söndag 5 juli 2020

Det är ännu kris i Zimbabwe ...

... trots att Mugabe har försvunnit. Då kanske det inte var frågan om bara en person som gjort att det varit kris i landet under många år. Är det inte snarare så att befrielsekriget inte fick ett avgörande slut, utan att äldre problem från (Syd)Rhodesia levde kvar in i den nya staten Zimbabwe?

lördag 4 juli 2020

Vithetsstudier = nackskott?

Pål Steigan har gett idén om "vithetsstudier" en rejäl smocka. Exemplen han tar är från norsk akademisk miljö, men det kanske finns svenska motsvarigheter att gräva upp. Jag går förbi exemplen (dessa kan du läsa om här), och tar Påls slutsats direkt:

Vår analys av dessa teorier är att [vithetsstudier], trots all sin radikalism och sin påstådda antirasism, är djupt reaktionära och i grund och botten rasistiska. Det är till stor skada för arbetarklassen av alla hudfärger och alla etniska bakgrunder att småborgerliga "vithetsteoretiker" åter gör det rumsrent att dela upp folk efter hudfärg och "ras". Arbetarklassen är i en mycket kritisk situation. Fackföreningsrörelsen är försvagad, organisationsgraden i viktiga arbetaryrken är så låg som den inte har varit på ett par generationer, Samtidigt har arbetarklassens fiender, det internationella monopolkapitalet, stärkt sig våldsamt. Arbetarklassen behöver samling och gemensam klasskamp på tvärs över alla etniska skillnader.

Arbetarklassen behöver dessa "vithetsstudier" lika mycket som den behöver ett skott i nacken. Detta är teorier som är skapade för att skada arbetarklassen på kort och lång sikt.
Undrar om vår svenske rasforskare Hübinette känner sig träffad av detta? Kan inte påminna mig att jag läst några klasskampsfunderingar på hans blogg, men jag kan ju minnas fel. Rätta mig i så fall.

- Nä för tusan, ett skott i nacken vill ju ingen knegare ha. Inte någon annans stans heller, förresten!

En retorisk pärla (kanske)

Förr var det vänsterfolk som skällde på varandra av bara he-e, och kallade varandra fula saker som revisionist, opportunist, byråkrat etc etc. Numera verkar det vara mer högerfolk som skäller på varandra av bara he-e. Jag hittade följande mördande salva i en bloggpost där en herr Bengtsson skäller på en herr Eriksson:

Erikssons fekaliemetaforik avspeglar nätkloaknationalismens karaktäristiska stilistiska sunkmodalitet ...
Tjong! Där fick Eriksson en rejäl verbal smocka!

Bengtsson rör sig i fältet SD-AfS vad jag vet, och var en av de få intellektuella i ledningen för SD:s eländiga stockholmsavdelning (en gåta att folk röstar på de skojarna!). Han lämnade styrelsen i Stockholm. Jag misstänker att som intellektuell och filosofiskt bevandrad hör han inte hemma i ett parti där högsta ledningen helst inte vill ha tänkande medlemmar.  Partiet (= den lilla partitoppen) föredrar nog en fårskock till medlemmar som håller klaffen och inte högt filosoferar om "nätkloaknationalismens karaktäristiska stilistiska sunkmodalitet ..." Det är ju så svårbegripligt att det är svårt att förvandla till ett uteslutningsärende! Det är enklare att ta hand om lallande lokalförmågor som i fyllan&villan öser ur sig dumheter på nätet eller kutar omkring med hakkors-armbindel. Och "fekaliemetaforik ..."???

- Ööh, va säger karln egentligen!? Att försöka diskutera på den där nivån är verkligen att ta sig vatten över huvudet!


fredag 3 juli 2020

Pål Steigan om antirasism och kapitalism

Jag har översatt en lång artikel till något förkortat skick, den kommer från Pål Steigans blogg och råkar anknyta en del till mitt eget föregående inlägg där jag nämnde "arvsynden" som verkar spöka i antirasism-debatten när den förs utan eftertankar om kapitalism och imperialism. En aspekt som inte berörs är baksidan av den klassiska vänsteridén om att ena alla arbetare - vita och icke-vita - i kampen mot den gemensamme fienden: när det blir allt större grupper av icke-vita icke arbetande, utan snarare av arbetslösa, kriminella, trasproletärer i stället, hur går det då med enhetskampen? Den klassiska vänstern är ju inte så vänligt inställd mot sådana grupper eftersom de tenderar att gå reaktionens ärenden.

Ordet till Pål:


Coca-Cola och Unilever har dragit bort sina annonser från Facebook eftersom plattformen enligt vad de menar ”inte har gjort något för att stoppa hatspråk”. Det ledde till att Facebooks aktier föll med 45 miljarder dollar i värde och att toppchefen Mark Zuckerberg föll från tredje till fjärde plats på listan över världens rikaste personer.


De två giganterna har följts av producenter av märkesvaror som Norht Face, Dockers, Levi's och Honda. Och det kommer säkert flera. PepsiCos högsta ledare Ramon Laguarta lovade att bolaget vill ge 400 miljoner dollar under fem år till svarta bostadsområden för att hjälpa dem upp. Och som han skrev i Financial Times: ”Black Lives Matter, för vårt bolag och mig.” Miljardärsklubben World Economic Forum har skapat nätsidor och initiativ för att ”bekämpa systematisk rasism” och råd om hur multinationella företag kan bekämpa rasismen.


Alla de stora bolagen i USA stöder Black Lives Matter, och samtliga profilerar sig som «anti-rasister». Hittills har vi noterat Adidas, Amazon, Airbnb, American Express, Bank of America, BMW, Burger King, Citigroup, Coca Cola, DHL, Disney, eBay, General Motors, Goldman Sachs, Google, IBM, Mastercard, McDonald’s, Microsoft, Netflix, Nike, Pfizer, Procter & Gamble, Sony, Starbucks, Twitter, Verizon, WalMart, Warner Brothers og YouTube.


Detta gör att vi åtminstone kan dra slutsatsen att begreppet ”antirasism” inte nödvändigtvis har någon uppenbar udd mot kapitalet. Vi återkommer till det.


Statlig anti-rasism under senare tid



Enligt Store norske leksikon (SNL) kan rasism definieras sålunda:


Rasism är i snäv betydelse uppfattningar, hållningar eller handlingar som indelar människor i påstådda ”raser” där någon hävdas vara mer värdefull än andra. I dag används begreppet rasism också i bred betydelse om flera former av etnisk diskriminering som inte nödvändigtvis bygger på föreställningen om ”människoraser”, men som också sker på basis av andra kännetecken som nationalitet, utseende, kultur eller religion.


SNL skriver att den moderna rasismen går tillbaka till 1700-talet, men med den snävare betydelsen av definitionen finner vi föregångarna till den mycket längre tillbaka. Vi finner extremt nedlåtande hållningar och förskräckliga handlingar riktade mot andra folkgrupper långt tillbaka i forntiden, med samma motivering, att de var mindervärdiga. När araberna började att fånga svarta afrikaner och hålla dem som slavar och sälja dem på slavmarknader kunde de dölja sig bakom sådan hållningar. De såg på de svarta som mindre värda än djur – och behandlade dem därefter. ...


Föreställningen om ”raser” förstärktes under 1800-talet och var stark i Europa innan andra världskriget, och det inte bara i Tyskland om man skulle tro det. I Sverige upprättades 1922 Statens institut för rasbiologi (eller Rasbiologiska institutet, SIFR) i Uppsala. Det bytte namn först 1958.


Idag finns inga vetenskapare som hävdar att det finns raser. Men rasismen och antirasismen finns. De senaste trettio-fyrtio åren har antirasism till och med blivit skolämne och är inkluderad i förklaringar från EU och Europarådet. Antirasistiska organisationer finns i statsbudgeten och regeringar är officiellt antirasistiska. Då skulle väl allt vara bra?


När ”antirasism” blir demonutdrivning

I essäsamlingen Crises of the Republic från 1972 varnar den judiska filosofen Hannah Arendt för att göra rasism till en fråga om kollektiv skuld.


Hon skriver: ”När alla är skyldiga är ingen skyldig … Den verkliga klyftan mellan svart och vitt helas inte genom att bli omtolkad till en ännu mer oförsonlig konflikt mellan kollektiv oskuld och kollektiv skuld. 'Alla vita är skyldiga' är inte bara farliga dumheter, men också omvänd rasism, och det bidrar ganska effektivt till att ge de mycket verkliga bördorna och rationella känslorna hos den svarta befolkningen ett irrationellt utlopp, en flykt från verkligheten.

