måndag 16 september 2019

Ordförande Robert avgår av hälsoskäl

Så här skriver KP:s (Kommunistiska Partiet) nu avgångna ordförande Robert Mathiasson.

Alla som varit i kontakt med den s.k. ”vänstern”, de senaste tio-tjugo åren kan se hur galet det har blivit. Sunt förnuft – att se verkligheten så som den är och formulera en politik som är bra för vanligt folk (det brukade kallas en materialistisk samhällssyn) – har ersatts av en verklighetsfrånvänd politik byggd på vackra ord, abstrakta teorier och allmänt prat om godhet (det brukade kallas idealism). Den som utmanar och ifrågasätter de givna ”sanningarna” – antingen de vänsterliberala godhetsbekännelserna eller de sekteristiska 70-tals-dogmerna – anklagas för att vara rasist, fascist, opportunist och en mängd andra –ister. En rörelse som inte är förmögen till intellektuell diskussion, där man tar varandra på allvar och har verkligheten – och inte kartan – som utgångspunkt för samtalet. En sådan rörelse är impotent och död.
Bakgrunden är hälsoskäl: Mathiassons hälsa har tagit alltför mycket stryk av interna strider. Orken har tagit slut. När jag skriver detta står Robert M fortfarande kvar som ordförande på KP:s hemsida. Dock har han meddelat sin avgång. Jag undrar hur andra styrelseledamöter har reagerat. Gamle ordförandenAnders Carlsson är ju ännu ledamot och har verkat vara en vettig och resonerande person. Det kanske finns andra som är vettiga och resonerande. Varför har de inte ingripit tidigare? Vem ersätter Robert, och vad vill den personen?

Jag vet åtminstone en till som har skällts för att vara 'fascist' när man pekat på problem med invandringen och frågan om prioriteringar mellan nyanlända och gamla svenskar. Men där kom ju skällsordet från en annan mindre vänstergrupp. Man skulle ju kunna tänka sig maoisterna i Kommunistiska föreningen som varande stålhårda motståndare mot borgerligt 'tyck-synd-om', men de drar sig inte för att larma om flyktingar, pride och mot 'islamofobi'. Foten är nere i det identitetspolitiska träsket alltså, och drömmar om att ena sig med religiösa fanatiker och förmodligen förortsgangsters också. Den som ställer kritiska frågor om det är 'fascist'.

Detta kanske är en internationell trend? I Kanada har det revolutionära maoistiska kommunistpartiet PCR/RCP drabbats av en splittring där en del ledare hoppat av. Jag har dåligt grepp på vad det handlar om, men möjligen är det identitetspolitik som spökar. I Tyskland är det Wagenknecht i vänstern die Linke som är den mest kända kritikern av den politik som nu ödelägger partiet, men vi skall nog inte vänta oss bot och bättring av 'godhetsbekännarna'. Det som kallas/kallar sig 'vänster' fortsätter att traska ut i träsket, lämnar sin bas bland arbetande människor bakom sig - och där är föga förvånande andra grupper ute för att ta hand om de övergivna.

Kan man hoppas att Robert Mathiassons hälsokrasch och avgång blir en väckarklocka för ett parti som visserligen är litet, men som behövs? - Jag tror det när jag ser det!

PS: Se också Lindelöf om detta.

fredag 13 september 2019

Kinesisk militär i Iran?

Hur är det med de där kinesiska militärerna som skall placeras i Iran som skydd för kinesiska projekt, i samband med det stora avtalet Kina-Iran om oljeutvinning och leveranser (som jag skrev om i föregående inlägg)? Jag har ju varit lite tveksam till denna historia med tanke på iraniernas tveksamheter att ha utländsk militär på eget territorium. Källan till uppgiften sägs vara "a senior source closely connected to Iran's petroleum ministry".

Och det handlar alltså om detta, och det inkluderar som det ser ut skydd för sjöfart i Persiska viken. Kinesiska fartyg har ju jagat pirater utanför Östafrika och har en bas i Djibouti, så helt obekant med området torde kinesiska flottan inte vara.

Among other benefits, Chinese companies will be given the first refusal to bid on any new, stalled or uncompleted oil and gasfield developments. Chinese firms will also have first refusal on opportunities to become involved with any and all petchems projects in Iran, including the provision of technology, systems, process ingredients and personnel required to complete such projects.

"This will include up to 5,000 Chinese security personnel on the ground in Iran to protect Chinese projects, and there will be additional personnel and material available to protect the eventual transit of oil, gas and petchems supply from Iran to China, where necessary, including through the Persian Gulf," says the Iranian source.
Det där med att kineserna har första tjing på nya och icke fullt igångsatta utvinningar av olja och gas måste sticka i ögonen på europeiska oljebolag som tvingats dra sig ur Iran. Det bör påverka Macrons försök att få med iranierna i det diplomatiska spelet igen eftersom just ett franskt bolag tvingades lämna ett jätteprojekt och kineserna tar över i stället. Rädda vad som räddas kan kan ju vara tanken.

Men det kan vara försent. Irans ekonomi riktas naturligtvis mot de stater som är villiga att samarbeta om handel och andra gemensamma intressen. De som har visat sig vara opålitliga handelspartners kommer nog inte att gynnas framöver när iranierna har andra partners.

En liten kontingent med kinesiska soldater och matroser kan bli grädden på moset genom att fungera som en snubbeltråd - för vem vågar angripa Iran om man riskerar att kineser kommer i skottlinjen? (Svaret på det skulle kunna vara terroristerna i MEK.) Fast jag sätter ändå ett frågetecken i kanten för militärhistorien tills vidare.

söndag 8 september 2019

Fredspris till Netanyahu?

Egentligen skall väl Nobels fredspris tilldelas folk som skär ner militära styrkor, ordnar fredskonferenser och dylikt, men de föreskrifterna har ju tänjts en del under årens lopp. Ibland har ju priset delats ut med ganska mystiska motiveringar.

Men varför inte klippa till med ett pris som skulle passa för 'den ironiska generationen'? Många anklagar Israel, och dess premiärminister Netanyahu personligen, för att envetet driva på för ett krig mot Iran. Ett steg på vägen mot det kriget skulle vara sanktionerna som blockerar Irans oljeexport. Några tror att resultatet av detta i själva verket har blivit något helt annat än vad Nettan & Co. har räknat med. 

Steigans blogg rapporterar om ett enormt avtal mellan Kina och Iran.

De to historiske stormaktene i Sentral- og Øst-Asia, Persia (Iran) og Kina har funnet hverandre i et strategisk partnerskap som vil få enorme internasjonale konsekvenser. Bærebjelken i dette partnerskapet er en avtale der Kina forplikter seg til å investere 280 milliarder dollar – eller et fjerdedels norsk oljefond – i Irans olje-, gass- og petrokjemiske sektor. Dette skriver Petroleum Economist. Disse investeringene vil settes av i den første femårsperioden av avtalen. Det vil bli ytterligere kinesiske investeringer på 120 milliarder dollar i Irans transport- og produksjonsapparat.

Oljan skall levereras via rörledningar till Kina och handeln sker i andra valutor än US$. Därmed skulle USA:s möjligheter att skära av transportlederna till sjöss bli mindre viktiga (men viktigare för Kina och Ryssland att se till att USA inte ställer till med 'färgrevolutioner' i Centralasien i staterna som rörledningarna måste passera innan oljan finns i Kina). Ryssland och Iran blir Kinas största leverantörer av olja, Saudis marknadsandel i Kina minskar och det är förmodligen oroande för saudierna.

Juan Coles blogg behandlar samma nyhet. Det mest uppseendeväckande påståendet här är att kinesiska soldater skulle placeras i Iran. Med tanke på att iranierna inte tidigare varit villiga att ha utländska trupper på sitt territorium (exempelvis baser för ryska flygplan inriktade på kriget i Syrien) kan man ställa sig lite frågande här.


To guard the China-built oil and gas facilities, China will put 5,000 People’s Liberation Army troops into Iran. This troop presence in that country will be as big as the US military footprint in today’s Iraq or what the Pentagon plans for Afghanistan in 2020. It is likely meant as a deterrent to US adventurism (visible in Iraq and Afghanistan), inasmuch as any major US military strike on or action against Iran would risk hitting Chinese army personnel and spiking tensions with a nuclear power.
För att återgå till Nettan: Han har drivit en extrem politik för att via USA isolera Iran, de förbindelser som Iran skulle vilja ha med Europa har ödelagts, och vad kan gå fel här? Till slut måste Iran försöka slå sig ut, och då kommer kriget (som Nettan tänker sig att USA utkämpar för Israels räkning kan man anta). Bingo! Vad kan gå fel?

Det som gick fel var att det fanns alternativ för Iran. Ryssland och Kina. Och Kina har resurserna för att gå in och definitivt dra in Iran i sitt sidenvägs-projekt. Samtidigt kan det ynkliga Europa stå där och se hur kineserna tar över marknader och projekt man själv ville ha, men tappade för att man inte vågade stå upp mot USA. Nu finns ett Iran som fått nya öppningar, som ekonomiskt flyttas mot öster, och som förmodligen är omöjligt att angripa längre. Kanske Nettan borde få något litet erkännande för det?

lördag 7 september 2019

"... svartmålarnas depressionsfaror"


Den här lilla bitska affischen fotograferade jag på Vasagatan i Stockholm den 18 april 2009. Någon ville påminna dåvarande finansministern Anders Borg om vad han 2007 trodde om läget - året innan den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet bröt ut.

