tisdag 30 september 2008

Bristande krismedvetande?

Hur många mäklarskyltar måste ut på gatorna samtidigt innan vi kan tala om kris?

Jag brukar ibland läsa en bloggande ekonom vid namn Dani Rodrik som kan ha intressanta synpunkter. Sålunda skriver han här att en anledning till att många ledamöter i USA:s riksdag inte röstade för det aktuella krispaketet (700 miljarder dollar i livräddning för slarvputtar i finansvärlden) är att deras väljare ännu inte har känt av någon kris.

Det kan vara en orsak till deras handlande: politikerna riskerar att förlora sina platser om de ställer upp för en krisplan som väljarna på hemmaplan inte gillar. Då kan man fråga sig varför väljarna tänker på det sättet. Ser de ingen kris, eller tycker de att krisen är oviktig så länge den inte gäller dem själva? Varför finns inget krismedvetande?

I själva verket är det kanske så att det finns en permanent kris som rullar på hela tiden, men den är normalt förvisad till fattiga områden och väcker därmed ingen uppmärksamhet (utom hos en del forskare som studerar fattigdom i USA exempelvis). Fattiga människor i USA röstar inte i någon större utsträckning.

Röstar gör däremot många bättre bemedlade. Uppmärksamhet blir det därmed när det händer något bland mer välbärgade människor. Om det skulle bli för många utmätningar och konkurser i de "finare" områdena, och detta kan kopplas till finanskrisen, skulle nog väljarna där kräva att staten och deras politiska representanter omedelbart ingrep med hur mycket pengar som helst för att rädda deras skinn.

"Det är de rikas paradis, men ingen hör en fattigs bön" som det stod i visan.

Halt anka, inte lam!

En anka förvisso (Daffy), men knappast "lam".

Kongressen i USA röstade inte som presidenten ville om nödhjälpen till utsatta banker. Detta fick en morgontidning i Sverige att utmåla Mr. Bush som varande "lam anka". Man kan säga mycket om Hr. Bush, exempelvis på engelska att han är "a lame duck". Men översätter man detta till svenska blir det i själva verket "halt anka". Kolla med Skolverkets ordbok på nätet exempelvis och be den göra en översättning baklänges från svenska till engelska på "lam". Det engelska ordet blir "paralyzed", inte "lame".

I och för sig finns det andra felöversättningar att klaga på, men de är mer av historiskt intresse. Det märkliga uttrycket "ont krut förgås inte så lätt" kommer från tyskan. Där handlar det inte om någon krut, utan "Unkraut" som är svårt att bli av med. Och det betyder "ogräs", och därmed blir talesättet lättare att förstå.

måndag 29 september 2008

I berg- och dalbanan


Dags att plocka fram de dystra rubrikerna. Se upp: här kommer "marknadens dom"!. Nu rusar vagnarna i ekonomins berg- och dalbana nedför spåret med en rasande otäck fart!



Här är en kurva över utvecklingen på Stockholmsbörsen under fem års tid ...



... men tar man bara ett års statistik så ser det ut så här.

Som synes ger kurvorna lite olika perspektiv. Statistik kan berätta mycket, men berättelsens innehåll beror mycket av när den börjar och när den slutar. Femårsserien här ovan börjar mot slutet av föregående lågkonjunktur exempelvis, när IT-bubblan hade spruckit. Med en serie på tio år hade den bubblan och den vansinniga börsyran strax före år 2000 kommit med också.

Med långa tidserier ser man också mer av de viktiga långa vågorna som sköljer fram och åter över landets ekonomi. Ekonomi är ingen naturvetenskap direkt, det handlar om vad man vill se och vad man tror sig se. Är det en katastrof som nu utspelar sig när banker kraschar och staterna tvingas ingripa, eller är det stora möjligheter som öppnar sig - och möjligheter för vem? Spekulation kan förklara en del av börsens beteende, men det finns också en bakgrund i tekniska förändringar i ekonomin, hur världspolitiken utvecklas, och andra faktorer. Klimatförändringar kan långsiktigt bli viktiga.


Och till sist verkligen kortsiktigt, som det var alldeles nyss.


Stockholm 17:30
-5,4% I år: -30,0%
Dow Jones 22:13
-6,9% I år: -21,8%

Paniken är nära på börsgolvet på Wall Street påstår Dagens Industri. Nästa gång det blir kris kanske man inte ens bryr sig om Wall Street, då kanske vi får höra om panikscener på Shanghaibörsen i stället. Man vet ju inget om framtiden, men det är möjligt att finansmarknaden i USA blir så tilltufsad nu att Asien kan ta över snart.

Hur vore det om lite smarta människor funderade ut metoder för att lösgöra börsspekulationen från den reala ekonomin så att börsbubblor inte kan förstöra för vanligt hederligt folk? Och dessutom att se till att medel från den reala ekonomin inte sugs in i spekulation och förstörs? Det vore verkligen en revolutionär insats!

När jag knäckte bolaget ...

Nä, nu tar jag allt i en del, min insats för företagets kris var nog marginell om ens det, men det är ju intressant att leka med tanken ...

Så här ligger det till. Fram till början av detta årtusende arbetade jag i ett av Sveriges största och mest kända industriföretag med tentakler över hela världen. Stort trögt och byråkratiskt ibland – smidigt och påhittigt ibland – så kan man väl värdera bolaget.

En gång gick jag en liten kurs i ett ämne som för mig var obekant, nämligen relationsdatabasbehandling. Varför? - Ingen aning! Det måste ha varit ett par år in på 80-talet. Finessen med det hela var att man skulle kunna sammanställa information ur Bolagets databaser. Det låter inte så märkvärdigt, men den som har sett en skiss över de olika databaserna som då fanns skulle säkert fråga sig hur man överhuvud taget kunde få ut något begripligt ur något som mest såg ut som en tallrik mycket tilltrasslad spagetti. Under årens lopp hade kundorder, fakturering, lager och förråd, produktregister, tillverkning och annat fått sina egna skräddarsydda lösningar i olika databaser. Det fanns en enorm massa information, det fanns en massa frågor man kunde får svar på – problemet var hur man kunde peta ut rätt bitar av information ur den där trassliga och oöverskådliga spagettin? Relationsdatabasbehandling handlar helt enkelt om att på ett smart sätt kunna sammanställa information från en mängd olika databaser med olika innehåll. Ett mer bekant uttryck är väl att man ”samkör” databaser.

På den tiden hade inte persondatorerna kommit ut på kontoren. Men jag hade en terminal som var ansluten till den stora centraldatorn, som i sin tur var kopplad till en källarvåning full med stora skivminnen.



Jag gick kursen men såg ingen användning för den. Det gick flera år. Bolaget kom in i malströmmen av omorganiseringar som aldrig verkade ta slut. Jag hamnade på en avdelning, vilken minns jag inte nu, där jag plötsligt fick tanken att testa en enkel fråga: vad finns det för order här? Frågan fick datorn att storkna och jag gjorde frågan snävare: vad finns det för order som inte är slutfakturerade?

Jag lärde mig ganska snart att datorer svarar på det man frågar efter, inte det man själv tror att man frågar efter (datorn är snabb men ganska korkad). Nåväl, fram kom en massa order som inte var markerade som slutfakturerade. Jag snävade in urvalet ytterligare för att få fram order med förfallen slutleveranstid långt tillbaka i det förflutna men där det verkade finnas pengar kvar att fakturera. Det var fortfarande rätt många på listan, och nu började det intressanta – att fråga varför? Varför var datafilerna med order och ekonomidata fulla med skräp som inte avslutades eller rensades bort?

Jag nämnde ” malströmmen av omorganiseringar” och där har vi en del av förklaringen. Den uppsättning av små grå kontorsmänniskor som tidigare sett till att varje order expedierades och avslutades var i full upplösning. Den som förut jobbat på avdelning X åkte plötsligt iväg till avdelning Y och var självfallet inte särskilt intresserad av att röja upp i sörjan på X som han eller hon inte hade något att göra med. (Om ens personen fanns kvar i bolaget, för nu började man desperat skära bort folk också.)

