söndag 29 oktober 2017

Börjar polletten trilla ner?



Rubriken är rätt OK, resten av Nordbergs tyckeri-artikel i Svenskan är rätt oväsentlig med sedvanligt Putin-gnäll. Men det finns i alla fall ett par nyckelmeningar:

Och nu – sent och motvilligt – tvingas amerikanska diplomater ofta konstatera att Putin är vår tids mest förkrossande briljanta utrikespolitiska spelare.  ...
USA har fortfarande en mångdubbelt större ekonomi och militär kapacitet, men just nu ser det ut som om Vladimir Vladimirovich har det intellektuella övertaget.

För att tala med Darwin är det "the survival of the fittest", den bäst anpassade (inte den formellt starkares) överlevnad det handlar om. Ryssarna (ja, det finns ju fler ryssar än bara Putin) har utnyttjat sina starka sidor till max och därmed gradvis kunnat neutralisera USA:s översittarfasoner. Å andra sidan har USA genom just dumma fasoner och kortsiktiga kostsamma projekt (som aldrig tar slut - tänk på Afghanistan!) gång på gång skjutit sig i foten och gjort motståndarna starkare. Ryssland ligger närmare huvudtendenserna i dagens värld än USA och är därför i vinnarläge på grund av bättre anpassning.

Men om vi gör som kineserna, och tänker verkligt långsiktigt, kan det möjligen vara Xi Jinpings regering som är de mest briljanta? Under några årtionden har de smugit sig fram, undvikit kortsiktiga konflikter och i stället tänkt i långa linjer - och det ger utdelning. Kom igen om hundra år eller så, så får vi diskutera saken!

Undrar i vilken grad polletterna har trillat ner hos tänkarna i svenska UD, regeringen och NATO-partierna?

torsdag 26 oktober 2017

Lästips: är Kina kapitalistiskt?

Här är ett klipp från ekonomen Michael Roberts blogg med anledning av Xi Jinpings allt starkare ställning i ett allt starkare Kina. En del (de flesta kanske?) anser att Kina är kapitalistiskt rätt av. Roberts har en avvikande mening. Partiet har inte släppt ifrån sig kontrollen även om privata intressen har tillåtit breda ut sig.
China is not capitalist. Commodity production for profit, based on spontaneous market relations, governs capitalism. The rate of profit determines its investment cycles and generates periodic economic crises.  This does not apply in China.  In China, public ownership of the means of production and state planning remain dominant and the Communist party’s power base is rooted in public ownership.  So China’s economic rise has been achieved without the capitalist mode of production being dominant.
China’s “socialism with Chinese characteristics” is a weird beast.  Of course, it is not ‘socialism’ by any Marxist definition or by any benchmark of democratic workers control.  And there has been a significant expansion of privately-owned companies, both foreign and domestic over the last 30 years, with the establishment of a stock market and other financial institutions.  But the vast majority of employment and investment is undertaken by publicly-owned companies or by institutions that are under the direction and control of the Communist party. The biggest part of China’s world-beating industry is not foreign-owned multinationals, but Chinese state-owned enterprises.

Själv har jag ingen definitiv uppfattning - och hur kan man ha det om en motsägelsefull bjässe som Kina? Förutom Roberts beskrivning av läget i Kina så finns det intressanta observationer i kommentarssektionen. Den som är intresserad bör läsa även den delen.

Nästa år skall det hållas en stor internationell konferens om marxism i Kina. Möjligen kommer något att klarna då, även om jag är tveksam. Undrar om marxistiska lärde som är kritiska mot Kinas nuvarande politik kommer att få närvara? Kanske Roland Boer (australiensisk religionsforskare) kommer att vara närvarande? Han driver bloggen Stalin's moustasche , verkar arbeta mycket i Kina och är anhängare av tesen att Kina faktiskt är socialistiskt.

Jag har inte lusläst de publicerade dokumenten från KKP:s 19:e kongress så jag kan ha missat något, men skulle begreppet "klasskamp" ha förekommit så borde väl någon ha sett det och slagit larm? För klasskamp är ju en viktig företeelse även under socialismen. Men det kanske känns störande för de miljonärer och miljardärer som numera finns företrädda även i partiet? Möjligen kan deras närvaro motiveras med att de företräder "den nationella bourgeoisien", men så hade nog inte Mao tänkt sig saken.

tisdag 24 oktober 2017

En politisk riktlinje som heter duga

Det fanns en tid när man kunde gå ut på gatan och i talkör ropa "leve marxismen, leve Mao Tse-tung" och därmed sammanfattat vad man gillade i politiken. Numera verkar det tyngre, i alla fall om man vill ha med alla riktlinjer som radades upp under det kinesiska kommunistpartiets senaste kongress:

The Congress holds high the banner of socialism with Chinese characteristics and is guided by Marxism-Leninism, Mao Zedong Thought, Deng Xiaoping Theory, the Theory of Three Represents, the Scientific Outlook on Development, and Xi Jinping Thought on Socialism with Chinese Characteristics for a New Era.
Måste erkänna att "Deng Xiaoping Theory, the Theory of Three Represents, the Scientific Outlook on Development" har jag aldrig hört om tidigare. Och vad är det där Xi-tänkandet?:

It represents the latest achievement in adapting Marxism to the Chinese context, and encapsulates the practical experience and collective wisdom of our Party and the people. It is an important component of the theory of socialism with Chinese characteristics, and a guide to action for all our members and all the Chinese people as we strive to achieve national rejuvenation. This Thought must be adhered to and steadily developed on a long-term basis.

Kanske det sker en storstädning om några år, och någon rationaliseringsexpert går in och deklarerar att "vi rensar bort allt det här och säger att vi är marxister helt enkelt!"

"Tja, det kan ju vara något att fundera på ..."

Min första korta kommentar till frågan om kommunismens död

Simma lugnt under kommunismen?

