Dags att välja sida?

Från Sveriges Radio idag:

EU uttrycker stark oro över utvecklingen i Kina och Hongkong. Men några direkta åtgärder, som sanktioner, är inte aktuella, enligt EU:s utrikeschef Josep Borrell.

– Jag tror inte sanktioner kommer lösa de problem vi har med Kina, sa utrikeschefen Josep Borrell efter dagens möte med EU:s utrikesministrar.

Huvudpunkten på agendan var Kina, och beslutet att införa säkerhetslagar i Hongkong. Detta innebär, enligt kritiker, slutet för stadens självstyre.

Sveriges utrikesminister Ann Linde var den enda som väckte frågan om sanktioner.

– Det var på EU-nämndens anmodan som jag tog upp sanktioner som en åtgärd, säger hon.

Det skedde alltså motvilligt efter att en majoritet i Riksdagens EU-nämnd begärt att Sverige skulle driva på för sanktioner, vilket Socialdemokraterna och Miljöpartiet röstade emot.

Den officiella svenska utrikespolitiken verkar vara att skälla som f-n åt vissa håll, och gnälla fogligt åt andra. Duktig vovve! Hur som helst kommer kineserna inte att ge efter för krav på att de skall backa när det gäller nationella säkerhetsfrågor. Hongkong är en del av Kina - om än med speciell status - och opiumkriget tog slut för länge sedan.

Resten av det här inlägget innehåller delar av en text som kopierats från Pål Steigans blogg.

EUs utenrikssjef Josep Borrell sa på en konferanse med tyske ambassadører at det USA-ledede verdenssystemet blir erstattet med det asiatiske århundret og at dette skjer mens vi ser på.
Borrell sa:

«Vi lever i en lederløs verden der Asia vil bli stadig viktigere – økonomisk, sikkerhetsmessig og teknologisk. Analytikere har lenge snakket om slutten på et USA-ledet system og framveksten av et asiatisk århundre. Dette skjer nå foran øynene våre.«

Borrell mente at koronakrisa kan vise seg å være vendepunktet som inroduserer det asiatiske århundret.

Forut for dette hadde Borrell klaget over EUs kritiske situasjon. Han nevnte finanskrisa, eurokrisa og migrasjonskrisa. Men nå står vi overfor ei enda større krisa, sa EUs utenrikssjef: EUs eksistensielle krise.

Borrell mener at det ikke rekker med en fransk-tysk avtale, og samtisdig er unionen så splittet i mange spørsmål at man ikke lykkes med å finne felles løsninger.

Han sa at det haster med å skape en felles EU-strategi i en verden som ikke lenegr er dominert av USA. Det krever nye løsninger i forholdet til Russland. Dette handler ikke minst om EUs og Tysklands behov for å kjøpe russisk gass.

Men først og fremst handlet det om forholdet til Kina. Rivaliseringa mellom USA og Kina øker, sa Borrell, og EU kan bli presset til å velge side. Han oppfordrer derfor til en mer «robust strategi» overfor Kina der EU opptrer som en blokk og handler samlet.

Talen til Borrell avslører EUs svakheter i dag. Han har rett i at EU er i ei eksistensiell krise. Unionen er alt annet enn forent, og den har lenge latt seg overkjøre av USA, ikke minst når det gjelder forholdet til Russland og Kina. Det blir enda mer kritisk i en verden der USAs økonomiske posisjon er vesentlig svekket, og tegner til å bli enda svakere bare i 2020, samtidig som Kina og resten av Asia forsterker sine posisjoner.
...
Det økonomiske tyngdepunktet i verden er ikke lenger i Vesten. Det har flyttet til Asia, og der kommer det til å forbli. Det kan være tungt å svelge i Washington, Paris og Berlin, men dette er den nye virkeligheten.

Och hur tungt/lätt är det att svälja denna geopolitiska tyngdpunktsförskjutning i Stockholm? Att i stället för att gnälla & skälla fråga sig hur Sverige bäst manövrerar på den nya världsscenen, utan vare sig krypa för eller vara aggressiv mot andra stater?

Till världskulturens topp

Det här är en affisch från Sovjet 1937. Texten uppmanar till att nå toppen av världskulturen. En bister Beethoven tycks betrakta en fiolspelande flicka. Av dräkten att döma kanske hon kommer från Centralasien.