Kvar låg växande berg av order som av någon anledning inte var avslutade men som fanns som resterande pengar i ekonomisystemen. Ofta var det bara en liten slant, ibland handlade det om miljoner. Ibland var det bara att avsluta ordern och se till att den fick status som slutfakturerad, ibland krävdes det längre utredningar. Ibland fanns det någon som kände till fallet, men ibland slutade det med ett läge där ingen visste någonting. Det senare var ju ett intressant förhållande i ett stort och till synes synnerligen administrativt effektivt företag.

Någon gång hittades en stor bortglömd fakturering som ändå kunde genomföras, men det fanns också faktureringar som varit bortglömda så länge att man inte kunde ta betalt längre. Och så fanns det ju order som någon lagt in i datasystemet, ibland med ett ordervärde på några kronor, ibland med miljoner, fast det inte fanns någon riktig order från en kund eftersom de ”kunde vara bra att ha”. Jag tyckte det var konstigt att ekonomerna ute på avdelningarna eller revisorerna aldrig slog ned på det, för de där påhittade ordrarna gjorde ju att bokföringen inte stämde. Kanske det till och med var olagligt?

Vad blev resultatet av detta? Miljon efter miljon av skumma ordervärden rensades bort från bolagets orderstock. Vid något tillfälle har jag för mig att bortåt trettio miljoner försvann på bara några dagar, och ekonomerna såg alltmer dystra ut. Men vad göra: man kan ju inte ha bokföringen full av order med felaktiga värden! Orderstocken sjönk med många miljoner, och jag var mannen med radergummit! Och detta för att jag läst en liten datakurs som jag först inte visste vad den kunde användas till!

Nåväl, nu var ju bolagets hela orderstock i miljardklassen och min insats därmed på promillenivå. Dock gör de där erfarenheterna att jag inte automatiskt tror att privatföretag är bättre på att hålla ordning på saker och ting. När affärsidén blir mer av att göra om organisationen minst en gång i halvåret, och mindre av att göra verkliga affärer, händer sådana saker. Order blir inte slutförda, de ramlar mellan stolarna, de glöms bort, de blir påförda felaktiga värden eller leveranstider och ingen vet någonting och cheferna är på annat håll. I andra delar av organisationen händer andra konstiga saker. Är någon förvånad?

Ecuador röstar fram ny konstitution


Röstande i Ecuador. En läskig syn för vissa personer, månne?

Resultatet av den gångna folkomröstningen i Ecuador är inte klar ännu, i alla fall inte ner till sista procenten. Jag har tittat runt i några nättidningar och det verkar som om president Correa fått någonstans mellan 65 och 70% av väljarna på sin sida. Därmed har ännu ett land i Sydamerika fått en ny konstitution som skall driva utvecklingen framåt och slå vakt om tidigare val. USA:s bas i Ecuador lär få stänga nästa år, bland annat. Miljön får bättre skydd och oljebolag kan inte härja som de vill. Ecuador går från att vara bananrepublik till en republik som bland annat odlar bananer och möts med intresse och respekt i omvärlden.

De röstande på den här bilden ser ut att vara indiankvinnor från bergen. Det är när den sortens människor kommer ut till valurnorna och får rejäla alternativ att rösta för som det kan börja hända saker. Demokrati nämligen. Ännu så länge har jag inte hört att någon skällt president Correa för diktator, men vinner han folkets breda stöd i allmänna och hederligt genomförda val och genomdriver reformer som gillas av de flesta ligger nog anklagelserna inte långt borta.

Vi får hålla tummarna för att demokratin i Sydamerika fortsätter att stärkas och utvecklas, och att de gamla onda krafterna aldrig mer kan komma tillbaka. Det här är inte bara en lokal händelse i ett ganska litet land i Sydamerika, det är en byggsten i den nya värld som nu uppstår.

Begåvad konstnär!


Jajamen, här är beviset för att jag redan vid tre års ålder var en begåvad konstnär! Och inte har det blivit sämre sedan dess! Vet bara inte om det är ett självporträtt eller om det föreställer någon annan.

fredag 26 september 2008

Den brända jordens taktik?

Det är svårt att dölja att det är kris nu i USA. En period av liberalt klang och jubel (som de väl själva kallar konservativt klang och jubel) är förbytt i veklagan och ångest. Men vad är det som sker?

"Bolånekrisen " säger många. Jag anser fortfarande att den krisen är ett symptom på mer djupliggande problem, exempelvis att USA går back och landet lever på kredit medan klyftorna mellan rika och fattiga skärps. Man klarar inte av ekonomin och försämrar den ännu mer genom svindyra militära rustningar och krig som inte går så bra.

Men vi kan gå ytterligare några steg. Staten finns ju där och den kan utnyttjas ett tag till. Om republikanerna förlorar det kommande valet vill de ändå ha kvar makten. Hur kan det ordnas? - Kanske genom det som kan kallas "den brända jordens taktik". En armé som måste dra sig tillbaka kan förstöra allt som fienden kan tänkas ha användning för. Ryssarna använde den tekniken för att försvåra för Napoleons och Hitlers framryckande invasionsarméer.

Man kan tänka sig något liknande i USA. Genom att förstöra så mycket som möjligt av statens förmåga att agera kan republikanerna försöka hålla tillbaka en demokratisk framryckning. Demokraterna får ta över ett ödeland, en ruinerad stat som inte kan genomföra nödvändiga reformer. Glöm allmän sjukförsäkring exempelvis. Statskassan kommer att vara upptagen för andra ändamål: Miljard efter miljard av offentliga dollar öses ner i de nära nog bottenlösa brunnar som utgörs av det militärindustriella komplexet och in i den vacklande finanssektorn och gör det omöjligt för demokraterna att genomdriva några reformer som kostar något. (Idag tog regeringen över ännu en fallfärdig bank för övrigt.)

Demokraterna skulle alltså få ta över ett fullständigt konkursbo, så nedtyngd av utgifter att det i stort sett är förlamat. De skulle få skulden för allt som är dåligt men inte kunna åtgärda problemen utan tvingas fortsätta det republikanska vanstyret, och så kunde republikanerna kanske kunna vinna nästa val.

Kan "den brända jordens taktik" fungera? - Det är en fråga om politisk vilja och politiska beslut. Obama är ett oskrivet kort men utan ett väldigt tryck underifrån kommer han knappast att föra en radikalt annorlunda politik. Krigen kommer att fortsätta, betalningarna till banksystemet kommer att fortsätta och det finns inte mycket utrymme för något annat. Ja, såvida inte några mäktiga politiker hostar upp sig, drämmer näven i bordet etc etc … därför att en tillräckligt stor del av väljarkåren börjar låta väldigt irriterad, och kanske för att utrikes makter som sitter på stora tillgångar i USA-papper hör av sig och protesterar. Eller något annat händer. Det senaste året har visat att det är svårt att sia, särskilt om framtiden.

Ännu en aspekt på eken

Jag skrev om olika aspekter av det mäktiga ekträdet igår. Men jag glömde en. Dock kan jag hänvisa tillbaka till det här äldre inlägget och exempelvis denna artikel i morgontidningen. Vad kan man säga: även stora mäktiga ekar kan ruttna, och till slut kanske man måste fylla igen hålen med cement för att de inte skall ramla omkull. Men ramlar gör de till slut i alla fall, lik förbaskat.

torsdag 25 september 2008

Ollonen mognar


Här är ett par bilder jag tog i morse: Årets ekollon på en liten planta. Allt är fuktigt av nattens dagg och löven börjar byta färg. Man ser gallbildningar här och där också på bladen.

Idag är den kanske mest en estetisk upplevelse, men förr var eken Querqus robur en blandad välsignelse för folket på landsbygden. Negativt var att ekar invid åkrarna kunde suga ut marken. Eftersom landet behövde ekar för att bygga fartyg av det härdiga träet var det inte heller tillåtet för bönderna att hugga ner träd som de tyckte var i vägen. Inte så kul alltså.

Men det fanns ju ytterligare en aspekt som just hade med ekollonen att göra: i ollonskogen skickade man ut sina svin, och där kunde de äta sig feta. I de medeltida lagarna (som Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet) fanns föreskrifter för hur det skulle gå till. Där fanns också föreskrifter om straff om man tjuvhögg eller barkade ekar på andras marker.

"Att gå genom ekluten" är också ett bekant uttryck. Det torde betyda att något på ett bildligt sätt svider i skinnet. Förr gjorde man någon sorts avkok på aska av ekbark som användes för att garva skinn. Jag tror det luktade pyton med skinnen som låg i stora kar med eklut.

