för bonusdirektörer som vi gott kan vara utan.)

Nu påstås det bli en satsning på järnvägen, men det övertygar inte. Och så är det sent ute. Det är inte långt till nästa vinter, tänk på det, och om Den Nordatlantiska Oscillationen så vill kan vi få en mördarvinter till. Juholt säger sig vilja ha viss återreglering. Det är väl som att försöka sätta sig på flera stolar på en gång. Dessutom har ju inte socialdemokraterna tidigare varit direkt inriktade på att stoppa den slakt på den gamla järnvägen som lett fram till dagens elände. Det här är inte en partiskiljande fråga om vi talar om de större partierna, det handlar om nyliberalt vanstyre och de är nyliberaler hela gänget. Men det är klart - någonting är väl alltid lite mer än ingenting.

Nej, det har varit för mycket trassel de senaste åren, jag ser tiden an och hoppas att det blir en rejäl upprustning av det svenska transportsystemet så man åter med tillförsikt kan sätta sig på tåget mot övre Norrland och veta att man kommer fram enligt tidtabellen. Men inte just nu. Hoppas lövsångarna och småspovarna kommer ditupp i alla fall - de behöver ju inte lita till före detta "hela folkets järnväg" för sina resor!

En liten början

Hur gick det med protesten utanför Indiens ambassad som jag skrev om för ett tag sedan, och som skulle ske idag?

Här har vi till att börja med Indiens flagga som kämpar i dagens häftiga snålblåst på Drottninggatan ...

... och tittar man därnere på gatan, är det inte några figurer som håller på att veckla ut något rött ...?

Jodå, sett från andra sidan är budskapet klart (åtminstone för de ännu så länge rätt få personer i Sverige som känner till det stora upproret i Indiens fattigaste utmarker)

Jag pratade med några av deltagarna och det visade sig att en del av demonstrationen ännu inte kommit fram på grund av problem med pendeltågen. Elavbrott igen. Men någonstans skall man ju börja, och vad säger att det inte kan vara betydligt större möte nästa gång? Förhoppningsvis trevligare väder också.

Funderingar

Här är lite vidare funderingar med anledning av det här inlägget. George Monbiot tycker sig hos en del kärnkraftsmotståndare ha funnit påståenden av allvarlig natur som inte är grundade på faktakontrollerad forskning. Dessutom en otrevlig tendens att resonera på ungefär samma sätt som en del personer som förnekar den globala uppvärmningen. Kan man kanske som ytterligare jämförelseobjekt ta upp en lokal svensk variant: varghatarna? En del av dem har väldigt svårt med fakta, saklig argumentering och anständigt uppträdande i största allmänhet. Och när man exempelvis läser vad en del uppvärmningsförnekare skriver i kommentarsfälten i olika tidningar tycker jag att bilden av den skräniga uppblåsta icke lyssnande människan lyser igenom bokstavsraderna. Det vore hemskt om människor i en rörelse som man egentligen sympatiserar med skulle uppträda på samma sätt.

När det gäller större frågor än veckans tipsrad är det nog sällsynt att somliga har helt rätt eller helt fel. Vetenskap är ett flöde där påståenden hela tiden (idealt i alla fall), testas, godkänns eller förkastas, och godkänns som hållbara eller ligger kvar som tänkbara hypoteser för vidare experiment. Osäkerhet behöver inte betyda att man inte faktiskt kan ha en rätt god uppfattning om hur saker fungerar. Osäkerhet betyder inte att man inte kan ha synpunkter på olika saker, men man bör vara medveten om att osäkerheten finns. Ibland spelar det ingen roll, ibland är det viktigt.

Alla synpunkter har inte samma tyngd. Vilar de på okunskap och hysteri eller dolda intressen finns det ingen anledning att svamla om att "ta oron på allvar". Att i Sverige bli anfallen av en varg eller en terrorist är mindre sannolikt än att bli skjuten av en vanlig jägare när man är ute och går i skogen (jag har ingen statistisk på det egentligen, men försök motbevisa mig!). Någon hysteri gäller dock inte herrar i gröna kläder med gevär i skogen.