Men det var väl liknande innan börser och banker kraschade omkring 1930, nämligen att bara pessimister och tråkmånsar kunde varna för att något kunde gå illa. Och minns hur glada och uppåt bankerna här i Sverige var strax innan fastighetsbubblan sprack i början av 1990-talet. Alla fick ju låna säckvis med pengar. Och så gick det som det gick. (Undrar om inte "depressionsfaror" egentligen skall vara "depressionsfarhågor".)

Nu informerar Federal Reserve Bank i USA, dess New York-avdelning, om att den privata skuldsättningen i USA är lite värre än strax innan kraschen 2008.

While Mortgage Delinquencies Fall, Credit Card Delinquencies Rise 

August 13, 2019

NEW YORK – The Federal Reserve Bank of New York’s Center for Microeconomic Data today issued its Quarterly Report on Household Debt and Credit, which shows that total household debt increased by $192 billion (1.4%) to $13.86 trillion in the second quarter of 2019. It was the 20th consecutive quarter with an increase, and the total is now $1.2 trillion higher, in nominal terms, than the previous peak of $12.68 trillion in the third quarter of 2008. 
Lite knepigt med USAmerikanernas "trillion", men tydligen skall det vara så här: " A trillion is 1000000000000, also known as 10 to the 12th power, or one million million." En miljon miljoner alltså, vilket låter rätt mycket. Under andra kvartalet 2019 skulle hushållsskulderna i USA (för hus, bilar, studier, kreditkort m.m.) uppgå till 13 800 000 000 000 dollar. Vid tredje kvartalet 2008, när krisen brakade loss så att hela systemet höll på att rasa ihop, var hushållsskulderna 'bara' 12 680 000 000 000.

Nu är ju 'skuld' inte automatiskt detsamma som 'kris', men det beror av hur skulderna är utformade, och vad som händer i övrigt i det ekonomiska systemet. USA-rapporten säger att icke betalda kreditkortsskulder ökar, vilket antyder en del privatkonsumtion ligger över konsumentens betalningsförmåga. En del faller väl på stackare som tror att kreditkortet är en penningmaskin utan gränser, men andra orsaker kan finnas. Exempelvis att delar av den sönderfallande 'medelklassen' i USA inte har inkomster nog att betala för invand konsumtion.

Grunden för krisen 2008 var (misstänker jag) svag betalningsförmåga hos rätt stora samhällsgrupper. Tändhatten som satte igång krisen var något annat, nämligen bankers och finansinrättningars spekulationstrollerier med tvivelaktiga värdepapper som plötsligt verkade vara guldkantade - tills någon granskade dem närmare och i panik skrek "sälj". Något annat kunde ha dragit igång krisen, men grundvalen, med en kapitalistisk ekonomi som saktar in och får allt svårare att 'leverera' är densamma.

söndag 1 september 2019

Delstatsval i Tyskland idag

Det har varit val till lantdagarna i Brandenburg och Sachsen i Tyskland idag. Beroende av den egna positionen kan ju resultaten ses som allt från elände till lysande. Jag tror inte rösträkningen är klar, och att de här staplarna som jag fiskade upp nyss alltså är preliminära, men det slutliga utfallet blir nog ändå ungefär så här.

De gamla stora partierna, Socialdemokraterna SPD och Kristdemokraterna CDU har gått tillbaka. Det är kanske inte mycket att sörja över. Men Vänstern die Linke ... hyggliga vänstern har misslyckats kapitalt, och man kan misstänka att en stor del av deras väljare antingen röstskolkat eller gått över till den stora valvinnaren - Alternativ för Tyskland AfD. Med tanke på att die Linkes starkaste stöd tidigare har funnits just i de här delstaterna måste resultatet få återverkningar på hur man arbetar framöver såvida man inte vill försvinna in i glömskan.

Vad De gröna, die Grüne, står för vet jag faktiskt inte. De har också gått fram, men jag vet inte hur miljövänliga de verkligen är. Men arbetarpartierna struntar ju i sina arbetarväljare, så då kan väl de gröna strunta i miljövännerna? - En sak är dock säker: AfD är mer uppmärksamt på vad som kan gå hem hos just bland annat arbetande tyskar. 








fredag 30 augusti 2019

Åter en översättning

Nu finns en översättning av migGlobal politics igen.

Världen förändras raskt, det som nyligen såg ut att bli USA:s världsherravälde drar iväg mot ett multipolärt system.

I olika versioner har det här förutsetts ganska länge. 500 års global dominans av några imperier vid Atlanten började upplösas under 1900-talet (revolutioner i Ryssland och Kina, avkolonisering och Tredje världens uppkomst) och sedan har det gått raskt med omfördelning av makten i världen. Gårdagens stormakter sjunker alltmer tillbaka, se bara på hur det brittiska världsimperiet blivit en liten förvirrad stat man väl mest skrattar åt. En nygammal jätte kliver fram: Kina. Frågan är om detta medför att en ny hegemonisk makt skapas, eller om det verkligen leder till ett internationellt system med många regionala eller lokala centra utan några ambitioner att behärska hela globen.

torsdag 29 augusti 2019

Jag hade rätt - igen

Den åttonde augusti skrev jag detta:
För femtielfte gången: man sparar inte i aktier, man spekulerar. Och då kan det slå slint ibland. Dock knappast för storfräsarna som tjänar goda slantar såväl på hausse som baisse eftersom de vet exakt hur systemet fungerar och får varningar om ändringar i god tid
 Och idag har Svenskan följande blänkare på förstasidan:

Ja, här har vi det: innan en kris bryter ut (vare sig det är nu, eller 2007) ser de som kan systemet till att flytta sig ur farozonen. De följer inga råd om att "sitta still i båten" när det blåser upp till oväder - de står ju redan på trygga fasta marken och kan lugnt se 'småspararna' gå i kvav. Eventuellt kan insider-figurerna så småningom köpa på sig en massa aktier till realisationspris.

onsdag 28 augusti 2019

Nytt ord: ångestregn!

Ångestregnet! Rubriksättarna på Aftonbladet firar nya triumfer i grenen 'häftiga språkliga nyskapelser'!

Hur var det Ångest-Pälle Lagerkvist skaldade:

Ångestregn, ångestregn
är min arvedel ...
Nja, inte riktigt, men han kunde ju ha gjort det. "Känns deppigt", som sagt.

lördag 24 augusti 2019

Den pressade medelklassen

Betrakta det här som ett utkast till en större artikel jag skulle kunna skriva någon gång.

Här ser vi den stackars medelklassfamiljen: räkningarna regnar ner och huset börjar spricka!

Nu hotas det med 'sämre tider' igen. Detta inträffar normalt när de bättre ställda i samhället plötsligt upptäcker arbetslöshet, krascher och annat otrevligt. Att ganska stora grupper kan leva i permanent lågkonjunktur brukar inte räknas, de har ju inte samma tillgång till media som den tjattrande delen av den så kallade medelklassen. Och därmed är vi inne på ämnet för den här ganska osorterade artikeln, nämligen just medelklassen.

***

Den 16 april i år refererade SvD en undersökning från OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development) som berättar om den så kallade medelklassens minskning de senaste åren, bland annat i Sverige. Rubriken på OECD-rapporten är dramatisk: Under Pressure: The Squeezed Middle Class. Dess elände framgår av bilden ovan.

Först måste vi då veta vad OECD definierar som medelklass:
OECD definierar hushåll som medelklass om de tjänar mellan 75 och 200 procent av landets medianinkomst. 
Noteras bör att OECD endast tycks se på inkomsten när man gör denna sociologiska bestämning. Det förenklar definitionen men gör den kanske inte helt klargörande. Om man exempelvis räknar med även inflytande över sin arbetssituation (som sociologen Eric Olin Wright gjorde) borde det ändra bilden en del. Jag återkommer dock till det lite senare.

Vad är medianinkomst? Enligt svenska Statistiska Centralbyrån, SCB:

Medianlönen är den mittersta lönen i en grupp löner som sorteras i storleksordning från den lägsta till den högsta.

Fördelen med att räkna på detta sätt, i stället för att summera lönerna och dividera med antalet lönearbetare och därmed få fram ett medelvärde, är att väldigt extrema värden inte tillåts slå igenom. Exempel: antag att vi har en by med tre fattiga torpare som var och en tjänar en krona om dagen, samt rike bonden som tjänar nio kronor per dag. Totalinkomsten för gruppen är 1+1+1+9=12, och delar man detta på de fyra så blir medelvärdet 12/4 = 3. Men medianvärdet för gruppen är 1, vilket ju är mer rättvisande!

Om vi tittar på SCB:s uppgifter just om medianlön för 2018 så finner vi att den för alla i Sverige 2018 var 30.900 kronor. Alltså skulle medelklassen enligt OECD:s definition utgöras av människor som förra året tjänade minst 23.975 och högst 61.800 kronor i bruttolön, alltså före skatt (de där siffrorna skiljer sig åt med några tusenlappar om man tittar på kvinnor och män separat).