Ekar är mäktiga, imponerande, när de fått växa till sig under några hundra år. "Guds träd" kallas eken i finska Kalevala. Även en naturlyrisk ateist kan få en smått andlig upplevelse av att betrakta en jättelik ek som kanske började sin bana som ett litet ollon under Gustav vasas tid.

Dessutom gillar jag de här dunkla färgerna!


onsdag 24 september 2008

Idag firar vi ...

... nej det gör vi inte, men om upphovspersonerna har räknat rätt så borde Jordens befolkning sluta konsumera idag. Vi har redan slukat de resurser som skulle räcka för hela året och kan därmed "högtidlighålla" årets Earth Overshoot Day. Det är en dag som inte ligger vid en fast tidpunkt. Den kommer tidigare för varje år.

Titta lite på diagrammen nedan och fundera! Jag tror inte det här med resurshushållning och förbrukning är en exakt vetenskap eftersom olika förhållanden ändras hela tiden, men det är klart att det finns allvarliga bekymmer och det finns farliga tendenser framåt.

Slöseri med resurser kan ses som ett systemfel. En nationalekonom kan protestera mot det påståendet och hävda att när ekonomin får fungera utan ingripanden kommer prismekanismerna att se till att resurserna används så smart som möjligt. Och det är riktigt att företagen ofta hushåller så mycket det går med insatsvarorna i sin produktion. En företagsekonom kanske då kunde påpeka att företag i allmänhet vill sälja så mycket som möjligt och att resursbesparingarna förmodligen äts upp av ökade volymer tillverkade och konsumerade varor.

Systemfelet ligger alltså i den drift att ständigt utvidga sina marknader som företagen leds av. Tillväxten som skall leda till ett angenämare liv riskerar att slå undan grundvalarna för det angenäma livet.




Dåliga historiekunskaper i Grönköping

Stackars Forum för levande historia får smörj även av Grönköpings veckoblad. Vi minns ju vad som hände för ett tag sedan i det större Grönköping (Stockholm alltså) och nu är eländet loss även i det mindre Grönköping (Grönköping alltså):

Hr grundrektor L Hagwald

Okunnig lärare!

Ett nyligen företaget prov har tyvärr avslöjat, att hr grundmagister G. Negusson i Läspeskolan har synnerligen dåliga kunskaper i historia. På frågan: "Vad hade Karl XII på fötterna i Polen?" har hr G. sålunda svarat "kragstövlar", när det korrekta svaret är "En 20.000 man stark här".

Ej heller klarade han frågan om vad Gustav II Adolf med tiden blev. Givetvis skall svaret vara "tämligen fet", men hr G. tjangsade på "stupade vid Lützen".

Hr grundrektor L. Hagwald ser allvarligt å det inträffade.

tisdag 23 september 2008

Borde det inte vara färdigskuttat snart?

Efter förra veckans oro i finansvärlden, och den senaste planen i USA för att hålla krisen stången (700 miljarder dollar, det är ju inte kattskit direkt) varade börsernas glädje en dag. Inte mer. Efter en nervös vecka var det i fredags de gamla kända "glädjeskutten" på börserna när USA:s regering och the Fed talade om att man nu skulle gå in med stödåtgärder. Skutt? Man kan ju undra om vuxna människor som antas handskas med väldigt stora värden skall ägna sig åt att "skutta" på jobbet. Det verkar inte riktigt sobert. Undrar om gamle häradshövding Wallenberg någonsin "skuttade" på jobbet?


Nå, "what goes up must go down". Under helgen hann folk tänka tll, och igår var det hängande huvuden och fallande kurser igen. Börjar det inte bli lite tjatigt vid det här laget? Börsförespråkare brukar hävda att historiskt sett går det långsiktigt uppåt med börsen (därav det ständiga pratet om att "sitta i båten" och att om man "sparar långsiktigt" etc etc.) men har man lite grepp på historien vet man ju att den knappast upprepar sig. Den historiska situation av övergång från jordbruks- till industrisamhälle som även drev på börserna under 1900-talet kanske inte vill upprepa sig i de gamla industriländerna? Och i de nya industriländerna kanske utvecklingen kommer att fungera på annat sätt?

Med andra ord kan man lägga fram ett par hypoteser.

Dels att främjandet av höga börskurser är ett tvivelaktigt sätt att understödja moderna ekonomier som dessutom befinner sig i en process av avindustrialisering. Insatserna bör göras inom den reala ekonomin, inte på ställen som till och från grips av svindel och skuttanfall. Den nuvarande pengaströmningen till skakiga banker kanske kan jämföras med att sticka åt en darrig knarkare mer gifter - det hjälper kortsiktigt, men nästa kris blir värre.

Dels att det finns anledning att noggrannare studera om det finns företeelser i det ekonomiska system som är förhärskande nu som gör att man snarare bör fundera på något nytt än att göra desperata lagningsaktioner. Om skeppet sjunker kanske det är bättre att gå i livbåtarna och ro i land än att försöka lappa på ett hopplöst läckande skrov? För egentligen finns det ju saker som är viktigare än tvivelaktiga systemräddningar, och det handlar ju om resurs- och miljöfrågor. Och med detta kommer vi ju in på etiska frågor: vad gör vi med Jorden, vad gör vi med våra liv? Finns det högre värden i livet än att börsen gör "glädjeskutt" då och då?

måndag 22 september 2008

Ekonomins utanförskap - "skapande kapitalism"

Det fanns en intressant tänkare under tidigare 1900-talet som hette Karl Polanyi. Den stora omvandlingen (The great transformation, utgiven 1944) var nog hans viktigaste verk och där visade han på ett viktigare "utanförskap" än det Alliansen talar om idag.

Polanyi skrev om hur den kapitalistiska ekonomin ställdes utanför samhället och blev dess härskare i stället för dess tjänare. Det berodde inte av några anonyma naturlagar, utan av beslut som de härskande tog. Vi kan väl tänka oss att besluten ändå hade viss verklighetsförankring men den grundläggande frågan infinner sig ändå ganska snart: är det samhället (samhällsmedborgarna) som skall tjäna ekonomin, eller är det ekonomin som skall tjäna medborgarna? Polanyi föredrog det senare och ville föra tillbaka ekonomin in i samhället. Den skall vara "inbäddad", inte utanförstående.

(Här är en sammanställning, men läs gärna Den stora omvandlingen! Den kom för några år sedan på svenska. )

Avreglerandet (eller vi kanske kan säga "omreglerandet") som under flera årtionden lett till återkommande kriser inom bank- och finansvärlden, och de återregleringar som nu är på gång, ger en intressant illustration till de problem Polanyi beskriver. När för samhället viktiga ekonomiska funktioner drivs utan särskilt mycket yttre kontroll är det ett farligt utanförskap. De tappar kontakt med marken och seglar iväg i sin egen rymd - tills gasen pyser ur ballongen och den brakar i marken. Som regelbunden läsare av HuffPost har jag de senaste dagarna fått ta del av många utbrott mot den näringspolitik med allt färre kontroller över näringslivet som inleddes när Reagan var president och som drivits till det extrema under senare år. (Någon kanske minns Enron-skandalen för några år sedan, den ingår i samma sörja.)

Många aktiva inom näringslivet är inte dummare än att de begriper det här. De konstiga krumbukter som bank-, börs- och andra företagsskojare ägnar sig åt är farliga. Hela mentaliteten att höja vinsten till skyarna som enda ledstjärna för företagen är farlig. Vissa företagsledare kanske tror att de kan köra sitt eget lopp utan att bry sig om samhället därutanför, eller att behandla det som sopor, men det håller inte. Det är farligt. Det kan finnas en sorts samhällskontrakt därute som visserligen inte alltid är nedskrivet, men som man ändå bör undvika att trampa på om man vill ses som ett ansvarstagande företag.

Sachs vill granska kapitalismen lyder rubriken på en artikel i DN:s ekonomibilaga idag (den är i skrivande stund inte ute på nätet). Sachs heter Daniel och är VD för Proventus där den kände Robert Weil är huvudägare. Sachs säger en del saker som många milt vänsterliberala personer kan hålla med om:

– Det talas mycket om finansiella bubblor. Men allvarligast är den amerikanska konsumtionsbubblan, där hushållen i USA under mer än tjugo år har hållit i gång världsekonomin med lånade pengar. Så kan det i längden inte fortsätta, vilket vi nu också ser, framhåller Daniel Sachs.

