fredag 19 oktober 2018

Reflexioner mitt i hösten

Det börjar kännas som den här bloggen (återigen) ligger i ett stadium av borttvinande. Varje inlägg kan betraktas som, med viss sannolikhet, det sista.

Några spridda reflexioner.

Varför är det rätt vanligt att invandringskritiker samtidigt är klimatskeptiker (märkligt uttryck, men låt gå för det) samt uttalar stöd för invandring i ett område där befolkningen drabbats hårt av just våldsamma invandrare - nämligen Palestina (och därmed avses hela Palestinamandatet)? Det är tre ståndpunkter, och de hänger inte riktigt samman. För den vars tankebas är någon form av konservatism borde det medföra vaksamhet mot klimatförändringarna och deras skadeverkningar. När lokalbefolkningar under vapenhot körs bort från sina hem, eller utsätts för ständiga trakasserier, borde det väl orsaka upprördhet. Men så är det inte. Det som händer i Palestina är faktiskt värre än när kidsen bränner några bilar i en svensk förort.


Dag Sandahl, som ibland skriver roligt/tankeväckande om förhållandena i Svenska kyrkan slutar med det i bloggform. På slutet var han exempel på invandringskritiker i kombination med klimatskeptiker - det som alltså enligt mig inte riktigt passar ihop. Nåväl, då plockar jag bort honom från bloggrullen.


En annan sajt som jag funderar på att släppa är Ledarsidorna. I början fanns där en hel del intressanta artiklar om migration och om spelet i den svenska politiken. På senaste tiden tycker jag det känns mer som upplägget mer glider över till att publicera överslätande artiklar om Israel, och att kasta beskyllningar om antisemitism åt olika håll. Litegrann som om Ledarsidorna halkar ner i samma sorgliga hål som Samhällsnytt. De är anti-antisemiter som jag inte tror på. De känns inte genomtänkta och äkta, även om Ledarsidorna verkar lite smartare än Samhällsnytt. Kommentariaten hos de båda verkar dock vara i stort sett samma sorts nötter.


Att NATO-soldatesken stövlar runt i Skandinavien verkar inte bekymra någon av de två nätsidorna jag nyss nämnt. Undrar om det är en tillfällighet - eller om det inte är en tillfällighet. 


Den svenska politiken skulle behöva en politiker av tyska Wagenknechts kaliber. Går det att hitta någon sådan, exempelvis i Vänsterpartiet? Eller är alla stryk- och karriärrädda och uppkörda på något värdegrund?

 

fredag 5 oktober 2018

Kandidater till Darwinpriset?

Enligt Wikipedia:

Darwinpriset (på engelska Darwin Awards) är en årlig humoristisk utmärkelse, som tilldelas den eller dem som förmodligen[enligt vem?] förbättrar mänsklighetens genpool genom att oavsiktligt ta livet av sig eller steriliserar sig på ett utomordentligt klantigt eller idiotiskt sätt. Utmärkelsen är namngiven efter evolutionsteoretikern Charles Darwin. 
I morgontidningen läser jag om kandidater till detta pris. Det är folk som "oavsiktligt ta livet av sig" genom att ta 'selfies' på ett klart olämpligt sätt. Indiska forskare har sammanställt selfie-relaterade dödsfall i världen sedan år 2011, och kommit fram till att det är minst 259 människor som omkommit på det sättet.

Vanligaste fallet är drunkning (höga vågor vid stranden, fallit över bord). Som nummer två kommer dödsfall i trafiken, till exempel framför ett annalkande tåg. 💀Tja, vad skall man säga? - Tankeförmågan räckte till för att kliva upp på spåret, men inte till att kliva av innan tåget var inne i mobilen!

De här kompisarna skulle aldrig göra något så dumt:

onsdag 3 oktober 2018

Den liberal-totalitära statens torpeder

Jag trodde jag kom på ett nytt roligt (?) skällsord för några dagar sedan: den liberal-totalitära statens torpeder. Men så upptäckte jag att uttrycket "liberal-totalitär" förekom på Stefan Lindgrens blogg (där han nämner liberal-totalitära kretsar), så kanske kom vi på samma fras ungefär samtidigt.

Vad handlar detta om? - För åtminstone somliga betraktare så börjar den vänliga liberala staten visa ett alltmer förgrämt och inskränkt beteende. Om dess ideologer och tjänstemän för säg 30-40 år sedan kunde ta munnen full om ofriheten i vissa länder - och därmed underförstått hävda att vi minsann är fina och demokratiska, och här "får man säga vad man vill" - så har den vidsyntheten försvunnit. Av någon anledning försvann vidsyntheten ungefär samtidigt som det gamla sovjetblocket havererade.

Nu "får man inte säga vad man vill" längre här, den liberal-demokratiska staten basar över ett samhälle som i stället börjar se alltmer liberal-totalitärt ut. Om man vill "säga vad man vill" så gäller det att se upp om man "vill" fel och har något att förlora. Jobb, familj, vänner, anseende, etc. Lägg till det en ständigt växande statlig övervakning av allt och alla så ser det lite tveksamt ut för liberal-demokratin framöver - och för demokrati överhuvud taget.

Jag skrev att staten "basar över ett samhälle". Det är ju klart att om staten vill förfölja alla människor som enligt dess mening säger något fel så har den inte resurser till det. Då är det ekonomiskt att ha gäng av inpiskare som ställer upp gratis som hetsare i media, som mötesstörare, och som kanske ibland är redo att gå utanför lagens råmärken för att klämma åt motståndare. Den sortens folk kan man gott kalla "torpeder". Med tanke på att en hel del av dem anser sig vara vänster, men ändå springer ärenden åt en stat som är deras fiende, kan man ju klämma dit med "nyttiga idioter" också.