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar,  samt att Anders Romelsjö var vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Jag började fila på en lång kommentar, och den kanske kommer ut i etern någon gång, men i väntan på det så vill jag kort ge det här svaret:

'Kommunism' betyder två  saker. Dels personer/rörelser som påstår sig arbeta för någon sorts kommunistiskt mål. Detta innebär inte att de verkligen gör det, eller att de ens har en någorlunda klar uppfattning om vad målet egentligen innebär. Namnet finns i alla fall kvar.

Dels är 'kommunism' samlingsbeteckningen för ett helt samhällssystem. Att det kan uppstå beror av två förhållanden. Det ena förhållandet är negativt: det nuvarande systemet bryts sönder av en mängd kriser av olika typ och blir ohållbart. Det andra är positivt: redan med existerande teknologi och vetenskap finns möjlighet att behärska och i hög utsträckning eliminera kriserna och organisera en värld där de flesta kan leva ett hyfsat liv. Förutsättningarna för morgondagens samhälle skapas i dagens. Men denna utveckling är inte garanterad. Det kan gå överstyr för mänskligheten om dagens krisande system på något sätt överlever ett tag till.

fredag 20 oktober 2017

Vad är D-8?

"Vad är det här för ett gäng?" tänkte jag. "Vad är D-8 för ena tomtar, har aldrig hört talas om dem tidigare!"




Nå, det finns alltså en grupp som kallar sig D-8 och består av ett antal mer eller mindre muslimska länder. Det som först fick mig att reagera var att den turkiske presidenten uppmanar medlemmarna att handla med varandra i nationella valutor. Och vilka är medlemmarna. Man hittar listan på wikipedia:  Bangladesh, Egypten, Indonesien, Iran, Malaysia, Nigeria, Pakistan och Turkiet. Har inte räknat efter, men det bör väl vara mer än halva miljarden människor som via sina statsledningar är med i 'The D-8 Organization for Economic Cooperationäven känd som Developing-8

Det är alltså en grupp stater där en tung medlem anser att man bör lägga dollarn åt sidan till förmån för egna pengar. Turkiet orienterar sig bort från USA. Iran är säkert med på det.

Official logo for D-8 Organization for Economic Cooperation.png

Noteras bör att ett flertal av D-8-gänget också på olika sätt är anknutna till SCO (The Shanghai Cooperation Organisation) som medlemmar eller med olika sorters observatörsstatus. Här har vi dem:

SCO (orthographic projection).svg

Vi har bland annat tre av fem BRICS-medlemmar här, Kina, Indien och Ryssland. 

Vad jag kan se så är sju av åtta D-åttor också med i den av Kina startade AIIB, Asiatiska banken för infrastruktur-investeringar. Bara Nigeria saknas. Till detta kan man lägga en massa andra mer eller mindre flernationella avtal, Kinas nya "sidenvägar" etc, och bilden verkar ganska klar: här byggs det internationella relationer som inte är bra för den världsordning som hänger på USA:s hegemoni vad det gäller militärmakt och pengar. Även de flesta stater som verkar stå utanför är på olika sätt på väg in i den nya ordning som byggs runt Ryssland och Kina och några andra mindre centra. Hur manövrerar Sverige i denna nya värld? Vi får väl notera medlemskapet i AIIB som något positivt i alla fall.

onsdag 18 oktober 2017

Dyslexi på tidningen?

Dyslexi kännetecknas av svårigheter med korrekt och/eller flytande ordigenkänning och av dålig stavnings- och avkodningsförmåga, enligt en definition som återges i Wikipedia.


Finns det någon med den diagnosen på Aftonlövets redaktion? Eller är det helt enkelt den gamla medarbetaren Nisse (även känd som Tryckfels-Nisse) som varit i farten igen? Förr fanns det korrläsare som tog hand om det här. Nu är det väl stavningsprogram som används, men även detta kan tydligen släppa igenom märkliga ordbildningar utan att larma.

Xi tänker

Mjaha, det här kanske är överraskande (eller inte). Jag bara undrar i vilken utsträckning världens proletära revolutionärer kommer att ta till sig 'Xi Jinping-tänkandet'. Undrar om det kommer att få samma entusiastiska uppslutning som 'Mao Tsetungs tänkande' på sin tid, det som hann bli 'maotsetungtänkandet' också innan termen 'maoism' blev officiell i vissa partier utanför Kina? Kommer vi så småningom få se kedjan av klassiker i den här formen: Marxismen-leninismen-maoismen-xiismen? Nja...? Vi får se.


PRO-panik?

För några år sedan var jag under en tid webb-redaktör i en PRO-avdelning. Detta är historia, så när det här mejlet kom i min brevlåda i morse blev jag ganska förvånad:


Men här har vi förklaringen:



Det gamla vanliga: medlemssiffror har råkat bli lite fel! Jag undrar om det finns några fall där organisationer avslöjats med att uppge för få medlemmar?

tisdag 17 oktober 2017

Är kommunismen verkligen död? - Del 2

Följande text kommer från bloggaren The Saker, en före detta NATO-analytiker med rysk bakgrund, bosatt i USA, som numera skriver från en mer rysslandsvänlig ståndpunkt. Del ett av hans långa artikel lade jag upp på bloggen igår. Där var det bakåtblickande, nu är det mer framåt. 

Jag har försökt mig på en översättning av grundtexten, med vissa förkortningar och några förklaringar.  Mina ingrepp finns inom hakparenteser [...]. Den som undrar vad som försvunnit får ta sig en titt på grundtexten. 

Man behöver inte hålla med om vad The Saker skriver i alla avseenden och jag tror han missar en del väsentliga saker. Men texten kan få den vakne läsaren att tänka till, och det är bra! Och nu, ordet över till The Saker:


Kommunismen – framtiden


Här kommer jag att genast lägga korten på bordet och säga att jag tror, och till och med hoppas, att kommunismen inte är död och att den ännu har en lång och mycket intressant framtid. Här är några skäl varför:


För det första har den kommunistiska ideologin som sådan aldrig blivit genomgripande besegrad, om så bara för att ingen annan ideologi jämförbar i omfång och djup har uppträtt för att utmana, för att inte tala om att vederlägga eller ersätta kommunismen.