I USA är det nödvändigt med ett ökat sparande, påpekar han. Men en sådan omställning är inte smärtfri, utan innebär en lägre varaktig konsumtionsnivå. Det får en långsiktig effekt på världsekonomin, även när dagens lågkonjunktur och finanskris är avslutade. Det viktiga blir att möta konsekvenserna, både de ekonomiska och politiska:

– Undersökningar visar att den nuvarande utvecklingen av allt fler uppfattas som ett hot, vilket innebär faror för demokratin. Följden av ökade klyftor kan bli att många försöker försvara sitt eget och skyller problemen på andra. Vi riskerar bakslag för frihandeln och i förlängningen även för det öppna samhället, betonar Daniel Sachs.

KINAS UTVECKLING är också ett stort frågetecken. Bland västliga bedömare är en dominerande uppfattning att snabb ekonomisk tillväxt kommer att driva landet i demokratisk riktning. Men Daniel Sachs är inte övertygad om att kopplingen mellan marknadsekonomi och demokrati är så självklar:

– En ny ”auktoritär kapitalism” har uppstått i Kina och Ryssland. Vi kan inte ta för givet att dessa länder utvecklas åt västerländskt håll när det gäller synen på frihet och mänskliga rättigheter. Tvärtom kan ekonomiska framsteg betyda att de politiska ledarna fortsätter på den inslagna vägen, som inte leder mot demokrati. Den liberala världsordningen har tappat i attraktionskraft och är satt under ökat tryck.



– Vi vill komma ifrån dagens polarisering och tycker att det i stället behövs mer sökande efter ny kunskap. Vi kan inte lämna det kritiska granskandet av kapitalismens utveckling till dem som är emot marknadsekonomi.Det är ett självändamål att kasta sten i glashuset …

För Proventus handlar det om ett sätt att skapa sig långsiktig framgång: för detta är man beroende av att verka i ett humanistiskt samhälle där välståndet är brett fördelat.


Jaha, där har vi Polanyi igen på slutet. Inte att sväva högt över mängden och då och då skicka ner en spottloska (det som kallas "trickle down"ekonomi) utan faktiskt vara en del av samhället. Det kanske vore billigare på sikt att köpa ut skuldsatta medborgare än skuldsatta företag? Och ett humanistiskt samhälle låter trevligare än det större delen av världens befolkning lever i idag.

Jag undra om detta är en aspekt av ett begrepp som jag vet ganska lite om: Creative capitalism.

En sammanfattning av idén som hänger ihop med Bill Gates tycks vara att man vill äta kakan men ändå har den kvar, att man tror att det går att driva kapitalism utan att dess inneboende motsättningar spränger systemet.

The ideology calls for a new form of capitalism that works both to generate profits and solve the world’s inequities, using market forces to better address the needs of the poor. According to Gates, 'disparity between the rich and the poor are greater today than ever'. Gates' idea of creative capitalism combines the "two great focuses of human nature -- self-interest and caring for others," he stated. By keeping business acumen in mind, the world's corporations can discover new, innovative ways to solve major problems for one billion of the world's poorest people, who don't get enough food or don't have drinking water or reliable access to medication, which the rest of us take for granted, he said.


Då har vi det där igen. Klyftorna är för stora, och det finns undersökningar från olika håll i världen som visar att väldigt många människor håller med om det. I USA har många svårt att fatta att det är dåligt med klyftor men man lär sig väl där också. Så länge det fanns realistiska möjligheter för de många att avancera och bli "medelklass" kunde man väl godta de befintliga skillnaderna, men när dels avancemangsmöjligheterna minskar och klyftorna är de värsta sedan 1920-talet strax före dåtidens stora krasch, torde toleransen minska. Det spelar ingen roll om näringslivets storpampar och deras politiker skriker och viftar med armarna - de skall släpas in i samhället igen och lära sig veta hut!

Och man kan fråga hur mycket statlig reglering och privat kreativitet som kapitalismen tål innan den eventuellt har återförvandlats till en marknadsekonomi som tjänar mänskligheten, inte befaller över den. Att kombinera "two great focuses of human nature -- self-interest and caring for others" låter i alla fall som ett försök att sammanfatta Adam Smiths Wealth of Nations och Theory on Moral Sentiments i en volym. Kan det fungera?

söndag 21 september 2008

Och nu lite roligheter


Det är så mycket tungt material i den här bloggen så jag känner för en smärre lättsam avvikelse. Och därför presenteras denna lustiga figur som dök upp i morotspåsen igår. Tyckte det såg ut som en hare. Jag kunde inte låta bli att bättra upp fotot i ett enkelt ritprogram. Att rita med en gammal seg datormus ger ju inte världens mest exakta resultat men de intelligenta läsarna av denna blogg fattar nog galoppen i alla fall!

En kråka är en kråka ...


Gamle furst Kropotkin, en av anarkismens förgrundsfigurer. Skall vi dissa honom också?

Ett citat från en av flera bloggare som vill ge anarkisterna i "det svarta blocket" en rejäl avbasning efter dessas senaste uppträde i Malmö:

En kråka är en kråka även om den tror sig vara en näktergal. Skitstövlar och provokatörer är naturligtvis också skitstövlar och provokatörer även om de tror sig vara autonoma, revolutionära barrikadkämpar. Anarkismen som politisk idé innehåller inte mer än en tom ölburk dagen efter. Anarkismens idéer är politiska blindgångare som försvårar en verklig social frigörelse.

Just här kommer citatet från en arg trotskist, men jag skulle tro att ilskan delas av de flesta -ister som anser sig vara vänster. Eftersom jag inte var närvarande i Malmö kan jag inte ha några djupare synpunkter på det skedda, men bara ställa frågan: fanns det ingen möjlighet att tvinga ut den där lilla gruppen på ett par hundra personer från demonstrationståget?

Och jag kan konstatera att "gammelmedia" inte har ansett det som viktigt att tala om vad ESF sysslade med. Framtiden är inte något som är särskilt intressant för "gammelmedia" så vida man inte kan hitta någon löjlig "vinkling" på det hela:

Reportage från Framtidens kändisliv. Svenske Svenne är där.

Suck. Ändå är det ju framtid och överlevnad det handlar om (men kanske inte för "gammelmedia", vars framtid och överlevnad nog kan ifrågasättas av flera skäl). Hur skall Jordens angelägenheter hanteras imorgon - är det en skitfråga som kan hanteras hur som helst av "gammelmedia" och dess kompisar i "svarta blocket"?

fredag 19 september 2008

Releaseparty för Pierre Gillys "Bombdiplomati"

"Releaseparty" är den kärnsvenska termen för att en författare och dennes förlag försöker dra ihop folk någonstans under festliga former för att fira att en bok just har sett dagens ljus och skall släppas ut till den ivrigt väntande publiken. Det var första gången jag deltog i ett sådant arrangemang ikväll, och det handlade om Pierre Gillys nya bok Bombdiplomati. Plats: ett källarhål tillhörande krogen Pet Sounds på Skånegatan.



En trave nya böcker på väg ut i världen! (och ett ölglas som väntar på en törstig själ).



Författare Gilly, till vänster, lägger ut texten.

Det förefaller som om två teman vävs samman i boken. Dels konfliktspelet där Iran finns i centrum, dels hur bilden av Iran som fiende har byggts upp i väst. Jag förmodar att det blir en hel del mediekritik där. Gilly har intervjuat folk i USA som är kritiska till den här processen medan de samtidigt är kritiska till regimen i Iran. Boken hamnar rätt i tiden, kanske bomberna faller över Iran endera dagen.

Ge mig några dagar så kanske jag hinner läsa igenom ordentligt och komma med synpunkter på min blogg Björnrecension.

Förstadagsbrev och frimärkets förflackning

En gång i tiden gjorde jag som många andra små gossar, nämligen hade en frimärkssamling. Jag antar att det fortfarande är många i min ålder som har ett album med små lappar från olika håll i världen kvar i en bokhylla där det står och samlar damm.