Den statsfinansierade antirasismen i Norge har från början varit moraliserande och helt utan förbindelse till klasskampen varken i Norge eller internationellt. Den har stått i alla läroplaner i samhällslära i två-tre årtionden. Den inspirerades av den franska organisationen SOS Racisme som upprättades 1984. I Frankrike var bakgrunden undertryckandet av invandrare från de tidigare franska kolonierna i Nord- och Västafrika. Grundarna kom från trotskiströrelsen och från Parti Socialiste (PS). Bernard-Henri Lévy [känd krigshetsare mot bl.a. Libyen, ö.a.] hävdar att han fanns bland grundarna. Harlem Désir, som var den förste ordföranden i SOS Racisme (1984-1992) var representant för PS i Europaparlamentet från 1999 till 2014 och partiets generalsekreterare från 2012 till 2014. Gérard Filoche som var en annan av grundarna, var trotskist och gick över till PS på 90-talet. En tredje av grundarna var Marc Ladreit de Lacharrière som tillhörde den franska adeln, och från 1989 till 1993 satt han i ledningen för Bilderberg-gruppen. Han blev sedan administratör för överklassklubben Le Siècle som består av mäktigt folk från näringsliv, medier och politik.

Med den bakgrunden är det inte så märkligt att den franska antirasismen inte satt klasskampen i centrum, för att uttrycka sig försiktigt. Den representerade helt klart en indignation över att immigranterna från kolonierna blev behandlade så nedvärderande som de blev. Men samtidigt med detta förde Frankrike fortsatta kolonialkrig i Afrika, och en organisation och en miljö som var så nära knuten till den franska eliten kunde inte ta en verklig uppgörelse med nykolonialismen. PS är lika mycket ett nykolonialt parti som republikanerna.

Och när man inte kan gå till rötterna för rasismen och sätta den i ett klassperspektiv, måste den med nödvändighet bli moraliserande och i bästa fall småborgerlig. Därmed blir rasismen ett moraliskt fel hos den enskilde, eventuellt en arvsynd som vidhäftar alla vita, som Arendt varnar för.

Under samma period hade den franska kapitalismen användning för billig arbetskraft från de tidigare kolonierna. Överklassen kunde då använda ”antirasismen” mot det motstånd denna politik mötte hos den vita franska arbetarklassen. Överklassen och PS-eliten var moraliskt överlägsna den vulgära och chauvinistiska arbetarklassen som inte tyckte om att förlora sina arbeten i konkurrensen med billig importerad arbetskraft.

Arbete mot kapital eller ”rasism mot antirasism”


Marxister hävdar att de viktigaste motsättningarna idag är arbete mot kapital och imperialismen mot världens folk. Med ett sådant tänkande kan man också bekämpa rasismen, men man kommer att sätta in den i ett klassperspektiv. En ”antirasistisk” monopolkapitalist kommer först och främst att vara monopolkapitalist, en av dem som arbetarklassen behöver samla sig till kamp emot. En ”rasistisk” arbetare kommer att vara en av de våra som har några felaktiga uppfattningar som vi måste hjälpa honom att bli av med. Det kan bara ske i gemensam klasskamp med arbetarna från kolonierna, så att fördomarna bryts ned genom gemensam kamp. Det kommer en marxist att kalla att skilja mellan motsättningar mellan folket och fienden och motsättningar i folket.

Men om däremot ”rasism mot antirasism” är den viktigaste motsättningen i samhället blir ju den ”antirasistiske monopolkapitalisten” en vän eller allierad och den ”rasistiske” arbetaren en fiende som måste bekämpas.

Skuldkomplexet


Hanna Arendt sa alltså att föreställningen om att alla vita är skyldiga till de vitas förtryck förr i tiden är en felaktig uppfattning, och hon kallade den alltså ”omvänd rasism”. Samma var Frantz Fanon inne på när han avvisade den tankegången.

Mitt svarta skinn är inte en depå för särskilda värden … Jag som en färgad man har inte rätt till att hoppas att det i den vite mannen kommer att finnas en kristallisering av skuld över min ras' förflutna. Jag som en färgad man har inte rätt till att söka sätt att trycka ner min tidigare mästares stolthet på. Jag har varken rätt eller plikt till att kräva ersättning för mina undertryckta förfäder. Det finns inget svart kall; det är ingen vit börda … Ska jag be vita människor idag att svara för slavhandlarna i det sjuttonde århundradet? Ska jag försöka på alla tillgängliga sätt att få ett skuldkomplex att spira i deras själ? … Jag är inte en slav av slaveriet som dehumaniserade mina förfäder”.

Fanon avvisade alltså att det skulle finnas någon form av ”vit arvssynd”. Det finns uppenbart något religiöst över woke-tankegången. Den liknar tidigare tiders djävulsutdrivande, och vi får det nu demonstrerat när hela partiledningen i det Demokratiska partiet i USA knäböjer – förmodligen för att bekänna sin skuld för den ”systematiska rasismen”. Det är något grundläggande protestantiskt, något lutherskt eller kalvinistiskt över denna tankegången.

Nedlåtande hållning till Afrika


[Steigan refererar ett samtal med en grupp kulturarbetare från Mozambique.] …

Vi önskar inte u-hjälp” sa de unga afrikanerna till mig. ”Vi är inte dummare än ni. U-hjälp skapar bara en passiv mottagarhållning. Vår kultur är väl så rik som er, och det vi önskar är att få möjlighet att realisera den, så vi vet att det kan göras. Vi vill inte sitta med händerna framsträckta och vänta på era almosor. Vi vill ha samarbete på jämställd fot.

Folk som Patrice Lumumba i Kongo, Kwame Nkrumah i Ghana eller Thomas Sankara i Burkina Faso ... önskade att skapa ett förenat och frigjort Afrika som kunde utnyttja sina egna rikedomar till afrikanernas bästa och inte vara prisgivna till imperialismen på något sätt. Detsamma stod Moammar Gaddafi för. Han önskade att Afrikanska Unionen (AU) skulle bli något mer än bara ett afrikanskt forum, och arbetade för att skapa en afrikansk gulddinar som ersättning för dollar eller CFA-francen.
Mot denna befrielsestrategi står välgörenhetslinjen, som är en fortsättning av missionen, och som tar som utgångspunkt att det Afrika behöver är bistånd och inte frigörelse. Från Algerietkriget och fram till 1980-talet stod europeisk vänster för befrielselinjen. Men så kom ett skifte.

Detta skifte kan tidsättas till 1985-1986. Genom Band Aid och Live Aid användes popidoler till att sälja idéer som ”Do they know it’s Christmas time at all(varför de nu skulle det, de firade ju inte jul, de var inte kristna) och ”Let's start giving!” (Så fint, så blir miljardärerna de snällaste av oss alla, samtidigt som de blir rika på att plundra Afrika.) Antiimperialismen blev ersatt av välgörenhet, och massorna av radikal ungdom kunde fortsätta att känna sig bra, snälla och empatiska som de var, samtidigt som de blev enrollerade i en rakt igenom kolonialistisk tankegång. Borta var befrielsetanken. Borta var tanken om afrikanen som subjekt. Åter var afrikanen reducerad till objekt, som tacksam mottagare av våra milda gåvor. Men européerna och amerikanerna fick sin ”progressiva” feel-good-imperialism.


Det ser vi åter i migrationsdebatten. Den ”gode antirasisten” tänker att afrikanernas enda möjlighet till att förbättra sina levnadsförhållanden är att utvandra till Europa. Detta är att se ned på Afrikas möjligheter att befria sig och skapa sitt eget välstånd, och det passar som hand i handske till de imperialistiska koncernernas önskan om att få mer billig arbetskraft i Europa och bevara kontrollen över Afrikas rikedomar.


Etiopiens första kvinnliga president och Afrikas enda kvinnliga statsöverhuvud, Sahle-Work Zewde, sa i en intervju med den tyska tidningen Bild att Europa måste sluta upp med politiken med öppna gränser. Hennes argument är att en sådan politik motiverar afrikansk ungdom till att utvandra. Det skulle vara mycket bättre, menar hon, om afrikansk ungdom stannar kvar i hemlandet:


Det är klart att vi inte får förlora vår ungdom för att de utvandrar till Europa. Vi måste angripa orsakerna i stället för att bekymra oss om symptomen. Flykten är farlig. Kriminella människosmugglare tjänar pengar på det. Vi måste behålla folk här så att vi kan säkra Etiopien – och Afrika – en bättre framtid.”


Detta är ord som de självutnämnda rasisterna aldrig tar till sig, dessvärre. De önskar säkert göra det goda, men de förstår inte att de hamnar i en paternalistisk position, och deras antirasism blir ihålig – och i värsta fall falsk.