Jag brukar kalla medelklassen för "bättre betalda knegare". Men en del är knappast välbetalda, och har inte alltid så tjusiga jobb även om de har god utbildning. En stor del är vanliga arbetare eller lägre tjänstemän.

Från mitten av 1980-talet till nu har Sveriges medelklass enligt OECD minskat från 72,6 till 65,2 procent av befolkningen. Och detta är en internationell tendens. Det är de rika, som väl i konsekvensens namn borde kallas överklassen, som blivit rikare. Varför sker detta? Jag tror man får se på flera tendenser som verkar till somliga arbetandes nackdel.
  • Kapitalet har stärkts på arbetets bekostnad. Kapitalet drar in allt större del av produktionsresultatet.
  • Tekniska förändringar och plattare organisationer urholkar tidigare kvalificerade arbeten
Jag nämnde sociologen Olin Wright tidigare. Han hade en intressant utveckling av Marx' klassteori genom den egna idén om 'motsägelsefulla klasspositioner'. Detta innebär att en person kan både vara lönearbetare och ha ett stort inflytande över sitt arbete. Det finns en glidande skala, från arbetande som inte har något inflytande alls över hur arbetet skall utföras och ända till personer som ligger nära kapitalistklassen.

Om 'medelklassen' minskar torde det innebära att flera av dess medlemmar glider ner mot skikten med inget eller litet inflytande, medan de som kan ta klivet över till kapitalistklassen torde vara väldigt litet. Man kan ju se hur persondatorns införande möjliggjort kraftiga rationaliseringar i administrativt arbete, där såväl mellanchefer som ekonomibiträden har kunnat plockas bort.

Jag tycker det är värt att påpeka detta eftersom 'rationalisering' nog oftast förbinds med vad som händer i fabriker, verkstäder och andra ställen med blåställsgubbar. Dock, tillverkningsrationalisering började tidigare än på kontoren, och den verkar aldrig ta slut. Låt oss se vad som händer verkstads-medelklassarna, enligt en SvD-artikel 22/9 2019:

Begreppet Industri 4.0 myntades i Tyskland i början på 2010-talet och beskriver ett globalt teknikskifte: produktionen kommer att bli mer automatiserad, och i fabrikerna kommer smarta maskiner och system att kopplas samman och kommunicera med varandra. En automatiserad fabrik kräver färre anställda.

Det här känns ju inte så nytt om man har lite industri-bakgrund. Och sammankopplingen går redan långt över att maskiner kan samarbeta. Hela processen från offert fram till sista fakturan (och däremellan produktion, ekonomi, logistik, tullar med mera) kan länkas samman utan att dokument behöver skrivas om manuellt. Leverantörens datorer kan kopplas samman med beställarens. EDI kallades det när jag stötte på det för över 20 år sedan. En massa människor i de olika delprocesserna blir överflödiga. Förmodligen tillhör dessa människor den krympande medelklassen.

Summan av det hela blir en kraftigare polarisering av samhället och möjligen en tydligare motsättning mellan arbete och kapital.

I början av 1900-talet, när 'medelklass' främst avsåg tjänstemän (och den gruppen ännu var ganska liten) fanns det en självbild av tjänstemännen som en balanserande kraft mellan de oansvariga och själviska arbetarna och kapitalisterna. Tjänstemännen/medelklassen stod för ansvar och förnuft. Men vad händer om stora grupper börjar uppfatta att de inte är mer än vanliga lönearbetare som blir alltmer pressade av ett allt aggressivare och girigare storkapital, av tekniska förändringar och andra problem? En missnöjd 'medelklass' (som alltså till stora delar består av arbetare, och helt av lönearbetare) kan bli politiskt instabil och ofarlig. Den tror sig jobba sig uppåt, eller åtminstone ha en hyfsad standard – men så händer något! En eller flera kriser bryter ut!

Här finns en bloggpost från 2017 där jag försökte resonera om olika typer av kriser. Ju fler som inträffar samtidigt, desto större är möjligheten för en systemkrasch. En hel del intressanta (tycker jag själv) artiklar på den här bloggen hittar man genom att trycka på tabben 'medelklass'. Medan jag håller på med reklam för mig själv kan jag också peka på en magisteruppsats i historia som jag skrev om tjänstemännen och deras eventuella förvandling till en egen klass. Grafiken är usel, men i övrigt tycker jag att den ännu är läsbar.

Kriserna kommer att orsaka reaktioner, men vi vet inte vilka. Överklassen kommer att försöka lasta över problemen på underklassen/medelklassen/proletariatet. 'De där nere' kommer att svara på något sätt. Men hur? Uppror bland de lönearbetande kan gå åt höger eller åt vänster? För närvarande verkar 'vänstern' arbeta för att få folk att gå åt höger. Det är ju tråkigt, just när vi står inför en ansamling av kriser som kräver lösning och inte bara plåster över såren och en liberaldemokratisk diktatur.

fredag 16 augusti 2019

Mugabe är borta, men ...

Har någon sett något om detta i svenska media? Mugabe är borta, men tydligen finns det vissa problem i Zimbabwe fortfarande ... följande är ingressen till en artikel från nyhetsbyrån The New Humanitarian. Det här kan väl visa på problemet att utse en skurk när det är kris, utan att titta på omständigheterna. Du har väl hört de där människorna som väser "diktatorn måste bort ..." utan att fråga sig vad som händer sedan?
Zimbabwe police stamp out protest
Zimbabwe riot police violently dispersed protesters in the streets of Harare on Friday. The main opposition party had called off the planned demonstration after a court upheld a police ban, but the news had not reached those who had gathered in the city centre, and they were baton charged. The demonstration was in protest at the shortages and escalating inflation Zimbabweans face. In a growing crackdown, anti-government activists have been abducted and tortured in recent days, according to Amnesty International. See our latest coverage of the economic crisis here.

tisdag 13 augusti 2019

Arbetarledd ekonomi?

Jag såg någonstans en hänvisning till en märklig ledarartikel i Financial Times, som ju bör betecknas som ett kapitalist-blad. Titeln är "US should drop concerns around state planning". USA bör sluta oroa sig för statlig planering alltså. Underrubriken låter förmodligen ännu mer uppjagande för känsliga personer: "The need to transition to a worker-led economy is increasingly clear." Behovet av övergång till en arbetarledd ekonomi är alltmer klart sägs det.

Läser man artikeln är det visserligen klart att det knappast är socialism som eftersträvas, däremot att fördomarna om en fri marknad som löser alla problem bäst utan statlig inblandning bör skrotas. En del personer i demokratiska partiet, och till och med en del republikaner, lutar åt det hållet. Naturligtvis måste man hänvisa till en tidig USA-politiker som Alexander Hamilton, och diverse onämnda presidenter samt J F Kennedy, som inte var rädda för att gripa in med statlig industripolitik. (För all del också skyddstullar, det kanske Trump skulle uppskatta.) Sedan kom Reagan med nyliberalism och "nedsippringsekonomi". Men nu verkar inte läget längre kunna motivera en sådan politik, det finns vissa politiska grupper och enskilda politiker som drar åt det hållet, inklusive några presidentkandidater i USA.

Den privata sektorn är inte särskilt intresserad av att investera i sektorer som inte ger så stora vinster. (Vilket inte är så märkligt om man kan få in mer på annat håll - det är ju vinst, inte samhällsansvar, som driver privatföretag.) Statliga insatser på något sätt skulle kunna hjälpa till där. Artikeln i Financial Times pekar bland annat på bättre utbildning av arbetskraften. "The workforce would also be better trained as part of the effort to build a worker-led economy, not a consumer-led one" säger artikeln. (Vet inte riktigt vad som menas, "arbetarledd" kan handla om att försöka återskapa den välbetalda "medelklassen". "Konsumentledd" kan ha något att göra med "nedsippringsekonomi" eller "utbudsekonomi" där man tror att utbud automatiskt kommer att leda till efterfrågan.)

Några presidentkandidater vill att staten skall styra kapital åt önskvärt håll. (Jag undrar om den inte redan nu gör det, fast det är kapitalägare i redan övergödda branscher - som finans- och krigsindustrin - som tar in de stora pengarna där.)

Detta är alltså inte någon sorts socialism, utan att en del av kapitalisternas politiker manövrerar för att få systemet att fungera bättre. Och fungera bättre särskilt just för kapitalisterna, medan en del smulor ramlar ner till de arbetande människorna. Några politiker är till och med inne på att MMT (Modern Monetary Theory) skulle ingå i problemlösningen. Men bara att de här frågorna diskuteras kan göra att nya vyer öppnas framöver. Kanske mot en verkligt arbetarledd ekonomi? Alternativt betydligt obehagligare lösningar, med statsdirigerad fascism.

torsdag 8 augusti 2019

Nu gäller det ...