Annars antar jag att frimärkssamlandet inte är lika mycket i ropet som förr. På sätt och vis tråkigt, för man kunde lära sig mycket om världen med hjälp av denna stillsamma hobby. Men numera finns det andra och kanske häftigare saker att göra antar jag.



En klassiker -gamle kung Oskar II. Men färgen är hemsk.

Dessutom kan man ju tala om förflackning. Frimärket började som en liten bekvämlighetsgrej för att underlätta postgången. Så småningom började folk bli intresserade och samlade frimärken, och i förlängningen ledde detta till att en del postverk tryckte upp märken som var mer ägnade åt att klå samlare på pengar än att tjäna den korresponderande allmänheten. Och som det inte räckte smög frimärksförfalskare i kulisserna och försökte prångla ut sina efterapningar.

Ibland konstruerades hela "frimärksländer" vars utgivning inte hade det minsta med postverksamhet att göra. En del shejkdömen i Persiska viken var inblandat i detta, och jag undrar om det inte förekom liknande geschäft på några ställen när Sovjet föll ihop. Erfarna frimärkssamlare - eller filatelister om vi skall använda en finare titel - lurades knappast av detta, men man kunde väl sno mindre vetande ungdomar på lite pengar kanske.





Den här figuren (Arne Anka) skall besudla ett nytt svenskt frimärke

Efter tonåren har mina insatser i filatelistvärlden inte varit så stora, men den gamla samlingen finns kvar i sitt ganska osorterade skick. Dessutom hade jag länge prenumeration på förstadagsbrev. I början var det där med förstadagsbrev helt enkelt en variant på att samla brev med särskilda stämplar. Någon kan ju samla brev som stämplats i Hjo, andra kan försöka få tag på brev som stämplats första dagen ett frimärke getts ut - förstadagsbrev alltså.

Även den här affärsidén upptäcktes av postverken och man började ordna brev stämplade utgivningsdagen som såldes direkt till samlare utan att de varit inblandade i någon riktig postgång. I början var utförandet väldigt enkelt, det såg ut som ett vanligt brev, men så småningom blev det alltmer tekniskt avancerat, med alltmer tryck på kuverten vid sidan av frimärkena.

År 2000 slutade jag samla, men det finns några kartonger kvar i min bokhylla med svenska förstadagsbrev från några årtionden. Det innebär att när det kommer ett nytt frimärke, och därmed ett nytt förstadagsbrev, med Arne Anka och andra svenska seriefigurer i nästa vecka kommer jag inte att känna mig drabbad.



Ett förstadagsbrev från 1976, till telefonens hundraårsdag. Fortfarande ganska enkelt utförande. Klicka på de här sista bilderna så blir de större!



Här är det lite mer tryck, en serie från 1996 som ägnats åt arkitektur. Fortfarande ganska vettigt. Men sedan har det väl mest gått utför. Utför även med posten - nu är det ju e-posten som gäller för det mesta.

Spana in en neanderthalar-donna!


Det ser ut som man inte bör mucka gräl med den här donnan - verkar som hon skulle kunna slå en rundpall med största knölpåken så att de ullhåriga mammutarna flög som torra löv. Jo, det är en rekonstruktion som vetenskapare och konstnärer gjort med hjälp av DNA-rester av en neanderthalar-dam som dog för 43.000 åt sedan. (Har fiskat upp det via Populär Arkeologis nyhetsöversikt.) Rödhåriga, ljushylta och fräkniga kan de ha varit.

Möjligen är det en måltid vi betraktar också. Skelettresterna föreföll nämligen ha spår av kannibalism. Kan det vara därför hon ser lite sur ut? "Va, kan ni inte hitta någon annan att tugga på?"

Men påminner hon på bilden inte om gamle justitieministern Bodström förresten, eller om det nu var den där sura journalistgubben Ulf Nilsson på Expressen? "Kärring som kärring" kanske en annan sur gubbe säger, "alla påminner väl om någon på något sätt".

torsdag 18 september 2008

Tundran tinar vid Torne träsk


Det här är en egen bild av en myr nära Torne träsk en dag med ganska dramatiskt väder för några år sedan. Jag vet inte hur det är med permafrosten just här, men det finns kullar med is (palsar) nära Abisko.


"Permafrosten smälter allt fortare" skriver Norrländska Socialdemokraten i en artikel jag upptäckte via Naturvårdsverkets nyhetsbrev. Eftersom det handlade om Abiskoområdet blev jag extra intresserad, för jag vet att man bedriver en massa forskning däruppe. Jag har skrivit och lagt upp bilder tidigare om det här.

Forskning som pågått sedan 70-talet visar att permafrosten i vår lilla svenska tundra smälter både upp- och nedifrån. Underlaget av is krymper. Ännu är den åtskilliga metrar tjock, men varmare grundvatten och mer regn uppifrån nöter på isen från alla håll. Myrar där man kan gå på frusen mark riskerar att förvandlas till dyhål, men det kanske är det lilla problemet jämfört med metangas som slipper loss när isen i marken försvinner. Om några myrar i Abisko ändrar utseende spelar det mindre roll för världens framtid, men börjar tundran i Sibirien att tina upp och pusta ut metangas i atmosfären är det allvarligt för klimatet globalt sett.

Pengarullning och USA:s skenande statsskuld

Det sprutar fram arga eller glada synpunkter på vad som händer i finansvärlden just nu. Själv tycker jag att det känns fel att peka finger åt Bushregimen i USA och ropa "socialister". Socialism är det inte fråga om när den politiska makten öser in pengar över olycksbröder i den finansiella makten som "råkat" trassla till det för sig. Tvärtom, skulle jag säga. Hade det rört sig om modern socialism hade det funnits andra inslag i processen. Statliga ingripanden i sig säger inget om huruvida systemet är kapitalistiskt, socialistiskt eller något annat.

Hale "Bonddad" Stewart citerar Reuters angående pengarullningen:

Between the $29 billion the Fed pledged to swing the Bear Stearns sale to JPMorgan in March, $100 billion apiece to rescue mortgage finance firms Fannie Mae and Freddie Mac, up to $300 billion for the Federal Housing Authority, Tuesday's $85 billion loan to insurer AIG and various other rescue deals and loans, taxpayers are potentially on the hook for more than $900 billion.

Nio hundra miljarder dollar är så mycket pengar att jag har svårt att föreställa mig vad det handlar om. Siffrorna börjar anta astronomiska storlekar. USA:s "riksbank", the Fed, börjar få svårt att få fram pengar och måste ge ut nya obligationer. Man lånar nu upp pengar för att kunna stödja det skakiga försäkringsbolaget AIG … och hur sunt är det? Lånet för att rädda AIG gäller upp till 85 miljarder men kan bli mindre. Men tänk, miljarder för att rädda fina direktörer som antagligen inte för så länge sedan larmade om att det alltid är bäst när näringslivet får sköta sig själv utan regleringar och ingripanden från regeringen !

Sedan citerar Stewart statistik från något som verkar motsvara Riksgäldskontoret, Bureau of Public Debt, angående statsskuldens utveckling:

09/30/2007 $9,007,653,372,262.48
09/30/2006 $8,506,973,899,215.23
09/30/2005 $7,932,709,661,723.50
09/30/2004 $7,379,052,696,330.32
09/30/2003 $6,783,231,062,743.62
09/30/2002 $6,228,235,965,597.16
09/30/2001 $5,807,463,412,200.06
09/30/2000 $5,674,178,209,886.86

Currently the total outstanding debt = $9,634,090,464,815.55


Imponerande exakt med de där 55 centen på slutet. Men som synes går statistiken från 2000 till 2007, och alla väntar säkert med spänning på att få veta hur stor USA:s statsskuld är 30 september i år. Hur tänker man sig betala tillbaka det där? Eller kan man misstänka att republikanerna struntar i problemet och räknar med att någon annan får röja upp i eländet? Eller att den yttersta domen är nära och Jesus kommer för att ta hand om sina trogna bibelläsare och betalar räkningarna när han ändå är på gång?

Hade USA varit ett u-land hade Världsbanken och Internationella Valutafonden gått in och beordrat en rejäl uppstädning för länge sedan. Jag vet inte om det är läge att ropa efter konkurs, men det verkar som om USA knappast har råd med sig själv för tillfället.

Den osynliga handen blir synlig; medias struntprat

Klicka på bilden så kommer du fram till en webbsida där det går lättare att läsa texten!

