måndag 20 maj 2019

Dagens "nytt på annat håll" ...

... finns här på Global politics. En artikel om den senaste fasen i handelskriget mellan USA och Kina som jag översatt.

Vad kan man säga mer? - Kanske att kineserna kan tillämpa principen om 'utdraget krig', dvs att hålla ut och se till att motståndaren inte vinner. Då kommer man att vinna till slut genom att motståndaren inte orkar fortsätta. I grunden handlar det väl om att Kina håller på att gå om USA på en massa områden, medan USA har väldigt svårt att kliva av rollen som världsmobbare.

Högtalarförstärkt kråka

måndag 13 maj 2019

Rubriksättar-miss?

Det måste anses vara en miss av rubriksättaren att inte på något sätt få med V V Putin i rubriken. Vad sägs i stället om "Putins dödsfästingar sprider sig i Sverige"? Eller kanske "Putins dödsfästingar dopade med nervgift, sprider sig i Sverige"?

Eller om man kunde få slippa det här Ryssland&Putin-tjafsandet, det vore väl skönt?

fredag 19 april 2019

En trevlig helg ...

... tillönskas den lilla skara som fortfarande tittar in på den här bloggen då och då!

På skärtorsdagens eftermiddag hade en del skära blommor på de japanska körsbärsträden redan slagit ut. Vitsippor syntes på långfredagens morgon på Djurgården. Värmen kommer - tag vara på våren!

Den här bilden tog jag 18 april på Hornsgatan i Stockholm

torsdag 18 april 2019

Putin bör nog kolla det här

Moscow Times är en tidning som alltså ges ut i Moskva, Ryssland. Den har dock finska ägare. Det kan ju vara intressant för den som tror att alla ryska media kontrolleras av "regimen". Av en händelse fick jag syn på några artiklar där som binder ihop dåtid och nutid.

Artiklarna bygger på opinionsundersökningar gjort av Levada-institutet. Där har vi en som frågar 1600 personer om vilka de tycker är tio av världens största personligheter. Vinnare: en viss Josef Stalin. Tvåan låter lite märklig: poeten Pusjkin. Kan bero av att ryssarna har ett kulturarv de tar hand om. Trea herr Putin och fyra kamrat Lenin.

"Störst personlighet" behöver ju inte betyda samma sak som uppskattad, populär, respekterad eller liknande. Men när Levada frågar sina 1600 respondenter så visar det sig att denne Stalin verkligen har gått framåt i popularitetsligan: 70 procent tycker att han spelat en positiv roll i den sovjetiska historien. Brukar det inte gnällas på gamle ordföranden Mao för att han hävdade att Stalin var 70 procent bra? Men som opinionen ser ut just nu kanske han hade rätt!

Kamrat Stalin kopplas samman med hemliga polisorganisationer som fått dåligt rykte - men kanske inte på hemmaplan. Åtminstone 4 av 10 svarande gillade Chekans, NKVD:s och KGB:s göranden och låtanden. (Själv är jag mer tveksam till att låta polisen lösa vad som är i grunden politiska motsättningar, men den ordinäre ryssen kanske ser saken på annat sätt och skulle välkomna om polisbataljoner stormade oligarkernas kontor och datjor och placerade dem i något läger långt bort.)

Nå, sista frågan till de tappra 1600 ryssarna: vad tycker ni om att Sovjet upplöstes? 66 procent tycker inte att det var bra.

Putin bör nog hålla lite koll på de här undersökningarna. Någon enstaka procent hit eller dit mellan olika undersökningar kanske inte spelar någon roll, men tendenser kan vara viktiga. Vilken politik skall han driva? En som stämmer med vad "folkdjupet" tycker är bra, eller en som en minoritet av liberaler på nyckelpositioner i staten föredrar? Det kan bli en knepig ekvation att lösa om alla skall bli nöjda. Missnöjet med höjningen av pensionsåldern nyligen visar att Putin inte är osårbar för negativa stämningar från vanliga ryssar.

(En reflexion om pensionsfrågan. Eftersom det kapitalistiska utlandet också försöker höja pensionsåldern så att folk helst dör innan det blir dags att betala ut något så är det svårt för det att angripa Putin just på denna punkt. Fackföreningskrossarna Reagan och Thatcher kunde framställa sig som anhängare av det fria facket Solidaritet i Polen för 40 år sedan, men i den polska situationen fanns speciella komponenter som inte finns i Ryssland idag. Därför tvivlar jag på att utrikes styrda aktioner angående pensionerna kan ha någon större framgång. Och vid det här laget vet nog Kreml rätt bra hur man oskadliggör försök till "färgrevolutioner".)

Det som finns av vänster i Ryssland bör också notera stämningar i folkdjupet, och egentligen av samma skäl som Putin. Hur bygger man en politik så att man inte stöter sig med folkflertalet, utan i stället får massorna med sig?


onsdag 17 april 2019

Escobar om Notre-Dame och kulturbarbari i öst och väst


Jag har översatt en artikel som ger kompletterande aspekter på branden i Notre-Dame de Paris. Den är skriven av Pepe Escobar och ursprungligen publicerad hos The Saker. Några små förtydliganden har jag gjort i texten, dessa är satta [inom hakparenteser].

Vi kan säga att Escobar i denna korta artikel lyckas åskådliggöra såväl västligt hyckleri (när åldriga kulturskatter med religiös betydelse ödeläggs utanför Europa är "västs" intresse synnerligen begränsat - utom när "väst" faktiskt hjälper till att förstöra) som att skötseln av Notre-Dame lämnat en hel del att önska.

När det gäller att förstöra kulturskatter kan man ju också ägna en tanke åt när saudierna (med material som "väst" levererat) ödelägger det unika kulturarvet i Jemen.

Och här kommer Escobars artikel:

Bamiyan, Babylon, Palmyra, Notre-Dame

Buddhorna i Bamiyan [Afghanistan] förstördes av en intolerant sekt som låtsas att följa islam. Buddhister över hela Asien sörjde. Väst brydde sig knappast.

De återstående ruinerna av Babylon [Irak] och det tillhörande museet ockuperades, plundrades och vandaliserades av en amerikansk marinbas under [operation] Shock and Awe 2003. Väst brydde sig inte.

Stora områden i Palmyra [Syrien] - en legendarisk oas på Silkesvägen - förstördes av en annan intolerant sekt som låtsades följa islam, med deras ryggar skyddade av lager av västerländsk underrättelsetjänst [Escobar skriver ”intelligence”, vilket är mångtydigt i detta sammanhang.]. Väst brydde sig inte.

Tjogtals katolska och ortodoxa kyrkor i Syrien brändes till grunden av samma intoleranta sekt som låtsades följa islam med ryggarna skyddade och beväpnade bland annat av USA, Storbritannien och Frankrike. Väst brydde sig inte.

Notre-Dame, som på många sätt kan tolkas som Västs matris, förtärdes delvis av en teoretiskt blind eld. [Menar kanske Escobar 'teologiskt blind'?]

Särskilt taket; hundratals ekbjälkar, några som går tillbaka till 1200-talet. Metaforiskt kan detta tolkas som brännandet av taket över Västs kollektiva huvuden.

Dålig karma? Till sist?


*


Nu tillbaka till de praktiska detaljerna.

Notre-Dame tillhör den franska staten, som hade gett liten eller ingen uppmärksamhet åt en gotisk juvel som färdats igenom åtta århundraden.

Fragment av arkader, chimärer, reliefer, gargoyles föll alltid till marken och förvarades i en improviserad deposition på baksidan av katedralen.

Förra året fick Notre-Dame en check på 2 miljoner euro för att återställa spiraan - som brändes ner igår.

Att restaurera hela katedralen skulle ha kostat 150 miljoner euro, enligt den världsledande experten på Notre-Dame, som råkar vara en amerikan, Andrew Tallon.

Nyligen var katedralens väktare och franska staten faktiskt i krig.

Den franska staten tjänade minst 4 miljoner euro per år på att ta betalt av turister för att komma in i tvilling(klock)tornen, men lämnade tillbaka endast 2 miljoner euro för underhållet av Notre-Dame.

Pastorn [? rector i artikeln] för Notre-Dame vägrade att ta betalt för biljetter för att komma in i katedralen - som till exempel vid Duomo i Milano.