För det första är kommunismen en stor intellektuell byggnad och att förstöra bara några av de högsta våningarna får knappast hela byggnaden att falla. Låt oss ta ett enkelt exempel: Den marxistiska parollen ”Från var och en enligt förmåga, åt var och en efter behov”. Den uppfanns i själva verket inte av Marx, han bara gjorde den populär. Några källor säger att den ursprunglige upphovsmannen var August Becker 1944, Louis Blanc 1851 eller Étienne-Gabriel Morelly 1775. Andra säger att det var Pierre-Joseph Proudhon men i en något annorlunda version: ”Från var och en efter förmåga, åt var och en efter arbete.” Det var denna version som antogs i SSRU som tillämplig under den socialistiska omvandlingsfasen på vägen mot det fulla genomförandet av kommunismen. Sedan finns naturligtvis det berömda citatet av Paulus från Nya Testamentet: den som inte vill arbeta får inte heller äta Och Kristus egna ord ”åt var och en efter hans förmåga”. [Citaten från 2 Thess 3:10 och Matt 25:15, enligt Bibel 2000. Ö.a.]

Detta blir fort mycket komplext, men ändå är det knappast en ursäkt att bortse från vad som är en av marxismen-leninismens grundläggande lärosatser. Och det finns många sådana lärosatser eftersom kommunismen kan inte förstås, för att inte säga värderas utanför en mycket bredare diskussion om dialektisk materialism, i sig en anpassning av hegelsk dialektik till historiografi, allt vilket tjänar som en grundval för historisk materialism vilket i sin tur erbjuder en omfattande kritik av kapitalismens natur.

Det finns en orsak till att ett bra bibliotek lätt skulle kunna innefatta ett helt golvplan bara till utlärande och kritik av marxism-leninism: denna massa av lärdom är så enorm, och innefattar historia, sociologi, ekonomi, filosofi och många andra ämnen. Bara materialismen själv innefattar en stor mängd skrifter från de pre-sokratiska filosoferna till Nietzsches ”Gud är död”, till Dawkins student-krior. Om vi uppriktigt ser noggrant in i marxismen-leninismen kommer vi att se att där finns sådana filosofiska pärlor (eller utmaningar, beroende av hur man ser dem) på nästan alla plan i den marxist-leninistiska byggnaden. Innan vi kan utropa ”Kommunismen är död” måste vi hantera varje ”våning” av den marxist-leninistiska byggnaden och och störta åtminstone de viktigaste så att vi inte (rättvist) kan anklagas för medveten okunnighet.

För det andra så erbjuder den kommunistiska ideologin den mest genomgripande kritiken av det globalist-kapitalistiska samhället vi lever i idag. Med tanke på att numera bara den mest medvetet blinde personen ännu kan fortsätta förneka att vårt samhälle genomgår en djup kris som möjligen leder till vad som ofta benämns ”SLVSVKD” (Slutet på världen som vi känner den) ifrågasätter jag klokheten i att förklara kommunismen död och glömma den. När allt kommer omkring så medför inte att informera oss om kommunistisk kritik av kapitalismen att vi antar kommunistiska lösningar på kapitalismens sjukdomar mer än att ta hänsyn till en läkares diagnos medför godtagande av en enda typ av behandling. Och ändå, vad vårt samhälle har gjort är att fullständigt avvisa diagnosen på den grunden att behandlingen har misslyckats i flera fall. Hur dumt är det?

För det tredje är samlingen av kommunistiska och marxist-leninistiska lärdomar inte bara enorm, den är mycket varierad. Leninismen själv är för övrigt en vidareutveckling av marxistiska ideer. Det skulle vara helt enkelt ologiskt att bara inrikta sig på grundarna av denna ideologi och bortse ifrån, eller värre, avvisa, deras moderna följare. Låt oss ta ett enkelt exempel: religion.

Det är ett välkänt faktum att Marx deklarerade att ”religionen är folkets opium”. [Vilket inte var unikt för honom bland tyska tänkare under tidigt 18oo-tal. ö.a.] Och det är sant att Lenin och Trotsky medan de var vid makten gav sig in på vad som bara kan beskrivas som folkmordsartad och satanisk bärsärkagång mot religion i allmänhet och ortodox kristendom i synnerhet.

Under årtionden var rabiat ateism en hörnsten i den marxist-leninistiska ideologin. Men ändå, om man ser på de olika marxistiska regimerna i Latinamerika (inklusive Kuba och Venezuela) märker man snabbt att de ersatte denna rabiata ateism med en särskild sorts kristendom man kan löst beskriva som ”befrielseteologi”. För en hård ortodox traditionalist som jag är befrielseteologi inte riktigt min sak (politiskt skulle jag beskriva mig som ”folkmonarkist” […]).

Men det viktiga här är inte de inneboende kvaliteerna (eller bristen på sådana) i befrielseteologin, men det faktum att latinamerikanska marxister klart har spolat ateismen. Och oavsett om de gjorde detta av en djup känsla av andlig återfödelse och förnyelse eller från cyniska maktpolitiska överväganden är oväsentligt: även om de gav efter på grund av tryck gjorde de ändå något som deras föregångare aldrig skulle ha gjort under några omständigheter.

Så istället för att fördöma religion som reaktionär har vi nu ledare som Hugo Chávez som deklarerar att ”Jesus Kristus var en äkta kommunist, anti-imperialist och fiende till oligarkin.” Uppriktigt? Möjligen. Viktigt? Helt säkert. Jag föreslår att om en sådan central viktig lärosats kan släppas av moderna marxister är de förmodligen villiga att släppa vilken annan del som helst vilken de skulle anse vara fel (av något som helst skäl). Att blanda ihop 2000-talets kommunister med deras föregångare från 1800-talet är oförlåtligt dumt och okunnigt.

[Ett stycke är bl.a. Iran utmålas som en sorts socialism utlämnas. Iranska marxister av olika riktningar kan nog avgöra den saken bättre. Samma gäller arabisk politisk islam där Saker bl.a. hänvisar till en person som kan ses som en viktig inspiratör för dagens terrorism.]