Vad är intressant här? - Kanske att den sovjetiska kulturpolitiken inte var rädd för att ta fram äldre borgerlig kultur av god klass och ge till folket, medan mer experimentell "modern" konst inte uppmuntrades. Kan det bero av att folket inte uppskattade experimentella konstigheter så mycket?

Jag har läst en bok: Nyberg 'Kapitalets automatik'

Nu tänker jag skriva en icke-recension igen. Den som verkligen vill veta vad Mikael Nyberg skriver i den här tjocka boken (över 400 sidor och 600 noter) bör läsa den. Den innehåller mängder av intressanta uppgifter och reflexioner, och en hel del träffande observationer. Det jag gör i det följande är mest av mina egna reflexioner och vidaretänkande utifrån boken, som alltså är Mikael Nyberg Kapitalets automatik, Verbal förlag 2020.

Först några korta observationer.

Nyberg skriver om hur Handels lokalt i Göteborg fick en framgångsrik kampanj för att organisera restauranger sabbad av LO-centralt. I slutet av boken intervjuar han en person som är ledare för Handels centralt, och som nu enligt pressen är på väg att bli LO:s nya ordförande. Intressant. Socialdemokraterna har ju kapat mycket av banden till sina gamla kärnväljare i LO men är glada ändå, men uppträder LO-fackens centraler på liknande sätt mot medlemmarna blir saken väldigt konstig.

Man får en känsla av att kapitalismen håller på att "gå i barndom". Påminner inte bemanningsföretagens verksamhet, som Nyberg beskriver, om hur lag av arbetare organiserades av 'fixare' för att jobba åt fabrikerna under den tidiga industrialismen i England för 200 år sedan?

Men nu över till den lite längre funderingen. Ett stort ämne hos Nyberg är hur organisationer i den offentliga sektorn förstörs genom privatiseringar. Jag började fundera vad som i grunden orsakar förfallet, och det slutade i lite ekonomi i Marx anda. (Och de föregångare som Marx noggrant studerade.)

Först två viktiga saker: det kapitalistiska företagets uppgift är att skapa vinst, ta ut mervärde ur produktionen. Samt att det finns produktiva respektive ickeproduktiva verksamheter. Notera: 'produktiv' eller 'ickeproduktiv' är inte moraliska omdömen, det anger om företaget kan utvinna mervärde genom sin produktion/verksamhet eller inte. När vi nu diskuterar kapitalism får vi resonera som en kapitalist kan tänkas resonera och strunta i moralen.

Exempel i boken är exempelvis snöröjning i Stockholm (jo, jag minns eländet!) och upplösningen av gamla Statens Järnvägar, utförsäljning av skola, vård, omsorg. Offentliga verksamheter blir privata företag som skall ta ut vinst, men varifrån kommer vinsten? De levererar tjänster som inte är produktiva. (Man kan säga att de är produktiva för att de är bra för samhället i stort, men det är inte relevant för kapitalisten och dennes samhällssystem.) Vinsten kommer i stor utsträckning från samma offentliga kassa som tidigare betalade verksamheten, men nu skall kontraktsmedlen fördelas på ett delvis annat sätt - en del går till vinst, som ju är naturligt för ett företag som antas gå just med vinst.

En fabrik är produktiv, gör handfasta grejor, och är den framgångsrik kommer mervärde att produceras och säljas. Den kan verka som ett kapitalistiskt företag helt enligt systemets förutsättningar. Om statliga gruvor eller skogar överlämnades till privatkapitalet skulle de omedelbart kunna fungera inom systemets ramar (de gör det redan), men de plågsamma resultaten av privatiseringar ligger inom tjänstesektorn. Där är marginalerna för att skära ner och skynda på ofta små - kan man få läraren att undervisa eleverna dubbelt så fort, eller vårdpersonalen att ta hand om patienterna dubbelt så fort? (Det sista försöker man väl med i hemtjänsten där personalen jagar som skållade råttor för att hinna med - och vem annan än vårdbolagets ägare är nöjd med det?)

Den privatiserade snöröjaren levererar en tjänst som försvinner i samma ögonblick som den utförs.  För att snöröjaren skall få ut en hyfsad vinst måste det skäras ner så mycket det går - löner sänks, det fuskas med utförandet, den gamla kunniga personalen oskadliggörs på något sätt eftersom den kostar för mycket när vinsten (för vidare befordran något skatteparadis) är målet. Med andra ord riskerar privatiseringen att leda till sjunkande kompetens i utförandet samt onödig dränering av offentliga finanserna. Och anledningen till detta är alltså att en samhällelig tjänst som inte kan fungera helt enligt systemets förutsättningar förvandlas till ett privatägt kapitalistiskt företag.

