lördag 20 juli 2019

FF och historiens slut (slut, hm?)

På 1990-talet blev USAmerikanen Francis Fukuyama kändis när han proklamerade historiens slut - nu hade ju den liberala världsordningen segrat! Men (som denna småtaffliga teckning visar) så kan man visserligen kasta ut Historien genom porten, men då får man räkna med att han smiter in genom bakdörren igen!

torsdag 18 juli 2019

Att skratta åt, eller ...?

Jag har ett Facebook-konto som normalt aldrig använts (gick en kurs en gång där ledningen ville ha kontakt med deltagarna via Fb, annars hade jag nog aldrig öppnat ett konto, och tar inte emot några vänförfrågningar). Jag gillar helt enkelt inte Fb, det är stökigt och rörigt och ... etc. Nu såg jag för några dagar sedan att det räckte med att skriva "Tommy Robinson" för att bli blockerad. Det verkar ju konstigt, men jag gjorde ett strängt begränsat undantag från mina principer och skrev bara "Tommy Robinson". Det gick några dagar, och så kom detta:

Nu har jag skrivit "Tammy Robinson & Timmy Robinson", så får vi se om det orsakar några reaktioner.

Jodå, jag vet bakgrunden till det här, men i stället för att skratta åt dumheten kan man fråga sig vem/vad som skall strida mot någon mystisk "community standard" nästa gång? Kan man tänka sig att när stater vill censurera/tysta ner något, utan att själv stå för det, så lägger man ut det som uppdrag till privata sociala media?

fredag 12 juli 2019

Läkemedelsbrist i hela Europa

I föregående inlägg pekade jag på hur kapitalism och läkemedelsutveckling kan passa dåligt ihop. Eller kan? De passar dåligt ihop. Det är efterfrågan (vad man kan få maximalt betalt för), inte behov, som styr vad företagen gör. Då spelar det mindre roll att det är människors liv och hälsa som står på spel.

Nu kommer Svenskan med mer nyheter i ämnet. Medicinbrist i hela Europa, är rubriken.

Patienter och läkare över hela
Europa slår larm om bristen på
livsnödvändiga mediciner.

Frankrike och Nederländerna
föreslår en offentligt ägd europeisk
läkemedelstillverkare som
ska garantera att alla EU-medborgare
får tag i sina mediciner.
Vad säger alla duktiga liberaler om detta, de som predikar att offentlig verksamhet alltid är sämre än privat? Vi andra kan väl säga ungefär att "verkligheten tränger sig på".

Nå, vad har företagen gjort? Detta (min kursivering):

Apotekare, läkare och patientgrupper
har i åratal varnat för att
efterfrågan på vissa läkemedel
skulle bli långt större än tillgången,
bland annat för att stora läkemedelsbolag
har outsourcat sin
tillverkning till en handfull låglöneländer
i Asien.
Därmed har de
gjort den europeiska vården helt
beroende av några få leverantörer.
Notera detta: kapitalisterna flyttar inte tillverkning för att de tycker det är roligt i största allmänhet att flytta på saker, eller för att de vill hjälpa andra länder att bygga läkemedelsindustrier. De flyttar till länder där tillverkningen är billigare än på hemmaplan. Det är alltså företagsvinsten som avgör, inte nationella behov och vad sjuka människor behöver. Nu kommer det rapporter från flera länder på olika håll i Europa om att lagren av viktiga mediciner är slut. Hollands hälsominister säger:

Hälsoministern i Nederländerna,
Bruno Bruins, har redan
efterfrågat en offentligt ägd läkemedelstillverkare
som kan förse
alla EU-länder med de nödvändigaste
medicinerna – det förslag
som hans franska kollega alltså
nu anslutit sig till.

”Om vi är beroende av ett begränsat
antal länder för produktionen
av basämnen (i medicin),
så blir hela produktionskedjan
sårbar”, sa Bruins till nederländsk
tv i slutet av juni.
Som sagt: verkligheten tränger på, och då kan liberalerna larma bäst de vill. Till slut blir det ändå som verkligheten säger.


lördag 6 juli 2019

Sådan är kapitalismen

En del har lite svårt att se hur kapitalism fungerar, vad som är drivkraften. Men vad det handlar om är ju att privat företagsamhet syftar till vinst. Är vinsten för liten är ingen kapitalist intresserad av att investera.

Här är några citat från debattsidan på Svenska dagbladet idag, och det är några företrädare för Apotekarsocieteten som vill slå larm. Först tar vi problemet:

En växande antibiotikaresistens
gör att dagens antibiotika håller på att
förlora sin kraft.
Redan i dag dör 33 000 människor om året
i Europa grund av antibiotikaresistens. Görs
inget drastiskt är prognosen att vi år 2050
kommer att se 10 miljoner dödsfall världen
över på grund av antimikrobiell resistens, det
vill säga att inte bara bakterier blir resistenta
utan att även virus, parasiter och svampinfektioner
utvecklar resistens mot läkemedel.
Här borde ju finnas anledning för de privata företagarna i läkemedelsbranschen att storma in och fixa fram lösningar ... men:

Förutom de vetenskapliga utmaningarna
är de ekonomiska incitamenten att
forska fram nya antibiotika ytterst små. Det
är läkemedel som ska användas så lite som
möjligt, vilket gör dem till en dålig affär för
läkemedelsföretagen att satsa på.
Annorlunda uttryckt så är "de ekonomiska incitamenten" att forska fram läkemedel som skall användas så mycket som möjligt betydligt större för medicinkapitalisterna. Skribenterna hävdar att det som hotar är "Total kollaps för folkhälsan om vi inte agerar". "Vi" innefattar uppenbarligen inte medicinkapitalisterna, och det låter ju som ett politiskt "incitament" för att förstatliga hela klabbet.

fredag 5 juli 2019

Nytt på annat håll



En ny artikel översatt av mig är aktuell hos Global politics. Den här gången handlar det om Syrien och religion. Jag tyckte det kunde vara värt att slänga upp ämnet på bordet, särskilt som "vänstern" (den sörja som Åsa Linderborg inte vill beblanda sig med längre) har  svårt att hantera just religionsfrågor. Eller om man säger rent ut: islam. I Syrien tycks de olika grupperna under statens beskydd ha klarat av leva någorlunda sams. Men "väst" har stött de värsta sorterna av extremister, inte de som är toleranta, samtidigt som man inte verkar särskilt upprörd över att bland annat de kristna riskerar att försvinna från kristendomens kärnområden i Syrien, Irak, Palestina/Israel, Libanon och Egypten. Man behöver inte vara religiös själv för att se detta som en mänsklig katastrof, men vare sig "väst" eller "vänstern" verkar tänka åt det hållet.

För övrigt: Just taffligheten i att hantera religion märker vi bland annat dessa dagar där det ifrågasätts om en kommun har rätt att neka anställda att kila iväg på arbetstid för att be. Arbetstid är arbetstid, och bönestunderna får man hålla på fritiden, är det så svårt att förstå?

måndag 1 juli 2019

Ännu en översättning

I vanliga fall brukar jag få en förfrågan om att översätta något, men det händer att det sker på eget initiativ om jag får ögonen på en intressant artikel. Som den här, som nu lagts upp hos Global politics. Väldigt kort sammanfattat så försöker några figurer som tjänstgjort på olika ställen bland annat i USA:s underrättelsetjänster via ett brev få Trump att bli misstänksam mot utrikesminister Pompeos handlande, som skulle kunna ha skadat presidenten. Jag översatte brevet.




torsdag 20 juni 2019

Det drar ihop sig till midsommar ...


... medan växtligheten frodas och fågelsången tystnar. Det är bara att njuta av det vackra så länge det varar. Bloggen kommer att fortsätta, men så att säga puttra på sparlåga under sommaren (om inte något särskilt händer).

Trevlig sommar!

söndag 16 juni 2019

Varen svenske!

Några synpunkter och citat från en krönika av Nuri Kino i Svenska Dagbladet som hävdar: Låt oss var stolta över vår nation.