Kommunismen – utmaningen:

Det är verkligen inte överraskande att amerikanerna, som inte har besegrat någon eller något under en mycket lång tid, kan ha en stark böjelse att anta uppfattningen att ha vunnit det kalla kriget och/eller ha besegrat kommunismen. I ett land där vuxna och förmodat bildade människor med allvarlig min kan hävda att Obama är socialist (eller till och med kommunist) kommer sådant strunt sällan att utmanas. Detta är en återspegling av det dåliga tillståndet för kunskap i en nation som tycker sig själv vara ”oundgänglig”, men som inte har några verkliga intressen att förstå resten av världen, för att inte tala om dess historia.

Vi kan nu skratta åt de påstått dumma kommunisterna, deras ”vetenskapliga kommunism” och deras universitets lärostolar i marxism och leninism, men det förblir omöjligt att förneka att man för att förstå den kommunistiska propagandan måste ha en miniminivå av bildning och att denna propaganda utsätter dig för ämnen vilka nu är praktiskt taget döda i västliga samhällen (som filosofi och historia).

När jag ser den sortens strunt som nu för tiden går som statsvetenskap eller filosofi kan jag bara dra slutsatsen att den en gång stolta västliga världen nu saknar den grundläggande bildningsnivån för att förstå, för att inte säga avvisa, marxistiska ideologier. Och att detta är synd och skam eftersom jag också tror att marxism och kommunism är i grunden både mycket tilldragande och mycket giftiga ideologier som måste utmanas och tillbakavisas.


[I huvudsak religiöst avsnitt utgår.]


Kan den marxistisk/kommunistiska ideologiska byggnaden be övertygande avvisad. Jag tror att det går och, förutsatt att mänskligheten inte förstör sig själv i närmsta framtiden, det slutligen sker. Men det kommer att kräva en ansträngning av fullständigt annorlunda natur och styrka än samlingen av primitiva paroller som idag slungas mot marxismen. […]

Inom den överskådliga framtiden har kommunismen en mycket ljus och lång framtid, särskilt med det anglo-zionistiska imperiets pågående kollaps och den åtföljande debatten om orsakerna till denna kollaps. Om man bor i USA må man vara förlåten för att inte se mycket av en framtid för kommunismen, men från Sydöstasien till den indiska subkontinenten, och från Afrika till Latinamerika har kommunismens ideal, värden och argument en enorm dragningskraft på miljoner människor. När Donald Trump under sitt senaste FN-tal låtsades ha auktoritet att föreläsa för världen om socialism visade han bara att okunnighet inte hindrar arrogans, och att dessa vanligen går hand i hand. […]

Tills vidare kommer kommunismens spöke att hemsöka mycket av vår planet, särskilt i de delar där bildning och fattigdom är stora. I den i huvudsak illiterata men rika världen kommer kommunismen att förbli ungefär vad den är idag: allmänt ignorerad och därför okänd. Men när kapitalismens stora byggnad slutligen faller och dess offer återupptäcker skillnaden mellan propaganda och bildning – då kan möjligen en modern utmaning till den kommunistiska ideologin uppstå. Men tils vidare och i den förutsebara framtiden kommer kommunismen att vara inte vara vid liv utan också obesegrad.

måndag 16 oktober 2017

Är kommunismen verkligen död? - Del 1

Följande text kommer från bloggaren The Saker, en före detta NATO-analytiker med rysk bakgrund, bosatt i USA, som numera skriver från en mer rysslandsvänlig ståndpunkt. Hans inställning tycks vara monarkistisk-religiös. Men jag antar att det är analytikern i honom som gör att han trots en anti-kommunistisk inställning skriver som han gör. Den egna uppfattningen får inte ta över analysen, för då är det ingen analys längre. Därmed kan det komma fram en mängd intressanta reflexioner som hjälper oss att bättre förstå vad som hände i Sovjet/Ryssland även om vi kan ha en annan politisk grund.

Jag har försökt mig på en översättning av grundtexten, med vissa förkortningar och några förklaringar markerade [ö.a. - översättarens anmärkning]. Eftersom den ursprungliga texten är väldigt lång har jag delat upp den. Här kommer första delen som blickar bakåt. Fortsättning följer senare i veckan.

The Saker: Är kommunismen verkligen död? - Del 1


Sovjetunionens sammanbrott 1991 markerade slutet av det längsta försöket med kommunism i den nyare historien. Många såg detta som beviset för att kommunism (eller marxism-leninism, jag använder dessa termer som utbytbara här) inte var en livskraftig ideologi. När allt kommer omkring så avslutades kommunismen i Ryssland 1991, kineserna avlägsnade sig tyst från den också och ersatte den med ett unikt kinesiskt varumärke för kapitalism. Slutligen, ingen av de före detta sovjetiska ”allierade” valde att hålla fast vid den kommunistiska ideologin så snart som de återvann sin frihet. Till och med Chávez typ av kommunism  ledde till ett fullständigt konkursat Venezuela. Så vad finns det att prata om?

I själva verket en hel del, inledningsvis med varje enskilt ord i stycket ovan.

Kommunism – det förflutna:

För det första så kollapsade aldrig Sovjet. Det nedmonterades uppifrån av ledarna i kommunistpartiet som bestämde att den sovjetiska nomenklaturan skulle dela upp den sovjetiska ”tårtan” i femton mindre delar. Det som hände sedan var inget mer än följden av inbördes strider mellan dessa fraktioner. Eftersom ingen gav dessa gäng av partigängare mandat att upplösa SSRU [Socialistiska sovjetrepublikernas union, ö.a] eller i själva verket att reformera det på något sätt, kan deras handlingar bara betecknas som en fullständigt olaglig kupp. Alla, med början med Gorbatjovs och Jeltsins gäng, var förrädare mot sitt parti, mot sitt folk och mot sitt land.