Monbiot har inte skrivit att kärnkraften är ofarlig, eller att kärnkraftsbolagen skulle vara hederliga - han har belyst såväl risker som skurkaktighet. Men om delar av antikärnkraftsrörelsen lyfter fram argument som har svårt att tåla fackgranskning är det ett problem. Ett stort problem. Särskilt om man med ovetenskapliga metoder försöker skyla över att man har dåligt på fötterna. Det finns förvisso bättre platser att vara på än i närheten av ett just havererande kärnkraftverk eller en illa skött urangruva. Men betyder det att låg strålning (som jag tror finns överallt, bland annat i Sverige med våra granitberg som släpper ifrån sig lite radioaktivitet om jag har rätt) generellt är farlig? Är inte rökning och trafikavgaser ett värre problem än lågstrålning om man bor i en storstad, vilket halva Jordens befolkning gör numera? Om man har svårt att skilja dödsfall på grund av radiaktiv strålning från andra dödsfall, är det då lämpligt att hävda att det just är radioaktiviteten som är den avgörande faktorn?

Det kanske är så att de tunga argumenten mot kärnkraft handlar om att uranet inte räcker till, och att det tar dyrbar tid och resurser att syssla med kärnreaktorer när man borde inrikta sig dels mot andra energikällor, dels mot energibesparing? Samt (om vi tar det där uttjatade om "terrorister") att det är mycket mer högstatus att försöka spränga ett kärnkraftverk än en grupp vindsnurror.

Protestdag i Irak 9 april

Klicka upp bilderna till större format, eller titta på ursprunget här. Den arabiska revolutionen är inte död, protester förväntas i Irak 9 april, och irakierna har ju rätt mycket att klaga över.

Här har jag saxat ur ett utskick från svenska Iraksolidaritet:

Ny protestdag i IrakDen 9 april blir en ny landsomfattande protestdag i Irak. Liksom på ”Vredens dag” den 25 februari kommer människor över hela landet att genomföra demonstrationer, däribland sit-ins utanför USA:s baser. Media kan kontakta och intervjua kända personer som företräder organisatörerna.”Den folkliga rörelsen för att rädda Irak” och andra gräsrotsorganisationer kräver:
- att USA villkorslöst lämnar Irak,
- återkallande av säkerhetspakten som kränker Iraks suveränitet
- återkallande av det sekteristiska kvotsystemet (efter religiös och etnisk indelning) som USA påtvingat Irak),- uppbygge av en civil irakisk stat genom transparenta val utan inblandning av ockupationsmakten eller någon annan utländsk, regional kraft, framför allt Iran.
- att alla oskyldiga fångar friges ur ockupationens och regimens fängelser och alla hemliga fängelser stängs.

Bevis-härdsmälta?

Inte vet jag om bevis-härdsmälta är en bra översättning av engelska evidence meltdown, men det verkar vad det handlar om i alla fall. Kärnkraft har jag inte haft uppe så mycket på bloggen. Som så många andra känner jag ett visst mått av olust inför företeelsen. Nu är frågan: hur mycket av olusten beror av verkliga problem och hur mycket av påståenden som inte håller för granskning (en fråga som jag inte kan besvara). Att det hänt några svåra haverier i kärnkraftverk vet vi, men hur är det med verkliga skadeverkningar som sjukdomar, dödsfall, radiaksmittad grödor, mark? Och om vi sätter det i relation till andra faror i livet, och om vi funderar över vilken typ av energi som ersätter nedlagda kärnkraftprojekt - blir det kol, med kända klimatkonsekvenser?