Nuri K. hävdar att äldre invandrare är stolta, kämpar för att anpassa sig och lära sig svenska språket. Annorlunda är det med de yngre. En av Nuris bekanta som arbetar med ungdomar säger:

– Det är fult att vara svensk, svenskar är töntiga, svenskar tror att de är finare än andra, sådant hör jag varje dag. Ungdomarna kan inte identifiera sig med etniska svenskar. De kommer inte i kontakt med dem på ett naturligt sätt och antingen demoniserar eller romantiserar de dem. Det är en mycket tragisk utveckling, säger han.
Min tolkning är följande: Det rör sig inte om kärnsvenska ungdomar, utan andra- eller ännu senare generationens invandrare. De tidigare generationerna kom hit som arbetssökande eller flyktingar. Många fick det bättre, och kunde direkt jämföra med länderna och förhållandena de kom ifrån. Nu har det bandet nötts ned. På samma sätt har dagens kärnsvenska ungdomar väldigt oklar bild av hur det här landet såg ut när deras far- och morföräldrar var unga. Det hela har förvärrats av en svensk undfallande tendens: "Äh, vi är väl inte så bra ..." ... fast vi i vissa lägen är det. Och inte är vi 'rasister' för att vi hävdar detta.

Efterglöden till ett samhälle som en gång var ganska bra ...

Nuri var på en middag med bland annat en del yngre personer, under 25:

Nästan alla som var födda i Sverige och under 25 år, bekräftade ”antisvenskheten”. Att de inte känner sig som svenskar, att de som har rötter i andra länder inte säger att de är svenskar. Undantaget är när de är utomlands. Då säger de att de är svenskar.

Min kommentar: är ni inte svenskar här så behöver ni inte vara det någonstans annars heller.

Vi äldre berättade varför vi, till skillnad från dem, identifierar oss som stolta svenskar. Jag sade att vi aldrig kan ta Sverige för givet, att vi måste vara tacksamma för de etniska svenskar som tog emot oss, speciellt vi som flydde från förföljelse. Att den svenska yttrandefriheten, jämställdheten mellan könen, välfärden och allt som kommer med den, är något vi måste värna om.
Inte fan, det är ju knappt någon massrörelse bland kärnsvenskarna för att värna "yttrandefriheten, jämställdheten mellan könen, välfärden", särskilt inte om det kommer påbud från överhet och utlänningar om att allt detta skall läggas ner. När svensken ser med ovilja, förakt eller ointresse på det egna landet, vem skall då ställa upp för det? - Första generationens invandrare? Men den varar ju inte för evigt!

Vågar man vända sig mot det svenska folket och utropa: "Varen svenske!" Eller är den kampen förlorad redan?

lördag 15 juni 2019

Enhet, enhet, enhet ...


Varför fick jag för mig att använda en mullvad som illustration till den här bloggposten om en oväsentlighet?
I sin rapport från vänsterpartiets sista partistyrelsemöte innan sommarlovet bryter ut, skriver Kaj Raving bland annat:

Socialistiska partiet, SP, håller på att ombilda sig från ett parti till en organisation. Två representanter var på plats på mötet för att berätta om hur de ser på framtiden. VU [Verkställande utskottet] har löpande diskuterat relationen mellan SP och V och beslutat att föreslå PS [Partistyrelsen] att tillsvidare inte anse ”organisationen” vara ett konkurrerande parti. Det innebär att vi är öppna för att enskilda medlemmar i organisationen går med i Vänsterpartiet, men diskussionen och dialogen fortsätter fram till deras nästa kongress i oktober. 
Hur tolkar man detta? - Som mer enhet i borgerlig bomb-vänster kanske? Jag tittade på SP:s hemsida nyss, men där stod det inget om "organisation".

torsdag 13 juni 2019

Fallet med den självvändande diskhandsken

Se här, en vänsterhandske ...


I senaste numret av Lyrikvännen, 3-4/2019, intervjuas den italienske poeten Valerio Magrelli. Han är dyster beträffande utvecklingen i Italien där offentlig verksamhet har ersatts av privatiserade "hajar".

... på grund av höger- och vänsterpolitikernas nedmontering av jämlikhetsidealet, och därmed möjligheten till oberoende kritik via fri och jämlik konst och utbildning, har vi inte något att sätta emot hajarna.
Han berättar att han författat en dikt om hur hans vänstra diskhandske vänt ut och in på sig själv och därmed gav diktaren två menlösa högerhandskar.

Det var mitt farväl till den italienska vänstern.
Inte mycket att säga emot.

... förvandlas till högerhandske!

onsdag 12 juni 2019

Återbesök i källkritiska funderingar

Jag är inte historiker. Det måste man ha en doktorstitel i historia för att kunna kalla sig (enligt vad en historiker en gång berättade för mig). Men efter historiestudier på forskningsförberedande nivå har jag ändå lärt mig del nyttigt. Som det där med källkritik. En viktig del av historikerns arbete går ut på att studera och försöka förstå olika sorters källor, och då måste man ha klart för sig vilka fällor som kan finnas i materialet.

Med "källa" menas oftast någon sorts text (det kan vara på papper, hugget i sten eller skrivet på annat sätt) som inte bör vara beroende av något tidigare dokument. Ett brev skrivet av Gustav vasa är en källa. Om någon senare skriver om brevet i en historik över Gustav är det en bearbetning. Fotografier, filmer, andra typer av avbildningar, ljudinspelningar och liknande kan också vara källor om de direkt anknyter till de historiska frågor man undersöker.

Och då övergår vi till det som kan kallas ”historikerns verktygslåda”, ett antal frågor som bör ställas för att fastställa om det material vi studerar är användbart. Det handlar om de ”källhistoriska kriterierna”, och dessa är (eller kan vara, beroende av vilken historiker man talar med):

Äkthet, rimlighet, närhet, tendens, beroende
 
Antag att vi vill studera händelsen X. Och så hittar vi några texter, bilder, intervjuer som verkar handla om X, och kör igång med källkritiken.

Äkthet? Är dessa texter etc. det som de påstår sig vara, nämligen en berättelse om X? Det kanske är förfalskningar eller har allvarliga brister som gör dem opålitliga! Det förekom att medeltida förfalskare gjorde om kontrakt genom att skrapa bort text på pergament och skrev dit något annat. Kanske halvsanningar – ett foto kan vara äkta, men visa något annat än vad som påstås. Det har avslöjats en del fall där firade journalister har hittat på sina dramatiska reportage. Den upprörande artikeln du ser i tidningen kan vara skriven av någon anonym tjänsteman i en utländsk organisation, inte den journalist som har satt sitt namn på den. ”Hitlers dagböcker” var rena förfalskningar, men skickligt utförda. Intervjuer på band kan klippas om så att den intervjuade verkar säga något helt annat än vad som verkligen sagts. Med modern teknik verkar det vara möjligt att tillverka filmade intervjuer som ser helt trovärdiga ut men som är helt förfalskade.

Rimlighet? Låter det som berättas trovärdigt? Det kan vara svårt att avgöra, men ibland får man facit, det var rimligt att vara tveksam till miljonrullningen av döda. Detta hände när sovjetiska arkiv öppnades och dödstalen för utrensningarna skars ned med ungefär 90 procent jämfört med tidigare ”beräkningar”.

Närhet? Hur nära ligger källorna händelsen X? Är de skapade i anslutning till den, av folk som var med när det hände, eller är det exempelvis memoarer som nedskrivits långt senare? Eller är det en redogörelse från någon som har hört berättas om X men inte själv varit närvarande?

Tendens? Ibland är det klart vilka åsikter (politiska, religiösa etc) som styr hur källan ser ut. Ordval och formuleringar i ett dokument kan mer eller mindre tydligt visa vilka tankar som finns i författarens huvud och påverkar dennes framställning.

Beroende? Har källans upphovsperson skapat den på egen hand, eller skedde det på uppdrag eller mot bakgrund av någon sorts påtryckningar?

Som synes finns det ett antal verktyg. Det hänger på forskarens goda omdöme att använda dem. Det är inte säkert att man kommer fram till ”sanningen”, men möjligheterna ökar åtminstone att man får ett rimligt resultat i sin forskning.

Inom historieforskning bör det finnas en princip som säger att vi kan bara med säkerhet tala om förhållanden där vi har bra dokumentation. Ju sämre dokumentation desto osäkrare blir våra utsagor. Vi får inte förvandla antaganden om hur det skulle kunna vara till bestämda utsagor om hur något är när dokumenten inte ger underlag för detta.