Den nuvarande krisen minskar knappast många människors rättfärdiga avsky mot hur det politiska och ekonomiska etablissemanget i USA har skött landets affärer under många år. Samtidigt ger det ju som synes en del genomslag i seriekonsten.

Från Reagan och framåt har det i stort sett varit en kombination av "amatörernas timme" och "tjuvarnas afton", det är svårt att frigöra sig från det intrycket. En blandning av vansinniga amatörer och skrupelfria äventyrare av alla de slag har smällt upp en korthus som nu rasar ihop. Inte undra på att folk är arga. Läs det här utbrottet av en historiker på HuffPost. Det är ord och inga visor!

Kanske till och med en del som tidigare röstat på republikanerna är syrak vid det här laget. Men inte alla tydligen, en del ger sig inte. En undersökning vid Yaleuniversitet uppges visa att konservativa personer som presenterades för dels osanna påståenden från Bushregimen samt klargöranden att påståendena var falska, av någon anledning var mer benägna att tro på de falska påståendena än konservativa som bara fick höra de falska påståendena. Förklaringen kan vara att den första gruppen av psykologiska skäl biter sig fast i sina villfarelser. Slutsatsen är att det är meningslöst att tala med den sortens människor, de kan ändå inte ta till sig fakta som inte stämmer med deras uppfattning.




När affärerna går dåligt kan man försöka smita undan genom att babbla om annat. Medierna kommer i skottlinjen för att de deltar i struntpratet - eller om vi skall kalla det för organiserad desinformation och fördumning i stället för information till allmänheten. Det är i ett sådant klimat som dubiösa figurer som McCain och Sarah Palin kan komma fram utan att "gammelmedias" undersökande journalister sliter dem i små, små bitar.

onsdag 17 september 2008

Det som inte dödar dig ...

... gör dig starkare, enligt ett osmakligt påstående. Men det kan kanske ändå tillämpas inom den ekonomiska sfären. Låt oss fundera:

Det pågår onekligen en ekonomisk kris just nu. Centralbanker på olika håll i världen vräker in pengar i finansiella institutioner för att de inte skall gå omkull och kanske dra världsekonomin med sig i fallet. Börsyran är nu inte av välbehag utan snarare av den illamående typen. Och krisen i den finansiella sfären sprider sig in i andra delar av det ekonomiska systemet. Riktiga värden står i riskzonen att ödeläggas.

Det är inte första gången något sådant händer - en högkonjunktur förvandlas till svindelekonomi som slutar i en krasch. Kriser av den här typen har följt den kapitalistiska ekonomins utveckling sedan tidigt 1800-tal, men trots allt lidande kriserna orsakat har de stärkt systemet som sådant. Gamla och ineffektiva delar av ekonomin har slagits ut, nyare och effektivare grenar har fått mer utrymme för att utvecklas, den allmänna välståndet har kunnat höjas. Det är sådant som kallas kreativ förstörelse.

Det här fungerade fram till den stora krisen på trettiotalet. Hur den egentligen slutade vet vi inte, för Andra världskriget kom emellan med ännu mer förstörelse. Inte bara konkurser utan bombmattor hjälpte till att slå sönder mycket gammal industri. Och efter kriget blev det ingen riktig fred utan rustningskonjunkturen fortsatte under det kalla kriget (som var otäckt hett på en del ställen i själva verket) och kapitalismen var starkare än någonsin. Det var guldåren från 1945 till 1970 ungefär. Sedan har utvecklingen blivit mer tveksam igen. Ekonomerna tog över från ingenjörerna i styret av industrierna, och så började det gå utför för de gamla fabrikerna.

En hundrakronorsfråga är hur länge det här kan hålla på. Äldre samhällsmodeller har nått sina höjdpunkter, blivit allt mer utsatta för nedbrytande krafter inifrån och utifrån och slutligen kollapsat. Det låter orimligt att kapitalismen skulle vara undantaget sådana processer. Man kan inte säga att varje enskild kris under nuvarande förhållanden är dödande, däremot försvagas systemet. Och som med en sjuk människa - till slut når man en punkt där kroppen inte orkar med längre. Då kommer nästa fråga: kan man få till en någorlunda snygg avveckling, eller måste det till en katastrof med fruktansvärda följder för mänskligheten? Eller kan man förvänta sig en utveckling där saker och ting sköter sig själv så att allt blir bra tillslut?

Kanske centralbankernas ingripanden är lika lyckade som om man försöker hålla en darrig narkoman på benen genom att ge denne mer gifter - det lyckas ett tag och sedan blir kraschen total. Eller man kanske kan jämföra med att ge arsenik till en gammal nedgången häst - den sprattlar till och verkar pigg ett tag, men sedan är den väl mogen för slakt. Vilka konstiga liknelser man än drar till med så verkar det som om politiker och bankirer bara kan skjuta problemen framför sig medan de funderar på att rädda sitt eget skinn. Några verkliga lösningar har de inte. Däremot vakar de strängt över att ingen skall våga komma med några förslag till lösningar som går utanför de tillåtna ramarna. Man kan nog se de upphetsade diskussionerna om fildelning som ett symptom för att det faktiskt börjar bli svårt att se systemets ramar och handskas med dem.

Alltså: även om det kan bli en svår kris kommer den förmodligen inte att slå ut kapitalismen under de närmaste åren. Däremot kommer påfrestningarna att göra systemet svagare och mer i behov av regleringar. Det kommer att bli allt sämre som leverantör av de tjänster som folk önskar. Vad som kommer att behövas är rejäla omställningar för att komma förbi hela den uppsättning av kriser (ekonomi, miljö, resurser) som nu gör att systemet hackar och dess invånare inte mår bra. Alternativet är inte att försöka återuppbygga en ekonomisk modell som kanske har passerat sitt bästföre-datum utan att leta efter nya modeller som är bättre anpassade till tidens krav.

En annan faktor som bidrar till krisen är förmodligen den våldsamma koncentrationen av världens tillgångar hos små grupper av individer. Omfördelning kommer att tvingas fram. Och i längden kan det leda till serier av kriser, reformer och revolutioner som gör slut på den världsordning (eller kanske världs-oordning) som vi ser idag.

En aspekt på kapitalismen är att den behöver potentiellt lönsamma icke-kapitalistiska fält för att kunna expandera. Det börjar bli brist på sådana. Dessutom kan man inte vara säker på att den kapitalism som uppstår i "nyerövrade" områden som Ryssland, Kina eller sydöstra Asien ser ut som den ursprungliga europeiska modellen. Här finns alltså en tänkbar gräns för systemet, och en tänkbar förklaring att spekulation blir viktigare än tråkiga investeringar i produktion av jordnära varor och tjänster. Medel dras undan från den reella ekonomin och undergräver konsumtionen som är ekonomins bas. Men skulle dessa pengar i stor skala komma tillbaka till den reella ekonomin hotar inflationsbomben i stället. Hur löser man den knuten? Man kan säga att vansinniga spekulationer utlöser kriser av den typ vi har idag, men den grundläggande orsaken kanske snarare bör sökas i det förhållandet att hela stater missköter sin reala ekonomi, gör sig av med den, och i stället försöker leva på kredit.

Den närmast skenande teknisk-vetenskapliga utvecklingen kommer att ge viktiga bidrag till omvälvningen. Det kommer inte att vara möjligt att avvisa planerad ekonomi med hänvisning till 1900-talets planekonomier. På 2000-talet finns det andra möjligheter att styra och kommunicera utifrån en demokratisk bas. Att jag kan sitta och skriva det här och skicka ut mina synpunkter i världen utan att resa mig ur fåtöljen är faktiskt ett bevis på detta. Datorerna och World Wide Web kommer inte att utlösa någon revolution, men den kan väl hjälpa till i alla fall.

Om detta resonemang inte låter glasklart beror det av att det inte är det. Jag sitter bara och funderar hur den förvirrade och kaotiska världen utvecklas och hur den kan tänkas utvecklas. Det borde många göra. För aspekterna som bör täckas upp är många. Det finns oerhörda risker framåt - men det kanske finns oerhörda positiva möjligheter också.

tisdag 16 september 2008

Några stillbilder från FRA-demonstrationen

Jag utlovade några bilder från FRA-demonstrationen i föregående inlägg, och här kommer de. Jag var inte med så länge och det här är från Norrmalmstorg och de tidigaste stadierna på Sergels torg.