Notre-Dame överlever i princip på donationer - som betalar lönerna för endast 70 anställda som inte bara behöver övervaka massorna av turister utan också att organisera åtta mässor om dagen.

Den franska statens förslag att minimera prövningen: organisera ett välgörenhetslotteri. Det vill säga: privatisera vad som är en statligt förpliktelse och en skyldighet.

Så ja: Sarkozy och Macron, deras hela förvaltningar, är direkt och indirekt ansvariga för elden.

Nu kommer miljardärernas Notre-Dame.

Pinault (Gucci, St. Laurent) lovade 100 miljoner euro från sin personliga förmögenhet för restaureringen. Arnault (Louis Vuitton Moet Hennessy) fördubblade och lovadee 200 miljoner euro.

Så varför inte privatisera den här finfina fastigheten – i katastrofkapitalismstil? Välkommen till Notre-Dame lyxlägenheter, hotell och bifogad galleria.

--- 

PS: fler har uppmärksammat hyckleriet, som här Natalia Kazmierska  i Aftonlövet:

Visst är det hemskt att se historia i lågor, men man undrar då var dessa kulturarvstårar fanns när moskéer, kyrkor och flertusenåriga helgedomar skövlades i exempelvis krigets Syrien och Irak? Ofta där det dessutom togs många människoliv. Genom Notre Dame får vi perspektiv på förstörelsen av Palmyra, Nimrud, Al askari, alla lika centrala delar av vårt gemensamma kulturarv. Ja, vårt – vad än tokhögern påstår. Dessa tragedier som ofta blir notiser i tidningarna.
 Skillnaden är att Europa har resurser att fixa det som gått sönder. Louis Vuitton-miljardärer har redan skjutit till hundratals miljoner för att återställa Notre Dames raserade tak. Lustigt nog samma förmögna överklass som av Macron krävt enorma skattesänkningar för sin överlevnad. De har tydligen stålar över nu.

tisdag 16 april 2019

Tunnel under Finska viken på gång?

För drygt ett år sedan skrev jag följande:
En notis i dagens Svenskan berättar om finsk-norska planer att bygga järnväg från norra Finland till Kirkenäs vid norska ishavskusten. Andra änden av järnvägen i södra Finland skulle vara en tänkt tunnel under Finska viken till Estland. Stora projekt, i sanning.
Och häromdagen läste jag en artikel som specifikt tar upp tunneln under Finska viken, ett projekt som skulle kunna dra ihop Helsingfors och Talinn till en region, kanske på samma sätt som den berömda bron antas göra en region av Malmö, Köpenhamn och deras omgivningar. Tunneln och anknutna järnvägar mot norr och söder blir ytterligare en del av Kinas nya "sidenvägar". Som de breder ut sig över världen kanske man kan börja tänka på bläckfiskarmar?

Hela projektet beräknas till 23 miljarder €, varav ett kinesiskt bolag är villigt att lägga upp 15 miljarder. Förhoppningar finns att projektet kan vara färdigt redan år 2024. Då får man nog jobba fort, men av artikeln så verkar finnarna så att säga vara med på tåget. Och sedan kopplar man vidare med järnvägsförbindelser genom de tre baltiska staterna ner till hamnen i Klaipeda.

2017 skrev jag om en terminal i södra Finland för tåg mellan Kina och Finland. Att kineserna bygger landförbindelser mot Europa genom Asien är ganska lätt att förstå: dels förkortas transporttiderna, dels blir man mindre beroende av kritiska sjöförbindelser söder om Asien. (Konflikterna i Sydkinesiska sjön handlar mycket om just det, där kineserna försöker hindra att USA kontrollerar lederna och vice versa.) Men förutom detta gör mindre is i Arktis att sjövägen norr om Ryssland - den gamla "nordostpassagen" - blir mer användbar för sjötransporter. Tydligen kan den trafiken bli så omfattande att det lönar sig att lasta om varor österifrån i Kirkenes och köra söderut genom ödemarkerna. Eller inte.

Kanske transporter norr om Ryssland är ännu lättare att skydda från negativ inverkan av fientliga makter än även landtransporterna genom Asien och Europa. Ryssland bygger ut sin militära kapacitet i Arktis. Möjligen handlar det bland annat om att försvara en kinesisk sidenväg till sjöss i nordostpassagen. Det kan motivera att delar av projektet inte blir så lönsamt.

Undrar om Adolf Erik Nordenskiöld någonsin tänkte åt det hållet när han stod och skådade ut över ismassorna och Vega var infrusen ovanför Sibirien?

Bildresultat för adolf erik nordenskiöld

lördag 13 april 2019

Ännu mer "nytt på annat håll"

Blås en varningssignal!
En ny artikel på Global politics är översatt av mig. Ett gäng gamla underrättelsefigurer i USA skriver till president Trump och klagar över handläggningen av Venezuela. Trump lär inte lyssna. Jag såg någonstans en kommentar som antog att USA vill erövra Venezuelas olja för att ha tillgång till den ifall krig utbryter med Iran och tankertrafiken genom Hormuzsundet avbryts. Vet inte om det resonemanget håller.

söndag 7 april 2019

Nytt på annat håll


Har översatt en artikel som publicerats på Global politics: Hur koncentrationen av rikedom driver fram en ny global imperialism

Nu är jag lite tveksam mot det där med "ny", räcker det inte bra långt med den "gamla" imperialismen som Lenin beskrev? De grundläggande principerna - kapitalexport som i värsta fall utmynnar i heta krig om kapitalistiska intressesfärer - har ju inte förändrats över de senaste hundra åren. Och imperialismen är väl "global" då liksom nu? Att en massa mindre komponenter i systemet har ändrats ändrar ju inte systemet i sig, exempelvis datorrevolutionen, dollarhegemonin och dess upplösning, eller att en del före detta kolonier eller halvkolonier har utvecklats till imperialister.

onsdag 3 april 2019

Pravda hade rätt - "kaos i stället för musik"

4 februari 2012 skrev jag bland annat följande på bloggen:

Just nu spelar radions P2 operan Lady Macbeth från Mtsensk. Stalin (som uppges ha varit musikalisk och hade god sångröst) tyckte att det var en jäkla omusikalisk soppa, och så åkte den bort från scenen i Sovjet några årtionden. Numera är vi ju mer vana vid katzenjammer framfört som musik, men jag är böjd att hålla med honom. Man sitter knappast och gnolar med i några trevliga melodier.
Och ungefär två år senare framfördes av mig följande synpunkter, med anledning av ständigt gnöl på radions P2 om musik under sovjettiden:

Jag undrar om det finns någon sorts instruktion till P2-pratarna att så fort det handlar om musik från Sovjet och före detta östblocket skall det gnällas. Det spelar ingen roll hur många utmärkelser och priser kompositörer och artister fick, de måste ändå på något sätt beskrivas som förtryckta och 'regimmotståndare'. Och när de fick kritik så var det naturligtvis ett fruktansvärt övergrepp, även om det handlade om att de producerade mer eller mindre skräp. ...
 
Det är intressant att borgerliga propagandister och media har svårt att försvara den klassiska borgerliga kulturen när det gäller Sovjet. För var det inte just den som Sovjetstaten lyfte fram, ibland förgylld med en del proletär fernissa, men likväl borgerlig? Klassisk musik, klassisk balett och opera, måleri i gammal borgerlig klassisk stil - det  var vad 'regimen' körde ut till folket.

Nå, åter till Lady Macbeth från Mtsensk. Operan fick sig en dånande reprimand i partiorganet Pravda, möjligen författat av Stalin själv. Jag hittade en engelsk översättning i en indisk tidning (saker åker runt här i världen!) och förvandlade den till svensk text. I stället för att bara få se några enstaka klipp ur texten (som då skall visa hur elak 'regimen' och Stalin var) så tror jag att det är värt att se saken i sitt historiska sammanhang. 