Anledningen till att jag tog fram och skrev om den här gamla bloggposten är en annan bloggpost, nämligen på Global politics som kritiserar gängse beskrivningar av vad som hände på Himmelska Fridens Torg i Beijing 1989. Den där artikeln bygger faktiskt på källkritisk hantering, vilket jag antar att de flesta som läste den hade svårt att uppfatta. Låt oss bara kort se på hur de källkritiska kriterierna jag skissat upp passar ihop med artikeln. Min diskussion här har två delar: Äkthet, rimlighet och närhet nämner lite om den undersökning som har gjorts av den påstådda massakern. Tendens och beroende handlar om hur undersökningen presenteras.



Äkthet
Fotografier har kontrollerats med avseende på tid och plats och vad de påstås föreställa. Somliga visar sig vara riktiga, andra är uppenbart förfalskade. Texter som avslöjats via Wikileaks förefaller också vara äkta. Undersökarna verkar ha gjort sitt jobb. Det man kan fråga om är om det är några problem med urvalet av data som presenteras, men det vet jag inget om.

Rimlighet
Att en diktatur skulle skjuta ihjäl folk är väl rimligt, eller …? Av beskrivningar från Kulturrevolutionen i Kina framgår att soldater och arbetare skickades ut för att skilja stridande fraktioner åt, och att de blev illa åtgångna av våldsverkare. Folkets befrielsearmé kan ju inte ge sig på folket hur som helst. Om man tänker sig att demonstranter möjligen angrep militärer med vapen 1989 och soldater dödades eller skadades måste tålamodet ändå ha en gräns. 

Närhet
Det finns iakttagare som varit på plats och, som det förefaller oberoende av varandra, har redogjort för sina upplevelser. De har inte sett någon massaker på Torget. Det borde väga tungt.

Tendens
Artikeln kan möjligen avfärdas som tendensiöst ”regimvänlig”, men en sträng källkritiker bör inte resonera på det sättet. Fakta, i den mån de är möjliga att fastställa, bör vara avgörande – även folk du ogillar kan ju ha rätt ibland! 

Beroende
Hm, svårt att säga. Har undersökarna arbetat helt självständigt, eller har myndigheterna varit inblandade i bakgrunden?

söndag 2 juni 2019

Dubbelnytt på annat håll

Detta kan se ut som en explosion, men är bara ett fredligt körsbärsträd på Söder i Stockholm (eller var, för några veckor sedan, nu är denna blomsterprakt över för detta år).

Global politics finns ett par färska inlägg där jag svettats med översättningen:
Med tanke på att "västs" position, inklusive sanktionerna, gentemot Ryssland i hög grad bygger på MH17-historien är premiärminister Mahatirs påstående rena dynamiten. Att Malaysia, som i högsta grad är inblandat eftersom planet var malaysiskt, hålls borta från viktiga data i utredningen gör saken inte mindre explosiv.



lördag 1 juni 2019

Några klipp från dagspressen ...

Jag läste inte artikeln, men antar att det rör sig om så kallad 'living food'.

Haha, Danderyd, vilka jäkla fattiglappar alltså, och inte klarar de av att hålla ordning på de fattiga slantar de har!

fredag 31 maj 2019

Vad vill die Linke göra?

Jag har försökt mig på att för omväxlings skull översätta från tyska. Det här är utdrag av en artikel från tyska vänstern - die Linke, där den ena partiledaren Katja Kipping (partiet har två ordförande) har synpunkter på partiets politik efter det dåliga resultatet i EU-valet.

Nu är tyska inte mitt bästa språk, några detaljer i texten har jag inte begripit, men budskapet går nog fram i alla fall. Som jag känner det är det ungefär samma sammanbitna optimism som exempelvis svenska Vänsterpartiet kan komma med: "Jo, vi har lite problem, når inte riktigt fram, men ibland går det lite bättre, det finns olika frågor att ta tag i, och nu kämpar vi vidare ...". Och så står partiet och stampar ungefär på samma ställe år efter år, en liten framgång ibland, sedan bakslag, men i stort sett ändras ingenting. Ganska typisk vänster-socialdemokrati alltså. Nog kunde man lära sig en del av det betydligt mer framgångsrika PTB i Belgien. PTB siktar inte på att sitta i någon mer eller mindre borgerlig regering. Där kan man inte göra något, och en sådan situation varnar på sätt och vis Kipping för - om väljarna tror att partiet inte kan göra något blir det stagnation och förlust.

Katja Kipping (foto från die Linkes hemsida)


Ta varningssignalen på allvar

Uttalande av Katja Kipping i partiledningen efter valet den 26 maj 2019

Valet den 26 maj är en varningssignal för oss som vi måste ta på allvar. Med ett valresultat på 5,5 procent måste vi granska vår strategi och hållning.

Om våra väljare tror att deras röst kan vara rätt för oss, men irrelevant eftersom die LINKE inte kan ändra någonting stagnerar eller förlorar vi. Det hände i valet till Europaparlamentet.

Å andra sidan har delstatsvalet i Bremen visat hur vi kan växa. I Bremen var en röst för die LINKE en röst för aktiv förändring. I Bremen har die LINKE gjort klart från början att man är redo att genomföra sitt goda program i en regering.

Partiet var nära vardagsbekymren i stadsdelarna och hade också utstrålat modet att vilja förändra staden. Detta har gjort die LINKE attraktiva.

Den starka skillnaden mellan Europavalet och valet i Bremen kan inte förklaras av det faktum att vi i allmänhet har bättre resultat i städerna. När allt kommer omkring har betydligt fler personer röstat på oss i valet i Bremen än i valet till Europaparlamentet.

GroKo är nu mikro

[GroKo, 'die Grosse Koalition', den stora koalitionen mellan kristdemokrater CDU/CSU och socialdemokrater SPD som styr Tyskland.] De en gång stora folkpartierna är de stora förlorarna i valet till Europaparlamentet. GroKo är nu bara mikro. Det kommer att få konsekvenser. Partierna förbereder sig nu för det första valet efter Angela Merkel, medan CDU under AKK flyttar till höger. [AKK är enklare att skriva än Annegret Kramp-Karrenbauer, som är Merkels efterträdare som ledare för CDU.]

Vilka konsekvenser SPD drar av sina förluster är fortfarande öppet. Det är uppenbart att de inte har någon framtid i en GroKo. Frågan är, vilken regering kommer efter?

Jag menar, oavsett om GroKo, Svartgröna eller Jamaica, [avser kombinationer av de olika partiernas färger i tänkbara koalitioner] kommer en regering med Unionen inte på allvar att möta framtida frågor eller övervinna den sociala splittringen. I det avseendet krävs det majoriteter till vänster om CDU/CSU.

Vi som die LINKE måste bidra till det faktum att vid nästa förbundsdagsval uppstår en beslutssituation där SPD och de Gröna måste bekänna färg: Gå till vänster eller gå till höger. Det låter vågat, men det är vägen som vi måste gå.

Ny social dynamik

Den nya sociala dynamiken kan spela oss i händerna i kampen för nya vänstermajoriteter. Efter att år av högerprovokationer har dominerat debatten är fokus nu på progressiva frågor som klimatförändringar eller återsocialisering. Något nytt kan börja, något nytt som kommer från samhället själv.

Detta är tack vare de nya medborgarprotesterna. Vare sig det är klimatstrejk, räddningen av havet [Seenotrettung, avses möjligen sjöräddning?]] eller de många hyresgästinitiativen.

Dessa initiativ kräver en radikal sväng. De kräver en politik som ändrar och tar itu med någt. För oss innebär detta att vänsteridéer måste bli vänsterlösningar. Vi måste översätta denna tids brådska till en akut förändringspolitik.

Trovärdig utsikter till verklig förbättring

Den yttersta höger går tyvärr stärkt ur valet till Europaparlamentet. I ett stort antal diskussioner i betongförorter, vid JobCenter under valkampanjen, har en övertygelse mognat i mig: Om vi ​​vill stoppa högervågen behövs det trovärdiga utsikter till verklig förbättring.

Kort sagt, detta land behöver en kursändring till en vänsterregering som

  • gör medelskikten [die Mitte] bättre ställda och skyddar alla från fattigdom,
  • garanterar alla ett passande arbete,
  • som säkerställer klimatskydd och fredspolitik så att vi alla har en framtid på planeten.