Den rödgröna regeringen som gick i spetsen för att bomba Libyen i småbitar såg säkert på sig själv som antirasister. [Gäller väl den svenska regeringen som också skickade militärflyg. ö.a.]… Men handlingar betyder mer än ord. Genom att bomba Libyen i bitar ödelade de Afrikas mest välmående och välfungerande land, och de röjde vägen för terrorister och människohandlare. Utan denna bombning skulle inte slavmarknaderna ha återuppstått i Libyen, men eftersom den libyska staten var ödelagd började arabiska kriminella att sälja svarta afrikaner som slavar. Detta bär ”antirasisterna” i den rödgröna regeringen ett tungt ansvar för, men ingen av dem som brukar ordet rasist i tid och otid har någon gång ställt dem till ansvar för det.


Den norska staten använder varje år miljarder till invandring och åtgärder för immigranter och flyktingar. Man får anta att detta är väl använda pengar, men dessa bevillningar är inte något typiskt tecken på rasism. Staten använder också ett stort antal miljoner till att bekämpa rasism i olika delar av samhället, bland annat till antirasistiska organisationer. Det är bevisat att det finns rasism i Norge, men att säga att Norge är ett rasistiskt samhälle skulle vara en grov överdrift. Men det ligger många anslag och anställningar i att påvisa att det behövs ännu fler åtgärder. Detta fält liknar den norska biståndsindustrin, och NGOerna spelar samma roll, nämligen som instrument för genomförande av statens politik. … Nu har också miljardärerna i finansinstitutionerna och de multinationella bolagen kommit på att de vill använda en massa pengar på så kallad antirasism. Så där blir det också jobb att få för ambitiösa antirasister.


En antirasism på statens och kapitalets villkor kommer emellertid aldrig att leda till befrielse. Det kapitalet fruktar är att arbetarklassen och det arbetande folket skall klara av att förena sig på tvärs över etnicitet, kultur, kön, läggning eller ideologiska skillnader i en klasskamp för att avskaffa kapitalismen och imperialismen. En sådan kamp kommer garanterat inte att få statsstöd eller anslag från filantropiska stiftelser.

måndag 29 juni 2020

Arvssynd i ett par versioner

Bilden har inget med texten att göra. Tog den för några år sedan, tror det kan vara bergssyra.



Inom delar av kristenheten finns ett begrepp som kallas "arvssynden". En kort översikt finns här. Den bygger i princip på att Adam och Eva dummade sig när de levde sköna livet i Paradiset och blev utsparkade därifrån. Saken kunde vara över med det, men de blev dödliga, och deras ursprungliga synd hänger kvar genom deras dödliga efterkommande i generation efter generation. Enligt detta begrepp behöver du alltså inte göra något olämpligt (knycka frukt från Kunskapens träd, eller liknande) för att vara belastad med denna synd - den bara hänger med dig som en oönskad börda! Praktiskt kanske, om man nu inte vill utföra en massa ansträngande synder, men känns ändå inte helt riktig. Först när Jesus kommer och frälser oss från synden ... etc. etc.

Arvssynd låter som ett sätt att skrämma och kuva folk. Nu har det dykt upp något liknande i dagspolitiken, fast det nu är mer begränsat. Gamla arvssynden gällde hela mänskligheten - den nya faller inom raskampen. Förhoppningar om att rastillhörighet får minskad (se not 1) eller helt ingen betydelse verkar ha upplösts i det blå och försvunnit i rökridåer från eldsvådor och tårgas. Nu har en sorts rasmotiverad arvssynd lastats över på vita människor, vad de än har gjort eller inte gjort. Är du vit är du skyldig till något (se not 2).

Hm, nej, det där går jag inte på. Nu minns jag bakåt i tiden igen, det måste ha varit 1967 och Black Power-ledaren Stokely Carmichael var i Stockholm. Han (eller någon annan) yttrade något i stil med att endast de svarta fick bestämma vad rasism är. Ung var jag då, men ändå tyckte jag det kändes skumt. Kunde vem som helst - tillhörande 'rätt' grupp - häva ur sig vad som helst utan kritisk granskning var ju dörren öppen för att vem som helst - vilken odåga som helst - kunde komma med vilka krav som helst. Jag kände inte för att gå med på det. Lymlar finns överallt, varför låta dem härja oemotsagda!? (Se not 3.)

Nå, åter till huvudämnet: mitt i en berättigad kamp mot rasism i USA sparkas rimlighetens dörr sönder av lymlar och virrpannor och folk med väldigt skumma och märkliga dagordningar. Och de utnyttjar den vita 'arvssynden' till att trycka fram sina skumma och märkliga dagordningar. Vi måste hålla med och hålla tyst (eller inte, vi får väl säga att vi håller med möjligen), annars är vi 'rasister'. I praktiken driver de fram en situation där vi står, eventuellt på knä då, helt utan självförtroende inför en gastande mobb som inte ser antirasism som en skäl utan som en ursäkt, eller att vi vägrar att vara med om självspäkningen. Har ligisterna kunnat ta ett steg framåt kommer de snart att ta ett till.

Man kan säga 'anti-rasism', eller helt enkelt tala om att folk skall behandla varandra anständigt utan att gå in på biologiska detaljer. Men då gäller det att dra upp en rågång mot folk som är ute i andra ärenden. Kanske helt motsatta ärenden. - Låt dem inte kuva dig med någon påhittad 'arvssynd'.

***

Not 1. Jag har läst informationsblad för några mediciner. Ett varnade uttryckligen människor med svart färg att äta en av tabletterna. I ett annat varnades, om jag minns rätt, personer från Sydasien för att äta pillren. Det finns skillnader mellan folk och folk, men inte de skillnader som rasister hakar sig fast på.

Not 2. Ja, det finns rasism från vita riktade mot folk av annan kulör. Men hur är det med rasism bland gula människor i östra Asien, japaner och koreaner exempelvis? Eller från araber mot svarta afrikaner (Franz Fanon nämner det i Jordens fördömda, om jag minns rätt.) Det går nog att plocka fram fler exempel där inga vita syns till men där rasismen blomstrar.

Not 3. För en del år sedan var parollen 'Reclaim the Street' ett upprop mot den kommersialiserade staden. Gatufester anordnades, även i Stockholm. De sabbades grundligt av element som var ute efter att plundra, slåss och förstöra. - Rent generellt kan 'Svarta blocket' ses som borgerlighetens stormtrupper under anarkistisk täckmantel, även när de uppträder under anti-rasistisk täckmantel. Kriminella av en typ som den klassiska socialistiska rörelsen inte vill ha med att göra, trasproletärer. De är destruktiva.

tisdag 23 juni 2020

Starkt gjort Korea! + bra ekonomiläsning

Aftonbladets supernya inte så där jättebra korrekturlästa rubrik ... Men här finns en opinionsartikel i samma blad som du bör läsa om du har intresse för nationalekonomi, statsskuld och retorik.

lördag 20 juni 2020

Fick jag rätt ...?

... med tanke på den inledande profetian i gårdagens bloggpost? Nåväl - se här (klippt från Sveriges Radios hemsida):




Ibland är verkligheten jäkligt förutsägbar. Det kan ju bero av att en hel del människor inte följer nedanstånde råd om dricka:

Fotograferad på midsommardagen, Stockholm, Reimersholme. Man kan ju tillägga att varmt väder och starka drycker i sig kan vara en olämplig kombination, och i det läget är det nog bättre med exempelvis Stockholms kommunala vattenledningsvatten än eldvatten.

fredag 19 juni 2020

Är rubrikerna klara? - Whose Life Matters, Actually? -Trevlig midsomar!


Det ser ut att bli en solig midsommarhelg här i Rikshuvudstaden, och runtom i landet. Jag antar att medieredaktionerna redan berett sig på att rapportera från firandet. Det är ju i stort sett att återanvända tidigare års rubriker och artiklar. Så här ungefär:

Fylla, slagsmål och misshandel över hela landet under midsommarhelgen. Fulla fyllefinkor från Smygehuk till Treriksröset. "Ungefär som en vanlig storhelg" säger polisen .
Det där med oroligheterna i USA - är det bara bra? Eller finns det andra krafter som driver processen än gatufolket och Black Lives Matter? Krafter som kanske har andra mål än folket på gatorna? Pepe Escobar skriver:

An undisputed, genuine grievance – over police brutality and systemic racism – has been completely manipulated, showered with lavish funds, infiltrated, and even weaponized against “the regime”.