Vad folket beträffar så fick de bara rätten att ge sin mening en gång, den 17 mars 1991, när bastanta 77,85 procent röstade för att bevara ”SSRU som en förnyad federation av jämlika suveräna republiker i vilka en individs rättigheter och frihet kommer att fullständigt garanteras oavsett nationalitet ” (se här för en bra diskussion om denna nu sedan länge glömda omröstning).

Det var ingen kollaps. Det var en kupp, eller mer exakt en serie kupper, alla utförda i fullständig illegalitet av förrädare från partiapparaten och mot folkets vilja. Några kommer att protestera mot att kommunistpartiet var fullt av förrädare. Men såvida man inte kan förklara och bevisa att kommunismen systematiskt och på något unikt sätt frambringar förrädare har denna anklagelse ingen förtjänst (som om kristna inte förråder kristendomen, demokrater demokratin, eller fascister fascismen).

För det andra, är kommunism en livsduglig ideologi? Nå, för det första finns det två tankeskolor om detta ämne inom den marxistiska ideologin. En säger att kommunism kan uppnås i ett land, den andra säger att nej, för för att kommunismen skall vara möjlig är en världsrevolution nödvändig. Låt oss först bortse från första tankeskolan en stund och bara titta på den andra. Det kommer att bli knepigt ändå, eftersom allt vi har för att bedöma dess empiriska korrekthet är en relativt kort lista av länder. Jag kan redan höra invändningen: ”Vad? Är inte Sovjetryssland, det maoistiska Kina, Pol Pots Kampuchea och, säg, Kim Il-sungs DFRK [Demokratiska Folkrepubliken Korea – Nordkorea, ö.a] nog?

I själva verket – nej. För det första uppnåddes aldrig kommunismen som sådan i SSRU enligt den officiella sovjetideologin, utan bara socialism. Detta är varför landet kallades Socialistiska Sovjetrepublikernas Union. Kommunismen sågs som ett mål. Socialismen som en oundviklig mellanliggande övergångsfas. Att säga att kommunismen misslyckades i SSRU är lika logiskt som att säga att en halvfärdig byggnad misslyckades med att ge fullgott skydd. Kina har naturligtvis inte ”misslyckats”, till att börja med. Pol Pots Kampuchea var förmodligen ett (förskräckligt) försök att bygga ett sant kommunistiskt samhälle över en natt, men detta motsäger i sig marxismens historiskt-dialektiskt materialistiska teori som uttalar behovet av en socialistisk övergångsfas. Vad beträffar DFRK så är dess ideologi inte marxism eller kommunism, men Juche, som är mest en avlägsen släkting. Så nej, dessa få exempel företräder nästan ingenting, om bara för att urvalet är för litet för att vara relevant och för att ingen av dem kvalificerar sig som ”testfall”.

Vi kommer nu tillbaka till argumentet ”kommunism kan inte uppnås i ett land”. Låt oss se på det från en enkel röd-vit-blå amerikansk ideologisk position och minnas att förespråkarna för en kapitalism av USA-typ gillar att påminna oss om att Reagans kapprustning konkursade Sovjetunionen som inte kunde hänga med. Andra stolta amerikanska patrioter tycker också om att säga att, jo, USA drev ner oljepriset vilket gjorde det omöjligt för Sovjet att fortsätta ge ut pengar, och att detta prisfall var det som gjorde att den sovjetiska ekonomin kollapsade. Personligen finner jag dessa argument både dumma och okunniga, men låt oss godta dem som självklar sanning. Visar inte det att SSRU kollapsade beroende av yttre faktorer och inte på grund av något inneboende internt fel?

Modern skolning (jag kallar det inte ”undervisning”) betonar verkligen inte logik, så jag kommer retoriskt att fråga följande: Om vi godtar att kapitalismen besegrade kommunismen visar det att kommunismen inte var livsduglig eller att kapitalismen är överlägsen? För de många (tyvärr) som kommer att svara ”ja” skulle jag vilja föreslå att om ni låser in en hyena och en människa i en bur och tvingar dem att slåss om resurser är det minst troligt att människan vinner. Visar det att människan inte är livsduglig eller att hyenan är ”överlägsen”?

Marxismen-leninismen uttalar klart att kapitalismen byggs på förtryck av de svaga och att imperialismen är kapitalismens högsta stadium. Vi behöver inte hålla med om detta argument (fast jag personligen gör det väldigt mycket), men inte heller kan det avvisas helt enkelt bara för att vi inte tycker om det. I själva verket skulle jag hävda att vederläggning av det bör vara ett nyckelelement i vilket som helst allvarligt menat avvisande av kommunism. Men för att vara kortfattad är allt jag vill säga detta: vem som helst som verkligen har rest i Asien, Afrika eller Sydamerika kommer att intyga att kommunisterna (SSRU, Kina, Kuba) verkligen skickade enorma mängder hjälp inkluderande råvaror, teknologi, specialister, läkare, militära rådgivare, agronomer, vattenreningsexperter, etc. I motsättning till detta, fråga vem som helst i dessa länder vad kapitalismen för med sig, och du kommer att få samma svar: våld, utplundring och stöd för ett styrande lokalt comprador-gäng. [Comprador: Portugisiskt-kinesiskt uttryck för kapitalister som arbetar för utländska makter till förfång för det egna landet, ö.a.] För den som hävdar detta kan jag bara förespråka en sak: börja resa i världen.

[Marginalanteckning: Ja, att använda hyenan som en symbol för kapitalismen i min liknelse ovan är rimlig. Vad det gäller ”buren” - det är helt enkelt vår planet. Vad jag tänker är fel är att likställa kommunismen med en mänsklig varelse. Men detta är vid detta tillfälle i vårt samtal min privata åsikt, och inte alls ett argument. Jag har varit anti-kommunist i hela mitt liv, och är det fortfarande, men det är knappast skäl för mig att godta logiskt svaga och kontrafaktiska anti-kommunistiska argument.]