Tidtabell för nya vänstermajoriteter

Jag drar därur följande slutsats: Vi nu måste strida allvarligt kämpa för vänstermajoriteter. Det är ett ambitiöst mål. Därtill finns ett behov av diskussion - i vår parti och i samhället.

Under de kommande månaderna måste vi därför driva följande:

  • Skapa en färdplan för hur vi strategiskt och personligt ska positionera oss inför de nästa förbundsdagsvalen. Om dessa val sker enligt plan om två år eller kommer tidigare är öppet.
  • Skapa diskussionsformat och plattformar där vi pratar med sociala aktörer om hur en sådan social förändring ser ut.
  • Allt detta måste kopplas till en dialog- och demokratiseringsoffensiv i partiet. För beslutet om att die LINKE ska bli en del av en vänsterregering får inte göras enbart av några tjänstemän, men måste avgöras av vårt parti i sin helhet och i slutändan beslutas genom en omröstning.

För att ägna mig åt denna uppgift som partiledare med all min kraft bestämde jag för en tid sedan för att denna sommar inte kandidera till ordförandeskapet i riksdagsgruppen.

[...]

Detta land behöver en stark vänster för modigt klimatskydd, fredspolitik och en social kraftsamling.

Detta land behöver nya vänstermajoriteter.

fredag 24 maj 2019

Väldigt ung mor?

Ja, det här är ju tragiskt, men Aftonlövets rubriksättare råkade sätta en underrubrik som nog skulle platsa i Grönköpings veckoblad (som ju har en liten avdelning för äkta konstiga texter hos presskollegorna). Kanske veckobladets rubrik till rubriken skulle bli "Väldigt ung mor".




måndag 20 maj 2019

Dagens "nytt på annat håll" ...

... finns här på Global politics. En artikel om den senaste fasen i handelskriget mellan USA och Kina som jag översatt.

Vad kan man säga mer? - Kanske att kineserna kan tillämpa principen om 'utdraget krig', dvs att hålla ut och se till att motståndaren inte vinner. Då kommer man att vinna till slut genom att motståndaren inte orkar fortsätta. I grunden handlar det väl om att Kina håller på att gå om USA på en massa områden, medan USA har väldigt svårt att kliva av rollen som världsmobbare.

Högtalarförstärkt kråka

måndag 13 maj 2019

Rubriksättar-miss?

Det måste anses vara en miss av rubriksättaren att inte på något sätt få med V V Putin i rubriken. Vad sägs i stället om "Putins dödsfästingar sprider sig i Sverige"? Eller kanske "Putins dödsfästingar dopade med nervgift, sprider sig i Sverige"?

Eller om man kunde få slippa det här Ryssland&Putin-tjafsandet, det vore väl skönt?

fredag 19 april 2019

En trevlig helg ...

... tillönskas den lilla skara som fortfarande tittar in på den här bloggen då och då!

På skärtorsdagens eftermiddag hade en del skära blommor på de japanska körsbärsträden redan slagit ut. Vitsippor syntes på långfredagens morgon på Djurgården. Värmen kommer - tag vara på våren!

Den här bilden tog jag 18 april på Hornsgatan i Stockholm

torsdag 18 april 2019

Putin bör nog kolla det här

Moscow Times är en tidning som alltså ges ut i Moskva, Ryssland. Den har dock finska ägare. Det kan ju vara intressant för den som tror att alla ryska media kontrolleras av "regimen". Av en händelse fick jag syn på några artiklar där som binder ihop dåtid och nutid.

Artiklarna bygger på opinionsundersökningar gjort av Levada-institutet. Där har vi en som frågar 1600 personer om vilka de tycker är tio av världens största personligheter. Vinnare: en viss Josef Stalin. Tvåan låter lite märklig: poeten Pusjkin. Kan bero av att ryssarna har ett kulturarv de tar hand om. Trea herr Putin och fyra kamrat Lenin.

"Störst personlighet" behöver ju inte betyda samma sak som uppskattad, populär, respekterad eller liknande. Men när Levada frågar sina 1600 respondenter så visar det sig att denne Stalin verkligen har gått framåt i popularitetsligan: 70 procent tycker att han spelat en positiv roll i den sovjetiska historien. Brukar det inte gnällas på gamle ordföranden Mao för att han hävdade att Stalin var 70 procent bra? Men som opinionen ser ut just nu kanske han hade rätt!

Kamrat Stalin kopplas samman med hemliga polisorganisationer som fått dåligt rykte - men kanske inte på hemmaplan. Åtminstone 4 av 10 svarande gillade Chekans, NKVD:s och KGB:s göranden och låtanden. (Själv är jag mer tveksam till att låta polisen lösa vad som är i grunden politiska motsättningar, men den ordinäre ryssen kanske ser saken på annat sätt och skulle välkomna om polisbataljoner stormade oligarkernas kontor och datjor och placerade dem i något läger långt bort.)

Nå, sista frågan till de tappra 1600 ryssarna: vad tycker ni om att Sovjet upplöstes? 66 procent tycker inte att det var bra.

Putin bör nog hålla lite koll på de här undersökningarna. Någon enstaka procent hit eller dit mellan olika undersökningar kanske inte spelar någon roll, men tendenser kan vara viktiga. Vilken politik skall han driva? En som stämmer med vad "folkdjupet" tycker är bra, eller en som en minoritet av liberaler på nyckelpositioner i staten föredrar? Det kan bli en knepig ekvation att lösa om alla skall bli nöjda. Missnöjet med höjningen av pensionsåldern nyligen visar att Putin inte är osårbar för negativa stämningar från vanliga ryssar.

(En reflexion om pensionsfrågan. Eftersom det kapitalistiska utlandet också försöker höja pensionsåldern så att folk helst dör innan det blir dags att betala ut något så är det svårt för det att angripa Putin just på denna punkt. Fackföreningskrossarna Reagan och Thatcher kunde framställa sig som anhängare av det fria facket Solidaritet i Polen för 40 år sedan, men i den polska situationen fanns speciella komponenter som inte finns i Ryssland idag. Därför tvivlar jag på att utrikes styrda aktioner angående pensionerna kan ha någon större framgång. Och vid det här laget vet nog Kreml rätt bra hur man oskadliggör försök till "färgrevolutioner".)

Det som finns av vänster i Ryssland bör också notera stämningar i folkdjupet, och egentligen av samma skäl som Putin. Hur bygger man en politik så att man inte stöter sig med folkflertalet, utan i stället får massorna med sig?


onsdag 17 april 2019

Escobar om Notre-Dame och kulturbarbari i öst och väst


Jag har översatt en artikel som ger kompletterande aspekter på branden i Notre-Dame de Paris. Den är skriven av Pepe Escobar och ursprungligen publicerad hos The Saker. Några små förtydliganden har jag gjort i texten, dessa är satta [inom hakparenteser].

Vi kan säga att Escobar i denna korta artikel lyckas åskådliggöra såväl västligt hyckleri (när åldriga kulturskatter med religiös betydelse ödeläggs utanför Europa är "västs" intresse synnerligen begränsat - utom när "väst" faktiskt hjälper till att förstöra) som att skötseln av Notre-Dame lämnat en hel del att önska.

När det gäller att förstöra kulturskatter kan man ju också ägna en tanke åt när saudierna (med material som "väst" levererat) ödelägger det unika kulturarvet i Jemen.

Och här kommer Escobars artikel:

Bamiyan, Babylon, Palmyra, Notre-Dame

Buddhorna i Bamiyan [Afghanistan] förstördes av en intolerant sekt som låtsas att följa islam. Buddhister över hela Asien sörjde. Väst brydde sig knappast.

De återstående ruinerna av Babylon [Irak] och det tillhörande museet ockuperades, plundrades och vandaliserades av en amerikansk marinbas under [operation] Shock and Awe 2003. Väst brydde sig inte.

Stora områden i Palmyra [Syrien] - en legendarisk oas på Silkesvägen - förstördes av en annan intolerant sekt som låtsades följa islam, med deras ryggar skyddade av lager av västerländsk underrättelsetjänst [Escobar skriver ”intelligence”, vilket är mångtydigt i detta sammanhang.]. Väst brydde sig inte.