Det här ser lite underligt ut, men skylten var uppochnedvänd när jag fotade den. En flink dator ser dock till att texten blir rättvänd (och att omgivningen så att säga kan sätta klackarna i taket).




Här handlar det inte om skydd av grundvattenkällor. Man får förmoda att om signalspanarna ohämmat kan lägga upp sina "sociogram" kommer inte nyhetsredaktioner eller läkare och präster att sparas heller. För ett sociogram handlar ju i första hand inte om att lyssna och läsa vad som avhandlas, utan att se vem som har kontakt med vem. Och i förlängningen av det kan skyddet för uppgiftslämnare till media, eller sekretess hos läkare eller präster, ändå demoleras.



Sossar mot storebror ... mot storebror Bodström kanske? Termen "bodströmmeri" är ju bekant.



En lite klurig paroll från Ung Vänster. Faktum är ju att många tidigare sovjetmedborgare faktiskt skulle vilja ha det som i Sovjet.



Jaja, "Folkets röst hörs utan avlyssning" - men varför skall man chansa?





Demonstrationen - några hundra personer - på väg uppför Hamngatan.



Libertad y Socialismo heter det väl på spanska, ett kraftfullt och revolutionärt språk jag dessvärre inte kan så mycket av. Den där mojängen i regnbågens alla färger torde utvisa var IT-mannen Swartz (som jag nämnde i föregående inlägg) befann sig när jag tog denna bild.


Sista bilden - hela mötet. Ingen jättedemonstration precis, men vad kan man vänta sig en vardag? En del människor har lagt fram sin åsikt, FRA-motståndare från hela det politiska spektrat har varit med, och det får man förmoda att utskickade kunskapare från Alliansen har noterat och rapporterat om till hemmabasen.

Liten filmsnutt från FRA-demonstrationen idag



Här är en liten filmsnutt jag tog med fickkameran på Sergels torg för mindre än två timmar sedan. Jag återkommer senare med några stillbilder också. Kvalitet på bild och ljud är inte som med en "riktig" videokamera, men försvarsminister Tolgfors får sig en släng på slutet i alla fall och det kanske går fram.

Alldeles på slutet kan man se IT-profilen Swartz traska ner för trappan bakom talaren, bärande samma regnbågsskylt som jag plåtade under Pride-paraden för några veckor sedan.

måndag 15 september 2008

Om att vilja både äta och behålla kakan


Den här skatan har inget annat med följande inlägg att göra förutom att det var när jag gick förbi den som jag av någon anledning kom att tänka på talesättet om att både vilja äta kakan och behålla den. Jag förstår inte hur skatan fick mig till det, men strunt i det. För jag tänkte en bit till: även om man är så förtjust i något att man både vill utnyttja och behålla det kan det ju gå så illa att man förlorar detta något.

Jag undrar om inte en hel del hyggligt folk som är medlemmar i rörelser som en gång varit radikala lider av den där villfarelsen. I begynnelsen kanske rörelsen var en god kaka som man kunde tugga i sig och njuta av, samtidigt som den (likt en kakornas motsvarighet till grisen Särimner, för att ta en konstig jämförelse) ständigt återkom i nytt och fräscht skick.

Även när rörelsen blivit gammal, trött, byråkratisk, passiv och värdelös och utan förmåga att föryngra sig verkar de tro att det ännu finns några progressiva köttben att tugga på. Och då finns det ju ingen anledning att lyfta på häcken och ge sig av till något ställe där man kan få bättre utlopp för sin energi. De tror att det finns något liv i kadavret trots att det mesta som rör på sig där numera är likmaskar och läskiga bakterier. De hänger kvar i sina socialdemokratiska eller miljöpartistiska föreningar som om där funnes en framtid. Som om någon bryr sig om dem - men varför skulle de offentligt avlönade byråkraterna som sitter i partiledningarna bry sig om vad några idealistiska tokar bland de få kvarvarande medlemmarna säger? Det kanske finns en del liberala folkpartister, agrara centerpartister och konservativa moderater som befinner sig i samma situation - vad har de egentligen i sina partier att göra? De tror att det finns en själ i partiet som de kan ta del av, men den själen har för länge sedan tagit till flykten.

Nå, Vänsterpartiet då, hur är det där då? - Skall partiet jaga platser i en framtida regering till priset av att alla de principer som till äventyrs finns kvar slängs över bord? Har partiet sådan inre styrka att man ställa en del principer åt sidan men ändå vara en god kaka att äta och behålla? Jag vet inte.

Kanske den här frågan avgjordes redan under Andra världskriget när Sveriges Kommunistiska Parti (som ju Vänsterpartiet har synnerligen lite att göra med) accepterade Arbetarrörelsens efterkrigsprogram som Socialdemokraterna lade fram. Sedan backade SAP undan från programmet och SKP stod ensamt kvar med en värdelös socialdemokratisk broschyr, utan en egen stark plattform, och vidöppet från angrepp från hela borgerligheten från Erlander och högerut. Om inte V, eller någon annan kraft, kan skapa en positiv vision av det framtida Sverige tror jag alla partier bara kommer att bli gamla halvmögliga kakor som ingen människa vill ta i sin mun. Och då är det slut med demokratin.

(Det här är tusende inlägget på den här bloggen. Inte trodde jag att det skulle bli så mycket.)

Mothugg för splittringspolitik i Sydamerika

När USA ville bygga kanalen genom Panamanäset ville man inte ha trassel med någon stor stat. Alltså fixade man 1903 till ett uppror i Panama som då var ett departement i Colombia, och vips fick man en ny liten stat att diktera villkor för. Bekvämt för en stormakt.

Det där är en trafik som fortfarande pågår runtom i världen. Så delades Jugoslavien i en mängd småstater, med Montenegro och Kosova som de senaste sorgliga exemplen. Det blev ett antal små enheter som kan sparkas omkring godtyckligt, fösas in i NATO och EU, utnyttjas som militär- och brottsbaser etc och som inte förutsätts ha någon egen vilja. En liknande utveckling kom igång när Sovjet föll ihop, av en stat blev femton.

De som är lite äldre kanske minns när Katanga skulle brytas ut ur den nya staten Kongo - det handlade ju om västliga gruvintressen som ville ha kvar makten. Och det finns väl fler exempel, jag antar att Biafra hade en sådan bakgrund också fast det gällde oljetillgångar där (och nu är ju utbrytargrupper på gång igen i Nigerias oljedistrikt). Tibetfrågan kan ses i det ljuset också.

Men i Sydamerika kanske möjligheterna för den här splittra- och härskapolitiken håller på att ta slut. De sydamerikanska staternas ledare verkar inte gilla att en del provinser i Bolivia med bland annat våldsamma medel (inklusive rena massakrer på anhängare till den lagliga regeringen) försöker uppnå självständighet. Som av en händelse råkar det vara rika provinser med råvaror som USA gärna skulle vilja kontrollera. Man får förmoda att det finns en hel del sådana områden runt om på kontinenten, och nästan varenda land skulle kunna drabbas av konstiga "självständighetsrörelser" i rikare områden om inte staterna går samman och säger stopp. Men det gör man. Enighet ger styrka.

Den "stora påk" som den imperialistiske USA-presidenten Teddy Roosevelt ville svänga över Latinamerika imponerar inte så mycket längre. Och när USA dessutom härjas av finanskris och serier av orkaner kanske förmågan och viljan att bråka med sydamerikanerna minskar en del.

Nu är dom skrajsna på Wall Street

Nation’s Financial Industry Gripped by Fear

Det var ganska underhållande att läsa New York Times artikel om den senaste utvecklingen av finanskrisen. Wall Street-institutionerna Lehman Brothers och Merryl Lynch ligger illa till den förra hotas av konkurs och den andra kanske blir uppköpt.

Fear and greed are the stuff that Wall Street is made of. But inside the great banking houses, those high temples of capitalism, fear came to the fore this weekend.



Dinner parties were canceled. Weekend getaways were postponed. All of Wall Street, it seemed, was on high alert.

In skyscrapers across Manhattan, banking executives were holed up inside their headquarters, within cocoons of soft rugs and wood-paneled walls, desperately trying to assess their company’s exposure to the stricken Lehman. It was, by all accounts, a day unlike anything Wall Street had ever seen.