Vid detta tillfälle i samtalet kommer min typiske kapitalistiske samtalspartner att bombardera mig med en salva korta slagord, som ”kompis, i varje kommunistiskt samhälle röstar folk med fötterna, har du glömt båtfolket, marielitos [en del kubaner som flytt till USA, ö.a.] eller de som hoppade över berlinmuren?” Eller ”vartenda land i östeuropa avvisade kommunismen så snart som de sovjetiska stridsvagnarna försvann – säger inte det dej något om kommunismen?” Vanligen får personen som levererar dessa slagord en särskild fröjd i ögonen, en känsla av oundviklig triumf så det är särskilt givande att observera detta innan man avvisar all denna strunt.

Låt oss börja med fotröstarargumentet. Det är rent strunt. Ja, det är sant att några människor flydde från kommunistiska samhällen. Det stora flertalet gjorde det inte. Och var snäll och säg mig inte att ”deras familjer hölls som gisslan” eller ”den hemliga polisen fanns överallt för att hindra det”. Sanningen är mycket enklare.

På ”push-sidan”: Alla de berömda vågorna av folk som emigrerade från kommunistiska samhällen är kopplade till djupgående kriser i dessa länder, kriser som har haft många orsaker, inklusive för det mesta kommande utifrån.

På ”pull-sidan”: I varje fall användes ett kraftfullt västligt propagandasystem för att övertyga dessa människor att emigrera, och lovade dem ”mjölk och honung” om de flydde.

Jag är ledsen om jag måste förstöra någons naiva illusioner, men som en som har arbetat flera år som tolk-översättare och intervjuat personer som sökt status som politisk flykting kan jag intyga att det stora flertalet politiska flyktingar är inget av den sorten: de är för det mesta ekonomiska flyktingar och några få är sociala flyktingar, vilket betyder att någon personlig orsak fick dem att bestämma sig för att det var bättre att utvandra än att stanna. Jag har intervjuat hundratals flyktingar från Sovjetunionen och alla deras berättelser om politisk förtryck var skrattretande, särskilt för en person som mig som visste hur (det mycket verkliga) politiska förtrycket i Sovjetunionen verkligen fungerade. För dem som skulle hävda att, nå, kommunism oundvikligen resulterar i ekonomiska kriser skulle jag bara hänvisa till diskussionen ovan om vad, om något, vi kan sluta oss till efter de få exemplen av marxistiska samhällen i historien.

[Ö.a. Här utlämnas ett stycke där Saker berättar om sin tid som antisovjetisk aktivist.]

Låt mig säga dig sanningen – de flesta av dessa sovjetmedborgare som ogillade det sovjetiska systemet försökte aldrig emigrera. Problemet här är inte familjer hållna som gisslan eller det ”allsmäktiga” KGB, utan det faktum att du älskar ditt land även om du avskyr den härskande regimen. Än värre, de flesta av de som hoppade av (och jag hjälpte personligen en del av dem) blev för det mesta olyckliga när de väl kom till väst, deras illusioner krossades under mindre än ett år och allt de hade kvar var en ständigt närvarande nostalgi. Av det skälet rådde jag dem personligen alltid att inte emigrera.

Slutligen, beträffande de sovjetiska ”allierade” i östra Europa är deras avvisande av kommunism lika logiskt och förutsägbart som deras omfamnande av kapitalismen, NATO, EU och allt det andra. Under årtionden fick de höra att väst levde i fred och välstånd medan de levde i förtryck och misär, och att de onda ryssarna var orsaken till alla deras olyckor. Faktumet att de, när tillfället gavs, sprang iväg för att omfamna det amerikanska imperiet var lika förutsägbart som naivt. Kom ihåg att historien skrivs av segrare, och bara tiden kommer att verkligen säga oss vilket arv kommunism och kapitalism kommer att lämna i östra Europa.

Vad vi vet är att även om den sovjetiska ockupationen av Afghanistan resulterade i ett förskräckligt och våldsamt krig, och även fast Afghanistans folk också verkade omfatta USA:s och dess allierades ”vänliga beskydd”, börjar saker nu ändras. Åren av sekulärt styre och även den sovjetiska ockupationen studeras åter av ett ökande antal historiker och afghanska kommentatorer som nu ser den mer nyanserat än vad de skulle ha gjort i det förflutna.

Bara en enkel jämförelse av afghanernas dagliga liv före och efter den sovjetiska invasionen eller en jämförelselista på vad Sovjet och amerikanerna verkligen byggde i landet berättar en mycket olik historia (även amerikanerna använder idag sovjet-byggda anläggningar, inklusive den nu ökända flygbasen Bagram). Var försiktig med logiken som utmanas här: Jag ursäktar inte den sovjetiska invasionen här, allt jag säger är att klokheten i att ”omfamna den andra sidan” kan inte bedömas i det omedelbara bakvattnet efter ett ”byte” av tillhörighet – ibland behövs det flera årtionden eller mer för att göra en balanserad värdering av vad som verkligen hände.

Min kärnpunkt i allt ovan är enkel: imperiets officiella propagandamaskin (även känd som ”media” och ”undervisningssystemet”) har försökt att lägga fram en enkel berättelse om kommunismen där, i själva verket även en liten utgrävning aningen djupare än de ytliga parollerna visar att saker är mycket, mycket mer komplicerade än den grova och begreppsligt falska berättelse vi blir tilldelade.

måndag 9 oktober 2017

"Var Mao verkligen ett monster?" - recension

Gregor Benton, Lin Chun (red) Var Mao verkligen ett monster? Det akademiska svaret till Chang och Hallidays Mao: Den sanna historien. Oktoberförlaget, Stockholm 2017, 318 sidor.



Var Mao verkligen ett monster? (härefter B&L) publicerades ursprungligen år 2010 och består av en samling recensioner där skribenter på akademisk nivå bemöter anklagelserna i boken Mao: Den sanna historien av Jung Chang och Jon Halliday (härefter C&H). Enligt presentationen på Oktoberförlagets hemsida bör man ha läst C&H för att få riktigt utbyte av motkritiken.  Det har jag inte gjort vilket är en brist, men som intresserad av historia inklusive metodik och historiologi (historia om hur historia skrivs) går det ändå att ha synpunkter.