Tjogtals katolska och ortodoxa kyrkor i Syrien brändes till grunden av samma intoleranta sekt som låtsades följa islam med ryggarna skyddade och beväpnade bland annat av USA, Storbritannien och Frankrike. Väst brydde sig inte.

Notre-Dame, som på många sätt kan tolkas som Västs matris, förtärdes delvis av en teoretiskt blind eld. [Menar kanske Escobar 'teologiskt blind'?]

Särskilt taket; hundratals ekbjälkar, några som går tillbaka till 1200-talet. Metaforiskt kan detta tolkas som brännandet av taket över Västs kollektiva huvuden.

Dålig karma? Till sist?


*


Nu tillbaka till de praktiska detaljerna.

Notre-Dame tillhör den franska staten, som hade gett liten eller ingen uppmärksamhet åt en gotisk juvel som färdats igenom åtta århundraden.

Fragment av arkader, chimärer, reliefer, gargoyles föll alltid till marken och förvarades i en improviserad deposition på baksidan av katedralen.

Förra året fick Notre-Dame en check på 2 miljoner euro för att återställa spiraan - som brändes ner igår.

Att restaurera hela katedralen skulle ha kostat 150 miljoner euro, enligt den världsledande experten på Notre-Dame, som råkar vara en amerikan, Andrew Tallon.

Nyligen var katedralens väktare och franska staten faktiskt i krig.

Den franska staten tjänade minst 4 miljoner euro per år på att ta betalt av turister för att komma in i tvilling(klock)tornen, men lämnade tillbaka endast 2 miljoner euro för underhållet av Notre-Dame.

Pastorn [? rector i artikeln] för Notre-Dame vägrade att ta betalt för biljetter för att komma in i katedralen - som till exempel vid Duomo i Milano.

Notre-Dame överlever i princip på donationer - som betalar lönerna för endast 70 anställda som inte bara behöver övervaka massorna av turister utan också att organisera åtta mässor om dagen.

Den franska statens förslag att minimera prövningen: organisera ett välgörenhetslotteri. Det vill säga: privatisera vad som är en statligt förpliktelse och en skyldighet.

Så ja: Sarkozy och Macron, deras hela förvaltningar, är direkt och indirekt ansvariga för elden.

Nu kommer miljardärernas Notre-Dame.

Pinault (Gucci, St. Laurent) lovade 100 miljoner euro från sin personliga förmögenhet för restaureringen. Arnault (Louis Vuitton Moet Hennessy) fördubblade och lovadee 200 miljoner euro.

Så varför inte privatisera den här finfina fastigheten – i katastrofkapitalismstil? Välkommen till Notre-Dame lyxlägenheter, hotell och bifogad galleria.

--- 

PS: fler har uppmärksammat hyckleriet, som här Natalia Kazmierska  i Aftonlövet:

Visst är det hemskt att se historia i lågor, men man undrar då var dessa kulturarvstårar fanns när moskéer, kyrkor och flertusenåriga helgedomar skövlades i exempelvis krigets Syrien och Irak? Ofta där det dessutom togs många människoliv. Genom Notre Dame får vi perspektiv på förstörelsen av Palmyra, Nimrud, Al askari, alla lika centrala delar av vårt gemensamma kulturarv. Ja, vårt – vad än tokhögern påstår. Dessa tragedier som ofta blir notiser i tidningarna.
 Skillnaden är att Europa har resurser att fixa det som gått sönder. Louis Vuitton-miljardärer har redan skjutit till hundratals miljoner för att återställa Notre Dames raserade tak. Lustigt nog samma förmögna överklass som av Macron krävt enorma skattesänkningar för sin överlevnad. De har tydligen stålar över nu.

tisdag 16 april 2019

Tunnel under Finska viken på gång?

För drygt ett år sedan skrev jag följande:
En notis i dagens Svenskan berättar om finsk-norska planer att bygga järnväg från norra Finland till Kirkenäs vid norska ishavskusten. Andra änden av järnvägen i södra Finland skulle vara en tänkt tunnel under Finska viken till Estland. Stora projekt, i sanning.
Och häromdagen läste jag en artikel som specifikt tar upp tunneln under Finska viken, ett projekt som skulle kunna dra ihop Helsingfors och Talinn till en region, kanske på samma sätt som den berömda bron antas göra en region av Malmö, Köpenhamn och deras omgivningar. Tunneln och anknutna järnvägar mot norr och söder blir ytterligare en del av Kinas nya "sidenvägar". Som de breder ut sig över världen kanske man kan börja tänka på bläckfiskarmar?

Hela projektet beräknas till 23 miljarder €, varav ett kinesiskt bolag är villigt att lägga upp 15 miljarder. Förhoppningar finns att projektet kan vara färdigt redan år 2024. Då får man nog jobba fort, men av artikeln så verkar finnarna så att säga vara med på tåget. Och sedan kopplar man vidare med järnvägsförbindelser genom de tre baltiska staterna ner till hamnen i Klaipeda.

2017 skrev jag om en terminal i södra Finland för tåg mellan Kina och Finland. Att kineserna bygger landförbindelser mot Europa genom Asien är ganska lätt att förstå: dels förkortas transporttiderna, dels blir man mindre beroende av kritiska sjöförbindelser söder om Asien. (Konflikterna i Sydkinesiska sjön handlar mycket om just det, där kineserna försöker hindra att USA kontrollerar lederna och vice versa.) Men förutom detta gör mindre is i Arktis att sjövägen norr om Ryssland - den gamla "nordostpassagen" - blir mer användbar för sjötransporter. Tydligen kan den trafiken bli så omfattande att det lönar sig att lasta om varor österifrån i Kirkenes och köra söderut genom ödemarkerna. Eller inte.

Kanske transporter norr om Ryssland är ännu lättare att skydda från negativ inverkan av fientliga makter än även landtransporterna genom Asien och Europa. Ryssland bygger ut sin militära kapacitet i Arktis. Möjligen handlar det bland annat om att försvara en kinesisk sidenväg till sjöss i nordostpassagen. Det kan motivera att delar av projektet inte blir så lönsamt.

Undrar om Adolf Erik Nordenskiöld någonsin tänkte åt det hållet när han stod och skådade ut över ismassorna och Vega var infrusen ovanför Sibirien?

Bildresultat för adolf erik nordenskiöld

lördag 13 april 2019

Ännu mer "nytt på annat håll"

Blås en varningssignal!
En ny artikel på Global politics är översatt av mig. Ett gäng gamla underrättelsefigurer i USA skriver till president Trump och klagar över handläggningen av Venezuela. Trump lär inte lyssna. Jag såg någonstans en kommentar som antog att USA vill erövra Venezuelas olja för att ha tillgång till den ifall krig utbryter med Iran och tankertrafiken genom Hormuzsundet avbryts. Vet inte om det resonemanget håller.

söndag 7 april 2019

Nytt på annat håll


Har översatt en artikel som publicerats på Global politics: Hur koncentrationen av rikedom driver fram en ny global imperialism

Nu är jag lite tveksam mot det där med "ny", räcker det inte bra långt med den "gamla" imperialismen som Lenin beskrev? De grundläggande principerna - kapitalexport som i värsta fall utmynnar i heta krig om kapitalistiska intressesfärer - har ju inte förändrats över de senaste hundra åren. Och imperialismen är väl "global" då liksom nu? Att en massa mindre komponenter i systemet har ändrats ändrar ju inte systemet i sig, exempelvis datorrevolutionen, dollarhegemonin och dess upplösning, eller att en del före detta kolonier eller halvkolonier har utvecklats till imperialister.

onsdag 3 april 2019

Pravda hade rätt - "kaos i stället för musik"

4 februari 2012 skrev jag bland annat följande på bloggen:

Just nu spelar radions P2 operan Lady Macbeth från Mtsensk. Stalin (som uppges ha varit musikalisk och hade god sångröst) tyckte att det var en jäkla omusikalisk soppa, och så åkte den bort från scenen i Sovjet några årtionden. Numera är vi ju mer vana vid katzenjammer framfört som musik, men jag är böjd att hålla med honom. Man sitter knappast och gnolar med i några trevliga melodier.
Och ungefär två år senare framfördes av mig följande synpunkter, med anledning av ständigt gnöl på radions P2 om musik under sovjettiden:

Jag undrar om det finns någon sorts instruktion till P2-pratarna att så fort det handlar om musik från Sovjet och före detta östblocket skall det gnällas. Det spelar ingen roll hur många utmärkelser och priser kompositörer och artister fick, de måste ändå på något sätt beskrivas som förtryckta och 'regimmotståndare'. Och när de fick kritik så var det naturligtvis ett fruktansvärt övergrepp, även om det handlade om att de producerade mer eller mindre skräp. ...
 