Några observationer som inte kommer fram när P2-typer klagar är att ledaren inte säger att kompositören är dålig i sig, han är begåvad men på fel väg, och artisterna som kämpar med operan är det inget fel på. En sak som jag misstänker att borgerliga läsare också missar är referenserna till "vänsterism" några gånger. Men det kan vara viktigt och anknyter till motsättningarna inom kulturen i Sovjet på 1920-talet. En del kulturmänniskor var väldigt vänster, vilket inte uppskattades av de som var lagom vänster och ville ha en bred folklig kultur och ta upp det bästa ur kulturarvet. Detta var ju också en tid när Sovjet så att säga lyfte sig i håret och blev industrialiserat i stor skala, samtidigt som hotet från omvärlden hela tiden fanns och verkade skärpas. I detta läge var viss kulturell avantgardism inte önskvärd.

"Avantgardismen reducerar i själva verket avantgarden till simpla pojkstreck, vilkas värde består i att sätta ett minustecken framför något redan etablerat" skriver en dansk iakttagare av det västliga avantgardet. (Not 1.) Eller som det står i ledaren: " ett småborgerligt, "formalistiskt" försök att skapa originalitet genom billigt gyckel."

"Formalism" nämns alltså som något negativt i Pravdas ledare. Vad är det? Kanske detta: "Verket och dess egenskaper träder tillbaka till förmån för den rent negativa karakteristiken att bryta mot regler." (Not 2) - Det låter ju som den 'normkritik' som många idag tycker är så bra. Strunta i om normerna är vettiga eller inte, bryt mot dem!

Och nu ordet till Pravda:
Kaos istället för musik
Pravda, 29 januari 1936

Med den allmänna kulturella utvecklingen i vårt land växte också nödvändigheten av bra musik. Vid ingen tid och på någon annan plats har kompositören haft en mer uppskattande publik. Folk förväntar sig goda låtar, men också bra instrumentalverk och bra operor.

Vissa teatrar presenterar Sjostakovitjs opera Lady Macbeth för den nya kulturellt mogna sovjetiska publiken som en innovation och prestation. Musikkritik, alltid redo att tjäna, har höjt operan till himlen och givit den rungande hyllningar. Den unga kompositören får, i stället för att höra allvarlig kritik som kunde ha hjälpt honom i sitt framtida arbete, bara höra entusiastiska komplimanger.

Från första minuten chockas lyssnaren av avsiktlig dissonans, av en förvirrad ljudström. Bitar av melodi, början av en musikalisk fras, dränks, dyker upp igen och försvinner i ett malande och skrikande oväsen. Att följa denna "musik" är mycket svårt; att komma ihåg den, omöjligt.

Så pågår det, praktiskt taget genom hela operan. Sjungandet på scenen ersätts av skrik. Om kompositören råkar hitta vägen till en tydlig och enkel melodi kastar han sig tillbaka i en vildmark av musikalisk kaos - ibland blir det kakofoni. Det uttryck som lyssnaren förväntar sig ersätts av vild rytm. Passion antas här uttryckas av ljud. Allt detta beror inte på brist på talang eller brist på förmåga att skildra starka och enkla känslor i musik. Här vänds musiken medvetet ut och in för att inte påminna om klassisk opera eller ha något gemensamt med symfonisk musik eller med enkelt och populärt musikaliskt språk tillgängligt för alla. Denna musik är uppbyggd på grundval av att avvisa operan - samma grund som "vänsteristisk" konst avvisar teaterns enkelhet, realism, klarhet i bild och det opåverkade uttalade ordet - som leder in de mest negativa funktionerna av "Meyerholdism" i teatern och i musiken, oändligt multiplicerade. Här har vi "vänsteristisk" förvirring i stället för naturlig mänsklig musik. Kraften av god musik för att påverka massorna har offrats för ett småborgerligt, "formalistiskt" försök att skapa originalitet genom billigt gyckel. Det är ett spel av smart uppfinningsrikedom som kan sluta mycket illa.

Faran med denna trend för sovjetisk musik är tydlig. Vänsterförvrängning i operan härstammar från samma källa som vänsterförvrängning i måleri, poesi, undervisning och vetenskap. Småborgerliga "innovationer" leder till en brytning med verklig konst, verklig vetenskap och verklig litteratur.

Kompositören av Lady Macbeth tvingades låna från jazzen sin nervösa, krampaktiga och spasmiska musik för att ge "passion" till sina karaktärer. Medan våra kritiker, inklusive musikkritiker, svär vid den socialistiska realismens namn, tjänar scenen oss i Sjostakovitjs skapelse den grövsta typen av naturalism. Han avslöjar köpmännen och folket monotont och bestialiskt. Den rovgiriga köpmanskvinnan som tar rikedom i besittning genom mord är avbildad som ett slags 'offer' för det borgerliga samhället. Leskovs historia har fått en betydelse som den inte äger.

Och allt detta är grovt, primitivt och vulgärt. Musiken tjattrar, grymtar och morrar, och kväver sig själv för att uttrycka kärleksscenerna så naturligt som möjligt. Och "kärlek" är utbredd över operan på det mest vulgära sättet. Handlarens dubbelsäng upptar den centrala positionen på scenen. På denna säng löses alla "problem". I samma grova, naturalistiska stil visas döden av förgiftning och prygel - både praktiskt taget på scenen.

Kompositören övervägde uppenbarligen aldrig problemet med vad den sovjetiska publiken letar efter och förväntar sig i musiken. Som om medvetet krafsar han ner sin musik och förvirrar alla ljud så att hans musik bara når de dekadenta "formalisterna" som hade förlorat all sin hälsosamma smak. Han ignorerade kravet från den sovjetiska kulturen att all grovhet och barbari avskaffas från alla hörn av det sovjetiska livet. Vissa kritiker kallar förhärligandet av köpmännens lust en satir. Men det är ingen fråga om satir här. Kompositören har försökt, med alla de musikaliska och dramatiska medel som han behärskar, att väcka åskådarnas sympati för de grova och vulgära böjelserna och beteenden hos handelskvinnan Katerina Ismailova.

Lady Macbeth har stor framgång hos borgerlig publik i utlandet. Är det inte för att operan är icke-politisk och förvirrande att de hyllar den? Förklaras det inte av det faktum att den kittlar den borgerliga perverterade smaken med sin rastlösa, neurotiska musik?

Våra teatrar har använt mycket energi för att ge Sjostakovitjs opera en grundlig presentation. Skådespelarna har visat exceptionell talang för att överrösta orkesterns ljud, skrik och rytande. Med sina dramatiska handlingar har de försökt förstärka det melodiska innehållets svaghet. Tyvärr har detta bara fungerat för att få fram operans vulgära egenskaper mer levande. Den begåvade skådespelerskan förtjänar tacksamhet, de bortkastade ansträngningarna - beklagande.
Så såg alltså den berömda ledaren i Pravda ut. En generell anmärkning som jag gjorde om sovjetiskt kulturliv lät för övrig så här:

Man hade ett självförvållat problem, nämligen att det inte verkar ha funnits så mycket möjligheter till inofficiella och experimenterande kulturscener bredvid de officiella och statsfinansierade. Vad jag förstår hade de godkända artisterna bra villkor arbetsmässigt om de gjorde vad de hade betalt för, men ett sådant system främjar nog inte konstnärlig utveckling i alla lägen. Även om det faktiskt innebär att de var i den situation som konstnärer så gott som alltid varit, om vi bortser från en kort epok av självständiga skapare som växte fram i västra Europa från slutet av 1700-talet. Det borde ha funnits platser där de kunnat köra sina experiment utan inblandning (och fått svälta i den mån publiken inte ville studera märkligheterna). Men tidsandan var nervös, man var rädd för sabotörer och undergrävare av sovjetmakten.
Sjostakovitj och andra kulturmänniskor har framhållits som offer. Att vara offer har i vår tid blivit något stort, det är större att vara offer än hjälte verkar det. Men se upp ...

... för om man kämpar om rätten att vara offer så är det ingalunda för att man vill bli slaktad, men för att man därigenom hoppas bli kung. (Not 3)

Noter:
1.  Stjernfelt, Frederik och Thomsen, Sören Ulrik Kritik av den negativa uppbyggligheten Ruin 2007, s. 30.

2. a.a. s. 10

3. a.a. s. 150

måndag 1 april 2019

Nytt publicerat på annat håll

Nej, detta är inget aprilskämt: en av mig översatt artikel om media och "russiagate" har publicerats på Global politics.