Vilka är det som går in och stödjer BLM då? Escobar ger en imponerande lista av storföretag:

When we look at who’s supporting Black Lives Matter – and Antifa – we find, among others, Adidas, Amazon, Airbnb, American Express, Bank of America, BMW, Burger King, Citigroup, Coca Cola, DHL, Disney, eBay, General Motors, Goldman Sachs, Google, IBM, Mastercard, McDonald’s, Microsoft, Netflix, Nike, Pfizer, Procter & Gamble, Sony, Starbucks, Twitter, Verizon, WalMart, Warner Brothers and YouTube.
Men så kommer klassaspekten in, och varför storbolagen skulle stödja BLM:
...  then we have to look at what really matters; the class war dynamics in what is in fact a caste system... Black Lives Matter, the organization and its ramifications, is essentially being instrumentalized by selected corporate interests to accelerate their own priority: to crush the U.S. working classes into a state of perpetual anomie, as a new automated economy rises. ... 
Den genuina folkliga explosionen mot polisvåld, rasism och elände i största allmänhet kan alltså ses i en annan synvinkel, där externa krafter (storföretag, Demokratiska partiet) försöker vrida den till egen fördel. Jag har sett förslag att om det handlar om en "färgrevolution" i USA, att social oro skall göra att Trump-regimen faller (och Demokraterna tar över). Det typiska för färgrevolutioner är väl att grovjobbet görs av ungdom på gatorna som får smörj av polisen, och när "revolutionen" eventuellt har lyckats så blir de raskt utsopade i kulisserna igen. - Det må så vara, men varför skall folk utanför USA delta i kampanjen i så fall? Det är irriterande när kidsen inbillar sig att Sverige är någon sorts USA.

Trevlig midsommar!


måndag 15 juni 2020

Hur många chanser?

Jag plåtade den har affischen nyligen. Det är reklam för Situation Stockholm, en gatutidning som säljs av folk med problem, problem nog ofta sammanhängande med olämpliga intag av vissa drycker och kemikalier. Det kan väl ge någon sorts stabilitet i tillvaron för hemlösa, uteliggare, missbrukare.

Det som jag noterade är frasen "och en andra chans". Andra? - Här klipper mitt gamla osorterade minne till igen: för rätt många år sedan läste jag en intervju med ett par socialarbetare som arbetade med klientelet som hänger utanför Systemet, i tunnelbanestationer etc etc. Och en av dem gjorde en kommentar som lät ungefär som: "Dom har fått tusen chanser. Får dom en till så bränner dom den också." - Svåra fall alltså.

fredag 12 juni 2020

Flopp-jubileum

Århundradets börsflopp
Telia firar 20-årsjubileum

Detta var rubrik i SvD den 11/6, med hänvisning till att det i morgon är 20 år sedan 20 procent av aktierna i Telia såldes ut till allmänheten. Jaja, staten gjorde en bra affär, köparna gjorde det inte.

Inte så konstigt med det. Jag arbetade då på ett större telekom-företag. Ingen jag pratade med där skulle köpa Teliaaktier. Varför? - Televerksmonopolet fanns ju inte längre visste man, konkurrenter vällde in på marknaden, det var inte givet att just Teliaaktierna skulle rusa upp till supertopp-kurser. Snarare tvärtom. Och misstanken stämde - aktier som köptes för 85 kronor år 2000 ligger på ungefär 30 idag.

Det var en enorm reklamkampanj då för att sälja teliaaktien, och den var bedräglig. Folk lurades att det var en super-investering. Ingen talade om att börsen är en spelhåla. Vinst är inte garanterad, i alla fall inte för spelarna. Och tiden var synnerligen olämplig:

Den 22 maj höll Rosengren och Kark [ansvarig (?) minister respektive Telia-chef] pressträff där datum för börsnotering meddelades samtidigt som Stockholmsbörsen föll med 3,8 procent. Det kan ses som ett tecken i tiden som många då tyvärr valde att inte se. Aktiemarknaden var nämligen i gungning, tidigare på våren hade näthandelsföretaget Boo.com gått i konkurs i en spektakulär krasch och det som historiskt fick namnet ”itbubblan” var nu på väg att spricka.

Stockholmsbörsen skulle visa sig nå sin absoluta topp i mars, samtidigt som dåvarande statsministern Göran Persson i en intervju i Dagens industri gav rådet: ”Köp mer aktier” och ”börsen är aldrig övervärderad”.
Haha, han var rolig, den där Persson. Varför inte köra en paroll i stil med: "Spela på börsen, simma med hajar!" Eller "varje gång rouletten snurrar så vinner du!". Nja, den som vinner är den som äger casinot.

Persson förresten, var det inte han som snodde miljarder av våra pensioner på 90-talet? Tänkte han att det skulle kompenseras genom att alla blev aktiespekulanter ("kupongklippare" som man sa förr när aktierna inte var datafiler utan av papper) och kunde kassera in enorma utdelningar?

- Jag skulle bara spara lite i aktier, som dom säger att man ska göra, och så blev det så här kallt och otrevligt om mage!


torsdag 11 juni 2020

Hur går vi vidare nu?

Några privatspanare samlas och undrar: "Hur går vi vidare nu?"
Jag är ju inte så kallad privatspanare, men som nätaktiv måste jag väl ses som en auktoritet på många (nästan alla?) områden. Avslutandet av Palme-utredningen igår orsakade en hel del bryderi, och många är missnöjda och/eller misstänksamma - är verkligen vägs ände nådd i detta fall? - Nå, bara några punkter från min del, baserad på inte alls djupgående studier utan bara lite saker jag råkat läsa mig till och kanske dragit slutsatser av:

  • Skandia-(före detta Thule-)huset var högkvarter för Stay Behind, en grupp som skulle vara motståndsrörelse om Sovjet ockuperade Sverige
  • Den utpekade Palme-mördaren arbetade i huset, och
  • hade också en inställning och bekantskapskrets som kan betecknas som hatisk mot Palme, på gränsen till hysteri
  • Huset hade en bakväg för gruppen att smita ut och in
  • Jag har inte hört att de hade vapen där, men är det otroligt?
  • Stay Behind innehöll (innehåller ännu?) såväl höger-hysteriker som socialdemokrater på högerkanten
  • En del fick för sig att Palme med sin politik av "Gemensam säkerhet" höll på att sälja oss åt Sovjet
  • Gruppen har spaning, får reda på hur Palme kan tänkas röra sig den aktuella kvällen, och organiserar ett mord (i första hand inte av Stig E.)
  • Eventuellt rör Palme till planen genom att börja GÅ hemåt, varvid en reservplan får tillgripas
  • vilket innebär att Stig E. i reserven kontaktas, han plockar en puffra ur vapenförrådet och springer ut på gatan - PANG,
  • varpå han kilar in igen via hemliga ingången, och så ut igen för att vara "vittne".
  • Detta bör duktiga utredare ha kunnat plocka fram snabbt, men problemet blir då att Palme bevisats mördats av en grupp där även framstående socialdemokrater ingår. Det ser ju lite illa ut om de skulle vara inblandade i mordet på sin egen ordförande! Alltså måste utredningen köras ut på alla möjliga sidospår så mycket det bara gick, och den uppenbart skumme Stig E. kunde i lugn och ro gå och supa ner sig.
  • (Ett alternativ: Stig E:s roll kan ju ha varit att förvirra, för att hjälpa den riktige skytten att komma undan.)
  • Extra fundering: Stay Behind-grupper i Västeuropa visar flera exempel på våld som inte kan motiveras av att sovjetiska soldater bankade på porten. Det gäller Belgien och Italien, kanske har förekommit på annat håll också - i Sverige ..?
Eller något i den stilen. Enda chansen nu att få rätsida på den här historien är väl om någon gammal högersosse ändå drabbas av ånger på dödsbädden och avger en fullständig bikt innan sista smörjelsen utdelas.

lördag 6 juni 2020

Att se den andre

En del är jättearga på Carl Bildt. Alltid. Jag tycker det är bättre att vara arg för det man tycker är krokigt, och kanske i stället hålla med om det kommer något intressant och positivt från det hållet. Här är slutklämmen på hans senaste bloggpost, jag har kursiverat slutsatsen:

Vita Huset har nu bestämt att upp mot en tredjedel av kvarvarande amerikanska trupper i Tyskland skall dras tillbaka. Det sägs att beslutet togs utan att Berlin informerades i förväg.
Det är en betydande reducering. Det sägs att det innebär att det speciella förband med F16-flygplan som fortfarande finns i Tyskland tillhör de som nu dras bort, och det skulle innebära att F16-förbandet i Aviano i norra Italien är det enda kvarvarande amerikanska stridsflygförbandet på den europeiska kontinenten.
Samtidigt fortsätter man självfallet olika typer av viktiga gemensamma övningar.
Och det är viktigt, även om jag nog tillhör dem som tycker det är onödigt att flyga B1B-bombflygplan över områden alltför nära Ryssland, t ex när detta nyligen skedde också över Ukraina. Jag kan väl föreställa mig reaktionerna på någon typ av motsvarande ryskt uppträdande.
Det finns anledning till försiktighet med sådant som riskerar att uppfattas som provocerande.
Här ger Bildt ett exempel på att "se den andre". Det är inte alla som gör det. Han uppfattar att det kan vara provocerande för ryssarna att låta NATO-flygplan som kan utrustas med kärnvapen röra sig nära ryskt territorium. Och inte bara det, han säger att detta kan vara ett skäl att inte göra så. (Jag kan tänka mig att somliga snarare verkligen ser det som ett skäl - ju mer provokationer desto bättre, och svarar ryssen är det bara att köra igång stora mediedrevet om hur aggressiv "Putin" är, och blir det kärnvapenkrig kommer de evangelikala galningarna snabbare till himlen. Detta trots Putins coola konstaterande att "vi kommer till himlen, men ni kommer bara att dö".)