Det är intressant att borgerliga propagandister och media har svårt att försvara den klassiska borgerliga kulturen när det gäller Sovjet. För var det inte just den som Sovjetstaten lyfte fram, ibland förgylld med en del proletär fernissa, men likväl borgerlig? Klassisk musik, klassisk balett och opera, måleri i gammal borgerlig klassisk stil - det  var vad 'regimen' körde ut till folket.

Nå, åter till Lady Macbeth från Mtsensk. Operan fick sig en dånande reprimand i partiorganet Pravda, möjligen författat av Stalin själv. Jag hittade en engelsk översättning i en indisk tidning (saker åker runt här i världen!) och förvandlade den till svensk text. I stället för att bara få se några enstaka klipp ur texten (som då skall visa hur elak 'regimen' och Stalin var) så tror jag att det är värt att se saken i sitt historiska sammanhang. 

Några observationer som inte kommer fram när P2-typer klagar är att ledaren inte säger att kompositören är dålig i sig, han är begåvad men på fel väg, och artisterna som kämpar med operan är det inget fel på. En sak som jag misstänker att borgerliga läsare också missar är referenserna till "vänsterism" några gånger. Men det kan vara viktigt och anknyter till motsättningarna inom kulturen i Sovjet på 1920-talet. En del kulturmänniskor var väldigt vänster, vilket inte uppskattades av de som var lagom vänster och ville ha en bred folklig kultur och ta upp det bästa ur kulturarvet. Detta var ju också en tid när Sovjet så att säga lyfte sig i håret och blev industrialiserat i stor skala, samtidigt som hotet från omvärlden hela tiden fanns och verkade skärpas. I detta läge var viss kulturell avantgardism inte önskvärd.

"Avantgardismen reducerar i själva verket avantgarden till simpla pojkstreck, vilkas värde består i att sätta ett minustecken framför något redan etablerat" skriver en dansk iakttagare av det västliga avantgardet. (Not 1.) Eller som det står i ledaren: " ett småborgerligt, "formalistiskt" försök att skapa originalitet genom billigt gyckel."

"Formalism" nämns alltså som något negativt i Pravdas ledare. Vad är det? Kanske detta: "Verket och dess egenskaper träder tillbaka till förmån för den rent negativa karakteristiken att bryta mot regler." (Not 2) - Det låter ju som den 'normkritik' som många idag tycker är så bra. Strunta i om normerna är vettiga eller inte, bryt mot dem!

Och nu ordet till Pravda:
Kaos istället för musik
Pravda, 29 januari 1936

Med den allmänna kulturella utvecklingen i vårt land växte också nödvändigheten av bra musik. Vid ingen tid och på någon annan plats har kompositören haft en mer uppskattande publik. Folk förväntar sig goda låtar, men också bra instrumentalverk och bra operor.

Vissa teatrar presenterar Sjostakovitjs opera Lady Macbeth för den nya kulturellt mogna sovjetiska publiken som en innovation och prestation. Musikkritik, alltid redo att tjäna, har höjt operan till himlen och givit den rungande hyllningar. Den unga kompositören får, i stället för att höra allvarlig kritik som kunde ha hjälpt honom i sitt framtida arbete, bara höra entusiastiska komplimanger.

Från första minuten chockas lyssnaren av avsiktlig dissonans, av en förvirrad ljudström. Bitar av melodi, början av en musikalisk fras, dränks, dyker upp igen och försvinner i ett malande och skrikande oväsen. Att följa denna "musik" är mycket svårt; att komma ihåg den, omöjligt.

Så pågår det, praktiskt taget genom hela operan. Sjungandet på scenen ersätts av skrik. Om kompositören råkar hitta vägen till en tydlig och enkel melodi kastar han sig tillbaka i en vildmark av musikalisk kaos - ibland blir det kakofoni. Det uttryck som lyssnaren förväntar sig ersätts av vild rytm. Passion antas här uttryckas av ljud. Allt detta beror inte på brist på talang eller brist på förmåga att skildra starka och enkla känslor i musik. Här vänds musiken medvetet ut och in för att inte påminna om klassisk opera eller ha något gemensamt med symfonisk musik eller med enkelt och populärt musikaliskt språk tillgängligt för alla. Denna musik är uppbyggd på grundval av att avvisa operan - samma grund som "vänsteristisk" konst avvisar teaterns enkelhet, realism, klarhet i bild och det opåverkade uttalade ordet - som leder in de mest negativa funktionerna av "Meyerholdism" i teatern och i musiken, oändligt multiplicerade. Här har vi "vänsteristisk" förvirring i stället för naturlig mänsklig musik. Kraften av god musik för att påverka massorna har offrats för ett småborgerligt, "formalistiskt" försök att skapa originalitet genom billigt gyckel. Det är ett spel av smart uppfinningsrikedom som kan sluta mycket illa.

Faran med denna trend för sovjetisk musik är tydlig. Vänsterförvrängning i operan härstammar från samma källa som vänsterförvrängning i måleri, poesi, undervisning och vetenskap. Småborgerliga "innovationer" leder till en brytning med verklig konst, verklig vetenskap och verklig litteratur.

Kompositören av Lady Macbeth tvingades låna från jazzen sin nervösa, krampaktiga och spasmiska musik för att ge "passion" till sina karaktärer. Medan våra kritiker, inklusive musikkritiker, svär vid den socialistiska realismens namn, tjänar scenen oss i Sjostakovitjs skapelse den grövsta typen av naturalism. Han avslöjar köpmännen och folket monotont och bestialiskt. Den rovgiriga köpmanskvinnan som tar rikedom i besittning genom mord är avbildad som ett slags 'offer' för det borgerliga samhället. Leskovs historia har fått en betydelse som den inte äger.

Och allt detta är grovt, primitivt och vulgärt. Musiken tjattrar, grymtar och morrar, och kväver sig själv för att uttrycka kärleksscenerna så naturligt som möjligt. Och "kärlek" är utbredd över operan på det mest vulgära sättet. Handlarens dubbelsäng upptar den centrala positionen på scenen. På denna säng löses alla "problem". I samma grova, naturalistiska stil visas döden av förgiftning och prygel - både praktiskt taget på scenen.

Kompositören övervägde uppenbarligen aldrig problemet med vad den sovjetiska publiken letar efter och förväntar sig i musiken. Som om medvetet krafsar han ner sin musik och förvirrar alla ljud så att hans musik bara når de dekadenta "formalisterna" som hade förlorat all sin hälsosamma smak. Han ignorerade kravet från den sovjetiska kulturen att all grovhet och barbari avskaffas från alla hörn av det sovjetiska livet. Vissa kritiker kallar förhärligandet av köpmännens lust en satir. Men det är ingen fråga om satir här. Kompositören har försökt, med alla de musikaliska och dramatiska medel som han behärskar, att väcka åskådarnas sympati för de grova och vulgära böjelserna och beteenden hos handelskvinnan Katerina Ismailova.

Lady Macbeth har stor framgång hos borgerlig publik i utlandet. Är det inte för att operan är icke-politisk och förvirrande att de hyllar den? Förklaras det inte av det faktum att den kittlar den borgerliga perverterade smaken med sin rastlösa, neurotiska musik?