Det kanske finns fler funderingar om boken, jag återkommer i så fall om det. Kan ju avslutningsvis säga att läsningen var ganska nedslående med allt elände som beskrivs. Men vi kan ju glädja oss över att det åtminstone är vår, och vårfåglarna sjunger för fullt, enligt Robert Nyberg:

Vart tog ordföranden vägen?

Ser vi någon ordförande som gömmer sig i vassen?

KP, kommunistiska partiet, har haft en rad ordföranden. Det är inte så många, så de är lätta att komma ihåg. Först Frank, andre man var Anders, tredje Robert. Den sistnämnde avgick på grund av interna motsättningar i partiet och överarbetning, men ersattes av Ulf som nu ... vänta nu! Om man tittar efter på KP:s hemsida så radas alla medlemmar i partistyrelsen upp, ett par med uppgift om vilken funktion de har i partiet, men ingen ordförande nämns. Ulf finns där, men bara med yrkesbeteckning.

Så jag undrar: har KP en ordförande, har Ulf hoppat av utan ersättare, finns det en osynlig ordförande som gått under jorden, eller vad? - Den som vet kan ju höra av sig och berätta!

Två LME-grejer från gamla tider

Den här bilden råkade jag få se på nätet, och noterade en intressant detalj - på plastkåpan till det här brandlarmet är tillverkarens namn ingjutet, nämligen L M Ericsson. Det är den gamla firmasymbolen som fanns kvar till början av 1970-talet. Men det intressanta är att LME tillverkade annat än telefoner och telefonväxlar, och brandlarm fanns alltså på produktlistan.

Nästa bild tog jag själv 2009, på Flemingsbergs station en bit söder om Stockholm. Nu vet jag inte definitivt vad som dolde sig bakom metallkåpan, men jag gissar att det är järnvägstelefoni. T-et tyder på det. LME-märket finns ovanför klottret.

Nu börjar jag fundera om inte firman hade ett bolag som sålde järnvägssignaler också. Är inte säker på det, och mina böcker med bolagets historia är långt bak i bokhyllorna, men det kan vara så. Under en tid tillverkade man kulsprutor i en källare också, det var under andra världskriget.

Vad lär man sig av det sista exemplet? Kanske att produktion av det ena eller andra kan verka som väldigt fixerat: en bilfabrik tillverkar bilar, en telefonifabrik telefonväxlar, ett bränneri brännvin etc. Men när det krisar till sig visar det sig att produktion kan ställas om nära nog på nolltid efter behov. Var det inte ett brännvinsbränneri som i stället började pytsa ut handsprit (är väl inte drickbar?) nyligen?

Bil- och telefonifabriken kan förmodligen raskt använda sina resurser i folk och utrustning i att göra andra saker inom fordons- och elektroniksektorn, bara någon högre makt ryter till och pekar med hela handen. Var det inte brist, eller nästan brist på respiratorer ett tag, för att ta ett exempel? Räknar man in underleverantörerna till de stora fabrikerna finns det en oerhörd kapacitet att utnyttja om så krävs. (Nå, då får man förutsätta inhemsk produktion, ligger leverantörerna i Kina kan det kanske bli lite knepigare om det blir kris i logistikkedjorna.)

Det känns lite tomt ...

... när SVT-programmet med älgar och andra djur- och naturföreteelser vid Ångermanälven har avslutats. Men fortsättning utlovas till 2021. Vi får försöka hålla oss flytande till dess.

Älgen raskar över isen, älgen raskar över isen ...

Jag har läst en bok. Gilly "1940. Frankrikes fall"

Pierre Gilly 1940. Frankrikes fall Verbal 2020

Pierre Gilly har lite otur med tajmingen. Den här boken kommer ut lagom till 80-årsminnet av att Frankrike rasade ihop 1940, men nu drunknar detta som så mycket annat intressant i larmet om coronasjukan. Det jag skriver nedan bör inte räknas som en regelrätt recension, sådana är jag dålig på att skriva. Jag är egentligen mer intresserad av att plocka upp resonemang och idéer, och sedan utveckla vidare med egna funderingar. Så den som vill veta vad som verkligen står i boken bör läsa den!

Bland andra tankeväckande böcker av Gilly kan för övrigt nämnas Informationskriget mot Iran som kom 2013. Den som är intresserad av hur länge, och av vem, det har hävdats att Iran är X månader/år från att skaffa kärnvapen hittar en del namn och år i boken. Start 1984 kan jag avslöja, och sedan har det malt på.