- Är det en fågel, Stålmannen - eller en NATO-bombare med kärnvapen som flyger däruppe?
Ryssen har också känslor, och tänk om ryska bombplan systematiskt började stryka längs NATO-staternas gränser. (Jag har för mig att upprörda känslor utbröt för några år sedan när ryska plan för första gången på många år flög utanför norska kusten, och att det blev oro när långdistansbombare flög till Venezuela och deltog i övningar i Karibien. Ryska flygningar över internationellt vatten i Östersjön gör också en del människor upprörda - att USA-plan är härinne upprör tydligen inte.)

Att USA minskar ockupationsstyrkorna i Tyskland är intressant. Hur skall det tolkas? - Jag vet inte. Kommer de att flyttas hem, eller till något slagfält i Tredje världen?

Tillägg: Pål Steigan skriver att trupperna skall flyttas till Polen. Sitter det månne någon och planerar operation Barbarossa 2.0?

För en fosterlandsvän ...

... är det väl nationaldag alla dagar? Att Sverige fick en nationaldag ungefär samtidigt som eliten pytsade in landet i EU bör väl ge upphov till reflexioner - hur fosterlandsvänliga är landets överhet egentligen? Men överheten och folket är ju inte samma sak.

Äppelblom i vårt land - alltid lika vacker!
För dagens slabbiga "vänster" är det här en sak man inte klarar av att hantera. Hemsk med nationalism, det är väl rent av rasism!? - Jag minns vänstern omkring 1970, den var i stor utsträckning inspirerad av de stora nationella befrielsestriderna runt om i världen, samt strävan att hålla undan Sverige från ett hotande tredje världskrig och från europeiska elitprojekt. Kampen i Sverige var en del av en världsomspännande kamp, men här var det vår kamp, på egna villkor. Omkring 1970 var det ännu en lycklig tid när ingen Mona Sahlin påstod att svenskarna inte hade någon kultur annat än löjliga "små grodorna" (jämfört med kurderna då, som hade riktig kultur!) - ja, sådana grodor hade ännu inte hoppat ur ledande politikers munnar.

De internationella erfarenheterna säger oss att de stora framgångarna för nationella befrielserörelser och länder som valt sin egen väg utanför imperialismens kontroll nås när socialister och patrioter går ihop. I Sverige, ett imperialistiskt land, är den enheten svårare, och den underlättas inte av att delar av "vänstern" uppträder rent negativt och överlämnar patriotismen till folk på högerkanten.

Lätta vänliga sommarmoln över före detta folkhemmet
Det finns en möjlighet att allt går åt helvete, helt enkelt genom gammelsvensk lathet, dumhet, feghet, falskhet, slapp-liberalism där nästan vad som helst tolereras. Under större delen av sin historia var Sverige en fattig utkant. Sedan kom hundra år av uppgång på många områden. Nu kanske det är slut med det, och landet glider ner i en tröstlös stagnation, då och då avbruten av några skottsalvor eller en explosion.

Jag var och satt några blommor vid en gravplats för några dagar sedan. Det finns många lappar där med detta utseende:

Familjer, släkter, verkar dö ut. Ingen känns längre vid de äldres gravplatser. Ja, en del släkter kan verkligen ha försvunnit, dött ut eller utvandrat. Men jag undrar hur många gravar som "upphör" därför att dagens yngre helt enkelt ger fan i dem?

På den här väggen såg jag många röda "upphört"-lappar, men också en hel del vita där man ännu sökte gravrättsinnehavare.

Ett folk som ger f-n i sina gravar kan möjligen vara på utdöende. Gravarna är ju faktiskt en länk bakåt i vår historia, till människor som gör att vi är vad vi är idag.

Ja, det var väl några dystra tankar, men jag avslutar med ytterligare några bilder från ett sommarvackert land.

Det var lustiga molnformationer den dagen i början av juni ...

... och små molntussar gled fram över äppelträdet i Sverige.


fredag 5 juni 2020

Jag har läst en bok: Schlaug "Vad ska vi ha samhället till?"

Den här boken skulle man kunna skriva mycket om. Men jag säger bara: Läs den om du är intresserad av alternativ i politiken och hur man kan/bör organisera samhället! Nästan varenda sida innehåller intressanta synpunkter och observationer, serverade med inlevelse. Är Schlaug förbannad så talar han om att han är förbannad. Ibland får jag en känsla av att han klipper till hårdare än vad ens de flesta som kallar sig socialister vågar göra idag (kan ju bero av att han är helt politiskt obunden sedan han ombads lämna ett alltmer förborgerligat Miljöparti, men ändå ...).

Det handlar alltså om Birger Schlaug, Vad ska vi ha samhället till?, Verbal förlag 2020.

Efter att ha uttryckt mig så positivt kan jag slänga in några klagomål. Dels att Schlaug utbrister i konjunkturmässig klagan över "Putin". Någon sida går väl åt till det. Men om inte Putin hållit i rodret så gott det går, vem hade då gjort det? Det fanns ju andra namn i slutet av 1990-talet, och en del av dem var väl inte så roliga om man säger så. Varför inte köra med hypotesen att Putin skött riket ganska bra med tanke på omständigheterna, om man nu tycker borgerligt liberala politiker är acceptabla? - Och ingripandet mot jihadisterna i  Syrien är värt oerhört mycket, hur mycket det nu gnälls om det.

Kort mellanspel, med simmande älg i Ångermanälven. Klippt från "slow television".


Ett misstänkt faktafel tänkte jag hacka lite på. På sid. 272 skriver Schlaug om den så kallade Alternativrörelsen som fanns 1981 när Miljöpartiet bildades. Denna kännetecknades av en massa fina saker: större tilltro till människor än stat och kapital, självtillit, delaktig demokrati, kooperativ, stor frihet för individen ... Sammanfattningsvis  "Mer tro på Peter Kropotkin än på Karl Marx." Och där följer hänvisning till fotnot 235 som säger "Peter Kropotkin (1882-1921), av marxister ofta kallad utopisk socialist och av Marx kraftigt begabbad."

Hade Kropotkin varit född 1882 så hade överlappningen mot Marx varit kort - Marx dog 1883. Men Kropotkin föddes 1842 och bodde tidvis i England. Detta innebär dock inte någon polemik från Marx sida. Jag vet inte hur effektiv sökmaskinen är, men har inte hittat att Marx skrivit något alls om Kropotkin. Och jag misstänker att det inte är Kropotkin det rör sig om, utan en annan och äldre ryss:  Bakunin. Marx och denne herre var ordentligt i luven på varandra, vilket inte var så underligt. Jag tror inte alla "alternativare" i Sverige skulle ha gillat Bakunins tilltag med illa organiserade upprorsförsök på olika håll, försök som tämligen omgående oskadliggjordes av de makthavande och skadade folk i onödan. Marx gjorde det definitivt inte.Marxister och anarkister gick dåligt ihop.

Kropotkin var däremot en mer sympatisk figur, och kan ses som pionjär vad det gällde miljöarbete och diskussion om hur människan fungerar som samarbetande varelse. Hans Åkrar, fabriker och verkstäder i morgondagens samhälle är fortfarande läsvärd. (Han tappade fattningen 1914 och blev patriot, men det är en annan historia.)

"Tiden för eftertanke blir allt kortare. Långa tankar blir bristvara." (sid. 104) Bara ett exempel på hur Schlaug kort kan få till en stor sak att tänka på.