Våra teatrar har använt mycket energi för att ge Sjostakovitjs opera en grundlig presentation. Skådespelarna har visat exceptionell talang för att överrösta orkesterns ljud, skrik och rytande. Med sina dramatiska handlingar har de försökt förstärka det melodiska innehållets svaghet. Tyvärr har detta bara fungerat för att få fram operans vulgära egenskaper mer levande. Den begåvade skådespelerskan förtjänar tacksamhet, de bortkastade ansträngningarna - beklagande.
Så såg alltså den berömda ledaren i Pravda ut. En generell anmärkning som jag gjorde om sovjetiskt kulturliv lät för övrig så här:

Man hade ett självförvållat problem, nämligen att det inte verkar ha funnits så mycket möjligheter till inofficiella och experimenterande kulturscener bredvid de officiella och statsfinansierade. Vad jag förstår hade de godkända artisterna bra villkor arbetsmässigt om de gjorde vad de hade betalt för, men ett sådant system främjar nog inte konstnärlig utveckling i alla lägen. Även om det faktiskt innebär att de var i den situation som konstnärer så gott som alltid varit, om vi bortser från en kort epok av självständiga skapare som växte fram i västra Europa från slutet av 1700-talet. Det borde ha funnits platser där de kunnat köra sina experiment utan inblandning (och fått svälta i den mån publiken inte ville studera märkligheterna). Men tidsandan var nervös, man var rädd för sabotörer och undergrävare av sovjetmakten.
Sjostakovitj och andra kulturmänniskor har framhållits som offer. Att vara offer har i vår tid blivit något stort, det är större att vara offer än hjälte verkar det. Men se upp ...

... för om man kämpar om rätten att vara offer så är det ingalunda för att man vill bli slaktad, men för att man därigenom hoppas bli kung. (Not 3)

Noter:
1.  Stjernfelt, Frederik och Thomsen, Sören Ulrik Kritik av den negativa uppbyggligheten Ruin 2007, s. 30.

2. a.a. s. 10

3. a.a. s. 150

måndag 1 april 2019

Nytt publicerat på annat håll

Nej, detta är inget aprilskämt: en av mig översatt artikel om media och "russiagate" har publicerats på Global politics.

Vad man än tycker så är det väl svårt att hävda att 'main stream media' hanterat den här historien - och en hel del andra historier - på ett särskilt snyggt sätt. Men det kan ju ses som ett typiskt drag i dagens politik: när alla skall trängas i ungefär samma politiska korridor blir det svårt att prata just politik. De tycker ju ungefär samma sak allihop! Och därmed får man, i stället för att lyfta argument och alternativ och prata om dessa, försöka komma åt motståndaren med diverse mer eller mindre trovärdiga skandaler. Skall man se något positivt med det så är det väl att det pekar på den borgerliga politikens förfall och kanske till och med död.

En helt okontroversiell blåsippa som jag fann i nyutslaget skick på Djurgården för bara några dagar sedan.

fredag 29 mars 2019

Förfall?

Är det bara förfall och elände numera? - Nja, det är väl att ta i, men om man går in på väldigt lokal nivå så kan det se ut enligt följande bilder på en gata i centrala Stockholm:

Asfalten är lappad och lagad ...

... men ibland är det ganska ordentliga hål ändå!


Snyggt ser det inte ut ...

... och även om detta är en bakgata går det rätt mycket trafik här, inklusive tyngre pjäser som bussar, sopbilar och annat.

Jag tycker det nästan ser lite farligt ut. Vad händer om det är halka (snö- och isbekämpning har ju inte varit så bra de senaste åren) och en fotgängare eller cyklist skulle trampa fel just här? Eller bara att någon inte ser sig för och foten åker ner i hålet även när det inte är snö- och istider?
Är förfall av olika typer ett symptom på att samhället i sig är i kris? Dåligt underhållna gator, offentlig korruption, dåliga konsumtionsvaror - tag vad som helst på vilken nivå som helst i samhället, och exempel kan förmodligen letas fram.

Min dator exempelvis, den måste in för byte av fläkt nu i veckan, och garantin gick ut för knappt tre månader sedan! Jag har haft datorer av det märket i många år, de har blivit gamla och fått upputsning av programvaran, men mekaniska fel har aldrig inträffat. Ett par av dem fungerar fortfarande, bara att slå på strömmen och logga in (vi kan bortse från den som råkade få te i sig och därefter gav upp). Jag pratade med en man i servicebutiken, och han medgav att kvalitén på datorer för privatkonsumtion inte är så bra längre. Och det medför att datorer som säljs till privatpersoner har kortare garantitid än de säkrare datorer som säljs till företag - de senare är hållbarare och kan därmed ges uppåt fem års garanti! Jag kan inte garantera att detta stämmer, men det låter väl inte otroligt.

Samma med kameror: köpte en trevlig kamera förra året (den som tagit ovanstånde bilder), men den måste in på reparation efter bara några månader. Det var något datafel som gjorde att bilder försvann. Man kan undra hur det är med avsyning/test av de här grejorna innan de lämnar fabriken?

Jämfört med störtande Boeing-plan är detta givetvis ingenting, men där verkar det ha varit slarv på flera nivåer. Flygplanstillverkaren har slarvat, den myndighet som skall övervaka att det inte slarvas har slarvat ... det kanske är typiskt för den här epoken? Från liberalismens personliga ansvar har man gått till ett opersonligt icke-ansvar. Eller om det är så att det personliga ansvaret gäller för småfolk som inte har mycket inflytande över sitt liv ändå, medan storfräsarna glatt kan strunta i sanning och konsekvens - kraschar det på ett ställe kan man ju dansa vidare till något annat, medan avgångsvederlagen fyller bankkontot.

(Tillägg 2 april: idag på morgonen pågick vissa aktiviteter på gatan. Verkar som om man åtminstone tänker fylla igen de värsta hålen.)

tisdag 26 mars 2019

Nytt på annat håll

Nu har jag översatt en artikel igen, som väl sägas kan handla om världens farligaste människor: de element som driver världen mot det tredje (och sista?) världskriget.

Frågan är om härskarna i USA lugnar ner sig, eller blir än mer desperata, när deras handlingsfrihet beskärs alltmer. Det är inte längre fråga om att godtyckligt plocka "regimer" som man inte tycker om, utan att någon annan ingriper. Nu kan det hända just att någon annan ingriper. Ta Venezuela exempelvis: olika media rapporterar om en stor rysk militärdelegation på hög nivå som just kommit dit med ett par flygplan. (Se ex.vis här eller här.) Flygplanen kan ha annan last också, kanske luftvärnsmateriel.

Ryssland behöver inte ha någon stor militär styrka i Venezuela för att det skall få effekt. Det räcker med smärre förband som kan fungera som "snubbeltråd" för en eventuell angripare. Man kanske kan jämföra med en episod under kriget i Syrien: när USA hotade med att skjuta robotar mot Syrien förklarade ryssarna att om ryska förband skulle träffas så skulle man inte bara skjuta ner robotarna utan de plattformar varifrån de kom. Med andra ord hotade man med att "skjuter ni på oss på skjuter vi på era flygplan, fartyg och baser på land. Och det räckte som avskräckning. - Samma kan gälla i Venezuela: om risken finns för hård vedergällning borde risken för en USAmerikansk invasion minska avsevärt.

Effekten av USA:s aggression mot Venezuela kan alltså bli att Ryssland får ett stärkt inflytande på USA:s "bakgård". Typiskt fall av att skjuta sig i foten alltså. Utvecklingen är mycket intressant! Bland annat det förhållandet att det nu kapitalistiska Ryssland stödjer regeringar som säger sig vara socialistiska. Och samtidigt jobbar ju kinesiska intressen sig in i land efter land på "bakgården"."Stor oordning råder under himlen" som gamle ordföranden Mao sade. Men han ansåg också att ur stor oordning växer stor ordning fram. Vi får se hur det blir med det, och vems ordning det i så fall blir.

torsdag 14 mars 2019

Nytt publicerat på annat håll

De senaste dagarna har jag av någon anledning (begynnande våryra?) publicerat några originalartiklar här på bloggen. Men det finns faktiskt ännu en översättning ute på Global politics. Det är funderingar av någon som inte tror på den officiella sanningen (eller sanningarna) om Skripalfallet i Storbritannien.

Annars är det ju rätt tyst i den frågan för närvarande. Kanske för att engelsmännen inte har så mycket mer att mjölka ut ur detta fall, och bara kan dra ut det i all oändlighet utan att egentligen göra något annat än just dra ut - kanske med förhoppning om att eländet skall glömmas bort. Men jag tror inte att herrar Putin och Lavrov i Moskva glömmer ... .


onsdag 13 mars 2019

Basinkomst och MMT - (sken)lösningar?

I föregående inlägg nämnde jag några sociala rörelser som kanske med rätta kan anklagas för att vilja förbättra i stället för i grunden förändra nuvarande samhällssystem till något bättre. Här är ytterligare ett par tendenser som kan vara värda att hålla ögonen på.