Illa, med andra ord. Men observera frasen "high temples of capitalism". Man verkar inte skämmas för det där med kapitalism i USA. Är det kapitalism så är det.

Jämför med Sverige, här har det (och är väl fortfarande) känsligt att sätta denna etikett på det ekonomiska systemet. Det har nog med socialdemokratin att göra. Den kunde ju aldrig erkänna att den inte gjorde mycket annat än att efter bästa förmåga kratta manegen åt storföretagen, och i stället för kapitalism försökte man sälja systemet som "blandekonomi". En blandning av statligt och privat, men alltihop var ju ändå kapitalistiskt även om en del tokar fick för sig att "statlig" och "socialistisk" är synonymer. Som om den högerregering som beslutade om förstatligandet av LKAB skulle ha varit socialistisk!? - Men det fungerade ju, många människor gick på finten. En del kanske gör det ännu.

Nåväl, Wall Street har en central plats i det finansiella systemet och blir det kris där sprider det sig ut i ekonomin som helhet. Men hur mycket? Även om det är illa så kan vi notera att världskapitalismens centrum håller på att flytta över Stilla havet till Asien och det är ju en intressant fråga vad det kan betyda. Kan det vara så att tyngdpunktsförskjutningen påskyndas av att diverse banker i USA går överstyr och staten måste gripa in? För egentligen har väl USA inte råd med jättelika stödpaket till alltfler banker, i alla fall inte om man samtidigt skall fortsätta att spela världsmakt.

Bushregimen har bidragit till det här genom att låta underskotten rasa iväg. Kanske de trodde att Jesus skulle komma och rädda dem? - Vem som än blir näste president kommer att få ett veritabelt konkursbo att reda ut. Och kan asiaterna, som sitter på enorma fonder av värdepapper och dollar från USA, hitta på något? Kan man tänka sig att USA:s finansminister Paulson får en påringning från sin motpart i Kina och en stram uppmaning ... "nu föreslår jag att ni gör så här ... annars kanske vi blir lessna"?

söndag 14 september 2008

Greenspan och den stora krisen

Alan Greenspan, förre ordföranden för Federal Reserve i USA, och en person som torde vara mycket medskyldig till den fastighetskris som råder idag genom den lågräntepolitik han drev, säger att den pågående krisen är den värsta han sett. Om man trycker på den här länken går det att både läsa om, och se och lyssna till den dystre gubben när han säger detta. Det verkar som om han förväntar sig ytterligare konkurser och möjliga statsingripanden inom den finansiella sektorn, och att krisen fortsätter in på nästa år.


På tal om Greenspan - förra året i september kände jag mig insprirerad att skriva en dikt om sagde man. Den är tydligen fortfarande aktuell. Här kommer först ingressen, sedan själva dikten:

Förre ordföranden för USA:s Federal Reserve Bank uppges i Dagens Nyheter idag tillbringa en god tid i badkaret varje morgon där han läser säkert mycket viktiga skrifter om ekonomi. Varför inte läsa lite dikter någon gång också?


Skämtan med Alan Greenspan

Läser om Greenspan i morgonbladet:
Greenspan våndas i morgonbadet
vid tanken på kris i ekonomin -
Borta är börsens jubelskrin
när index höjdes varenda dag -
nu hotar krisens gisslande slag


Börsen är bara till för narrar
nu står de där i kylan och darrar
och ängslas som andra fattiglappar


… Greenspan karet på vatten tappar!

lördag 13 september 2008

Var och en sin egen skapargud?


Jag har aldrig sysslat mycket med datorspel. Bland annat fanns ju sådana påfund inte på "min" tid. Datorpatiens har jag lagt, och till och med laddat ner ett schackprogram, men mer än så är det väl inte. (Jag lyckades efter lång tid vinna några partier på nybörjarnivå, men på nästa nivå har det aldrig gått att överlista datorjäkeln, så jag har lagt av med det. Den fuskar nog på något sätt.)

Jag läste dock igår om ett nytt dataspel som heter Spore. Artikeln tror jag inte finns på DN:s nätsidor men en viss demonstration av spelet hittar man på dess egen hemsida. Som jag förstår det blir man skapargud i sitt eget universum, konstruerar enkla livsformer som sedan får utveckla sig till alltmer avancerade former. Bara att man kan göra sådant i datorn är fantastiskt, men som vanligt kom lite andra tankar in i bilden.

Vad gör man i det där spelet? - Man skapar en virtuell värld. Eller virtuella laboratorier. Det har jag skrivit om flera gånger för drygt ett år sedan. Tryck på taggen "virtuella laboratorier" nedan för att komma dit. "Riktiga" vetenskapsmän är ju redan inne i spelvärldarna och gör experiment.

Men politiskt/samhällsvetenskapligt då? Skulle man kunna tänka sig en användning där? Jodå, om man exempelvis tar Marx' klassiska modell för samhällsutveckling och översätter den till en datoriserad modell, och sedan fyller på med så mycket data som möjligt från dagens verkliga liv kanske man skulle kunna få intressanta resultat.

I en virtuell värld kan man ju ändra parametrar rätt radikalt utan att någon stackare kommer att göra sig illa. Ett experiment jag kan tänka mig: Det är känt från en del undersökningar att folk på många håll i världen inte är så glada i jättestora inkomstskillnader. Nå, antag att man först skapar en virtuell värld som ser ut ungefär som den som vi lever i nu, och sedan tar man och inför en regel om att högsta inkomsten inte får vara mer än tio gånger högre än den lägsta, och så kör man systemet och ser vad som händer.

Jag tycker att vänstergrupperna skulle ta en titt på de här möjligheterna i stället för att hålla på med annat oväsentligt trams.

fredag 12 september 2008

Tidsåtgång för att skriva rapporter med Word och annat PC-gnäll


Jag fiskade upp den här kanske inte helt vetenskapligt utformade grafen på nätet igår. Den säger dock en sanning: det är inte alltid som man är så jäkla produktiv vid datorn. Man blir tvungen att fiffla med en massa saker som inte har så mycket att göra med det man vill göra, utan som kanske snarare får räknas till kategorin "nu skriver jag det här men varför ändrar datordj-n det till något annat?". Och så får man försöka räkna ut varför automatändringar eller -formatteringar görs, och var man kan hitta stället där man kan säga åt datorn att låta bli med det där.

En gång i tiden fanns det små svaga persondatorer som inte orkade göra så mycket, och till dem program som inte heller kunde göra så mycket men som var krångliga att lära sig och att använda. Nu har vi ännu mindre men kämpastarka persondatorer. De kan laddas med enorma program som kan göra nästan vad som helst. Problemet blir nu snarare att hitta den där smarta funktionen som skulle kunna lösa problemet man har just nu. Då kommer den här frågan? - Skall jag ägna en massa tid åt att läsa konstiga hjälpsidor för att försöka hitta svaret på hur man gör, eller skall jag försöka gå runt problemet genom att använda de kunskaper jag redan har om programmet och göra något som inte är smart och snyggt men åtminstone fungerar och är läsbart? Ibland kan den senare lösningen vara mest effektiv ur tidssynpunkt, särskilt om det handlar om ett problem som inte dyker upp så ofta. - Färdiggnällt!

torsdag 11 september 2008

11 september - del 2

Jag var inte så lång stund på 11 septembermötet på Sergels torg, känner mig lite snuvig (en seg höstförkylning har jagat mig sedan förra veckan) och det var kallt i luften. Men några bilder blev det.



Genom en banderoll anas en livligt spelande musiker. Han tillhörde gänget nedan, med en likaledes livligt trummande dam i elegant klädnad från Västsahara. Jag undrar vad de tyckte om det kyliga vädret i Stockholm? Inte kallare än en natt i öknen kanske? Hur som helst, de spelade någon sorts öken-rock.





Den här dagen kan vi uppmärksamma 11 september 73, kuppen mot Allende i Chile. Om kuppmakarna och deras vänner i Washington trodde att Salvador Allende skulle glömmas bort tog de miste.

Banderollen nedan stödjer Bolivia. Jag såg i morse att Bolivia bett USA:s ambassadör att sticka iväg. Den tiden när USA:s ambassadörer utan vidare kunde åka runt och fixa och trixa utan ingripanden är uppenbarligen över på en del håll.