Vad man än tycker så är det väl svårt att hävda att 'main stream media' hanterat den här historien - och en hel del andra historier - på ett särskilt snyggt sätt. Men det kan ju ses som ett typiskt drag i dagens politik: när alla skall trängas i ungefär samma politiska korridor blir det svårt att prata just politik. De tycker ju ungefär samma sak allihop! Och därmed får man, i stället för att lyfta argument och alternativ och prata om dessa, försöka komma åt motståndaren med diverse mer eller mindre trovärdiga skandaler. Skall man se något positivt med det så är det väl att det pekar på den borgerliga politikens förfall och kanske till och med död.

En helt okontroversiell blåsippa som jag fann i nyutslaget skick på Djurgården för bara några dagar sedan.

fredag 29 mars 2019

Förfall?

Är det bara förfall och elände numera? - Nja, det är väl att ta i, men om man går in på väldigt lokal nivå så kan det se ut enligt följande bilder på en gata i centrala Stockholm:

Asfalten är lappad och lagad ...

... men ibland är det ganska ordentliga hål ändå!


Snyggt ser det inte ut ...

... och även om detta är en bakgata går det rätt mycket trafik här, inklusive tyngre pjäser som bussar, sopbilar och annat.

Jag tycker det nästan ser lite farligt ut. Vad händer om det är halka (snö- och isbekämpning har ju inte varit så bra de senaste åren) och en fotgängare eller cyklist skulle trampa fel just här? Eller bara att någon inte ser sig för och foten åker ner i hålet även när det inte är snö- och istider?
Är förfall av olika typer ett symptom på att samhället i sig är i kris? Dåligt underhållna gator, offentlig korruption, dåliga konsumtionsvaror - tag vad som helst på vilken nivå som helst i samhället, och exempel kan förmodligen letas fram.

Min dator exempelvis, den måste in för byte av fläkt nu i veckan, och garantin gick ut för knappt tre månader sedan! Jag har haft datorer av det märket i många år, de har blivit gamla och fått upputsning av programvaran, men mekaniska fel har aldrig inträffat. Ett par av dem fungerar fortfarande, bara att slå på strömmen och logga in (vi kan bortse från den som råkade få te i sig och därefter gav upp). Jag pratade med en man i servicebutiken, och han medgav att kvalitén på datorer för privatkonsumtion inte är så bra längre. Och det medför att datorer som säljs till privatpersoner har kortare garantitid än de säkrare datorer som säljs till företag - de senare är hållbarare och kan därmed ges uppåt fem års garanti! Jag kan inte garantera att detta stämmer, men det låter väl inte otroligt.

Samma med kameror: köpte en trevlig kamera förra året (den som tagit ovanstånde bilder), men den måste in på reparation efter bara några månader. Det var något datafel som gjorde att bilder försvann. Man kan undra hur det är med avsyning/test av de här grejorna innan de lämnar fabriken?

Jämfört med störtande Boeing-plan är detta givetvis ingenting, men där verkar det ha varit slarv på flera nivåer. Flygplanstillverkaren har slarvat, den myndighet som skall övervaka att det inte slarvas har slarvat ... det kanske är typiskt för den här epoken? Från liberalismens personliga ansvar har man gått till ett opersonligt icke-ansvar. Eller om det är så att det personliga ansvaret gäller för småfolk som inte har mycket inflytande över sitt liv ändå, medan storfräsarna glatt kan strunta i sanning och konsekvens - kraschar det på ett ställe kan man ju dansa vidare till något annat, medan avgångsvederlagen fyller bankkontot.

(Tillägg 2 april: idag på morgonen pågick vissa aktiviteter på gatan. Verkar som om man åtminstone tänker fylla igen de värsta hålen.)

tisdag 26 mars 2019

Nytt på annat håll

Nu har jag översatt en artikel igen, som väl sägas kan handla om världens farligaste människor: de element som driver världen mot det tredje (och sista?) världskriget.

Frågan är om härskarna i USA lugnar ner sig, eller blir än mer desperata, när deras handlingsfrihet beskärs alltmer. Det är inte längre fråga om att godtyckligt plocka "regimer" som man inte tycker om, utan att någon annan ingriper. Nu kan det hända just att någon annan ingriper. Ta Venezuela exempelvis: olika media rapporterar om en stor rysk militärdelegation på hög nivå som just kommit dit med ett par flygplan. (Se ex.vis här eller här.) Flygplanen kan ha annan last också, kanske luftvärnsmateriel.

Ryssland behöver inte ha någon stor militär styrka i Venezuela för att det skall få effekt. Det räcker med smärre förband som kan fungera som "snubbeltråd" för en eventuell angripare. Man kanske kan jämföra med en episod under kriget i Syrien: när USA hotade med att skjuta robotar mot Syrien förklarade ryssarna att om ryska förband skulle träffas så skulle man inte bara skjuta ner robotarna utan de plattformar varifrån de kom. Med andra ord hotade man med att "skjuter ni på oss på skjuter vi på era flygplan, fartyg och baser på land. Och det räckte som avskräckning. - Samma kan gälla i Venezuela: om risken finns för hård vedergällning borde risken för en USAmerikansk invasion minska avsevärt.

Effekten av USA:s aggression mot Venezuela kan alltså bli att Ryssland får ett stärkt inflytande på USA:s "bakgård". Typiskt fall av att skjuta sig i foten alltså. Utvecklingen är mycket intressant! Bland annat det förhållandet att det nu kapitalistiska Ryssland stödjer regeringar som säger sig vara socialistiska. Och samtidigt jobbar ju kinesiska intressen sig in i land efter land på "bakgården"."Stor oordning råder under himlen" som gamle ordföranden Mao sade. Men han ansåg också att ur stor oordning växer stor ordning fram. Vi får se hur det blir med det, och vems ordning det i så fall blir.

torsdag 14 mars 2019

Nytt publicerat på annat håll

De senaste dagarna har jag av någon anledning (begynnande våryra?) publicerat några originalartiklar här på bloggen. Men det finns faktiskt ännu en översättning ute på Global politics. Det är funderingar av någon som inte tror på den officiella sanningen (eller sanningarna) om Skripalfallet i Storbritannien.

Annars är det ju rätt tyst i den frågan för närvarande. Kanske för att engelsmännen inte har så mycket mer att mjölka ut ur detta fall, och bara kan dra ut det i all oändlighet utan att egentligen göra något annat än just dra ut - kanske med förhoppning om att eländet skall glömmas bort. Men jag tror inte att herrar Putin och Lavrov i Moskva glömmer ... .


onsdag 13 mars 2019

Basinkomst och MMT - (sken)lösningar?

I föregående inlägg nämnde jag några sociala rörelser som kanske med rätta kan anklagas för att vilja förbättra i stället för i grunden förändra nuvarande samhällssystem till något bättre. Här är ytterligare ett par tendenser som kan vara värda att hålla ögonen på.



I.
Den första har redan vunnit en del politisk acceptans på några håll, och kan därmed anses som nästan klart tvivelaktig. Det är medborgarlön, basinkomst eller vad man vill kalla det. Intressant nog sågas idén i Svenska Dagbladet där krönikören vill jämföra med betald dödshjälp.

Tänk om det bara fanns något att hoppas på i vår pessimistiska tid. Och det gör det ju. Märker ni att en viss, ännu någorlunda färsk framtidsvision har börjat krypa in i debatten sedan några år tillbaka? Vi uppfostras att hoppas på medborgarlön.

Tankesmedjor från höger till vänster nosar intresserat på idén om basinkomst. ... I brist på andra visioner verkar medborgarlön vara det enda som återstår.

I en perfekt värld med goda och kreativa människor kommer det att fungera utmärkt – men i en sådan värld skulle alla politiska idéer fungera lika bra. Medborgarlön i den värld vi har lär snarare bli ett sätt för de styrande att köpa sig fria från ansvaret för den kommande stora arbetslösheten. 

Den kommande arbetslösheten som orsakas av framstegen med artifiell intelligens kommer att orsaka massarbetslöshet.

Och så kommer stora råsopen som torde få medborgarlönsentusiastiska miljöpartister att kippa efter andan (jag kursiverade en mycket viktig slutsats):

I praktiken, misstänker jag ["jag" = skribenten Håkan Lindgren], kommer medborgarlön att gå ut på att alla överflödiga undermänniskor får en minimisumma så att de kan supa, spela och knarka ihjäl sig i det tempo de själva föredrar, på lämpligt avstånd från den framtida överklassen. Kanske kan man inrätta något slags läger, om de underlägsna inte självmant isolerar sig i den slum där de kommer att sitta fast.