... att skrämma skiten ur folk:
För femtielfte gången: man sparar inte i aktier, man spekulerar. Och då kan det slå slint ibland. Dock knappast för storfräsarna som tjänar goda slantar såväl på hausse som baisse eftersom de vet exakt hur systemet fungerar och får varningar om ändringar i god tid! När kvällspressen larmar är det för sent. Det är småfolket som åker på ännu en snyting men inte fattar något, annat än att 'besparingarna' har blåst bort.

tisdag 6 augusti 2019

Mer om Moons funderingar om Sydkoreas ekonomi

Här är ett tillägg till föregående inlägg om vad Sydkoreas president Moon tänker om de japanska handelsrestriktionerna. Nu är det några citat från nyhetsbyrån Xinhua (Nya Kina):

Moon said his government will not languish in pessimism or give up on the peace economy because of fluctuations in the inter-Korean and the DPRK-U.S. relations.

"When the two Koreas make concerted efforts with the confidence that peace economy will open up a unique future of opportunities for us, we will be able to achieve denuclearization and ensuing peace on the Korean Peninsula and bring about common prosperity upon this foundation," Moon noted.
...
Moon vowed to turn the current situation into an opportunity to build a springboard for the South Korean economy to reach a new level through innovative growth and the homegrown development of industrial parts and materials. 
Här finns ju en del som bör göra  delar av omvärlden (läs USA) upprörd. Att ekonomiska åtgärder går före kärnvapennedrustning på koreanska halvön har jag uppfattat vara koreanernas egna prioritering, inte USA:s. Att uppnå "a new level through innovative growth and the homegrown development of industrial parts and materials" påminner om Kinas "made in China 2025"-strategi. Koreanerna bör vara skärpta nog för att klara av det, vilket bör oroa både USA och Japan (och det darriga EU också). En "unique future of opportunities" låter nästan som Trumps virriga twitterlöften till Kim Jong-un om en lysande framtid, men är nog mer realistiska när de kommer från Sydkoreas president.

måndag 5 augusti 2019

Sanktioner hjälper ekonomiskt samarbete i Korea?

Handelskrig och  sanktioner är ju populära numera. Mest är det USA som är i farten, men av någon anledning så har nu Japan gett sig på Sydkorea. Om de officiella motiveringarna för japanska exportbegränsningar mot Korea är de riktiga, eller om det handlar om något annat, är svårt att avgöra för en fjärran betraktare. Handlar det om att känsliga komponenter som Korea köper för sin elektronikindustri vandrar vidare till norra Korea? Är det i själva verket den starka sydkoreanska industrin som skrämmer japanerna, och som de försöker få stopp på? - Det kan ju vara både-och.



Men sanktioner och handelsbegränsningar kan få andra verkningar än vad som avsetts. Om land A försöker skada land B genom att stoppa vissa leveranser kan B möta det genom att skapa sin egen tillverkning, och/eller skaffa andra leverantörer. Högsta ledningen i södra Korea verkar tänka i ytterligare en riktning: närmare samarbete på hela koreanska halvön. Det framgår av intressanta yttranden från Sydkoreas president Moon Jae-in när han nyligen talade med sina närmsta medarbetare. Enligt AP sade han bland annat:
“The advantage Japan’s economy has over us is the size of its (overall) economy and domestic market. If the South and North could create a peace economy through economic cooperation, we can catch up with Japan’s superiority in one burst,” Moon said during the meeting at Seoul’s presidential Blue House.
“Japan absolutely cannot prevent our economy from taking a leap. Rather, (Japan) will serve as a stimulant that strengthens our determination to become an economic power,” he said.
Möjligen kan den här processen underlättas av att storskurken (USA) för närvarande är ganska upptagen med röran i Persiska viken och därmed inte hinner titta så mycket på vad koreanerna håller på med. Och den koreanska nationalismen skall nog inte underskattas. I det här läget kan ordförande Kim i norr antagligen luta sig lugnt tillbaka, skjuta av någon raket då och då, men i övrigt låta det märkliga utlandet röra till det så att den koreanska återföreningen blir ett alltmer trovärdigt alternativ - och med den födelsen av en ny stormakt i östra Asien. Moskva och Beijing torde hålla Korea under nära observation också.

lördag 3 augusti 2019

Illa tänkt

Häromdagen skrevs en ledare i Aftonlövet av Sven-Eric Liedman. Jag har några intressanta böcker av honom (Stenarna i själen, Motsatsernas spel, Det ekonomiska tänkandets historia och I skuggan av framtiden), och där är det inget fel på tänkandet. Men AB-ledaren slutar i en trist suck.

Först skriver han lite om nationalismen som breder ut sig i världen, och kommer sedan in på förhållandet att det tenderar att skapas allianser mellan nationalisterna och nyliberalerna. Den senare grupper står ju för en del saker som nationalisterna kanske inte borde gilla, som i ekonomisk politik och sociala frågor. Men Åkesson kunde ju göra en helomvändning vad det gällde vinster i välfärden, trots att detta är en sak som nationalister med en folklig inriktning inte borde kompromissa om.

Generellt, vare sig det är SD i Sverige eller BJP i Indien så har enligt Liedman politiken utvecklats så att "...man är strikt nationalist på alla områden utom ekonomin där man är gränslös." Nu är väl SD inte ens strikt nationalist vad det gäller EU, kanske inte vad det gäller NATO heller om man tror att det gynnar partiet på något sätt, men i alla fall ...

Vad  gör man åt detta? SD har ju en stor skara följare numera, och partiledningen hittar på saker som inte är till fördel för många av dess väljare. Här är Liedmans rekommendation:

Många nynationalister tillhör de skikt som hamnat på undantag genom den ekonomiska utveckling som kallas nyliberal. Det finns en tragedi i detta. Med mer högerpolitik hamnar de ännu mer utanför.
Hur motverkar man deras självskadebeteende? Det känns futtigt att säga: genom upplysning! Men också genom att skapa platser där de främlingsrädda får möjlighet att träffa främlingarna och förstå att det är samma krafter som hotar dem alla. Vi har långt dit.
Nu har ju andra partier under långa tider kunnat behålla stora väljarskaror trots att ledningen ger blanka f-n i dem (socialdemokraterna är väl det största men inte enda exemplet) och något liknande kan ju gälla för SD. Väljarna hoppas, hoppas, hoppas, att det skall hända något positivt någon gång ... medan toppledarna bakom skål och vägg kallar dem efterblivna lantisar.

Och då fungerar "upplysning" förmodligen rätt dåligt. Att bara snacka hjälper inte. Särskilt inte om det låter som en förnäm överhet tillrättavisar enkla torpare som antas vara lite bakom flötet. Lite snack och mycket verkstad måste till, men vem fixar det? Särskilt inte om det börjar lukta klasskamp. Klasskampen finns hela tiden, nu är det kapitalisterna som har överhanden (med nyliberalerna och deras nationalist-allierade som politiska ombud) - det behövs ett trovärdigt motstånd! Men varken S eller V verkar vara inställda på sådant numera.

Min reflexion angående "platser där de främlingsrädda får möjlighet att träffa främlingarna" är egentligen en motfråga: tänk om de faktiskt stött på "främlingar", och det varit en betydligt tråkigare erfarenhet än ett festligt mångkulturellt möte? Om det faktiskt varit oroande, kanske skrämmande? Det förhållandet att svenskar flyttar bort från områden där "främlingar" börjar bli bortåt 4-5% av befolkningen kanske säger något?


Sju streck på gammal benbit

Enligt nedanstående twitter har kinesiska arkeologer hittat ett stycke ben som någon människa kan ha ristat streck på för 110.000 år sedan. Detta kan tyda på viss intellektuell verksamhet, att människor börjar beskriva, fundera över och avbilda vad de ser omkring sig, och översätter det till abstrakta mönster. Tidigare så har Sydafrika gällt som det område där de äldsta spåren av sådan aktivitet hittats (73.000 år gamla spår enligt twitterfilmen) men processen kan ha börjat ännu tidigare i det som nu är Kina.

Sju streck på en benbit? - En stenåldersgubbe som tänker "måndag, tisdag, onsdag ..."? Hur som helst, Henan där han/hon fanns är området med rödmarkerad gräns på kartan nedan.

Det finns en viktig sak som skiljer östra delen av den Eurasiatiska kontinenten från den västra delen där vi bor. Östra delen var aldrig nedisad som Skandinavien och landet ner mot Alperna under senaste istiden. Östasien och Sibirien var isfria.

Ett exempel på det skrev jag om här på bloggen för tio år sedan: den över 3½ miljoner år gamla sjön El'gygytgyn i norra Sibirien. Under dessa isfria år har mer och mer slam lagrats på sjöbottnen. Forskare har tagit upp borrkärnor från alla dessa år ur bottenslammet och lärt sig mycket om klimatuvecklingen under årtusenden. - Men vad har detta att göra med benklottraren i Henan för 110.000 år sedan?

Bara en lös tanke: hittills har "ut från Afrika-hypotesen" varit tämligen dominerande när man tolkat mänsklighetens utveckling i stora drag. Men kan det finnas andra tidiga vägar för kulturella framsteg, exempelvis från östra Asien, alternativt att folk började klottra på ben oberoende av varandra på vitt skilda håll i världen för cirak 100.000 år sedan?

torsdag 1 augusti 2019

De retroaktiva krigarna

En märklig företeelse som förekommit rätt länge, men som blivit alltmer egendomlig på senare tid är något som man kan kalla "de retroaktiva krigarna". Det rör sig om personer som av olika skäl klagar över att Sverige inte deltog i Andra världskriget (vilket innebär att hjälpen till Finland 1939-1940 märkligt nog försvinner i resonemanget).