Om metoder och metodfel

Något som kritikerna i B&L i varierande grad hänger upp sig på är dålig metodik hos C&H. Detta till den grad att redaktörerna tror att deras artikelsamling skulle kunna användas i undervisning (jag antar att det är högskoleundervisning i historia som avses). För det verkar finnas en hel del att studera och kritisera hos C&H, inklusive dunderfel som historiestudenten har en del att lära av.

Låt oss först ta detta med källkritik. Vad är en källa? - Det är något som finns kvar och berättar om en händelse: dokument, muntliga berättelser, film, foto, ljudinspelningar etc. Här är några frågor en forskare kan ställa om en källa (”de källkritiska kriterierna”):

Äkthet. Är det här dokumentet vad det utger sig för att vara, är det helt äkta, helt förfalskat eller bara delvis trovärdigt?

Närhet. Hur nära den händelse vi studerar är det? Från den dagen, eller nedtecknat långt senare?

Tendens. Kan man se om författaren lutar åt något särskilt håll?

Beroende. Är den här källan i själva verket beroende av andra källor? Då kanske den inte är en källa utan en andrahandsuppgift.

Rimlighet. Kan man tro på det som påstås?

Listan på de källkritiska kriterierna finns inte i boken i den form jag gett den ovan. Den bör vara självklar för alla skribenterna ändå. C&H kan kritiseras för slarv eller ren förfalskning på alla punkterna.

I seriös forskning skall det vara möjligt för andra att kontrollera om uppgifter och resultat verkar vara riktiga. C&H kritiseras för att ha en snårig notapparat som gör det svårt för läsaren att kontrollera olika uppgifter. När det verkligen går att kontrollera är det inte säkert att noterna motsvarar vad de antas bevisa. Ta ett fall av citatmissbruk: När Mao vid ett tillfälle kritiserar överdrivna ambitioner i uppbygget, och att det skulle leda till att miljoner människor skulle arbeta ihjäl sig, klipps citatet ned så att det ser ut som om Mao i själva verket ville att miljoner skulle arbeta ihjäl sig. Motsatsen alltså. 

Det är svårt för den vanlige läsaren att värja sig mot tvivelaktiga eller rent felaktiga påståenden. Om C&H påstår sig ha intervjuat en person, men det inte går att hitta denna, eller om personer säger sig inte ha givit någon intervju, är det så gott som omöjligt att som enskild läsare upptäcka detta.

Just en sådan sak – felaktig hantering av källtexter – är något som akademiker gärna slår ner på. C&H kan genom sina (medvetna?) fel avfärdas som dålig vetenskap!  Hur bemöts dålig vetenskap? Kanske får man hoppas på sanningen i ordspråket att ”lögnen har korta ben” - så småningom hinner sanningen ikapp! Då har B&L ett syfte att uppnå.

Det finns en väldig mängd noter och referenser i C&H:s bok, och den påstås vara resultatet av över tio års forskning, men uppenbarligen räcker inte det för att säkra kvaliteten. Problemet är att hela det enorma material som de två måste ha samlat in har sållats på ett sätt så att uppgifter som stödjer författarnas förutfattade meningar alltid väljs, och att uppgifter som talar emot ignoreras. Slutsatserna fanns innan forskningen började. Och allt det negativa dras till det yttersta, på ett sätt så att trovärdigheten skadas än mer. Inget som Mao gjorde var bra, det är vad C&H hävdar. Och i och med att Mao är så förbunden med den kinesiska revolutionen åker hela revolutionen ut. Hur som helst: en forskare må ha sina egna åsikter, men leder det till att forskningsresultaten snedvrids blir det dålig forskning. Mao själv kanske skulle ha varit nöjd med detta, med motiveringen att ”det är bra att bli angripen av fienden”. Vanlig akademiker är inte lika roade. En recensent kallar C&H:s bok en katastrof för Kinaforskningen.

Jag uppfattar C&H som ett i längden kontraproduktivt försök till karaktärsmord, att Jung Chang tillhörde den kommunistiska överklassen i Kina och är ute efter hämnd för Kulturrevolutionen. Bland skribenterna i B&L är kanske Mobo Gao med sin bondebakgrund som hårdast angriper C&H. Jag har skrivit om han bok Striden om Kinas förflutna. Mao och kulturrevolutionen. 


Några avslutande noteringar:

Bokens målgrupp/er bör främst vara Kina- och historieintresserade. En del förkunskaper om det moderna Kinas historia torde vara en förutsättning för att ge läsaren utdelning. Redaktörerna själva tror att samlingen kan vara till hjälp i klassrumsdiskussioner (antar att de menar i historiekurser på högskolenivå när man diskuterar källkritik ungefär som jag nämnt ovan). Eftersom alla dessa recensioner behandlar samma ämne blir det rätt många upprepningar som kan kännas rätt sega. För oss som är tryckfelsnegativa så finns några att anmärka på. (Som det stod på humorsidan i gamla Clarté för många år sedan: ”Ordförande Mao säger att tryckfel är gåliga.”)

Boken känns inte helt aktuell: Kina har inte avskaffat Mao trots larmet om detta från utlandet. I stället träder Kina åter fram som en första rangens makt (med Mao kvar i sitt mausoleum och på sedlarna), och det på en grundval som den gamle ”rorsmannen” lade. Så jag funderade lite på om det här är en viktig bok för lilla Oktoberförlaget att lägga krut på. 

C&H hade en enorm kommersiell och politisk uppbackning när deras bok kom ut 2005. Den passade vissa politiska intressen i ”väst”. Det fanns förhoppningar om att boken skulle skada bilden av Mao även i Kina. Det verkar inte ha fungerat så bra. Om Mao vore så dålig, varför har det inte skett någon 'av-maoisering' i Kina? Det är tydligt att den gamle rorsmannen ännu vördas i breda folklager som ledningen inte vågar stöta sig med. Då är frågan: fattar folk illa, eller fattar de i själva verket väldigt bra?