Den som är mer intresserad av det här, och kanske har kunskaper för att bättre än jag kunna värdera olika påståenden, kan ha utbyte av att läsa ett antal artiklar av en stor kanon inom den brittiska miljörörelsen: George Monbiot. Hans blogg finns här, och de inlägg jag hänvisar till är i kronologisk ordning:

Atomised
Going Critical
Seven Double Standards
Correspondence with Helen Caldicott
Interrogation of Helen Caldicott’s Responses
Evidence Meltdown

Avslutningen är rätt våldsam: Monbiot anklagar en del kärnkraftmotståndare för att ha samma mentalitet som mindre hederliga förnekare av den globala uppvärmningen. Jag antar att många människor är väldigt upprörda över det. Samtidigt anser jag att fakta måste respekteras, vare sig de är otrevliga eller inte. Och i det här fallet skulle det ju egentligen kunna röra sig om att fakta är trevligare än vad som påstås. Vi får se hur det utvecklas med den här debatten. Det tycks i alla fall som om den här killen har mod, kunskaper och vetenskaplig integritet.

Något att skratta åt?

Man skulle kunna skratta åt delar av det libyska eländet om det inte vore så att folk råkar illa ut. De där killarna som åker vägarna fram och åter och viftar med vapen i små bilar, och skjuter sig i foten ibland, skulle kunna platsa i en brittisk filmfars av gammalt gott märke. Hette han inte Terry-Thomas, den där engelske skådisen som gjorde sig så bra som överklasstönt av sista degenerationen? Nu antas det ju vara en internationell operation i Libyen, så hela det härligt gänget från toppfilmen Dessa fantastiska män i sina flygande maskiner, alla med fint återgivna nationella karaktärer inklusive Terry-Thomas, borde passa in i den nya filmkomedin Full sprätt i ökensanden! - Usch, nej, det här är inget att skratta åt. Folk dör!

Vilken tunna som är helt rätt att hoppa i är ofta svårt att säga i förväg (det är alltid lättare att vara efterklok) men det finns ju en känsla av att åtminstone delar av vänstern hoppat åt fel håll i det här fallet. Vad det gäller imperialister, gamla kolonialister, samt skumma självhärskare i Afrika och Asien kanske de med tanke på sina egna intressen hoppar mer rätt, men då kanske det inte är så rätt för vänstern? Med andra ord: när det här så här uppjagade situationer gäller det att försöka hålla huvudet någorlunda kallt, och försöka resonera utifrån tillgängliga fakta (i den mån man kan fastställa vad som är fakta). I det avseendet kan jag rekommendera Erik Svensson på Biology and Politics som skrivit flera inlägg om libyenkrisen och vänstern. Det senaste hittar man här.

Bland mystiska aspekter av den libyska omvälvningen är möjlig inblandning av al-Qaidafigurer. Å ena sidan är al-Qaida ingen organisation utan snarare en idé, å andra sidan finns det några som kallar sig al-Qaida i islamiska Maghreb (Nordafrika) och som har utfört en del otrevligheter. Om man tror på den här rapporten från Reuters så skulle dessa människors stora intresse i den libyska konflikten för tillfället vara att skaffa vapen exempelvis från plundrade arsenaler i Libyen och köra ner dem till länder söder om Libyen. I Algeriet har man knappt återhämtat sig efter det långa och fruktansvärt blodiga inbördeskriget och är väldigt oroade för det här (säger man i alla fall från myndighetshåll).

Man får tänka på att alla dessa påstående som ofta kommer från "anonyma underrättelsekällor" kan vara vad som helst från struntprat till propaganda, mediaspin eller rena fakta. Men om vi antar att de åtminstone har en viss grund så innebär NATO:s inblandning i Libyen att man direkt eller indirekt ger stöd till krafter som man påstår sig bekämpa å det bestämdaste. För "kriget mot terrorismen" är väl inte avslutat? De som tycker att det är kul att NATO hjälper islamister att beväpna sig skrattar väl. Övriga har nog lättare att hålla sig för skratt. Nej, vad det gäller NATO kan man nog säga att "med sådana vänner behöver man inga fiender".