Tendensen har väl tidigare dominerats av liberala figurer och USA/NATO-svärmare. Målet kan ha varit att försöka få Sverige att göra något dumt genom att jaga fram det dåliga samvetet. Kanske i stil med "oj va dålit Sverige va under kriget, nu måste vi gottgöra de genom att ge allt vi har till EU å NATO!"

På senare tid har frågan övertagits av sverigedemokrater och liknande som gör ett stort buller om socialdemokraternas "bruna rötter", och hur Sverige under kriget skall ha krupit för, underkastat sig etc etc Tyskland. Man får ett intryck av att dessa människor hellre sett att Sverige förklarat Tyskland krig (eller att de helt enkelt babblar rakt ut i luften för att få bort uppmärksamheten från sig själva). Detta är ju tämligen meningslöst eftersom kriget tog slut för länge sedan, och att fäkta med svärd idag, när det är helt ofarligt, verkar löjligt eller till och med oärligt. Det är klart att Sverige kunde ha förenat sig med ett antal latinamerikanska stater som hann med att förklara krig mot Tyskland strax innan riket bröt samman, men det verkar också löjligt, och syftet var väl att beslagta lokala tyska tillgångar, inte någon flammande anti-nazism.

Här är ett par tankar om effekterna av ett svenskt krigsdeltagande under en period när Tyskland hade huggtänderna kvar (med andra ord in i 1944):

Flyktingar. 1943 räddades 8000 danska judar över till Sverige. Hade krig utbrutit hade räddningen kanske blivit kortvarig. Inte bara för dem, utan för svenska judar, socialister, fackföreningsfolk etc, alltså grupper som misshagade tyskarna. Den svenska neutraliteten gjorde det också möjligt att rädda en hel del människor genom "de vita bussarna" 1945.

Malmen. Om motivet var att få stopp på den svenska järnmalmsexporten till Tyskland skulle ett krig ur svensk synpunkt vara en riskabel operation. Skulle den svenska krigsmakten vara stark nog att hindra att tyskarna tog över gruvorna i Gällivare och Kiruna, samt järnvägen ner till Luleå, och därmed kunna fortsätta leveranserna med båt till Tyskland? Min gissning är att tyskarna borde ha klarat detta, och att de dessutom var starka nog för att se till att de västallierade inte kunde komma till hjälp via Narvik. I värsta fall kunde den här utvecklingen ha skadat de allierade mer än vad den hjälpte. (Jag undrar hur finnarna skulle ha reagerat i ett sådant läge - hade de förhållit sig neutrala, eller direkt hjälpt tyskarna? Jag misstänker det senare.) Tyskarna hade nog inte behövt ockupera hela Sverige, det hade räckt med en del nyckelområden, och resten kunde ha förvaltats ungefär som Vichyregeringen i Frankrike.

De här punkterna är vad man kallar 'kontrafaktisk historieskrivning', vilket innebär att man försöker gissa vad som kunde ha hänt om inte det som hände verkligen hade hänt. Men nu gick det som det gick ... och om jag skall lufta ytterligare någon misstanke är det att de som idag vill förklara Tyskland krig retroaktivt innefattar element som säg 1943 glatt hade välkomnat Wehrmachts taktfast marscherande gossar.

onsdag 31 juli 2019

"Världens mest skrämmande ekonom"

Det här är en obetydligt förkortad artikel, hämtad från ekonomen Michael Roberts blogg. Man skulle kunna säga att den handlar om en ekonom, Mariana Mazzucato, som har en mängd bra och intressanta insikter, men som (ur marxistisk synpunkt, vilket är Roberts synpunkt) inte räcker hela vägen fram om man verkligen vill lösa problemen med kapitalismen. Jag har lagt in några egna kommentarer i texten, markerat av hakparenteser [].

Världens mest skrämmande ekonom?


Mariana Mazzucato är en av världens mest inflytelserika ekonomer, enligt tidningen Quartz. Hon har vunnit många priser för sitt arbete. Hon är rådgivare till brittiska Labour om ekonomisk politik. hon har den radikala kongressrepresentanten Alexandria Ocasio-Cortez ”öra", hon ger råd till Demokraternas förhoppningsfulla presidentkandidat senator Elizabeth Warren och även den skotska nationalistledaren Nicola Sturgeon. Och hon har skrivit två viktiga böcker: The Entrepreneurial State (2013) och The Value of Everything (2018).

Mazzucato betraktas som radikal, till och med "skrämmande" av många ekonomer och konservativa politiker. Detta beror på att hon har lyft fram den viktiga roll som staten och regeringar har spelat för att leverera innovation inom teknik och i att främja produktiva investeringar. Tanken att staten kan vara en ledande kraft inom innovation och investeringar i användbar verksamhet är ett problem för höger-neoliberala 'frimarknads'-åsikter hos majoriteten av mainstreamekonomer och politiker.

I tidigare inlägg framhöll jag hennes viktiga insikter i hur statens investeringar och ledning var avgörande för utvecklingen av den nya tekniken på internet, den globala webben, Microsoft, Apple, iphone etc. IPhone till exempel utvecklades med hjälp av offentliga medel och militära upphandlingsprojekt för mikroprocessorer. Innovatörerna var offentligt finansierade universitet och forskningsinstitut, inte smarta företagarkapitalister. Det finns faktiskt inget nytt med offentlig finansiering av de viktigaste innovationerna i kapitalistisk ackumulation. De tekniska framstegen som gjordes under det första och andra världskriget med användning av regeringars 'försvar'-fonder var enorma: jetflygplan, radar, telekom, fordonskonstruktion etc.

[ För Sveriges del kan vi ta samarbetet i ett samägt bolag mellan L M Ericsson och Televerket som ledde fram till den oerhört framgångsrika AXE-växeln och det nordiska mobiltelefonnätet. Ett annat  samarbete fanns mellan statliga Vattenfall och privata Asea.]

Så det är ingen slump att det kraftiga fallet i statens investeringar i förhållande till BNP i de mest avancerade kapitalistiska ekonomierna under den så kallade neoliberala perioden sedan början av 1980-talet har åtföljts av en långsammare produktivitetstillväxt.

Investeringar i den kapitalistiska sektorn har inte lyckats leverera högre produktivitet per person sedan 1980-talet än under perioden med högre statliga investeringar tidigare. En sjunkande lönsamhet på 1970-talet i alla större ekonomier ledde till att statens sektorinvesteringar i teknik och "humankapital" minskades för att sänka skatten på kapital och hålla lönerna nere. Privatisering var verkligen på dagordningen. Det hjälpte lönsamheten i den kapitalistiska sektorn lite (tillsammans med successiva nedgångar) men på bekostnad av produktivitetstillväxten.

Som Mazzucato tydliggör i sin andra bok, The Value of Everything, skapar statliga investeringar och produktion värden, det vill säga saker eller tjänster vi behöver och är inte bara en (nödvändig) kostnad. Men som jag kommenterade i en recension av den boken, i marxistiska termer, förenar Mazzucato värde med bruksvärdet. Ja, statliga investeringar i skolor, sjukhus, transport, infrastruktur och teknik skapar användbara saker, men under det kapitalistiska produktionssättet för vinst skapar det inte värde (övervärde eller vinst). Tvärtom, detta kan sänka den totala lönsamheten för den kapitalistiska sektorn. Så det finns en inneboende motsägelse i kapitalismen mellan mer bruksvärde och värde.

['Värde' kan skrivas lite längre som 'bytesvärde'. Det här är begrepp som kommer från den klassiska nationalekonomin. Med 'bruksvärde' avses helt enkelt vad en grej kan användas till: hammarens bruksvärde ligger i att den är bra om man vill slå in spik, och detta oavsett hur ekonomin runtomkring ser ut. 'Värde/bytesvärde' kommer ur arbetsvärdeläran och beskriver hur mycket samhälleligt nödvändigt arbete som är nedlagt i hammaren. Via diverse transformationer kommer detta att förvandlas till ett marknadspris – men då måste det alltså finnas en marknad. Och är marknaden kapitalistisk, alltså inriktad på vinstdrivna företag som producerar för stora marknader, är det för producenten likgiltigt vad hammaren skall användas till. Det viktiga är att ta hem en vinst så att man kan tillverka ännu fler hammare och ta hem ännu mer vinst.]

Tyvärr erkänns detta inte i Mazzucatos arbete. Som ett resultat ser hon sin uppgift som ekonom att visa hur regeringen kan hjälpa kapitalismen att fungera genom att få regeringen att skapa mer 'värde'. För Mazzucato kan regeringar göra mer "än att spela en passiv roll för att fixa marknadsmisslyckanden" ... men istället "tillåtas att omfatta entreprenörsandan för att styra innovation och ekonomisk tillväxt". Hon vill att regeringar ska ha i uppdrag "att få skiten gjort". Nu låter detta läskigt för mainstream men de behöver inte oroa sig. Mazzucato förespråkar inte att byta ut kapitalism med socialism - eftersom hon säger "Jag tror inte att dessa ord är till hjälp ... det finns alla möjliga olika sätt att göra kapitalism ... det är vad jag tror behöver helt startas om istället för att börja kalla saker socialism" ….