Jag antar att boken var färdigskriven redan förra året, och helt klart innan senaste epidemin slog ut på allvar. Ett sympatiskt drag hos Schlaug är att han verkar fatta att det finns en underklass som har det svårt att få det dagliga att gå ihop. Och då kan det gå så här:

Hur lätt är det för den som är beroende av varje tillfälligt påhugg att stanna hemma vid tuberkulos eller som smittad under en epidemi eller pandemi? (sid. 96)

Just det - pandemi. En skribent som Mikael Nyberg fattar det här direkt (hade lite synpunkter på hans bok här). Det bildas ett allt större skikt av människor som är beroende av att när som helst kallas in till jobb, och som knappast har råd att neka även om de inte mår bra - och därmed kan ta med sig ett otäckt virus till åldringsboendet.

Jag tänkte på Nyberg direkt när jag läste detta (sid. 24) om Per Bolund, miljöpartist, som 2014 uttalade sin vision:

När jag kommer nerför trappan står min frukostpåse utanför ytterdörren som vanligt ... Jag öppnar tvättpåsen som kom från tvätteriet igår kväll och tar fram en struken skjorta och ett par byxor. Samtidigt skickar jag en tacksamhetens tanke till min stilguide, han lyckas alltid köpa in rätt kombination plagg för att skapa en klädstil jag trivs med ... ett enkelt och smidigt liv baserat på mängder av tjänster. ... läxhjälpen tar hand om barnen även i kväll.

Vad i h-e är detta? Schlaug fattar att det är "den nya tidens arbetare, gärna i form av prekariat" som levererar tjänster till de bättre bemedlade. Bolund tycks inte begripa det, och den officiella "vänstern" i Sverige har inte mycket synpunkter på detta. Kanske beror av att dess ledare nog kan räknas till medelklassen som inte behöver solka ner sig med springjobb.

Hur som helst: en mycket läsvärd bok!

fredag 29 maj 2020

Dags att välja sida?


Från Sveriges Radio idag:

EU uttrycker stark oro över utvecklingen i Kina och Hongkong. Men några direkta åtgärder, som sanktioner, är inte aktuella, enligt EU:s utrikeschef Josep Borrell.
– Jag tror inte sanktioner kommer lösa de problem vi har med Kina, sa utrikeschefen Josep Borrell efter dagens möte med EU:s utrikesministrar.

Huvudpunkten på agendan var Kina, och beslutet att införa säkerhetslagar i Hongkong. Detta innebär, enligt kritiker, slutet för stadens självstyre.

Sveriges utrikesminister Ann Linde var den enda som väckte frågan om sanktioner.

– Det var på EU-nämndens anmodan som jag tog upp sanktioner som en åtgärd, säger hon.

Det skedde alltså motvilligt efter att en majoritet i Riksdagens EU-nämnd begärt att Sverige skulle driva på för sanktioner, vilket Socialdemokraterna och Miljöpartiet röstade emot.

Den officiella svenska utrikespolitiken verkar vara att skälla som f-n åt vissa håll, och gnälla fogligt åt andra. Duktig vovve! Hur som helst kommer kineserna inte att ge efter för krav på att de skall backa när det gäller nationella säkerhetsfrågor. Hongkong är en del av Kina - om än med speciell status - och opiumkriget tog slut för länge sedan.

Resten av det här inlägget innehåller delar av en text som kopierats från Pål Steigans blogg.

EUs utenrikssjef Josep Borrell sa på en konferanse med tyske ambassadører at det USA-ledede verdenssystemet blir erstattet med det asiatiske århundret og at dette skjer mens vi ser på.
Borrell sa:
«Vi lever i en lederløs verden der Asia vil bli stadig viktigere – økonomisk, sikkerhetsmessig og teknologisk. Analytikere har lenge snakket om slutten på et USA-ledet system og framveksten av et asiatisk århundre. Dette skjer nå foran øynene våre.«
Borrell mente at koronakrisa kan vise seg å være vendepunktet som inroduserer det asiatiske århundret.

Forut for dette hadde Borrell klaget over EUs kritiske situasjon. Han nevnte finanskrisa, eurokrisa og migrasjonskrisa. Men nå står vi overfor ei enda større krisa, sa EUs utenrikssjef: EUs eksistensielle krise.

Borrell mener at det ikke rekker med en fransk-tysk avtale, og samtisdig er unionen så splittet i mange spørsmål at man ikke lykkes med å finne felles løsninger.

Han sa at det haster med å skape en felles EU-strategi i en verden som ikke lenegr er dominert av USA. Det krever nye løsninger i forholdet til Russland. Dette handler ikke minst om EUs og Tysklands behov for å kjøpe russisk gass.

Men først og fremst handlet det om forholdet til Kina. Rivaliseringa mellom USA og Kina øker, sa Borrell, og EU kan bli presset til å velge side. Han oppfordrer derfor til en mer «robust strategi» overfor Kina der EU opptrer som en blokk og handler samlet.

Talen til Borrell avslører EUs svakheter i dag. Han har rett i at EU er i ei eksistensiell krise. Unionen er alt annet enn forent, og den har lenge latt seg overkjøre av USA, ikke minst når det gjelder forholdet til Russland og Kina. Det blir enda mer kritisk i en verden der USAs økonomiske posisjon er vesentlig svekket, og tegner til å bli enda svakere bare i 2020, samtidig som Kina og resten av Asia forsterker sine posisjoner.
...
Det økonomiske tyngdepunktet i verden er ikke lenger i Vesten. Det har flyttet til Asia, og der kommer det til å forbli. Det kan være tungt å svelge i Washington, Paris og Berlin, men dette er den nye virkeligheten.
Och hur tungt/lätt är det att svälja denna geopolitiska tyngdpunktsförskjutning i Stockholm? Att i stället för att gnälla & skälla fråga sig hur Sverige bäst manövrerar på den nya världsscenen, utan vare sig krypa för eller vara aggressiv mot andra stater?

torsdag 28 maj 2020

Till världskulturens topp



Det här är en affisch från Sovjet 1937. Texten uppmanar till att nå toppen av världskulturen. En bister Beethoven tycks betrakta en fiolspelande flicka. Av dräkten att döma kanske hon kommer från Centralasien.

Vad är intressant här? - Kanske att den sovjetiska kulturpolitiken inte var rädd för att ta fram äldre borgerlig kultur av god klass och ge till folket, medan mer experimentell "modern" konst inte uppmuntrades. Kan det bero av att folket inte uppskattade experimentella konstigheter så mycket?

söndag 24 maj 2020

Jag har läst en bok: Nyberg 'Kapitalets automatik'

Nu tänker jag skriva en icke-recension igen. Den som verkligen vill veta vad Mikael Nyberg skriver i den här tjocka boken (över 400 sidor och 600 noter) bör läsa den. Den innehåller mängder av intressanta uppgifter och reflexioner, och en hel del träffande observationer. Det jag gör i det följande är mest av mina egna reflexioner och vidaretänkande utifrån boken, som alltså är Mikael Nyberg Kapitalets automatik, Verbal förlag 2020.

Först några korta observationer.

Nyberg skriver om hur Handels lokalt i Göteborg fick en framgångsrik kampanj för att organisera restauranger sabbad av LO-centralt. I slutet av boken intervjuar han en person som är ledare för Handels centralt, och som nu enligt pressen är på väg att bli LO:s nya ordförande. Intressant. Socialdemokraterna har ju kapat mycket av banden till sina gamla kärnväljare i LO men är glada ändå, men uppträder LO-fackens centraler på liknande sätt mot medlemmarna blir saken väldigt konstig.

Man får en känsla av att kapitalismen håller på att "gå i barndom". Påminner inte bemanningsföretagens verksamhet, som Nyberg beskriver, om hur lag av arbetare organiserades av 'fixare' för att jobba åt fabrikerna under den tidiga industrialismen i England för 200 år sedan?

Men nu över till den lite längre funderingen. Ett stort ämne hos Nyberg är hur organisationer i den offentliga sektorn förstörs genom privatiseringar. Jag började fundera vad som i grunden orsakar förfallet, och det slutade i lite ekonomi i Marx anda. (Och de föregångare som Marx noggrant studerade.)

Först två viktiga saker: det kapitalistiska företagets uppgift är att skapa vinst, ta ut mervärde ur produktionen. Samt att det finns produktiva respektive ickeproduktiva verksamheter. Notera: 'produktiv' eller 'ickeproduktiv' är inte moraliska omdömen, det anger om företaget kan utvinna mervärde genom sin produktion/verksamhet eller inte. När vi nu diskuterar kapitalism får vi resonera som en kapitalist kan tänkas resonera och strunta i moralen.