Av en unik händelse kan man knappast göra statistik. Med två kanske det går, men har vi tre stycken (exempelvis hur många gånger Tyskland slog Frankrike mellan 1870 och 1940) bör det fungera. 1870, 1914 och 1940 var fransoserna utslagna. Det kan vara något att fundera på när man undrar varför det gick som det gick 1940: fransmän verkar ha svårt att segra mot tyskar. Om Merkel tröttnar på den lille skojaren Macron och ger Bundeswehr marschorder … ?

Vad Pierre Gilly önskar uppnå med den aktuella boken ser ut att vara ungefär vad som kallas ”thick history”, där man går in på olika nivåer i ett historiskt skeendet och undersöker vad olika personer tänkte just då. Idealt från högste chefen ner till den ringe mannen i ledet. En del mitt i dramatiken, andra beskådande den utifrån. Eftersom boken i mycket bygger på skriftliga källor faller dock fotfolket bort. Dessa skriver sällan dagbok eller memoarer, utan nås nog oftast i en ”oral history”-process med intervjuer i efterhand. Men de mer eller mindre samtida böcker och artiklar som citeras ger ändå bilder av vad folk på olika nivåer gjorde och tänkte, vare sig det blev rätt eller fel. Väldigt ofta det senare. Att få samtida perspektiv är nyttigt, för det kan ju få oss att fundera på hur vettiga vi är i våra tankar idag.

Trots ungefärlig jämvikt mellan Tyskland och Frankrike/Storbritannien gick det fort för tyskarna att segra. Hur kunde detta ske? Det är bokens grundfråga som jag uppfattar det. Och för att nå fram till någon sorts svar måste ett antal problem avhandlas. Ibland tycker jag att Gilly är försiktig med slutsatser om vissa skeenden, men det är ändå ett framsteg jämfört med andra framställningar av uppmarschen mot andra världskriget att de åtminstone behandlas eller antyds.

Krigets karaktär: ”Det lustiga kriget” 1939-1940 när nästan inget hände på västfronten. Varför? Fanns det en underliggande dagordning som handlade om ett annat krig? Eller om man ställer frågan hårdare: när slutade de brittiska ledarna försöka att få igång krig mellan Tyskland och Sovjet, där de själva kunde stå vid sidan? Indicier kan finnas att detta inte skedde förrän under våren 1940, när finska vinterkriget avslutats och Norge och Danmark ockuperats.

Polen: Polen hade gått ihop med Tyskland och Ungern och styckat Tjeckoslovakien 1938, och hindrat Sovjet att ingripa till stöd för Tjeckoslovakien. 1939 års icke-angreppspakt mellan Sovjet och Tyskland vände upp och ned på det förhållandet. Polen förintades, västmakterna ställdes utanför. De tyska ledarna och utförarna av deras order (militärerna) var skickligare att föra politiskt och militärt krig än motståndarna, bättre på att utnyttja resurserna, minska de egna svagheterna men samtidigt slå mot motståndarnas svaga punkter. Detta kunde uppväga att man inte hade överväldigande mängder av tanks och flygplan. Men det finns andra aspekter:

Ibland får man klart för sig att tilliten mellan de västallierade inte var på topp. Frans- och engelsmän var inte helt samspelta. Hur skall ett samordnat försvar fungera bra om ledningen för de allierade styrkorna inte helt litar på varandra? Och hur skulle samordningen fungera om generalplanen i grunden inte handlade om att få stopp på Tyskland, utan att det stora målet var Sovjetunionen (vilket Stalin trodde och uttalade på artonde partikongressen 1939)?

Enligt Gillys bok avhördes Hitler vid Frankrikes kapitulation säga att Sovjet stod på tur. Där skulle jag vilja lägga till en anmärkning/fråga: Västfronten föll samman på sex veckor 1940, fransoserna kapitulerade och engelsmännen flydde med ganska små förluster. Hur såg det ut på östfronten 1941 efter sex veckor? - Sovjets front backade och hade stora förluster, men den höll. Är inte det en viktig skillnad?

Fler kartor hade nog behövts för att tillfredsställa skrivbordsstrategerna.

Jag avslutar detta inlägg med en älg som inte har det ringaste med inlägget att göra.