Kapitalism, socialism; vad finns i ett namn? Tja, bakom ett namn ligger en kategorisering av strukturen för ett produktionssätt och sociala relationer. Mazzucato vill att kapitalismen ska leverera fler och bättre saker och tjänster för människor, men utan att beröra det privata ägandet av produktionsmedlen. Och att prata om att ersätta kapitalistiska företag med gemensamt ägande, planering och arbetardemokrati skulle vara ett misstag. "Om du börjar prata om socialism kommer det inte att få företag att göra något annorlunda än vad de gör nu." Men kommer föreslaget att stora företag ska investera produktivt utan att ta hänsyn till "aktieägarvärde" heller fungera?

[För mig låter Mazzucatos linje som den gamla sympatiska socialdemokratin som ville alla väl, inklusive kapitalet. Men det fungerar inte när kapitalet har växt sig så stort och mäktigt att det inte behöver några socialdemokratiska tjänstehjon längre.]

För Mazzucato är socialism en trevlig idé men inte praktisk. ”Oavsett vad jag skulle vilja se i en idealvärld tror jag realistiskt att vi kommer att ha kapitalism”. Problemet jag har med den slutsatsen är att det att vara "realistiskt" och acceptera att kapitalismen kommer att vara här under överskådlig framtid, och så att försöka få den att fungera bättre är det som inte är realistiskt! Kan man under kapitalismen undvika regelbundna och återkommande ekonomiska nedgångar som kostar många miljoner jobb, hem och försörjning i varje generation? Kan imperialistiska äventyr och exploatering undvikas? Kan extrem ojämlikhet mellan välstånd och inkomst vändas? Kan klimatförändringar och global uppvärmning stoppas?

Kan någon av dessa fasor realistiskt avlägsnas genom att få regeringar och multinationella medborgare att ha "i uppdrag" att "få skiten gjord" och samtidigt bevara det kapitalistiska produktionssystemet och investeringarna för privat vinst? Detta är vad som är orealistiskt. Men det är säkrare att prata om att rädda kapitalismen från sig själv eller få den att fungera bättre med regeringens hjälp än att ersätta kapitalismen. Det senare skulle verkligen vara skrämmande för den befintliga ordningen.

[Sammanfattningsvis: kapitalismen fungerar som kapitalism, en maskin som söker utvinna allt större vinster med minsta möjliga hänsyn till vad detta får för återverkningar på miljarder människor på denna planet. Tänk på världens militär-industriella komplex som faktiskt lever fett på risken för att den mänskliga civilisationen kan utplåna sig själv om någon trycker på fel knapp i ett känsligt läge. Det går inte att prata bort. En reformism som hela tiden ängsligt traskar omkring inom ramarna för vad kapitalisterna tycker är acceptabelt kommer inte att bli särskilt framgångsrik. Det är väl därför stora delar av den givit upp och i stället driver identitetspolitik och liknande projekt som må verka radikala, men inte hotar systemet som sådant.

Jag undrar om inte "världens mest skrämmande ekonom" ur kapitalistisk synpunkt fortfarande är doktor Marx!]

lördag 27 juli 2019

Ägarlägenheter?

Det här fotot tog jag tidigare i år på Sjövikskajen i Liljeholmen i Stockholm.


 Mer från byggaren själv här.
Vad är ägarlägenheter? Låt oss få ett besked direkt ur åsnans (eller lite snällare sagt: byggherrens) mun:

En ägarlägenhet är som ett ”radhus på höjden” där du köper din fastighet och blir lagfaren ägare. Det innebär låga fasta kostnader, samt personlig frihet att hyra ut din bostad utan tillstånd eller sälja till vem du vill. 
Det är alltså en lägenhet i ett flerfamiljshus. Men ägaren är inte något hyresbolag, inte en bostadsrättsförening - ägaren är den som köpt lägenheten. Det är alltså rätt mycket som ett fristående hus för en familj, men med ett minimimått av gemensamma funktioner (hissar, vatten el och liknande måste ju fungera för alla).

Det där med "personlig frihet att hyra ut din bostad utan tillstånd eller sälja till vem du vill" låter oskyldigt, men om man funderar lite längre så uppstår frågan: Om man köper en dyr lägenhet (för de här är inte billiga) och inte bor där, utan hyr ut, vad är det då för vits med hela upplägget? - Kanske vitsen är att hyra ut så dyrt det går, och sedan själv leva hyggligt på inkomsten av uthyrningen någon annan stans? Men samtidigt måste man ju vara beredd på att det kan vara svårt att hantera det här om man ständigt är frånvarande men skall leka hyresvärd.

Skulle detta ändå kunna hjälpa i bostadskrisens dagar? I en intervju i SvD 20190726 säger en företrädare för Skanska (det som förr hette Skånska cementgjuteriet) följande på frågan hur det blir med ägandelägenheter för deras del. Notera reflexionen om bostadsmarknaden i stort:

Det jag tror händer är i så fall att vi ersätter bostadsrätter med äganderätter i större utsträckning framöver, jag tror inte att det skulle få bostadsmarknaden att växa särskilt mycket ...
Nej, det är väl rimligt att det knappast kan finnas någon massbas för just den här marknadsnischen. Den här kalkylen måste ju innebära att det finns ett växande antal människor som är beredda att göra dessa svindyra köp. Och är det rimligt att tänka så i den krympande "medelklassens" tid? (Jag återkommer kanske till just den klassaspekten i ett kommande inlägg.) Blir det inte snarare företag som kniper många av de här lägenheterna och sedan ägnar sig åt hyresocker? Eller som det står hos JM:


Det är också möjligt att köpa ägarlägenhet som juridisk person.

fredag 26 juli 2019

Jag har sagt det förut ...

... och jag säger det igen: Att bli utropad som Sveriges, världens, eller Hallstahammars äldsta/e person är som att säga att "dina framtidsutsikter är rätt dåliga". Och nu är det dags igen:

torsdag 25 juli 2019

Kolla ekonomidelen, inte ledarsidorna

Kapitalets främsta egenskap torde vara att sniffa sig till stället där de största vinsterna finns. Här är några klipp från SvD:s ekonomisidor den 25/7 2019, angående tillväxt och utsikter för fonder och fondsparare. (Nja, "sparare", det är väl spekulanter och spekulation det handlar om.)

Östeuropa +65,71 procent* De stora vinnarna bland fonderna under året finns i Östeuropa. Fonderna domineras ofta av ryska bolag, men har i regel också innehav i länder som Polen, Turkiet och Grekland. – Många tänker inte på det, men Östeuropa går bättre än Västeuropa sett till tillväxt och konsumtion, säger Pär Ståhl

Ryssland +33,70 procent Den ryska marknaden, och därmed även fonderna som investerar i landet, har gått bra under året. Många investerare som övergav Ryssland efter Krimkriget och sanktionerna som följde, har nu börjat komma tillbaka. – Stora investerare från väst har drivit upp börsen. En bidragande faktor till det är att rubeln är svag, säger Pär Ståhl. 

(Hrm, Krimkriget var på 1850-talet och torde väl vara inaktuellt för dagens ekonomisk-politiska överväganden. Men hur är det med Kina då?)

Kina, A-aktier +29,41 procent Efter ett svagt 2018 har Kina kommit tillbaka starkt, framför allt genom den kinesiska A-aktien. Skillnaden mellan A- och B-aktier i Kina är att A-aktier handlas med yuan och B-aktier med dollar ...
 ... vilket kan antyda att Xis yuan bedöms som stabilare än herr Trumps dollar. Hur som helst, de här små klippen verkar tyda på att kapitalet inte tror att Ryssland skulle krascha inom den närmsta framtiden. Så, vill man bedöma hur kapitalismen utvecklas är det SvD:s ekonomidel, inte ledarsidorna, som ger intressanta uppgifter.

lördag 20 juli 2019

FF och historiens slut (slut, hm?)

På 1990-talet blev USAmerikanen Francis Fukuyama kändis när han proklamerade historiens slut - nu hade ju den liberala världsordningen segrat! Men (som denna småtaffliga teckning visar) så kan man visserligen kasta ut Historien genom porten, men då får man räkna med att han smiter in genom bakdörren igen!

torsdag 18 juli 2019

Att skratta åt, eller ...?

Jag har ett Facebook-konto som normalt aldrig använts (gick en kurs en gång där ledningen ville ha kontakt med deltagarna via Fb, annars hade jag nog aldrig öppnat ett konto, och tar inte emot några vänförfrågningar). Jag gillar helt enkelt inte Fb, det är stökigt och rörigt och ... etc. Nu såg jag för några dagar sedan att det räckte med att skriva "Tommy Robinson" för att bli blockerad. Det verkar ju konstigt, men jag gjorde ett strängt begränsat undantag från mina principer och skrev bara "Tommy Robinson". Det gick några dagar, och så kom detta:

Nu har jag skrivit "Tammy Robinson & Timmy Robinson", så får vi se om det orsakar några reaktioner.