Exempel i boken är exempelvis snöröjning i Stockholm (jo, jag minns eländet!) och upplösningen av gamla Statens Järnvägar, utförsäljning av skola, vård, omsorg. Offentliga verksamheter blir privata företag som skall ta ut vinst, men varifrån kommer vinsten? De levererar tjänster som inte är produktiva. (Man kan säga att de är produktiva för att de är bra för samhället i stort, men det är inte relevant för kapitalisten och dennes samhällssystem.) Vinsten kommer i stor utsträckning från samma offentliga kassa som tidigare betalade verksamheten, men nu skall kontraktsmedlen fördelas på ett delvis annat sätt - en del går till vinst, som ju är naturligt för ett företag som antas gå just med vinst.

En fabrik är produktiv, gör handfasta grejor, och är den framgångsrik kommer mervärde att produceras och säljas. Den kan verka som ett kapitalistiskt företag helt enligt systemets förutsättningar. Om statliga gruvor eller skogar överlämnades till privatkapitalet skulle de omedelbart kunna fungera inom systemets ramar (de gör det redan), men de plågsamma resultaten av privatiseringar ligger inom tjänstesektorn. Där är marginalerna för att skära ner och skynda på ofta små - kan man få läraren att undervisa eleverna dubbelt så fort, eller vårdpersonalen att ta hand om patienterna dubbelt så fort? (Det sista försöker man väl med i hemtjänsten där personalen jagar som skållade råttor för att hinna med - och vem annan än vårdbolagets ägare är nöjd med det?)

Den privatiserade snöröjaren levererar en tjänst som försvinner i samma ögonblick som den utförs.  För att snöröjaren skall få ut en hyfsad vinst måste det skäras ner så mycket det går - löner sänks, det fuskas med utförandet, den gamla kunniga personalen oskadliggörs på något sätt eftersom den kostar för mycket när vinsten (för vidare befordran något skatteparadis) är målet. Med andra ord riskerar privatiseringen att leda till sjunkande kompetens i utförandet samt onödig dränering av offentliga finanserna. Och anledningen till detta är alltså att en samhällelig tjänst som inte kan fungera helt enligt systemets förutsättningar förvandlas till ett privatägt kapitalistiskt företag.

Det kanske finns fler funderingar om boken, jag återkommer i så fall om det. Kan ju avslutningsvis säga att läsningen var ganska nedslående med allt elände som beskrivs. Men vi kan ju glädja oss över att det åtminstone är vår, och vårfåglarna sjunger för fullt, enligt Robert Nyberg:


onsdag 20 maj 2020

Vart tog ordföranden vägen?

Ser vi någon ordförande som gömmer sig i vassen?
KP, kommunistiska partiet, har haft en rad ordföranden. Det är inte så många, så de är lätta att komma ihåg. Först Frank, andre man var Anders, tredje Robert. Den sistnämnde avgick på grund av interna motsättningar i partiet och överarbetning, men ersattes av Ulf som nu ... vänta nu! Om man tittar efter på KP:s hemsida så radas alla medlemmar i partistyrelsen upp, ett par med uppgift om vilken funktion de har i partiet, men ingen ordförande nämns. Ulf finns där, men bara med yrkesbeteckning.

Så jag undrar: har KP en ordförande, har Ulf hoppat av utan ersättare, finns det en osynlig ordförande som gått under jorden, eller vad? - Den som vet kan ju höra av sig och berätta!

fredag 15 maj 2020

Två LME-grejer från gamla tider

Den här bilden råkade jag få se på nätet, och noterade en intressant detalj - på plastkåpan till det här brandlarmet är tillverkarens namn ingjutet, nämligen L M Ericsson. Det är den gamla firmasymbolen som fanns kvar till början av 1970-talet. Men det intressanta är att LME tillverkade annat än telefoner och telefonväxlar, och brandlarm fanns alltså på produktlistan.


Nästa bild tog jag själv 2009, på Flemingsbergs station en bit söder om Stockholm. Nu vet jag inte definitivt vad som dolde sig bakom metallkåpan, men jag gissar att det är järnvägstelefoni. T-et tyder på det. LME-märket finns ovanför klottret.

Nu börjar jag fundera om inte firman hade ett bolag som sålde järnvägssignaler också. Är inte säker på det, och mina böcker med bolagets historia är långt bak i bokhyllorna, men det kan vara så. Under en tid tillverkade man kulsprutor i en källare också, det var under andra världskriget.


Vad lär man sig av det sista exemplet? Kanske att produktion av det ena eller andra kan verka som väldigt fixerat: en bilfabrik tillverkar bilar, en telefonifabrik telefonväxlar, ett bränneri brännvin etc. Men när det krisar till sig visar det sig att produktion kan ställas om nära nog på nolltid efter behov. Var det inte ett brännvinsbränneri som i stället började pytsa ut handsprit (är väl inte drickbar?) nyligen?

Bil- och telefonifabriken kan förmodligen raskt använda sina resurser i folk och utrustning i att göra andra saker inom fordons- och elektroniksektorn, bara någon högre makt ryter till och pekar med hela handen. Var det inte brist, eller nästan brist på respiratorer ett tag, för att ta ett exempel? Räknar man in underleverantörerna till de stora fabrikerna finns det en oerhörd kapacitet att utnyttja om så krävs. (Nå, då får man förutsätta inhemsk produktion, ligger leverantörerna i Kina kan det kanske bli lite knepigare om det blir kris i logistikkedjorna.)

måndag 11 maj 2020

Det känns lite tomt ...

... när SVT-programmet med älgar och andra djur- och naturföreteelser vid Ångermanälven har avslutats. Men fortsättning utlovas till 2021. Vi får försöka hålla oss flytande till dess.

Älgen raskar över isen, älgen raskar över isen ...

söndag 10 maj 2020

Jag har läst en bok. Gilly "1940. Frankrikes fall"

Pierre Gilly 1940. Frankrikes fall Verbal 2020

Pierre Gilly har lite otur med tajmingen. Den här boken kommer ut lagom till 80-årsminnet av att Frankrike rasade ihop 1940, men nu drunknar detta som så mycket annat intressant i larmet om coronasjukan. Det jag skriver nedan bör inte räknas som en regelrätt recension, sådana är jag dålig på att skriva. Jag är egentligen mer intresserad av att plocka upp resonemang och idéer, och sedan utveckla vidare med egna funderingar. Så den som vill veta vad som verkligen står i boken bör läsa den!

Bland andra tankeväckande böcker av Gilly kan för övrigt nämnas Informationskriget mot Iran som kom 2013. Den som är intresserad av hur länge, och av vem, det har hävdats att Iran är X månader/år från att skaffa kärnvapen hittar en del namn och år i boken. Start 1984 kan jag avslöja, och sedan har det malt på.

Av en unik händelse kan man knappast göra statistik. Med två kanske det går, men har vi tre stycken (exempelvis hur många gånger Tyskland slog Frankrike mellan 1870 och 1940) bör det fungera. 1870, 1914 och 1940 var fransoserna utslagna. Det kan vara något att fundera på när man undrar varför det gick som det gick 1940: fransmän verkar ha svårt att segra mot tyskar. Om Merkel tröttnar på den lille skojaren Macron och ger Bundeswehr marschorder … ?

Vad Pierre Gilly önskar uppnå med den aktuella boken ser ut att vara ungefär vad som kallas ”thick history”, där man går in på olika nivåer i ett historiskt skeendet och undersöker vad olika personer tänkte just då. Idealt från högste chefen ner till den ringe mannen i ledet. En del mitt i dramatiken, andra beskådande den utifrån. Eftersom boken i mycket bygger på skriftliga källor faller dock fotfolket bort. Dessa skriver sällan dagbok eller memoarer, utan nås nog oftast i en ”oral history”-process med intervjuer i efterhand. Men de mer eller mindre samtida böcker och artiklar som citeras ger ändå bilder av vad folk på olika nivåer gjorde och tänkte, vare sig det blev rätt eller fel. Väldigt ofta det senare. Att få samtida perspektiv är nyttigt, för det kan ju få oss att fundera på hur vettiga vi är i våra tankar idag.

Trots ungefärlig jämvikt mellan Tyskland och Frankrike/Storbritannien gick det fort för tyskarna att segra. Hur kunde detta ske? Det är bokens grundfråga som jag uppfattar det. Och för att nå fram till någon sorts svar måste ett antal problem avhandlas. Ibland tycker jag att Gilly är försiktig med slutsatser om vissa skeenden, men det är ändå ett framsteg jämfört med andra framställningar av uppmarschen mot andra världskriget att de åtminstone behandlas eller antyds.

