Identitet och demokrati

Kan man använda den här bilden till att illustrera någon djup tanke om "åsiktskorridorens" tanke-tomhet?

Jag har ju inte kommit med så mycket original-material på den här bloggen på ett tag, utan mest hänvisningar till översättningar som publicerats på annat håll. Men varför inte fira den annalkande våren genom ett undantag? Detta bygger på citatet nedan, som jag skrev som kommentar till en artikel på Lindelöfs blogg.

Hela artikeln, Identiteter för att dölja klassklyftorna, hittar du här. Klart läsvärd. Frågan Lindelöf ställer är varför alla möjligen "identiteter" förs fram, men att de arbetande försvinner ur sikte. Jag klippte två meningar ur artikeln och försökte se ett samband.

Om det är så att
“…världens åtta rikaste personerna äger lika mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning”
är det väl självklart att vissa intressen (ex.vis mediaträlarna, politikerna och aktivisterna som jobbar för de åtta rikaste och andra superrika), inte gärna vill tala om
“… grupper som kan knytas till arbete och försörjning …”
eftersom det kan ge upphov till tråkiga diskussioner om rättvisa, rimlighet och omfördelning. Alltså gäller det att styra bort uppmärksamheten från klassamhällets ständiga kamp om merarbetets fördelning.
På sätt och vis måste man beundra det borgerliga samhället för dess fantastiska förmåga att omvandla rättvisekamp bland undertryckta och eftersatta grupper till ett vapen att slå mot de många arbetande som göder de åtta rika och deras klasskamrater.

Jag tänkte tillägga en reflexion, och den handlar om demokrati. Det är det tillstånd som uppnås när proletariatet, det stora flertalet av folket, tar makten. Detta enligt Kommunistiska manifestet från 1848. Demokrati var ett fult ord bland anständigt folk vid den tiden, det förde tankarna till kaos och pöbelvälde, och en visa i Tyskland hävdade att "mot demokrater hjälper blott soldater". Att Marx kallade demokratin för "proletariatets diktatur" är alltså inte så uppseendeväckande som dagens ynk-ängsliga demokrater tror. Majoriteten styr. Några problem med det?

Men tiden går. Kapitalismen har gått framåt med stormsteg sedan 1848. Ibland snubblar den till, tvekar kanske ett tag, måste ta något steg bakåt, men är snart på väg igen och bryter ner alla hinder. Detta på grund av en särskild egenskap, nämligen en enorm förmåga att ta tag i de rörelser som finns, som ibland är mycket kritiska mot kapitalets välde, och omvandla dem efter sina egna önskningar.

Som Marx påpekade är de dominerande tankarna under varje epok den härskande klassens tankar. Det betyder ju att det finns tankar och klasser som inte är härskande, men de härskandes tankar tränger in även där. Oppositionella partier, fackföreningar, solidaritetsrörelser etc. - de utsätts hela tiden för ett tryck att omvandla sig, möjligen under ett bibehållet 'radikalt' skal, och bli nya organ för den härskande klassen. Tänk på den patetiska före detta klasskampsvänster som blev 'bombvänster', Pride-parad-gångare eller påhejare, migrationsaktivister ... .

Dessa omvandlade organisationer (ibland statsfinansierade för att verkligen se till att de håller sig på mattan) kommer av trycket från den härskande klassen att ändra perspektiv: i stället för att ta itu med de grundläggande motsättningarna i samhället kommer det radikala skalet att skylta med kamp för identiteter. Det betyder inte att sådan kamp inte är viktig, för det är den, men det betyder att det livsviktiga trycket mot den härskande klassen lättar. Trycket riktas åt annat håll. Och detta sker medan den grundläggande motsättningen under alla faser av kapitalismen - klasskampen, kampen om mervärdet - finns kvar och möjligen leder fram till en första klassens katastrof för mänskligheten. Som Marx skrev så kan ju klasskampen leda fram till att någon segrar, alternativt att alla de kämpande klasserna går under. I den nuvarande epoken kan man kanske säga att kapitalisterna segrar sig till döds, medan proletariatet tar livet av sig ändå.

I rubriken skrev jag "Identitet och demokrati", och nu till vad jag menar. Det är följande: när identitetspolitiken sätts i högsätet bryts möjligheterna till demokratisk kamp ner. I stället för en enad front ("arbetarklassen och det arbetande folket" eller "ned med monopolkapitalet") kommer folkliga grupper att jagas mot varandra.

En intressant observation är när fiendegrupper definieras som "vita män", vilket betyder att kärngruppen i kampen mot kapitalets välde isoleras. Det begriper många arbetande "vita män" redan, vilket betyder att de vänder ryggen åt de tidigare arbetarpartierna och i stället, om vi talar bara om Sverige, vänder sig till sverigedemokraterna. Det lär de inte få ut mycket av, men ur kapitalets synpunkt är detta bra, tills man kan hitta på något nytt splittrande. Har man med identitetspolitik slagit ned den kampvilja som kan finnas bland exempelvis fackligt anslutna är det bara att börja med något annat. Det viktiga är att hålla motståndaren splittrad, skingrad, fullt upptagen med ett ständigt inbördeskrig - för annars skulle ju den lilla monopolkapitalistiska gruppen inte ha mycket att sätta emot. Den skulle kanske inte ens klara av spärren till riksdagen, medan det folkliga alternativet kunde kamma hem absolut majoritet både där och (ännu viktigare) på gatorna, och göra om samhället efter sitt eget huvud.

Kunde ha skrivit mer om det, men det här får räcka tills vidare.