Jodå, jag vet bakgrunden till det här, men i stället för att skratta åt dumheten kan man fråga sig vem/vad som skall strida mot någon mystisk "community standard" nästa gång? Kan man tänka sig att när stater vill censurera/tysta ner något, utan att själv stå för det, så lägger man ut det som uppdrag till privata sociala media?

fredag 12 juli 2019

Läkemedelsbrist i hela Europa

I föregående inlägg pekade jag på hur kapitalism och läkemedelsutveckling kan passa dåligt ihop. Eller kan? De passar dåligt ihop. Det är efterfrågan (vad man kan få maximalt betalt för), inte behov, som styr vad företagen gör. Då spelar det mindre roll att det är människors liv och hälsa som står på spel.

Nu kommer Svenskan med mer nyheter i ämnet. Medicinbrist i hela Europa, är rubriken.

Patienter och läkare över hela
Europa slår larm om bristen på
livsnödvändiga mediciner.

Frankrike och Nederländerna
föreslår en offentligt ägd europeisk
läkemedelstillverkare som
ska garantera att alla EU-medborgare
får tag i sina mediciner.
Vad säger alla duktiga liberaler om detta, de som predikar att offentlig verksamhet alltid är sämre än privat? Vi andra kan väl säga ungefär att "verkligheten tränger sig på".

Nå, vad har företagen gjort? Detta (min kursivering):

Apotekare, läkare och patientgrupper
har i åratal varnat för att
efterfrågan på vissa läkemedel
skulle bli långt större än tillgången,
bland annat för att stora läkemedelsbolag
har outsourcat sin
tillverkning till en handfull låglöneländer
i Asien.
Därmed har de
gjort den europeiska vården helt
beroende av några få leverantörer.
Notera detta: kapitalisterna flyttar inte tillverkning för att de tycker det är roligt i största allmänhet att flytta på saker, eller för att de vill hjälpa andra länder att bygga läkemedelsindustrier. De flyttar till länder där tillverkningen är billigare än på hemmaplan. Det är alltså företagsvinsten som avgör, inte nationella behov och vad sjuka människor behöver. Nu kommer det rapporter från flera länder på olika håll i Europa om att lagren av viktiga mediciner är slut. Hollands hälsominister säger:

Hälsoministern i Nederländerna,
Bruno Bruins, har redan
efterfrågat en offentligt ägd läkemedelstillverkare
som kan förse
alla EU-länder med de nödvändigaste
medicinerna – det förslag
som hans franska kollega alltså
nu anslutit sig till.

”Om vi är beroende av ett begränsat
antal länder för produktionen
av basämnen (i medicin),
så blir hela produktionskedjan
sårbar”, sa Bruins till nederländsk
tv i slutet av juni.
Som sagt: verkligheten tränger på, och då kan liberalerna larma bäst de vill. Till slut blir det ändå som verkligheten säger.


lördag 6 juli 2019

Sådan är kapitalismen

En del har lite svårt att se hur kapitalism fungerar, vad som är drivkraften. Men vad det handlar om är ju att privat företagsamhet syftar till vinst. Är vinsten för liten är ingen kapitalist intresserad av att investera.

Här är några citat från debattsidan på Svenska dagbladet idag, och det är några företrädare för Apotekarsocieteten som vill slå larm. Först tar vi problemet:

En växande antibiotikaresistens
gör att dagens antibiotika håller på att
förlora sin kraft.
Redan i dag dör 33 000 människor om året
i Europa grund av antibiotikaresistens. Görs
inget drastiskt är prognosen att vi år 2050
kommer att se 10 miljoner dödsfall världen
över på grund av antimikrobiell resistens, det
vill säga att inte bara bakterier blir resistenta
utan att även virus, parasiter och svampinfektioner
utvecklar resistens mot läkemedel.
Här borde ju finnas anledning för de privata företagarna i läkemedelsbranschen att storma in och fixa fram lösningar ... men:

Förutom de vetenskapliga utmaningarna
är de ekonomiska incitamenten att
forska fram nya antibiotika ytterst små. Det
är läkemedel som ska användas så lite som
möjligt, vilket gör dem till en dålig affär för
läkemedelsföretagen att satsa på.
Annorlunda uttryckt så är "de ekonomiska incitamenten" att forska fram läkemedel som skall användas så mycket som möjligt betydligt större för medicinkapitalisterna. Skribenterna hävdar att det som hotar är "Total kollaps för folkhälsan om vi inte agerar". "Vi" innefattar uppenbarligen inte medicinkapitalisterna, och det låter ju som ett politiskt "incitament" för att förstatliga hela klabbet.

fredag 5 juli 2019

Nytt på annat håll



En ny artikel översatt av mig är aktuell hos Global politics. Den här gången handlar det om Syrien och religion. Jag tyckte det kunde vara värt att slänga upp ämnet på bordet, särskilt som "vänstern" (den sörja som Åsa Linderborg inte vill beblanda sig med längre) har  svårt att hantera just religionsfrågor. Eller om man säger rent ut: islam. I Syrien tycks de olika grupperna under statens beskydd ha klarat av leva någorlunda sams. Men "väst" har stött de värsta sorterna av extremister, inte de som är toleranta, samtidigt som man inte verkar särskilt upprörd över att bland annat de kristna riskerar att försvinna från kristendomens kärnområden i Syrien, Irak, Palestina/Israel, Libanon och Egypten. Man behöver inte vara religiös själv för att se detta som en mänsklig katastrof, men vare sig "väst" eller "vänstern" verkar tänka åt det hållet.

För övrigt: Just taffligheten i att hantera religion märker vi bland annat dessa dagar där det ifrågasätts om en kommun har rätt att neka anställda att kila iväg på arbetstid för att be. Arbetstid är arbetstid, och bönestunderna får man hålla på fritiden, är det så svårt att förstå?

måndag 1 juli 2019

Ännu en översättning

I vanliga fall brukar jag få en förfrågan om att översätta något, men det händer att det sker på eget initiativ om jag får ögonen på en intressant artikel. Som den här, som nu lagts upp hos Global politics. Väldigt kort sammanfattat så försöker några figurer som tjänstgjort på olika ställen bland annat i USA:s underrättelsetjänster via ett brev få Trump att bli misstänksam mot utrikesminister Pompeos handlande, som skulle kunna ha skadat presidenten. Jag översatte brevet.




torsdag 20 juni 2019

Det drar ihop sig till midsommar ...


... medan växtligheten frodas och fågelsången tystnar. Det är bara att njuta av det vackra så länge det varar. Bloggen kommer att fortsätta, men så att säga puttra på sparlåga under sommaren (om inte något särskilt händer).

Trevlig sommar!

söndag 16 juni 2019

Varen svenske!

Några synpunkter och citat från en krönika av Nuri Kino i Svenska Dagbladet som hävdar: Låt oss var stolta över vår nation.

Nuri K. hävdar att äldre invandrare är stolta, kämpar för att anpassa sig och lära sig svenska språket. Annorlunda är det med de yngre. En av Nuris bekanta som arbetar med ungdomar säger:

– Det är fult att vara svensk, svenskar är töntiga, svenskar tror att de är finare än andra, sådant hör jag varje dag. Ungdomarna kan inte identifiera sig med etniska svenskar. De kommer inte i kontakt med dem på ett naturligt sätt och antingen demoniserar eller romantiserar de dem. Det är en mycket tragisk utveckling, säger han.
Min tolkning är följande: Det rör sig inte om kärnsvenska ungdomar, utan andra- eller ännu senare generationens invandrare. De tidigare generationerna kom hit som arbetssökande eller flyktingar. Många fick det bättre, och kunde direkt jämföra med länderna och förhållandena de kom ifrån. Nu har det bandet nötts ned. På samma sätt har dagens kärnsvenska ungdomar väldigt oklar bild av hur det här landet såg ut när deras far- och morföräldrar var unga. Det hela har förvärrats av en svensk undfallande tendens: "Äh, vi är väl inte så bra ..." ... fast vi i vissa lägen är det. Och inte är vi 'rasister' för att vi hävdar detta.

Efterglöden till ett samhälle som en gång var ganska bra ...

Nuri var på en middag med bland annat en del yngre personer, under 25:

Nästan alla som var födda i Sverige och under 25 år, bekräftade ”antisvenskheten”. Att de inte känner sig som svenskar, att de som har rötter i andra länder inte säger att de är svenskar. Undantaget är när de är utomlands. Då säger de att de är svenskar.

Min kommentar: är ni inte svenskar här så behöver ni inte vara det någonstans annars heller.

Vi äldre berättade varför vi, till skillnad från dem, identifierar oss som stolta svenskar. Jag sade att vi aldrig kan ta Sverige för givet, att vi måste vara tacksamma för de etniska svenskar som tog emot oss, speciellt vi som flydde från förföljelse. Att den svenska yttrandefriheten, jämställdheten mellan könen, välfärden och allt som kommer med den, är något vi måste värna om.
Inte fan, det är ju knappt någon massrörelse bland kärnsvenskarna för att värna "yttrandefriheten, jämställdheten mellan könen, välfärden", särskilt inte om det kommer påbud från överhet och utlänningar om att allt detta skall läggas ner. När svensken ser med ovilja, förakt eller ointresse på det egna landet, vem skall då ställa upp för det? - Första generationens invandrare? Men den varar ju inte för evigt!