 

Tur

Här har jag klippt ut inledningen till en artikel i SvD idag. Det är Sune Åkerman, pensionerad professor, som har vissa synpunkter på "spanska sjukan" och läget idag. Anledningen till att jag kopierar stycket är helt enkelt självbekräftelse: jag är själv ganska misstänksam mot historiska jämförelser som görs över tid och rum utan hänsyn till att mängder av förhållanden kan ha ändrats under tiden som gör jämförelsen tämligen meningslös.

Många högtidstalare brukar i sirliga vändningar understryka hur mycket vi kan lära oss av historiska erfarenheter. Fackhistorikerna brukar inte vara lika tvärsäkra. Vi vill gärna komma med reservationer inför hur komplicerad verkligheten brukar vara och hur svårt det kan vara att finna två helt likartade situationer i nutiden och det förgångna. Frestelsen har ändå varit stor att se parallelliteten mellan det som händer 2020 och det som inträffade 1918.

I mitt förrförra inlägg på bloggen nämnde jag att jag inte skriver så mycket om epidemin som nu grasserar - jag har inte samma statsepidemiologiska kompetens som många andra på sociala media. Men här slänger jag bara ut en förmodan:

Det är en jäkla tur att coronaepidemin bröt ut i Kina 2019/20, och inte, som "spanska" sjukan 1918, förmodligen i USA. Nu har kineserna visat sig kunna ta hand om ett jätteproblem. I USA har man svårt att göra det trots ett par månaders förvarningstid. Den högsta politiska ledningen fungerar inte bra, men är bra på att skylla ifrån sig.

 "Spanska" sjukan blev en miljonmördare i större format än första världskriget. Om den nu startade på en militärbas i Kansas, och spreds till Europa med USA-soldater, så kanske det borde heta Kansassjukan i stället? Tar man den episoden som en historisk lärdom, och bortser från att det hänt mycket sedan 1918, ser det ut som en himla tur att det var flitiga östasiater som fick ta första stöten, och inte virriga USAmerikaner med suspekta dagordningar.

Bob Lander borta

Jag lägger in en film med gamla Spotnicks. Läste nyss att Bob Lander, mittengubben i uppställningen i filmen, dog för några dagar sedan. Bob (eller Robert Starander som han hette civilt) gällde som kompgitarrist och sångare. Låten nedan innehåller dock ingen sång, vilket kanske inte gör så mycket. Sången var nog aldrig Spotnicks-killarnas starka sida. Men deras Amapola var häftig för sin tid ...

Nåväl, då kan vi säga att en av Sveriges mest långlivade och märkliga och underskattade musikgrupper är borta. Men musiken finns ju kvar, som Amapola:

Ett enstaka corona-inlägg från mig

Eftersom jag inte har någon utbildning i anonym nätbaserad epidemiologi har jag inte skrivit så mycket i det aktuella ämnet som vid det här laget börjar kännas rätt uttjatat. Men undantag kan ju göras. Här skojar våra vänner i Kina om polemiken mellan Kina och USA.

China: We discovered a new virus.
America: So what?

China: It's Dangerous
America: It's only a Flu

China: Wear a Mask
America: Don't wear a Mask
... pic.twitter.com/Qxugv8z73J

— China Xinhua News (@XHNews) April 30, 2020

 
Vem som vinner landskampen om bäst smittbekämpning vet vi inte än på länge, och kanske kommer vi aldrig att få pålitliga jämförelsetal mellan länderna. Men det kommer åtminstone att dras en del lärdomar för framtiden.

Om jag får filosofera något så kanske en lärdom kan vara att man inte bör slå in småspik med en jätteslägga: det kommer att skada mer än nyttan av att lyckas slå in en liten spik. Eller annorlunda uttryckt: det kanske inte är bästa metoden att helt stänga hela länder, eller delar av länder, under förutsättning att bättre metoder för spårning, behandling och förebyggande av smittspridning utvecklas. Det borde ju vara onödigt att låsa in människor som är friska, är immuna etc. I stället bör intresset koncentreras på de som inte är friska och inte immuna.

När botandet av sjukdomen orsakar större skador än sjukdomen bör man tänka sig för, vare sig det handlar om att folk sitter hemma och far själsligt och/eller kroppsligt illa, eller försöker ta sig ut och blir överfallna av statens väpnade agenter.

Eller tänk om det kommer en utvärdering om ett eller ett par år, och det visar sig att det inte spelade någon större roll vilka åtgärder de olika staterna vidtog! Folk i riskgrupperna dog lik förbaskat!