Det är med andra ord en lösning för en värld där det inte längre existerar något medborgarskap. Dina rättigheter och samhällets skyldigheter mot dig upphör i det ögonblick du har kvitterat ut månadens medborgarlön – som uppriktigt sagt borde marknadsföras under ett ärligare namn. Kanske segregationspeng? Betald dödshjälp?
När medborgarlön/basinkomst eller vad man kallar det propageras verkar tanken ofta vara att detta är något bra för då har människor råd att vara kreativa, att satsa på nya saker, utan att behöva vara rädda för att privatekonomin skall krascha. Kan det möjligen bero av att förespråkarna ofta själva är av den kreativa typen men har svårt att se att andra kan vara annorlunda? En del är nog av den typen. Jag gissar att andra bara vill behålla kapitalismen, men samtidigt se till att de som drabbas av "den fjärde industriella revolutionen" pacificeras och inte blir upproriska. Ett samhälle med basinkomst kanske också måste backas upp av en kraftfull stat med rejäla resurser för övervakning, propaganda och våld.

Artikeln kommer in på detta:

Som alla politiska förslag är idén om medborgarlön beroende av det sammanhang där den realiseras. Blir den en byggsten i ett annorlunda, mänskligare samhälle? Eller kommer den att användas som opium åt folket, för att lappa och laga de värsta missförhållandena för att vi än en gång har struntat i konsekvenserna och försatt oss i en ohållbar situation?
Kan man säga att medborgarlön kommer att fungera i ett samhälle där utvecklingen gått så långt att principen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" är ledstjärnan och fullt möjlig att tillämpa i vardagslivet? Då måste man städa bort nuvarande ekonomiska system först. Men det kan bli svårt om en stor del av befolkningen är skrämd eller drogad till att acceptera nuvarande förhållanden med en liten och krympande extremt rik överklass som dessutom kontrollerar statsapparaten.

Undrar om inte basinkomsten kan vara mest tilltalande för småbourgeoisie och trasproletariat som skulle få en säker inkomstkälla - och som därmed skulle ha direkta intressen i att denna behålls. Låter som ett sätt att mobilisera reaktionära stormtrupper.

Och så avslutar Lindgren:
Vad vi verkligen borde våga göra är att vägra ta emot de färdigförpackade framtidsvisioner som alltid presenteras som om det inte fanns några alternativ. Det gäller i ännu högre grad föreställningen att vi måste acceptera en framtid som domineras av artificiell intelligens. Vi borde sikta mycket högre, vi borde begära mycket mer av framtiden.

Den största lögnen om framtiden är att utvecklingen redan är förutbestämd och inte går att stoppa.



II.
Den andra rörelsen är i viss mån en motpol till medborgarlönen. Den diskuteras alltmer, samtidigt som den kan vara knepigare att förstå än basinkomst. Det är MMT, Modern Monetary Theory, som först har utvecklats i nationalekonomiska kretsar men nu blir mer känd i bredare kretsar.

Personligen är jag mer sympatiskt inställd till MMT-lösningar än till basinkomst, även om begränsningarna är uppenbara. MMT är inte systemöverskridande, du river inte kapitalismen med MMT som murbräcka. Men däremot närmar man sig systemgränsen, och medan detta görs kan en del praktiska problem lösas.

I sin mer utvecklade form vill MMT-folket inte betala folk för att göra ingenting, men att det i stället skall finnas en jobbgaranti. Vill du ha ett arbete så skall det ordnas. Denna problemlösning går inte hela vägen en marxist kan önska, och här kommer jag att citera och kommentera några artiklar från marxisten och ekonomen Michael Roberts blogg.

Grundtanken i MMT är att en stat som har sin egen valuta (som SEK, £ eller ¥ , men inte €) kan leverera så mycket pengar som behövs för att hålla ekonomin igång. Det finns ingen gräns, ingen fast penningmängd. Staten fungerar inte som ett hushåll som måste rätta utgifter efter inkomster, staten kan ta fram de pengar som behövs genom att kostnadsfritt producera dem. Det stämmer, säger Roberts, staten kan producera pengar "ur tomma luften", men staten kan inte bestämma värdet av dessa.

The MMT ... propose that private sector investment is replaced or added to by government investment ‘paid for’ by the ‘creation of money out of thin air’. But this money will lose its value if it does not bear any relation to value created by the productive sectors of the capitalist economy... .
En hänvisning till inflationshotet, alltså, som också verkar vara populärt bland andra kritiker av MMT.

Min motfråga är: om man skickar in pengar på ställen där resurser, människor och material står arbetslösa/oanvända, men ser till att de får en produktiv användning, så borde väl inflation inte vara ett omedelbart problem? Om pengarna ur tomma luften går till icke produktiva saker (kanske till drönare som lever på basinkomsten?) borde däremot inflationshotet vara större genom att efterfrågetrycket i ekonomin trycks upp utan motsvarande produktion. (Sedan kan man diskutera vad som menas med "produktiv", jag kanske återkommer till det.)

Roberts slutsats är att MMT inte har en hållbar penningteori (vad är pengar? hur uppstår de? hur fungerar de i ekonomin?) och inte kan lösa de grundläggande ekonomiska problemen - och därmed påminner om keynesianismen. 
It seems that MMT eventually just boils down to offering a theory to justify unrestricted government spending to sustain and/or restore full employment. That’s its task, no other. This is why it attracts support in the left of the labour movement.  But this apparent virtue of MMT hides its much greater vice as an obstacle for real change.  MMT says nothing about why there are convulsions in capitalist accumulation, except that the state can reduce or avoid cycles of boom and slump by a judicious use of government spending within a capitalist-dominated accumulation process. So it has no policy for radical change in the social structure.

The Marxist explanation is the most comprehensive as it integrates money and credit into the capitalist mode of production but also shows that money is not the decisive flaw in the capitalist mode of production and that sorting out finance is not enough.  Thus it can explain why the Keynesian solutions do not work either to sustain economic prosperity.
Det har jag inga större invändningar emot (jag antar att MMT-folk däremot har protester). Och jag ser det praktiskt. De värsta marknadsliberala och fascistiska tendenserna kan hållas tillbaka, stater med egna pengar behöver inte göra sig till slavar under banker och andra låneinstitutioner, de arbetande eller arbetslösa kan få en stärkt ställning gentemot kapitalet. Alltså inget lyckorike, men åtminstone vissa förbättringar.

Dock: det grundläggande problemet med kapitalismens destruktivitet försvinner inte, och det måste lösas.

fredag 8 mars 2019

Tre samhälleliga tillstånd



En filosofie doktor i Kanada vid namn Josh Moufawad-Paul har skrivit en behändig liten bok (150 sidor och i fickformat) med titeln Austerity apparatus. Jag har ingen bra översättning till det, kan 'åtstramningsapparaten' duga? Nedan följer en blandning av tankar från författaren och från mig själv. I boken särskiljer han på tre olika ...

... regulative functions of the capitalist state of affairs: a state of social peace, sometimes called the welfare state; a state of anxiety, sometimes called neoliberalism; a state of emergency, sometimes called fascism. Today's austerity apparatus emerges in a state of anxiety, promising a state of emergency while mobilizing its discontents to focus only to a state of social peace rather than challenge the state of affairs as a whole. (Min kursivering.)

Det här är intressant, och kanske användbart när vi tittar på utvecklingen i de gamla industriländerna de senaste årtiondena, och hur de kan utvecklas framöver. Altså: Mer eller mindre socialdemokratiska välfärdsstater glider över i den neoliberala oron och kaoset, och bortom denna hotar fascism av något slag.

Grunden för alla dessa tillstånd är kapitalismen, en kapitalism som har förmågan att hela tiden byta form men ändå just i grunden vara densamma: ett samhällssystem där målet är utvinnande av merarbete/mervärde. Detta orsakar självfallet kriser och motstånd. Stora delar av Jordens arbetarklass lever i permanent armod. Men Moufawad-Paul skriver också om en "återproletarisering" som hotar arbetarna i de gamla industristaterna och kan orsaka reaktioner från dessa. 'Åtstramningsapparaten' blir ett sätt för systemet att försöka avleda motståndet från sin egen kärna (utvinnandet av mervärdet) och i stället rikta missnöjet mot mer ofarliga delar av systemet.