Krigets karaktär: ”Det lustiga kriget” 1939-1940 när nästan inget hände på västfronten. Varför? Fanns det en underliggande dagordning som handlade om ett annat krig? Eller om man ställer frågan hårdare: när slutade de brittiska ledarna försöka att få igång krig mellan Tyskland och Sovjet, där de själva kunde stå vid sidan? Indicier kan finnas att detta inte skedde förrän under våren 1940, när finska vinterkriget avslutats och Norge och Danmark ockuperats.

Polen: Polen hade gått ihop med Tyskland och Ungern och styckat Tjeckoslovakien 1938, och hindrat Sovjet att ingripa till stöd för Tjeckoslovakien. 1939 års icke-angreppspakt mellan Sovjet och Tyskland vände upp och ned på det förhållandet. Polen förintades, västmakterna ställdes utanför. De tyska ledarna och utförarna av deras order (militärerna) var skickligare att föra politiskt och militärt krig än motståndarna, bättre på att utnyttja resurserna, minska de egna svagheterna men samtidigt slå mot motståndarnas svaga punkter. Detta kunde uppväga att man inte hade överväldigande mängder av tanks och flygplan. Men det finns andra aspekter:

Ibland får man klart för sig att tilliten mellan de västallierade inte var på topp. Frans- och engelsmän var inte helt samspelta. Hur skall ett samordnat försvar fungera bra om ledningen för de allierade styrkorna inte helt litar på varandra? Och hur skulle samordningen fungera om generalplanen i grunden inte handlade om att få stopp på Tyskland, utan att det stora målet var Sovjetunionen (vilket Stalin trodde och uttalade på artonde partikongressen 1939)?

Enligt Gillys bok avhördes Hitler vid Frankrikes kapitulation säga att Sovjet stod på tur. Där skulle jag vilja lägga till en anmärkning/fråga: Västfronten föll samman på sex veckor 1940, fransoserna kapitulerade och engelsmännen flydde med ganska små förluster. Hur såg det ut på östfronten 1941 efter sex veckor? - Sovjets front backade och hade stora förluster, men den höll. Är inte det en viktig skillnad?

Fler kartor hade nog behövts för att tillfredsställa skrivbordsstrategerna.

Jag avslutar detta inlägg med en älg som inte har det ringaste med inlägget att göra.

 

tisdag 5 maj 2020

Tur

Här har jag klippt ut inledningen till en artikel i SvD idag. Det är Sune Åkerman, pensionerad professor, som har vissa synpunkter på "spanska sjukan" och läget idag. Anledningen till att jag kopierar stycket är helt enkelt självbekräftelse: jag är själv ganska misstänksam mot historiska jämförelser som görs över tid och rum utan hänsyn till att mängder av förhållanden kan ha ändrats under tiden som gör jämförelsen tämligen meningslös.
Många högtidstalare brukar i sirliga vändningar understryka hur mycket vi kan lära oss av historiska erfarenheter. Fackhistorikerna brukar inte vara lika tvärsäkra. Vi vill gärna komma med reservationer inför hur komplicerad verkligheten brukar vara och hur svårt det kan vara att finna två helt likartade situationer i nutiden och det förgångna. Frestelsen har ändå varit stor att se parallelliteten mellan det som händer 2020 och det som inträffade 1918.
I mitt förrförra inlägg på bloggen nämnde jag att jag inte skriver så mycket om epidemin som nu grasserar - jag har inte samma statsepidemiologiska kompetens som många andra på sociala media. Men här slänger jag bara ut en förmodan:

Det är en jäkla tur att coronaepidemin bröt ut i Kina 2019/20, och inte, som "spanska" sjukan 1918, förmodligen i USA. Nu har kineserna visat sig kunna ta hand om ett jätteproblem. I USA har man svårt att göra det trots ett par månaders förvarningstid. Den högsta politiska ledningen fungerar inte bra, men är bra på att skylla ifrån sig.

 "Spanska" sjukan blev en miljonmördare i större format än första världskriget. Om den nu startade på en militärbas i Kansas, och spreds till Europa med USA-soldater, så kanske det borde heta Kansassjukan i stället? Tar man den episoden som en historisk lärdom, och bortser från att det hänt mycket sedan 1918, ser det ut som en himla tur att det var flitiga östasiater som fick ta första stöten, och inte virriga USAmerikaner med suspekta dagordningar.

Bob Lander borta

Jag lägger in en film med gamla Spotnicks. Läste nyss att Bob Lander, mittengubben i uppställningen i filmen, dog för några dagar sedan. Bob (eller Robert Starander som han hette civilt) gällde som kompgitarrist och sångare. Låten nedan innehåller dock ingen sång, vilket kanske inte gör så mycket. Sången var nog aldrig Spotnicks-killarnas starka sida. Men deras Amapola var häftig för sin tid ...

Nåväl, då kan vi säga att en av Sveriges mest långlivade och märkliga och underskattade musikgrupper är borta. Men musiken finns ju kvar, som Amapola:


söndag 3 maj 2020

Ett enstaka corona-inlägg från mig

Eftersom jag inte har någon utbildning i anonym nätbaserad epidemiologi har jag inte skrivit så mycket i det aktuella ämnet som vid det här laget börjar kännas rätt uttjatat. Men undantag kan ju göras. Här skojar våra vänner i Kina om polemiken mellan Kina och USA.

 
Vem som vinner landskampen om bäst smittbekämpning vet vi inte än på länge, och kanske kommer vi aldrig att få pålitliga jämförelsetal mellan länderna. Men det kommer åtminstone att dras en del lärdomar för framtiden.

Om jag får filosofera något så kanske en lärdom kan vara att man inte bör slå in småspik med en jätteslägga: det kommer att skada mer än nyttan av att lyckas slå in en liten spik. Eller annorlunda uttryckt: det kanske inte är bästa metoden att helt stänga hela länder, eller delar av länder, under förutsättning att bättre metoder för spårning, behandling och förebyggande av smittspridning utvecklas. Det borde ju vara onödigt att låsa in människor som är friska, är immuna etc. I stället bör intresset koncentreras på de som inte är friska och inte immuna.

När botandet av sjukdomen orsakar större skador än sjukdomen bör man tänka sig för, vare sig det handlar om att folk sitter hemma och far själsligt och/eller kroppsligt illa, eller försöker ta sig ut och blir överfallna av statens väpnade agenter.


Eller tänk om det kommer en utvärdering om ett eller ett par år, och det visar sig att det inte spelade någon större roll vilka åtgärder de olika staterna vidtog! Folk i riskgrupperna dog lik förbaskat!

tisdag 28 april 2020

Nästan komiskt katastrofhot

Skånes sydvästspets, Falsterbonäset, hotas av den stigande havsnivån (och, antar jag, av att Skånes fastland sjunker). Detta har gjort att berörda myndigheter planerar en mur mot havet som skall skydda bebyggelsen.

Men varför ligger husen nere vid vattnet? Svt berättar att när det var en jätteöversvämning 1872 drabbade den inte så hårt, eftersom husen låg på högre ställen. Men nu är det andra tider: folk vill ha sina kåkar nästan ända nere i vattenlinjen!

Idag ligger rader av exklusiva villor precis i havsnivån.
Och då orsakar en skyddsmur vissa problem för folket i de "exklusiva" villorna.


– Vi vill inte ha muren. Den kommer förstöra vår utsikt och är mycket märkligt placerad, säger Gunilla och Bertel Nathhorst till SVT.
Flera fastighetsägare och golfklubbarna driver istället en annan lösning, en längre och därmed dyrare yttre vall längs hela kusten. För då skyddas bland annat också golfklubbarna.
– Här finns unika kultur-och naturvärden. Om golfklubbarna översvämmas permanent kan vi inte spela golf längre, det vore katastrof, säger Peter Marcusson, ordförande i Falsterbo golfklubb.
Är detta komiskt? Eller kanske tragiskt? - Förr byggde folk vettigt, inte så gott som nere i vattnet vare sig det var hav eller floder som kan svämma över, men nu är det utsikten ... härligt sjönära ...

Och så är det naturligtvis en katastrof att inte kunna spela golf ... suck. 

Då är det väl bara att strunta i att bygga något skydd, så kan folket i de fina villorna få hitta på något själva. De verkar ju ha resurser.

lördag 25 april 2020

Kinas första satellit 50 år

Det här 50-årsminnet skedde igår. Ursäkta missen från min sida. Men jag minns i alla fall att den kvällen 1970 rattade jag på en gammal radio som kunde ta in kortvåg, fick in Radio Peking på engelska, och där berättade man stolt om att Kina skickat upp sin första satellit i omloppsbana. Kina var nu med i 'rymdklubben'. För några dagar sedan såg jag att landet nu planerar för att skicka rymdfarkoster till Mars.