Nå, var nu Mao ett monster? - Varför inte fråga någon miljard kineser av arbetar- och bondebakgrund? De kanske har svaret!

söndag 8 oktober 2017

Det blev ingen "revolution"

Från SvD:
På lördagen fyllde Rysslands president Vladimir Putin 65 år. Det firade oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj med att organisera protester i minst 80 städer. Men gatorna rensades inte på demonstranter i lika stor omfattning som tidigare, vilket kan tolkas som ett misslyckande för oppositionen. ...
Det finns olika redogörelser över antalet demonstranter i Moskva. Fler än tusen, skriver tidningen Kommersant. Enligt polis samlades omkring 700 personer, inklusive journalister, – betydligt färre än vad arrangörerna hade hoppats på.
700 personer, (observera: inklusive journalister), i jättestaden Moskva måste ju betraktas som ett praktfiasko. Även dubbla antalet hade varit ett fiasko. Kanske 350-400 i Sankt Petersburg. Om det finns någon opposition av format i Ryssland så handlar den inte om de här människorna. Att kalla  Aleksej Navalnyj "oppositionsledare" är rena skojet.  Det är ingen "färgrevolution" på gång. Utrikiska media får nöja sig med att sura över att polisen inte var överaktiv med att spöa upp folk. Den rackarns Putin som aldrig gör som man säger åt'en!

Om man nu skall tala om demonstrationer så kanske den här bilden är mer "talande": Den pigge 65-åringen V. V. Putin tillsammans med den till synes ganska mossige kungen av Saudiarabien. En tusenmannadelegation från Saudi har varit i Moskva och skrivit på miljardkontrakt på olika områden. Undrar vad bossarna i Washington säger om det.


Den där kungen ser så vissen åt så jag undrar om han verkligen vet vem han är och var han är? Men lugn, "Vlad the Hammer" är samlad och har kontroll!

Jag undrar om det fördes samtal bakom kulisserna om saudiskt stöd till islamistiska terrorister i Kaukasus. Det vore ett positivt genombrott för Ryssland, och i så fall ännu ett bakslag för de stater som ännu tycker det är en god idé att använda islamister som ombud. .

fredag 6 oktober 2017

TV årgång 1949

TV i Sovjet redan under Stalins tid? - Ja, se här.

Nästa fråga: bör detta ha kommit som en överraskning? - Nej, i volym 2 av The Bolshevik Revolution 1917-1922 berättar E. H. Carr i en fotnot att det hölls en stor elektro-teknisk kongress i Moskva 1921. Bland de företeelser som där beskrevs som snart inom räckhåll för vetenskapen var television, samt utvinnande av energi genom att klyva atomer.

onsdag 4 oktober 2017

Sputnik 1, 4 oktober 1957!

Vad kan väl vara bättre som hyllning till denna begivenhet, den första jordsatelliten som sköts upp den 4 oktober 1957, än våra fina svenska killar: The Spotnicks från Göteborg, med Rocket Man!



Sputniken där uppe i rymden spelade en mer, låt oss säga minimalistisk, låt (låter den inte som en visslande sparvuggla?):


En helsida i Svenska Dagbladet

En helsidesannons i Svenska Dagbladet idag. Om man nu hyllar en vrångbild av den vanlige SvD-läsaren som en gammal överste på Östermalm i Stockholm får man väl tänka sig en rödbrusig herre som sätter morgongroggen i halsen och bölar: "För bövelen, om man inte får bomba, vad får man då göra!?!?" Eller också kan han nickar och säger: "Helt rätt, koreanska folkarmén har så fina uniformer och går så fint på paraderna ... och har så piffiga små kvinnliga soldater, höhö ... att det vore ju synd att förstöra allt med en massa bomber!"


tisdag 3 oktober 2017

Sopigt nyckelproblem

Jag gick förbi en port i Midsommarkransen i morse och uppmärksammade ett anslag. Nyfiken som jag ibland är, stannade jag till och läste. Det handlade om sopor, och om svårigheterna att få ordning på sophanteringen efter krisen nyligen. Det framkom att överlämningen mellan det företag (Reno Norden) som tagit över efter den tidigare sophämtaren (Liselotte Lööf) inte har fungerat något vidare. Reno har fått en samling omärkta nycklar, det verkar vara allt. Samt att Reno tydligen inte har adress/kontaktuppgifter i fastigheter där man skall hämta sopor. Hade man haft det hade det väl inte varit nödvändigt med affisch i porten.


Ovanstående kanske är lite svårläst, men jag har klippt ut ett par bitar:



söndag 1 oktober 2017

Galen? - Kanske, men oproffsig!

En del människor tycker att Rex Tillerson, USA:s utrikesminister, är "den ende vuxne i rummet". (Avser väl USA-rummet, Tillersons motparter i Ryssland och Kina torde närmast kunna betraktas som jättar i det diplomatiska spelet.) Möjligen är han någorlunda vettig, åtminstone jämfört med en del andra tomtar i USA:s ledning. Jag undrar om han kan sitta kvar efter vad hans chef twittrade tidigare idag.

Det där med 'chef' är viktigt. En chef kan inte häva ur sig osammanhängande beslut till höger och vänster, det måste vara konsekvent så att personalen begriper vad som skall göras och inte drabbas av pinsamma kovändningar och kontraorder.

Enligt vad Tillerson har sagt så finns det kontakter med Nordkorea genom flera kanaler. Det handlar alltså om diplomati. Nu har chefen satt en stor vass kniv i ryggen på sin närmste underchef i utrikesförvaltningen. En del kanske tycker att det beror av att Trump är 'galen'. Är det inte snarare så att han är oprofessionell som chef när han sliter bort mattan under sin högste diplomats fötter? Möjligen beror det här av att neo-cons i Vita Huset tutar i Trumps öron att det bara är konfrontation i Korea som gäller, men det är ju Donald som är chefen.

Kanske desperationen stiger i USA när man får veta att Ryssland och Kina har planer på nya järnvägslinjer som går genom båda de koreanska staterna! Korea kopplas ihop närmre med Kinas nya sidenvägar och med transsibiriska järnvägen, och vad kan USA göra åt det? - Mera bombasmer? Mera bomber?