Under de senaste årtiondena har olika rörelser uppstått som ibland varit rätt omfattande, men som stämmer på författarens uppfattning: Attac, Occupy, gula västarna har tillfälligt kunnat skaka om politiken, men åtminstone de två första har inte slagit igenom på allvar som hot mot systemet. Hur det blir med de gula västarna återstår att se.  I stället för att slå ner kapitalismen och bygga ett mänskligare system så söker sig missnöjet tillbaka mot det socialdemokratiska förflutna (i ett läge när socialdemokraterna har blivit nyliberaler och folkhemstanken i länder som Sverige förvaltas mest av sverigedemokraterna!).

Somliga älskar dessa massrörelser, men Moufawad-Paul är kritisk. Han har skrivit mot "movementism" i andra böcker. Inte för att han ogillar folkligt förankrade massrörelser, utan för att de har inbyggda svagheter.

Ett fel i lösa massrörelser kan vara oklara mål eller mål som inte inriktas på lösning av grundläggande problem (= som inte tar itu med kapitalismen som grunden till problemen), ett annat är att en bra ledning saknas. Som varande maoist föredrar Moufawad-Paul givetvis en maoistisk ledning (som hemma hos honom heter PRC/RCP). Men skall man döma av vad han har skrivit på annat håll är han öppen för konkurrens mellan olika organisationer och politiska uppfattningar på den socialistiska sidan. Så småningom kommer de som har felaktiga uppfattningar att sållas bort i kampen. (Det var ungefär detta som hände i de ryska och kinesiska revolutionerna, där det ena alternativet efter det andra föll så att säga på eget grepp, medan kommunisterna satsade på en bra linje och till slut var ensamma kvar som vinnare.)

Boken är alltså denna: Josh Moufawad Paul Austerity apparatus Kersplebedeb, Montreal 2017. Andra böcker av honom är The Communist necessity och Continuity and rupture. Man behöver inte hålla med om allt (jag har vissa tvivel om den västliga maoismens förmåga att få massomfattning exempelvis) för att finna en del intressanta och användbara tankar här.

söndag 3 mars 2019

Ju fler kockar ... desto sämre armé!

Några år efter revolutionens seger på Kuba försökte USA med en av sina vanliga manövrar för att avsätta misshagliga regeringar i andra länder: man samlade ihop diverse löst folk och drog igång den så kallade Grisbukt-invasionen.

Det blev ett mega-fiasko. Kubanerna var inte intresserade av att 'befrias' av gangstertyper i USA:s sold, mängder av dessa typer togs till fånga. När de sedan utfrågades av kubanska myndigheter vad de hade haft för sig visade det sig (enligt en redogörelse som jag inte minns var jag läste den) att hela gänget förklarade sig var kockar. Nej, nej, inte stridande, de var bara fredliga kockar!

Inte undra på att en sådan armé går under vid första drabbningen!

Jag kom att tänka på det i samband med situationen i Syrien, där IS nu rasar ihop, folk tas till fånga, de försöker prata sig ut. Nej, nej, jag var bara kock! Jag har inte varit med om något ruskigt alls, vill bara hem och leva ett lugnt liv igen!

Debatten om detta har blivit väldigt uppjagad. Möjligen beroende av att frågan är ganska lätt att formulera och därmed kan diskuteras av 'alla': skall dessa personer tas hem igen, och vad skall göras med dem? (Jämför med att man kan diskutera bygge av ett cykelställ hur länge som helst för det förstår alla vad det är, men om någon föreslår att man bygger en cyklotron ... vad är det?)

Ett skäl att ta hit de som kan räknas som svenskar (även om de inte ser ut som sådana men åtminstone har medborgarskap) är att det är moraliskt fel att de skall belasta hårt drabbade länder som Irak och Syrien. Dessa länder har ju problem ändå så det räcker. Ännu mer moraliskt fel blir det med tanke på att det officiella Sverige varit på fel sida i Syrienkriget och i praktiken stött jihadisttyperna. Är Sverige ännu med i skurk-gruppen "Syriens vänner", det talas inget om den numera?

Men att kräva ansvar av dessa 'resenärer' som bara var kockar, körde ambulanser etc etc. då? Ibland kan det ju vara svårt att veta vad de verkligen gjorde, även om IS-typerna var rätt glada i att filma sina illdåd. Även om 'resenärerna' inte finns på bild själva i sådana sammanhang är det otroligt att de inte visste vad IS höll på med. Men är detta brottsligt? Hur dum kan man vara utan att gå över gränsen till det kriminella? Hur nära kan man umgås med uppenbart kriminella utan att själv vara brottsling?

En del tycker att man kan strunta i grundläggande rättsliga principer och döma efter retroaktiva lagar. Då är vi ute på det sluttande planet. Vilka skall dömas nästa gång på det sättet, och för vad? Ett juridiskt system som inte håller på principen om att handlingar som är lagliga när de utförs i efterhand kan bli straffbara har uppenbara problem, men folk som är uppjagade tänker väl inte så långt. Exempelvis sverigedemokrater borde tänka i de banorna - nästa gång kan de vara sd-are som åker in för att det liberaldemokratiska samhället känner sig hotat av dem och vill knäcka partiet med juridiska medel. Men sd innehåller inte så många djupare tänkare misstänker jag och trampar säkert på nedför det sluttande planet.

Även några barn i sammanhanget har diskuterats. I den mån deras mödrar kommer hit så kan man dels fråga hur lämpliga de är som föräldrar, man kan kanske också titta på hur problem med barnsoldater lösts i olika länder. Jag vet inte om jag har rätt, men antalet barnsoldater som måste återinlemmas på något sätt i samhället efter fruktansvärda upplevelser bör ha varit mycket större i Afrika och kanske på annat håll än i Syrien och Irak. Kan inte Sverige klara av några tiotal barn?

Vad det gäller mödrarna är jag splittrad i mina funderingar, en del kan nog avfärdas som dumma småtjejer. Men manspersoner som varit med i 'kalifatet' borde inte tillåtas återkomma till Sverige. Men hur gör man det på ett rättsligt hållbart sätt? - Drar in all socialhjälp, bidrag etc. för vissa individer och erbjuder enkelbiljett hem till Somalia i stället i utbyte mot indraget svenskt medborgarskap och löfte om att aldrig komma hit igen? Det kanske skulle fungera, samtidigt som vi är tillbaka i det moraliska funderandet - vill Somalia eller vilket land det nu rör sig om ha tillbaka dessa individer? Man kanske kan propagera för att de kan bidra till köksbranschens utveckling i hemlandet - de är ju kvalificerade kockar!

måndag 25 februari 2019

Vad är det med Uppsala?

För ett par dagar sedan tittade jag på norska maoistiska hemsidan Tjen Folket ("tjänare, folket" som jag brukar skämta). Där fanns en rubrik som hänvisade till Uppsala - svenska Uppsala alltså. Kommunistiska Partiets ungdomsförbund RKU hade en grupp i Uppsala som dock nu blivit arg på partiet och brutit med/kastats ut därifrån. Och då har RKU-arna i Uppsala skrivit ett långt dokument om varför det blev så här.

Man kan ju lägga in frågan: "Vad är det med Uppsala?" till att börja med. 2013-2014 skrev jag några inlägg här på bloggen (som blev bland de mest lästa faktiskt) om en tidigare utbrytning ur KP. Den förvandlades till Oktoberrörelsen som hade en rätt stark inledning som maoistisk rörelse i Sverige, men sedan utan några vidare förklaringar upplöstes. I alla fall vet jag inte om något avvecklingsdokument eller slutvärdering publicerats. Oktoberrörelsen fanns i alla fall i Uppsala och några andra orter, och uppsalagruppen lär sedan märkligt nog ha anslutit sig till SKP som vad jag vet inte har några maoistiska böjelser.