Ett par lästips

För den late är det bättre att låta andra skriva än att själv sitta och nöta på tangenterna. Här är ett par läsbarheter:

1. Bloggen Klass mot klass (och här handlar det inte om skolklasser) har skrivit ett långt inlägg om science fiction, utopier och dystopier. Det där med SF intresserar mig, jag läste en hel del sådant på sjuttiotalet. Mycket i genren är skräp, men en del kan fungera som litterära experimentalfält och som sätt att få en att fundera över tillvaron en gång till. Kan man inte säga att SF ibland kan visa för en att "en annan värld är möjlig"? - Detta är ju faktiskt en utmaning mot dagens härskare!

2. Om man vill läsa en vettig socialdemokrat torde Lena Sommestad vara en god kandidat. Jag fruktar dock att hon förgäves kämpar mot partiets mörkmän, socialmoderater och betonghäckar. Nu föreslår jag läsning av det här inlägget, där hon förespråkar upprättandet av Arbetarrörelsens Humanistiskt-Samhällsvetenskapliga Råd. Tanken verkar inte så dum, under förutsättning att den fylls av något hållbart som kan föras vidare till dagligt politiskt arbete. Och det är där som en stor, och kanske avgörande hake finns: mörkmän, socialmoderater och betonghäckar är inte intresserade av modern vetenskap som kan röra till deras tillvaro. Samma torde gälla inhyrda konsulter som skall motivera alla politiska felgrepp som gör att partiet får allt svårare att hålla sig kvar i den svenska verkligheten.

Komplettering av rättelse

En komplettering till föregående rättelse, så att ingen missar: den herre med dubiösa åsikter, och vars existens man kunde tvivla på, heter i själva verket Martin van Crefeld och det kufiska uttalandet om atombomber mot Europa finns återgivet på en wiki-sida. Fast man får ju alltid fundera över hur tillförlitlig wikin är, hur det här uttalandet ser ut i ett större sammanhang, etc. Typisk historisk källkritik alltså. Otrevligt låter det i alla fall och kan nog stämma överens med stämningarna hos vissa grupper i Israel.

Rättelse

Jag gjorde en journalistisk miss i det här inlägget. Kollade inte bakgrunden ordentligt. Om den "kände israeliske militärhistoriker" som påstås ha sagt konstigheter finns är oklart, i så fall heter han något annat än vad som anges i artikeln som jag länkar till. Vad som gör det hela mer misstänkt är att artikeln, som ser ut att komma från kända och pålitliga al-Jazeera, i själva verket kommer från något som kallar sig al-Jazeerah (märk skillnaden, en bokstav) och som verkar vara mer av den vanliga soppan av islamism än pålitlig nyhetsförmedling. Får se om jag kan återkomma med någon kompletterande information. Att existerande atombomber är farligare än icke-existerande håller jag dock fast vid.

Skakiga banker och knark

Har bankslakten i USA lugnat ned sig? I januari stängdes enligt deras finansinspektion 11 banker, det var 12 i februari men bara 3 i mars. Summa 26 hittills i år. Är det lugnare tider, eller lugnet före stormen?

På tal om banker, en del får ju inte gå omkull för att de är för stora. Jag hade en egendomlig historia uppe förra året - en storbank i USA slapp undan med småböter efter att ha tvättat enorma summor åt mexicanska knarkkarteller. Nu kommer en artikel som ger fördjupning i ärendet. Var det månne den pågående bankkrisen som räddade bankjätten från strängare åtgärder? Eller om man omformulerar frågan: användes pengar från knarkaffärer för att rädda det skakiga banksystemet?

Om en iranier sa något sådant ...?

Iran har inga kärnvapen. Inga arabiska stater har kärnvapen.  Men Israel har det. Jag fick en mindre chock när jag läste vad som finns på den här länken. Man kan klassa uttalandet som yrandet från en galning, en stolle som bara representerar sig själv. Kanske det är det. Man kan fråga om det är äkta, och rätt översatt. Men tänk om en iranier hade sagt något sådant, med rätt eller fel översättning, med mer eller mindre förvirring i hjärnkontoret, tror någon att det fått passera i tystnad i våra västerländska media?

Frågan är: finns det ett reellt hot mot Europa från ett allt mer religiöst-extremistiskt och hänsynslöst kärnvapenbeväpnat Israel, och vad tänker Europa göra åt det? Iran utsätts för sanktioner. Borde de inte riktas mot Israel, innan man hittar på något verkligt otyg?