I.
Den första har redan vunnit en del politisk acceptans på några håll, och kan därmed anses som nästan klart tvivelaktig. Det är medborgarlön, basinkomst eller vad man vill kalla det. Intressant nog sågas idén i Svenska Dagbladet där krönikören vill jämföra med betald dödshjälp.

Tänk om det bara fanns något att hoppas på i vår pessimistiska tid. Och det gör det ju. Märker ni att en viss, ännu någorlunda färsk framtidsvision har börjat krypa in i debatten sedan några år tillbaka? Vi uppfostras att hoppas på medborgarlön.

Tankesmedjor från höger till vänster nosar intresserat på idén om basinkomst. ... I brist på andra visioner verkar medborgarlön vara det enda som återstår.

I en perfekt värld med goda och kreativa människor kommer det att fungera utmärkt – men i en sådan värld skulle alla politiska idéer fungera lika bra. Medborgarlön i den värld vi har lär snarare bli ett sätt för de styrande att köpa sig fria från ansvaret för den kommande stora arbetslösheten. 

Den kommande arbetslösheten som orsakas av framstegen med artifiell intelligens kommer att orsaka massarbetslöshet.

Och så kommer stora råsopen som torde få medborgarlönsentusiastiska miljöpartister att kippa efter andan (jag kursiverade en mycket viktig slutsats):

I praktiken, misstänker jag ["jag" = skribenten Håkan Lindgren], kommer medborgarlön att gå ut på att alla överflödiga undermänniskor får en minimisumma så att de kan supa, spela och knarka ihjäl sig i det tempo de själva föredrar, på lämpligt avstånd från den framtida överklassen. Kanske kan man inrätta något slags läger, om de underlägsna inte självmant isolerar sig i den slum där de kommer att sitta fast.

Det är med andra ord en lösning för en värld där det inte längre existerar något medborgarskap. Dina rättigheter och samhällets skyldigheter mot dig upphör i det ögonblick du har kvitterat ut månadens medborgarlön – som uppriktigt sagt borde marknadsföras under ett ärligare namn. Kanske segregationspeng? Betald dödshjälp?
När medborgarlön/basinkomst eller vad man kallar det propageras verkar tanken ofta vara att detta är något bra för då har människor råd att vara kreativa, att satsa på nya saker, utan att behöva vara rädda för att privatekonomin skall krascha. Kan det möjligen bero av att förespråkarna ofta själva är av den kreativa typen men har svårt att se att andra kan vara annorlunda? En del är nog av den typen. Jag gissar att andra bara vill behålla kapitalismen, men samtidigt se till att de som drabbas av "den fjärde industriella revolutionen" pacificeras och inte blir upproriska. Ett samhälle med basinkomst kanske också måste backas upp av en kraftfull stat med rejäla resurser för övervakning, propaganda och våld.

Artikeln kommer in på detta:

Som alla politiska förslag är idén om medborgarlön beroende av det sammanhang där den realiseras. Blir den en byggsten i ett annorlunda, mänskligare samhälle? Eller kommer den att användas som opium åt folket, för att lappa och laga de värsta missförhållandena för att vi än en gång har struntat i konsekvenserna och försatt oss i en ohållbar situation?
Kan man säga att medborgarlön kommer att fungera i ett samhälle där utvecklingen gått så långt att principen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" är ledstjärnan och fullt möjlig att tillämpa i vardagslivet? Då måste man städa bort nuvarande ekonomiska system först. Men det kan bli svårt om en stor del av befolkningen är skrämd eller drogad till att acceptera nuvarande förhållanden med en liten och krympande extremt rik överklass som dessutom kontrollerar statsapparaten.

Undrar om inte basinkomsten kan vara mest tilltalande för småbourgeoisie och trasproletariat som skulle få en säker inkomstkälla - och som därmed skulle ha direkta intressen i att denna behålls. Låter som ett sätt att mobilisera reaktionära stormtrupper.

Och så avslutar Lindgren:
Vad vi verkligen borde våga göra är att vägra ta emot de färdigförpackade framtidsvisioner som alltid presenteras som om det inte fanns några alternativ. Det gäller i ännu högre grad föreställningen att vi måste acceptera en framtid som domineras av artificiell intelligens. Vi borde sikta mycket högre, vi borde begära mycket mer av framtiden.

Den största lögnen om framtiden är att utvecklingen redan är förutbestämd och inte går att stoppa.



II.
Den andra rörelsen är i viss mån en motpol till medborgarlönen. Den diskuteras alltmer, samtidigt som den kan vara knepigare att förstå än basinkomst. Det är MMT, Modern Monetary Theory, som först har utvecklats i nationalekonomiska kretsar men nu blir mer känd i bredare kretsar.

Personligen är jag mer sympatiskt inställd till MMT-lösningar än till basinkomst, även om begränsningarna är uppenbara. MMT är inte systemöverskridande, du river inte kapitalismen med MMT som murbräcka. Men däremot närmar man sig systemgränsen, och medan detta görs kan en del praktiska problem lösas.

I sin mer utvecklade form vill MMT-folket inte betala folk för att göra ingenting, men att det i stället skall finnas en jobbgaranti. Vill du ha ett arbete så skall det ordnas. Denna problemlösning går inte hela vägen en marxist kan önska, och här kommer jag att citera och kommentera några artiklar från marxisten och ekonomen Michael Roberts blogg.

Grundtanken i MMT är att en stat som har sin egen valuta (som SEK, £ eller ¥ , men inte €) kan leverera så mycket pengar som behövs för att hålla ekonomin igång. Det finns ingen gräns, ingen fast penningmängd. Staten fungerar inte som ett hushåll som måste rätta utgifter efter inkomster, staten kan ta fram de pengar som behövs genom att kostnadsfritt producera dem. Det stämmer, säger Roberts, staten kan producera pengar "ur tomma luften", men staten kan inte bestämma värdet av dessa.

The MMT ... propose that private sector investment is replaced or added to by government investment ‘paid for’ by the ‘creation of money out of thin air’. But this money will lose its value if it does not bear any relation to value created by the productive sectors of the capitalist economy... .
En hänvisning till inflationshotet, alltså, som också verkar vara populärt bland andra kritiker av MMT.

Min motfråga är: om man skickar in pengar på ställen där resurser, människor och material står arbetslösa/oanvända, men ser till att de får en produktiv användning, så borde väl inflation inte vara ett omedelbart problem? Om pengarna ur tomma luften går till icke produktiva saker (kanske till drönare som lever på basinkomsten?) borde däremot inflationshotet vara större genom att efterfrågetrycket i ekonomin trycks upp utan motsvarande produktion. (Sedan kan man diskutera vad som menas med "produktiv", jag kanske återkommer till det.)

Roberts slutsats är att MMT inte har en hållbar penningteori (vad är pengar? hur uppstår de? hur fungerar de i ekonomin?) och inte kan lösa de grundläggande ekonomiska problemen - och därmed påminner om keynesianismen. 
It seems that MMT eventually just boils down to offering a theory to justify unrestricted government spending to sustain and/or restore full employment. That’s its task, no other. This is why it attracts support in the left of the labour movement.  But this apparent virtue of MMT hides its much greater vice as an obstacle for real change.  MMT says nothing about why there are convulsions in capitalist accumulation, except that the state can reduce or avoid cycles of boom and slump by a judicious use of government spending within a capitalist-dominated accumulation process. So it has no policy for radical change in the social structure.

The Marxist explanation is the most comprehensive as it integrates money and credit into the capitalist mode of production but also shows that money is not the decisive flaw in the capitalist mode of production and that sorting out finance is not enough.  Thus it can explain why the Keynesian solutions do not work either to sustain economic prosperity.
Det har jag inga större invändningar emot (jag antar att MMT-folk däremot har protester). Och jag ser det praktiskt. De värsta marknadsliberala och fascistiska tendenserna kan hållas tillbaka, stater med egna pengar behöver inte göra sig till slavar under banker och andra låneinstitutioner, de arbetande eller arbetslösa kan få en stärkt ställning gentemot kapitalet. Alltså inget lyckorike, men åtminstone vissa förbättringar.

Dock: det grundläggande problemet med kapitalismens destruktivitet försvinner inte, och det måste lösas.