Och nu är det alltså Uppsala igen. Är det något med luften omkring Fyrisåns vilda forsar som påverkar det revolutionära tänkandet? Jag skummade igenom brytningsdokumentet och det var inte så upplyftande. Gnäll hit och dit, polisen är dum, KP är dumt och rasistiskt, stackars flyktingar är arbetare allihop, citat från klassikerna som skall bevisa det ena eller andra ... Hur den här före detta RKU-gruppen ställer sig till övriga maoister i Sverige framgår inte. De kanske kan gå med i Kommunistiska föreningen? Eller som tidigare utbrytningar dunsta bort.

Rörelsen är ute och cyklar

PS: Ett citat från Facebook:  

Som Malcom Kyeyune sa, ”man bygger inga revolitionära rörelser i Uppsala”.
Identitetspolitisk dynghög är vad Uppsala är.

DS

söndag 24 februari 2019

Lite söndagsfunderingar om Venezuela

Blir det hett krig i Venezuela? Ett svar på problemet kanske är vad Mao Zedong skrev, nämligen att politisk makt växer ur gevärspiporna. Eller ett gammal nordiskt ordspråk: Rätt sitter i spjutstångs ände. De kan tolkas som ungefär samma sak, nämligen att den som har starka maktmedel till sitt förfogande har god möjlighet att få "rätt" (vare sig det är rättvist eller inte - och så måste man fråga vems rättvisa som avses).

Dock måste vi tillägga att makten inte är oföränderlig, vilket Mao diskuterade i ljuset av den dialektiska filosofin. Den svaga parten kan bli starkare genom att lära sig hur man gör, den starka kan tappa sin styrka genom oförnuft.

Det verkar som vi är någonstans i den processen vad det gäller Venezuela och dess motståndare. En viktig aspekt och lärdom är att militären gjordes om under Chávez ledning, och det tycks hålla även under Maduro. Om militären stödjer den laglige presidenten kan den inte användas på samma sätt som i Chile 1973. Kompletterad med en omfattande folkmilis blir det en formidabel styrka som gör att ett direkt militärt angrepp mot Venezuela knappast är ett smakligt alternativ för Washington.

En ytterligare tillgång för Venezuela som jag inte sett diskuteras de senaste dagarna finns i Colombia. Militära angrepp mot Venezuela kan utgå från östra Colombia, men i de områdena finns ännu den klassiska ELN-gerillan som inte givit upp kampen. Skulle Colombia tillåta trupper från USA att använda gränsen för angrepp måste de militära tänkarna räkna med att båda sidor av gränsen kan förvandlas till en krigszon, att man inte har ryggen fri. Det kan bli svårt att hantera, även om ELN inte har så stora styrkor under vapen. Men man kan ju tänka sig att i ett krigsläge kommer mer kämpar att strömma till. Hur skulle exempelvis gamla militanter från FARC reagera om det blev hett krig?

Venezuelas mäktigaste vänner är Ryssland och Kina. Svårigheten för dem, om de vill ingripa, är att Venezuela ligger rätt långt utanför deras normala räckvidd. Redan Syrien ligger ju lite långt bort ur rysk synpunkt. Men om viljan finns går väl en del att göra, och skulle USA försöka sig på alternativet "sjö- och flygblockad" går den att testa. Men jämfört med Syrien finns en fördel: om Ryssland och/eller Kina vill skicka in olika typer av hjälp i form av material och "rådgivare" kan man göra det innan det stora kriget bryter ut. Möjligen har en del sådant redan gjorts.

Någon sorts sammanfattning av ovanstående: Venezuela har rätten på sin sida, dess regeringen sitter kvar medan quisling"presidenten" inte ens verkar vara kvar i landet, och regeringen håller i ett spjut som för närvarande ser väldigt starkt och avskräckande ut. Det kan vara avgörande för att förhindra ett storkrig, men nog inte ständiga trakasserier från USA och dess underhuggare.

tisdag 19 februari 2019

Ny översättning

En artikel som jag översatt åt Global politics finns här.

Denna snögubbe har inget med artikeln att göra

måndag 18 februari 2019

Identitet och demokrati

Kan man använda den här bilden till att illustrera någon djup tanke om "åsiktskorridorens" tanke-tomhet?

Jag har ju inte kommit med så mycket original-material på den här bloggen på ett tag, utan mest hänvisningar till översättningar som publicerats på annat håll. Men varför inte fira den annalkande våren genom ett undantag? Detta bygger på citatet nedan, som jag skrev som kommentar till en artikel på Lindelöfs blogg.

Hela artikeln, Identiteter för att dölja klassklyftorna, hittar du här. Klart läsvärd. Frågan Lindelöf ställer är varför alla möjligen "identiteter" förs fram, men att de arbetande försvinner ur sikte. Jag klippte två meningar ur artikeln och försökte se ett samband.
Om det är så att
“…världens åtta rikaste personerna äger lika mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning”
är det väl självklart att vissa intressen (ex.vis mediaträlarna, politikerna och aktivisterna som jobbar för de åtta rikaste och andra superrika), inte gärna vill tala om
“… grupper som kan knytas till arbete och försörjning …”
eftersom det kan ge upphov till tråkiga diskussioner om rättvisa, rimlighet och omfördelning. Alltså gäller det att styra bort uppmärksamheten från klassamhällets ständiga kamp om merarbetets fördelning.
På sätt och vis måste man beundra det borgerliga samhället för dess fantastiska förmåga att omvandla rättvisekamp bland undertryckta och eftersatta grupper till ett vapen att slå mot de många arbetande som göder de åtta rika och deras klasskamrater.


Jag tänkte tillägga en reflexion, och den handlar om demokrati. Det är det tillstånd som uppnås när proletariatet, det stora flertalet av folket, tar makten. Detta enligt Kommunistiska manifestet från 1848. Demokrati var ett fult ord bland anständigt folk vid den tiden, det förde tankarna till kaos och pöbelvälde, och en visa i Tyskland hävdade att "mot demokrater hjälper blott soldater". Att Marx kallade demokratin för "proletariatets diktatur" är alltså inte så uppseendeväckande som dagens ynk-ängsliga demokrater tror. Majoriteten styr. Några problem med det?

Men tiden går. Kapitalismen har gått framåt med stormsteg sedan 1848. Ibland snubblar den till, tvekar kanske ett tag, måste ta något steg bakåt, men är snart på väg igen och bryter ner alla hinder. Detta på grund av en särskild egenskap, nämligen en enorm förmåga att ta tag i de rörelser som finns, som ibland är mycket kritiska mot kapitalets välde, och omvandla dem efter sina egna önskningar.

Som Marx påpekade är de dominerande tankarna under varje epok den härskande klassens tankar. Det betyder ju att det finns tankar och klasser som inte är härskande, men de härskandes tankar tränger in även där. Oppositionella partier, fackföreningar, solidaritetsrörelser etc. - de utsätts hela tiden för ett tryck att omvandla sig, möjligen under ett bibehållet 'radikalt' skal, och bli nya organ för den härskande klassen. Tänk på den patetiska före detta klasskampsvänster som blev 'bombvänster', Pride-parad-gångare eller påhejare, migrationsaktivister ... .

Dessa omvandlade organisationer (ibland statsfinansierade för att verkligen se till att de håller sig på mattan) kommer av trycket från den härskande klassen att ändra perspektiv: i stället för att ta itu med de grundläggande motsättningarna i samhället kommer det radikala skalet att skylta med kamp för identiteter. Det betyder inte att sådan kamp inte är viktig, för det är den, men det betyder att det livsviktiga trycket mot den härskande klassen lättar. Trycket riktas åt annat håll. Och detta sker medan den grundläggande motsättningen under alla faser av kapitalismen - klasskampen, kampen om mervärdet - finns kvar och möjligen leder fram till en första klassens katastrof för mänskligheten. Som Marx skrev så kan ju klasskampen leda fram till att någon segrar, alternativt att alla de kämpande klasserna går under. I den nuvarande epoken kan man kanske säga att kapitalisterna segrar sig till döds, medan proletariatet tar livet av sig ändå.

I rubriken skrev jag "Identitet och demokrati", och nu till vad jag menar. Det är följande: när identitetspolitiken sätts i högsätet bryts möjligheterna till demokratisk kamp ner. I stället för en enad front ("arbetarklassen och det arbetande folket" eller "ned med monopolkapitalet") kommer folkliga grupper att jagas mot varandra.