Vad man kan göra med kackerlackor

Jag hade för ett tag sedan en diskussion angående upplopp i förorterna. Som bekant är det en hel del sociala problem i vissa områden, exempelvis med uselt underhållna lägenheter. Uttrycket "slumlorder" är lämplig etikett för vissa människor som äger hus där. Ren jäkla vanskötsel inriktad på maximal vinst, med andra ord. Ohyra och mögel. Nåväl, jag framhöll som min ståndpunkt (i egenskap av "grumpy old man" = sur gubbe) att det vore bättre om de missnöjda ungdomarna gjorde aktioner som riktade sig direkt mot slumbolagen än att leka kravall, kasta en del saker och tända eld på andra saker bara för att visa missnöje i största allmänhet. Vill man uppnå verkliga resultat måste man vara konkret och precis och rikta ilskan åt rätt håll. Man skulle ju exempelvis kunna samla ihop mögel och kackerlackor och lämna dem till bostadsbolaget i en kartong. Gärna under viss medieuppmärksamhet.

Men - som av en slump som så ofta händer när man tittar runt på nätet - stötte jag på det här. OK, det som beskrivs är naturligtvis kriminellt i något avseende (kan det rubriceras som "ofredande" och/eller "hemfridsbrott"?), men får betraktas som mindre allvarligt ur mänsklig moralisk synpunkt än det som slumlorderna gör. Fast då krävs det ju att man har en mänsklig moralisk synpunkt för egen del, vilket i det här sammanhanget kan likställas med en klasståndpunkt som ogillar slumlorder. Den formella borgerliga Svea Rikes (ibland kallas Svea Rikas) Lag ser det nog på annat sätt, men som bekant kan opinioner påverka såväl hur lagarna skrivs som hur de tillämpas.

Vad det var jag egentligen var ute efter när jag fann det där? - Jag plockade upp de få anarkistsidor jag kände till för att se om det fanns några anarko-synpunkter på Libyen (men det var inte mycket).

Engelsk analys om Libyen

Frågan om Libyen har som bekant orsakat snudd på härdsmälta inom vänstern runtom i världen. Grupper som borde stå varandra nära har hamnat på motsatta ståndpunkter. Klyftorna går även rätt igenom partierna. Det nya skällsordet "bombvänster" har uppstått samtidigt som det gamla positiva "solidaritet" solkas ned ytterligare. Sålunda var det en hel del vänsterpartister närvarande på antikrigs-mötet som jag skrev om här, det som skedde dagen innan flertalet V-partister i Riksdagen röstade för att svenska krigsflygplan skall skickas till ... Sardinien hörde jag. Vad de nu skall göra där. Möta våren vid Medelhavet? Äta sardiner? Bränna en jäkla massa stålar och bidra till förorenande utsläpp från sina flygande jordfräsar?

För en färsk engelsk analys över vad som händer i Libyen, och vilka handlingsalternativen är, kan det här inlägget rekommenderas. Noteras bör att skribenten Richard Seymour är trotskist. I Sverige har det ena trotskistpartiet hamnat på bombsidan medan det andra är emot. Seymour tillhör motsidan, och lägger fram ett antal argument som förefaller rimliga.

Vad kan man mer tillägga? - Kanske att det verkligen inte bara är ledarna för Cuba och Venezuela som anmält avvikande ståndpunkt om NATO:s krig mot Libyen. Det är en generell ståndpunkt i Latinamerika, men det verkar bombvänstern ha svårt att ta till sig. Det är väl med Libyenkriget som med valet av Juholt till S-ledare: först tappar en massa folk koncepterna och springer iväg och ropar "det här är ju fantastiskt" - och efter några dagar börjar eftertankens kranka blekhet infinna sig ... "är det här så kul egentligen ...?"

(Tillägg söndag morgon: nu säger man att det är Sicilien planen skall åka till. Inte lätt att hålla reda på alla öar i Medelhavet!)