Det har ju förekommit mycket otrevligt när torpederna varit i verksamhet de senaste åren. (Jo, jag vet att det hänt otrevligheter från andra grupper också, men detta är inte ämnet för just den här artikeln.) Bokmässan i Göteborg verkar vara aktuell som exempel just nu. När Nya Tider utestängdes så blev svaret att ordna en egen mässa. Den stoppades, och som jag uppfattar det var skälet att om den hölls så skulle torpederna dyka upp och ställa till bråk, och det ville inte polisen vara med om. Med andra ord en ganska typisk svensk lösning: om skolelev A svårt mobbar skolelev B så är det B som får flytta! Man kan ju tänka sig att en totalitär stat, som ändå försöker hålla en snygg fasad utåt, tar till lösningar av den här sorten, i stället för att låta polisen gå in och gripa deltagarna.

Nu hände det sig att redaktör Súk från Nya Tider fick hålla någon sorts anförande i FIB/k:s monter på den ordinarie bokmässan. Jag antar att det rimmar med FIB/k:s officiella syn på yttrandefrihet. Efter vad jag sett hittills (vilket i och för sig är rätt begränsat) sade inte Súk något som var lagstridigt, hot mot folkgrupp eller liknande. Hade han gjort det borde det redan ha kommit ut. - Men vad var då så upprörande enligt somliga? Det tycks vara att han överhuvud taget fick tala. Initiativet att bjuda in honom verkar ha tagits av lokala fibbare i Göteborg. Men FIB/k centralt fick någon sorts panik och har tagit avstånd från detta.

Beslutet att låta Suk utnyttja vår monter för att försvara Nya Tiders rätt att delta i Bokmässan var inte förankrat i Folket i Bild/Kulturfronts styrelse och vi kände inte till denna s k inbjudan...
... skriver man. Notera uttrycket "denna s k inbjudan". Antingen är det väl en inbjudan eller inte? Vad indikerar "s k"? Skrevs detta för att styrelsen var ängslig för att själv få torpederna på halsen? Det är nog inte så smart, för ger man efter blir de ännu mer aggressiva. Något liknande drabbade ju Ordfront för en del år sedan när man publicerade icke officiellt godkänt material om kriget på Balkan, tidskriften backade och blev väl bara en skugga av sitt forna jag. 

För övrigt bör Kommunistiska Partiet ha lärt sig en läxa: under många år har man velat förbjuda nazisterna. Men så fort liberal-totalitärerna fått ut Nya Tider från bokmässan hände det som man kunde räkna med: nu skriks det om att tidningen Proletären inte skall få vara där! Liberal-totalitärerna må larma om nazister, men deras verkliga motståndare som de inte kan leva med, de finns till vänster. Förhoppningsvis lär sig KP att undvika att ikläda sig torpedrollen framöver. Den projektil man avfyrar mot motståndarna kan ju visa sig vara en bumerang som kommer tillbaka med fruktansvärd kraft. Och det är en varning som många andra bör ta till sig.

----

PS. Som det bör sig har FIB/k-grundaren Jan Myrdal vissa synpunkter på vad som händer. Vad "Matti-affären" handlar om har jag glömt. "Bowdlerisera" handlar om att sudda olämpliga ord, kanske framförallt i populära barn- och ungdomsböcker. Kopierat från Stefan Lindgrens blogg:

Jag anser uttalandet mot att Göteborgsavdelningen inbjudit Vávra Suk att framträda på FIB/K:s monter suddigt och olyckligt och i strid med vår tradition och våra paroller. Vi har när det gällt yttrandefrihetsparollen genom åren stått för principfasta och långt mer kontroversiella ståndpunkter än den at värna Vávra Suks yttrandefrihet.

Kan bara påminna om vår korrekta hållning när det gäller Matti-affären. För att inte tala om att vi faktiskt hävdade Faurissons yttrandefrihet när han besökte Stockholm. Vi måste stå fast vid principerna och parollerna också i en tid när bibliotek bowdleriserar och bränner böcker och allmänna "vänstern" medvetet arbetar för censur och förbud.

måndag 1 oktober 2018

Notis från Kina. Radikala studenter

"Kapitalistfararna" i Kinas nuvarande ledning har fått problem med studenter som tar den politiska skolningen på allvar och stödjer kämpande arbetare. Det blir något för Xi Jinping att fundera på!

Man bör väl inte dra jämförelserna för hårt, men när det började skära sig på allvar mellan partiledning å ena sidan, och arbetare och intellektuella å den andra, (tänk på Polen!) så kan utvecklingen skena iväg mot partiets fall. Lokala ledare kan bussa polis på studenter, arbetare och bönder, men om detta leder till mer oro som kan hota den "harmoni" som partiledningen eftersträvar kan rekylen bli hård. Och notera att partiet aldrig har lyckats avskaffa Mao. "Rorsmannens" ställning är alltför stark.

Det här är motsättningar som faktiskt är antagonistiska (klassmotsättningar, arbete mot kapital) och som verkar svåra att lösa med Kinas nuvarande inrikespolitik. Den går ju ut på att köra kapitalism under socialistisk täckmantel, och det är uppenbarligen en ekvation som är svårt att gå ihop. Klasskompromisser kan fungera, men inte hur länge som helst och inte under vilka villkor som helst.

De radikala studenterna gillar Mao och pekar tillbaka mot den förkommunistiska studentrörelsen i Kina 1919 som inspiration. Undrar vad gamle ordföranden hade tänkt om detta? - Kan ha fel, men jag gissar att Mao hade gillat studenter som stödjer arbetare som kämpar mot kapitalistiska företag (och ropar slagord för att hylla Mao, den Mao som formades bland annat av rörelsen 1919!).

En artikel om detta i kapitalistbladet New York Times.