En intressant observation är när fiendegrupper definieras som "vita män", vilket betyder att kärngruppen i kampen mot kapitalets välde isoleras. Det begriper många arbetande "vita män" redan, vilket betyder att de vänder ryggen åt de tidigare arbetarpartierna och i stället, om vi talar bara om Sverige, vänder sig till sverigedemokraterna. Det lär de inte få ut mycket av, men ur kapitalets synpunkt är detta bra, tills man kan hitta på något nytt splittrande. Har man med identitetspolitik slagit ned den kampvilja som kan finnas bland exempelvis fackligt anslutna är det bara att börja med något annat. Det viktiga är att hålla motståndaren splittrad, skingrad, fullt upptagen med ett ständigt inbördeskrig - för annars skulle ju den lilla monopolkapitalistiska gruppen inte ha mycket att sätta emot. Den skulle kanske inte ens klara av spärren till riksdagen, medan det folkliga alternativet kunde kamma hem absolut majoritet både där och (ännu viktigare) på gatorna, och göra om samhället efter sitt eget huvud.

Kunde ha skrivit mer om det, men det här får räcka tills vidare.

tisdag 5 februari 2019

Nytt på annat håll: Västerlandets undergång(?)

Först en 'dagsvers' som jag skrev i december 2017 ...

Vad blir resultatet av Kinas nya sidenvägar som sprids över kontinenter och hav? En ny morgondag eller Västerlandets undergång?

Dagsvers: Nya vägar och Västerlandets undergång (?)


En gång slog Västern med pansarnävar.


Nu är den skakad och svettas och bävar.


Allt högre hörs klockornas klang, de klämtar


för Västern som hänger på repen och flämtar.


De mindre eller de mera rika


i västra Europa och norra Amerika


ser sitt öde som sista dronten,


när Österns sol lyser upp horisonten.


Vägar av asfalt, vägar av siden,


ingen kan stoppa den nya tiden!

... och sedan reklam för en översättning som jag gjort åt Global politics, och som just handlar om västländernas nedgång och nya makter som reser sig i öster. 

- Håll utkik, rätt vad det är kan det börja blåsa om öronen!

måndag 28 januari 2019

Mer på annat håll

Den här gynnaren ser ju sk*tf*rb*nn*d ut! Bäst att se upp!
På senaste tiden har jag inte skrivit så mycket eget, men gjort desto fler översättningar. Som den här på Global politics, angående situationen för kvinnor i Ukraina.

Kombinationen av ekonomisk kris, korruption, politiskt kaos och krig är verkligen inte nyttig. Och vilka är det som råkar värst ut i det läget? - Kanske de som redan har det jobbigt i tillvaron? De ukrainska oligarkerna har nog väskorna packade och är redo att med kort varsel dra iväg till sina fina våningar i London, Wien och på annat håll. Många andra ukrainare, särskilt om de har åtminstone någon nyttig yrkesutbildning, kan nog fly iväg till något annat land och klara sig någorlunda bra. Men så finns det massan som inte har de möjligheterna. Vad händer med dem? Vem bryr sig?

onsdag 23 januari 2019

Nytt på annat håll

Denna havsörn gjorde en flygtur över isen mitt i Stockholm. Den, och en till, satt på isen på Riddarfjärden en stund onsdag förmiddag.
Jaha, nu var det ännu ett litet aktstycke översatt av mig som publicerats på den ambitiösa bloggen/nättidningen Global politics. Det handlar om Ukrainas sönderfallande ekonomi.

I en ideal värld borde Ukraina vara ett framstående land i olika avseenden. Goda möjligheter för jordbruk, mineral- och vattenresurser, industrier, välutbildade människor, en förbindelselänk mellan östra och västra Europa, mellan Europa och Asien. Men icke.

Utan den sovjetiska nationalitetspolitiken som bolsjevikerna började utforma redan innan första världskriget hade Ukraina som stat förmodligen aldrig funnits. Det kunde ha förblivit ett par guvernement, om den tsarryska administrativa indelningen hade behållits. Men nu ville bolsjevikerna befria nationaliteterna från storryssarnas förtryck, och olika delstater bildades. Problemet med Ukraina var att området inte bara kom att omfatta ukrainare och en del mindre nationaliteter, utan också en stor rysk befolkning.

Nu vet vi inte hur det går med detta illa åtgångna land. Från ryskt håll har en del spekulerat i åratal om fullständigt ekonomiskt sammanbrott, utan att något sådant har skett. Å andra sidan har inte ekonomin utvecklats positivt heller, särskilt inte för vanligt folk. Om "väst" tappar intresset för Ukraina och inte kör in mer lån är det nog så att säga "kört", annars kanske landet åtminstone hålls någorlunda flytande.

På tal om "vanligt folk": när människor i stora mängder lämnar Ukraina (ryssar till Ryssland och ukrainare till Polen och västra Europa) så är det som en blodförlust. Kortsiktigt inte så farligt, men när det rinner och rinner, och de unga och utbildade sticker iväg till bättre möjligheter - då blir det problem framöver.

torsdag 17 januari 2019

Så var det en insats på annat håll igen ...

Fiskare under Sankt Eriksbron i Stockholm, sent 1970-tal
Ny översättning av mig är publicerad på Global politics. Jag kan meddela att det inte är mycket lättare att översätta en artikel än att författa den helt själv, om nu någon skulle tro det.

Kampen om opinionen rasar allt hårdare, inga knep är för fula, vilket framgår av denna artikel och andra avslöjanden på senare tid - men kommer ärligheten att vara längst, som man fick höra förr i tiden? Det är inte avgjort ännu. Det är i alla fall intressant att notera att gårdagens liberala frihetsapostlar (- Sovjet, hu så hemskt! DDR Stasi, vidrigt ... men här i väst får vi säga vad vi vill!) idag uppträder på ett sätt som gör att somliga börjar prata om George Orwell och 1984. Eller man kan säga att de uppträder som liberaler förmodligen måste uppträda i ett liberalt system på gränsen till sammanbrott.

Möjligen kan vi påminna oss om något annat som uttalades förr men som knappast hörs numera: "Brott lönar sig inte." Den tråkiga sanningen är att brott är en högst lönsam industri. Hur som helst, det är inte 'alternativmedia' i största allmänhet som är lösningen på desinformation, det är somliga alternativmedia som står i spetsen för kampen mot falsk propaganda.

måndag 14 januari 2019

Nytt publicerat på annat håll

Jobbiga typer - storskarvar - men i alla fall inte imperialister!


En ny översättning av mig finns på Global Politics, denna gång av en artikel som vill besvara frågan om Ryssland är imperialistiskt. Författaren utgår från Lenins definitioner på imperialism och finner att Ryssland svarar rätt dåligt mot dessa.

Lenin skrev under första världskriget boken Imperialismen. Kapitalismens högsta stadium. Notera det där med högsta. Inte sista, fast jag har sett uppgifter om att han först tänkte använda det ordet. Om detta stämmer, så måste han ha tänkt till. Kanske något i stil med att "efter att uppgången slutat så högt som det går att komma, måste det sedan gå utför, med en alltmer sönderfallande kapitalism. Därför kan inte min tids imperialism var kapitalismens sista suck - tyvärr".

Vad vi kan se idag är i alla fall en permanent kris i den västliga kapitalismen, medan Kina kommer med styrka och självförtroende, och en modell för samhället som inte liknar den västliga. Ryssland är väl någonstans mitt emellan. Företräder de någonting som kommer efter den imperialism som Lenin undersökte? Och hur skall progressiva människor i Sverige hantera en kapitalism på nedåtgående?

En annan aspekt: om man tänker tillbaka till 1960-talets senare år och ungefär 20 år framåt så var tanken om 'sovjetisk socialimperialism' populär bland marxist-leninister som inspirerades av Kina. Somliga försökte också bevisa att Sovjet redan då var kapitalistiskt - det torde finnas en hel del litteratur om 'sovjetkapitalismen'. Jag kände redan då att den förklaringen till Sovjets agerande internt och externt var ganska tunn. Och man kan ju fråga om ett samhälle drabbat av stagnation kommer att falla framåt - in i ett nytt system, kapitalism - eller bakåt, därifrån man kom. Sovjet växte ju fram ur ett feodalt system, och de tendenserna kan ha varit rätt starka under ytan trots kommunistiskt parti och röda fanor.