Vågar man vända sig mot det svenska folket och utropa: "Varen svenske!" Eller är den kampen förlorad redan?

lördag 15 juni 2019

Enhet, enhet, enhet ...


Varför fick jag för mig att använda en mullvad som illustration till den här bloggposten om en oväsentlighet?
I sin rapport från vänsterpartiets sista partistyrelsemöte innan sommarlovet bryter ut, skriver Kaj Raving bland annat:

Socialistiska partiet, SP, håller på att ombilda sig från ett parti till en organisation. Två representanter var på plats på mötet för att berätta om hur de ser på framtiden. VU [Verkställande utskottet] har löpande diskuterat relationen mellan SP och V och beslutat att föreslå PS [Partistyrelsen] att tillsvidare inte anse ”organisationen” vara ett konkurrerande parti. Det innebär att vi är öppna för att enskilda medlemmar i organisationen går med i Vänsterpartiet, men diskussionen och dialogen fortsätter fram till deras nästa kongress i oktober. 
Hur tolkar man detta? - Som mer enhet i borgerlig bomb-vänster kanske? Jag tittade på SP:s hemsida nyss, men där stod det inget om "organisation".

torsdag 13 juni 2019

Fallet med den självvändande diskhandsken

Se här, en vänsterhandske ...


I senaste numret av Lyrikvännen, 3-4/2019, intervjuas den italienske poeten Valerio Magrelli. Han är dyster beträffande utvecklingen i Italien där offentlig verksamhet har ersatts av privatiserade "hajar".

... på grund av höger- och vänsterpolitikernas nedmontering av jämlikhetsidealet, och därmed möjligheten till oberoende kritik via fri och jämlik konst och utbildning, har vi inte något att sätta emot hajarna.
Han berättar att han författat en dikt om hur hans vänstra diskhandske vänt ut och in på sig själv och därmed gav diktaren två menlösa högerhandskar.

Det var mitt farväl till den italienska vänstern.
Inte mycket att säga emot.

... förvandlas till högerhandske!

onsdag 12 juni 2019

Återbesök i källkritiska funderingar

Jag är inte historiker. Det måste man ha en doktorstitel i historia för att kunna kalla sig (enligt vad en historiker en gång berättade för mig). Men efter historiestudier på forskningsförberedande nivå har jag ändå lärt mig del nyttigt. Som det där med källkritik. En viktig del av historikerns arbete går ut på att studera och försöka förstå olika sorters källor, och då måste man ha klart för sig vilka fällor som kan finnas i materialet.

Med "källa" menas oftast någon sorts text (det kan vara på papper, hugget i sten eller skrivet på annat sätt) som inte bör vara beroende av något tidigare dokument. Ett brev skrivet av Gustav vasa är en källa. Om någon senare skriver om brevet i en historik över Gustav är det en bearbetning. Fotografier, filmer, andra typer av avbildningar, ljudinspelningar och liknande kan också vara källor om de direkt anknyter till de historiska frågor man undersöker.

Och då övergår vi till det som kan kallas ”historikerns verktygslåda”, ett antal frågor som bör ställas för att fastställa om det material vi studerar är användbart. Det handlar om de ”källhistoriska kriterierna”, och dessa är (eller kan vara, beroende av vilken historiker man talar med):

Äkthet, rimlighet, närhet, tendens, beroende
 
Antag att vi vill studera händelsen X. Och så hittar vi några texter, bilder, intervjuer som verkar handla om X, och kör igång med källkritiken.

Äkthet? Är dessa texter etc. det som de påstår sig vara, nämligen en berättelse om X? Det kanske är förfalskningar eller har allvarliga brister som gör dem opålitliga! Det förekom att medeltida förfalskare gjorde om kontrakt genom att skrapa bort text på pergament och skrev dit något annat. Kanske halvsanningar – ett foto kan vara äkta, men visa något annat än vad som påstås. Det har avslöjats en del fall där firade journalister har hittat på sina dramatiska reportage. Den upprörande artikeln du ser i tidningen kan vara skriven av någon anonym tjänsteman i en utländsk organisation, inte den journalist som har satt sitt namn på den. ”Hitlers dagböcker” var rena förfalskningar, men skickligt utförda. Intervjuer på band kan klippas om så att den intervjuade verkar säga något helt annat än vad som verkligen sagts. Med modern teknik verkar det vara möjligt att tillverka filmade intervjuer som ser helt trovärdiga ut men som är helt förfalskade.

Rimlighet? Låter det som berättas trovärdigt? Det kan vara svårt att avgöra, men ibland får man facit, det var rimligt att vara tveksam till miljonrullningen av döda. Detta hände när sovjetiska arkiv öppnades och dödstalen för utrensningarna skars ned med ungefär 90 procent jämfört med tidigare ”beräkningar”.

Närhet? Hur nära ligger källorna händelsen X? Är de skapade i anslutning till den, av folk som var med när det hände, eller är det exempelvis memoarer som nedskrivits långt senare? Eller är det en redogörelse från någon som har hört berättas om X men inte själv varit närvarande?

Tendens? Ibland är det klart vilka åsikter (politiska, religiösa etc) som styr hur källan ser ut. Ordval och formuleringar i ett dokument kan mer eller mindre tydligt visa vilka tankar som finns i författarens huvud och påverkar dennes framställning.

Beroende? Har källans upphovsperson skapat den på egen hand, eller skedde det på uppdrag eller mot bakgrund av någon sorts påtryckningar?

Som synes finns det ett antal verktyg. Det hänger på forskarens goda omdöme att använda dem. Det är inte säkert att man kommer fram till ”sanningen”, men möjligheterna ökar åtminstone att man får ett rimligt resultat i sin forskning.

Inom historieforskning bör det finnas en princip som säger att vi kan bara med säkerhet tala om förhållanden där vi har bra dokumentation. Ju sämre dokumentation desto osäkrare blir våra utsagor. Vi får inte förvandla antaganden om hur det skulle kunna vara till bestämda utsagor om hur något är när dokumenten inte ger underlag för detta.

Anledningen till att jag tog fram och skrev om den här gamla bloggposten är en annan bloggpost, nämligen på Global politics som kritiserar gängse beskrivningar av vad som hände på Himmelska Fridens Torg i Beijing 1989. Den där artikeln bygger faktiskt på källkritisk hantering, vilket jag antar att de flesta som läste den hade svårt att uppfatta. Låt oss bara kort se på hur de källkritiska kriterierna jag skissat upp passar ihop med artikeln. Min diskussion här har två delar: Äkthet, rimlighet och närhet nämner lite om den undersökning som har gjorts av den påstådda massakern. Tendens och beroende handlar om hur undersökningen presenteras.



Äkthet
Fotografier har kontrollerats med avseende på tid och plats och vad de påstås föreställa. Somliga visar sig vara riktiga, andra är uppenbart förfalskade. Texter som avslöjats via Wikileaks förefaller också vara äkta. Undersökarna verkar ha gjort sitt jobb. Det man kan fråga om är om det är några problem med urvalet av data som presenteras, men det vet jag inget om.

Rimlighet
Att en diktatur skulle skjuta ihjäl folk är väl rimligt, eller …? Av beskrivningar från Kulturrevolutionen i Kina framgår att soldater och arbetare skickades ut för att skilja stridande fraktioner åt, och att de blev illa åtgångna av våldsverkare. Folkets befrielsearmé kan ju inte ge sig på folket hur som helst. Om man tänker sig att demonstranter möjligen angrep militärer med vapen 1989 och soldater dödades eller skadades måste tålamodet ändå ha en gräns. 

Närhet
Det finns iakttagare som varit på plats och, som det förefaller oberoende av varandra, har redogjort för sina upplevelser. De har inte sett någon massaker på Torget. Det borde väga tungt.

Tendens
Artikeln kan möjligen avfärdas som tendensiöst ”regimvänlig”, men en sträng källkritiker bör inte resonera på det sättet. Fakta, i den mån de är möjliga att fastställa, bör vara avgörande – även folk du ogillar kan ju ha rätt ibland! 

Beroende
Hm, svårt att säga. Har undersökarna arbetat helt självständigt, eller har myndigheterna varit inblandade i bakgrunden?

söndag 2 juni 2019

Dubbelnytt på annat håll

Detta kan se ut som en explosion, men är bara ett fredligt körsbärsträd på Söder i Stockholm (eller var, för några veckor sedan, nu är denna blomsterprakt över för detta år).

Global politics finns ett par färska inlägg där jag svettats med översättningen:
Med tanke på att "västs" position, inklusive sanktionerna, gentemot Ryssland i hög grad bygger på MH17-historien är premiärminister Mahatirs påstående rena dynamiten. Att Malaysia, som i högsta grad är inblandat eftersom planet var malaysiskt, hålls borta från viktiga data i utredningen gör saken inte mindre explosiv.